måndag 30 april 2012

Walpurgisnatt

Ni ser väl upp inatt, när ni är på väg hem från Valborgsmässoeldarna? Den här helgen har ju trots allt bara räknats som en kristen högtid i sådär en 1 300 år, och ännu kortare i norden. Valborg var ett helgon som motarbetade mörkrets krafter. Ännu ett mycket lyckat PR-jobb av den kristna katolska kyrkan. Innan dess var det Walpurgisnatt som gällde. Omvända Halloween, där slöjan mellan världarna var lika tunn som i slutet av oktober.

Eftersom det är tid att så, har den här helgen inom hednatron räknats som en kvinnohelg för fruktbarhet och tillväxt. Allt det du sår nu får du skörda under resten av året. Så det gäller att hålla det onda borta. Sår du split får du skörda strid. Och så vidare.

Här hemma blir Valborg familjeorienterad, med skräpeldning och korvgrillning och bananer med choklad grillas i folie i utkanten av brasan. Precis där vår gård ligger nu, var det vatten och sjöbotten under vikingatiden. Namnet på gården betyder till och med ankringsplats, eller plats där lerdungeskepp ankrat. Så nej, här har det inte skett många hednariter.

Men det lustiga är, att här tänds heller inga bål. Det görs (insåg jag för några år sedan) längre upp på vår mark längs den gamla strandkanten, som inte funnits i verkligheten på 1500 år eller så. Om man åker ut längs vår å ikväll så kan man precis se eldarna rada upp sig från gård till gård som om de var kasar på stranden. Förra året kunde vi se sex stycken i rad.

Lite Walpurgismusik från Faust på det, kanske?

 

Trevlig kväll.

söndag 29 april 2012

Jaha, då va're kört!

Under hela 2011 hade jag en plan som i princip gick ut på att jag skulle ta ledigt i oktober eller november och göra ingenting. Det var en mycket vettig plan, eftersom våren och sommaren gått i ett enda snurr av skrivjobb, föreningar, EU-projekt, hus som saknade golv under ett par veckor och bokcafékvällar.

Sedan kom hösten och nä, jag tog inte ledigt. Det blev bara framflyttat och sedan var det jul och så blev det påsk och sedan - ja, då blev det denna helg.

Nu har vårbruket börjat på allvar på gården från och med idag. Startskottet har gått och nu finns det inte en chans till ledighet förrän det är höst igen.

Vi kommer att ha en chartervecka i maj, och that's it. I år gör jag mig inga illusioner om någon kommande långledighet.

Men det är okej.

För i trädgården ser det ut så här:


Jag får trösta mig med att jag bor på en sådan plats dit andra människor åker på semester för att det är så vackert där. 




lördag 28 april 2012

Saker jag inte kan låta bli

Efter att ha följt en parad med musikkårer genom centrum (för att ta en bild till en artikel, inte för att jag gillar att stalka tubaspelare eller så) så upptäckte jag än en gång att det är stört omöjligt att göra detta utan att gå i takt. Det känns inte heller übercoolt att marschera till "Oh, when the Saints..." så en lång stund försökte jag med flit gå i otakt eller ojämn takt.

Svårare än man kan tro.

När jag kom hem började jag fundera på fler saker jag absolut inte kan låta bli att göra. Listan blev ganska lång (mild OCD?).

Jag kan inte låta bli att:

1) Undvika att trampa på en A-brunn. För A betyder Avbruten kärlek och då måste man hitta en K-brunn att mottrampa på genast.

2) Gråta när jag ser delfiner. Jag vet inte varför. Jag har gråtit av att se delfiner på Kolmården och jag har gråtit när vi åkte med delfinbåt i Australien.

3) Bli fullkomligt panikslagen om jag tänker för länge på att bli instängd i en bil under vatten.

4) Äta upp en chokladkaka jag väl har börjat äta av. (Vem tar en bit och sedan lägger undan och glömmer bort att de har en? Galningar.)

5) Krysta när jag ser förlossningar på TV.

6) Knacka klart om någon glömmer de sista två knackningarna i "Knack, knack, kna-kna-knack"
"Knack, knack!!" för f-n.

7) Böja yttersta leden på pekfingret samtidigt som jag böjer på tummen på samma hand.

8) Städa om jag är i ett stökigt rum när jag ska äta. Annars går det bra. Men ska jag äta i ett rum får det inte vara för stökigt.

9) Rysa om någon rör vid min nacke. Beroende på personen som gör det blir det en lust- eller olustrysning, men det ger alltid en alldeles för stark reaktion.

Okej, får jag höra nu. Vilka är era?

fredag 27 april 2012

Fotofrossa

Jag tänkte jag skulle visa hur långt våren i Mälardalen hunnit. Dels för att det kändes som ett trevligt fredagsinlägg, men också för att jag varit ute med kameran för en stund sedan och försökt hitta en bra bakgrundsbild till en affisch för vårmarknaden som kommer. 

Ja, sedan kommer resten av dagen att ägnas åt att sitta i telefonkö och att deklarera (plus eventuellt att sitta i telefonkö OM deklarationen), så jag behövde något lite lättsamt jobb före det.

Narcissen är från rabatten framför huset där jag slängde ner allsköns överblivet förra året och nu bara blir överraskad av vad som kommer upp.

Grodynglen är från dammen. Sönerna bevakar dem dagligen och kan nu se att det rör sig ordentligt i äggen.



Träden är också på vippen att slå ut. Det understa är förstås mitt återuppståndna träd som från början var ett persikoträd men som har återuppstått som körsbär.

Borde inte ett återuppståndet träd kallas Arbum Resurrectum på latin?











Bävern har dämt upp en boplats alldeles nedanför gården i år igen. Intresserade naturfotografer får höra av sig fram emot midsommar så visar jag ett perfekt gömställe för att få med de stora "råttorna" på bild. Men de kommer inte att visa sig på några veckor än.








torsdag 26 april 2012

Vänskapsalgoritmen

Hur blir egentligen någon en vän istället för en bekant? Den frågan har jag avhandlat ett par gånger nu under dagen, för de senaste veckorna har jag introducerat och reintroducerat några personer i bekantskapskretsen som skulle kunna bli just...vänner.

På förmiddagen jobbade jag ihop med en tjej som skulle kunna bli en vän just för att vi delar liknande intressen och hon är trevlig, kul och lättpratad. Men räcker det?

Som litet barn så letar man efter minsta gemensamma nämnare, och sedan leker man. Jag har sett mina barn träffa ett annat barn på lekplatsen.
"Hej, vad heter du?" "Har du en mamma?" "Det har jag också, då är vi kompisar!!"

Det är hela processen. Som vuxen lägger man ju sedan till sig med ett antal andra kriterier. Man ska dela intressen och vara på samma "plats i livet" och kunna umgås med jämna mellanrum, och ens livsparters ska komma överens och man ska ha liknande ekonomi så det inte blir pinsamt när man bokar resor tillsammans och man ska ha liknande politisk uppfattning så det inte blir tryckt stämning på middagarna...

Viss vänskap är dessutom villkorlig, och försvinner då villkoret ifråga tas bort. Man är kompis med sin kompis pojkvän också. Men gör de slut... ja, då håller man sig kanske oftare till originalvännen medan den andre försvinner. Eller om man slutar på ett jobb, hur många vänner orkar man hålla kontakten med efteråt?

Somliga gånger tittar man på någon som man borde vara vän med, eftersom allting stämmer. Intressen, livsåskådning, ekonomi... men det blir ändå inget. Eller också finns det något outtalat hinder att ta tag i. Ett varggap mitt i en potentiell vänskap som man borde hoppa över, men inte vet om man vågar. En fest som kanske förde med sig en del minnesluckor, missförstånd eller dålig kommunikation. Ska man då anstränga sig att ta reda på anledningen eller bara gå vidare?

Det kanske trots allt var enklare på sandlådenivå. Det kanske är den metoden man ska använda.
Du har en röd spade, jag har en blå spade. Nu leker vi ett tag.

Eller också kan man använda sig av Sheldons exempel.


onsdag 25 april 2012

Senaste nytt!

Efter många års intensiv forskning har nu forskare hittat G-punkten.

...och jag bara undrar...

Hade det inte varit lättare att bara fråga tjejen?




tisdag 24 april 2012

Yes woman

Har ni sett filmen med Jim Carrey? Den där han bara tvingas att säga ja till precis allting, hur knäppt det än är?

Ja, sedan upptäcker han ju att livet blir så bra om man bara vågar säga ja...

Det är ett kul tankeexperiment att göra, även om jag alltid brukar tycka att framför allt kvinnor borde lära sig att säga NEJ!! åt saker oftare. Jag hade ett sådant år förra året, då jag sade nej med bestämdhet åt en hel massa saker. Och personer. Och företeelser. Det var en mycket nyttig period.

Men i år tycks jag vara mer benägen att säga "Javisst, självklart!"

Jag vet inte om det beror på någon sorts överdriven optimism eller bara på ren glömska. Igår tackade jag ja till ett styrelseuppdrag som jag sagt nej till förra året. För nu tyckte jag att jag helt plötsligt hade mer tid på mig.

Jag vet inte var den idén kom ifrån. För det har jag inte.

I själva verket har jag på papperet mer jobb och fler uppdrag än förra året.

Men det är väl egentligen inte hur mycket man har att göra som är det avgörande. Det är väl hur man upplever sakerna. I vissa lägen kan det kännas oerhört tungt att ha ett endaste möte inbokat på en vecka och andra veckor är man på språng från arla morgon till sena kvällen utan att ens bli trött.

Det kanske är dags för ett år när jag säger "ja" mer än "nej".

Fast i vissa fall och till vissa människor så är det fortfarande ett stort, fett "NEJ! Aldrig i livet!" som gäller. Jag är trots allt inte Yes Man. Utan Yes Woman.


Skräcklistan


Igår på Facebook hittade jag en lista som räknade upp 100 skräckfilmer från de sista 100 åren som räknas som den absoluta skräck-toppen. Nu är inte skräckfilm min favoritgenre, men är man filmvetare så är man (resonerade jag) och satte igång att klicka för att ta reda på hur många jag sett.

Resultatet blev inte så väldigt imponerade, jag hade bara sett exakt hälften av de 100, 50 stycken. Sedan tittade jag en gång till och insåg att i snitt så har medelpersonen bara sett 13 av dessa 100. Det kan jag i och för sig förstå. Om jag inte minns fel så är den tyska versionen av Nosferatu nästan 100 år gammal.

Men jag började fundera på det där med skräck. Vad blir man egentligen rädd för? De flesta skräckfilmer lämnar mig helt oberörd. Ofta går det ju att förutsäga precis vad som ska hända. Och allmänt blodskvättande och annan gegga a la Saw är mest bara trist.

Däremot är jag oförklarligt rädd för zombier. Jag menar, varför? Det spelar ingen roll hur löjlig sminkningen är, jag tycker det är obehagligt i alla fall. Något med hur de rör sig, tror jag.

Hur som helst tog jag ett annat test på FB som visade att jag skulle överleva minst sex år efter zombieapokalypsen. Mad skills. Så då så.

Här är den lååååånga listan för den som vill kolla sig själv.


28 Days Later
The Abominable Dr Phibes
Alien
An American Werewolf in London
Angel Heart
Audition
The Beyond
The Birds
The Black Cat
Black Christmas
Black Sabbath
Black Sunday (aka The Mask of Satan, Revenge of the Vampire)
The Blair Witch Project
Braindead
Bride of Frankenstein
Cannibal Holocaust
Carnival of Souls
Carrie
Cat People
The Changeling
Come And See
Cronos
Daughters of Darkness
Dawn of the Dead
Day of the Dead
Dead of Night
Dead Ringers
Deep Red
The Descent
The Devils
The Devils's Backbone
Don't Look Now
Dracula
Eraserhead
Eyes Without a Face
The Evil Dead
Evil Dead II
The Exorcist
Flesh for Frankenstein
The Fly
The Fog
Frankenstein
Freaks
God Told Me To
Halloween
The Haunting
Hellraiser
Henry: Portrait of a Serial Killer
Hour of the Wolf
Inferno
The Innocents
Invasion of the Body Snatchers (1956)
Invasion of the Body Snatchers (1978)
I Walked with a Zombie
Jacob's Ladder
Jaws
Kill, Baby… Kill! (aka Operazione Paura, Curse of the Dead)
Kwaidan
Let's Scare Jessica to Death
Let the Right One In
Les Diaboliques
Martin
Martyrs
The Mist
Night of the Demon
The Night of the Hunter
Night of the Living Dead
A Nightmare on Elm St
Nosferatu: Eine Symphonie des Grauens
The Old Dark House
The Omen
The Orphanage
The Others
Peeping Tom
Phantasm
Poltergeist
Possession
Psycho
Pulse (Kairo)
Re-Animator
[Rec]
Repulsion
Ring (Ringu)
Rosemary's Baby
Saló
The Shining
The Silence of the Lambs
The Sixth Sense
Society
Suspiria
Switchblade Romance
The Tenant
Texas Chainsaw Massacre
The Thing
Threads
Vampyr
The Vanishing
Videodrome
Wolf Creek
The Wicker Man

måndag 23 april 2012

Dagens gästbloggare

( Idag har jag en gästbloggare. Min yngste son är hemma och jobbar med mig eftersom han hostar och snorar. Mycket nöje.)

Hej! Jag heter Ben och jag är 5 år. Jag är förkyld och jag får äta vad jag vill då.

Jag vill leka gubbar idag. Det är när man låtsas att man är en gubbe som man egentligen inte är. Jag brukar vara en vetenskapsman eller Spiderman eller trollkarl på Hogwarts. Mamma vill spela Angry Birds och titta på Cartoon Network men hon måste jobba också och jag hjälper till när mamma jobbar. Jag bloggar till exempel. Jag berättar och mamma skriver.

Och jag äter chips. Och sedan ska jag äta limpa med smör.

Slut.

Det här är jag första gången jag åkte 4-hjuling. Man måste ha mycket skydd. Och så fick jag putsa min 4-hjuling.

söndag 22 april 2012

Middag, reamotorer och Dreamhack

Igår kväll hade vi kick off med bokcaféets crew, vilket ju innebär middag som tillagas i lag. Jag tillhörde förrättsgruppen. Vår rätt blev till sist:

Tilltugg till fördrink: Petit chouxer med fyllning av rökt nötkött och pepparrot/persiljekräm.

Förrätt: Marinerad torsk sushi-style på bädd av grönt äpple och fänkål med skirt smör och pepparot, med svartpepparknäcke.

Varmrättsgruppen hade gjort: Kycklingfilé med bacon- och persiljefyllning, rotfrukter i ugn, wasabikräm och mangosås.

Efterättsgruppen betraktades ju som underdogs, eftersom den bestod av fyra män som påstod att de knappt kunde koka vatten. De började med att presentera detta:






















...vilket då är en pytteliten marshmallow på ett pyttelitet salt kex pudrat med o'boy. På en liten bit Torky-papper. Det hela var förstås bara en bluff (även om en av våra "foodies" blev litegranna sur på riktigt) och den riktiga rätten var denna:





















Två sorters pannacotta och kaffedrinkar. :-) (Linda och Titti, jag stal era bilder från FB!)

Tack och lov gjorde all maten att vinet inte hade någon större effekt på mitt huvud - tack och lov eftersom jag strax ska åka och göra ett reportage från ett 10-årsjubileum på ett flygplansmuseum. De ska provköra jetmotorer. Kunde ha blivit plågsamt.

Lite senare idag kanske jag dessutom ska titta på TV-sport med pojkarna. Japp. E-sport, alltså. Dreamhack pågår just nu, och finalen i Starcraft sänds live på svt. Jag pratade med en pappa medan våra söner spelade innebandy om det här med e-sport.

Det är litegranna svårt att säga till barnen: "Sluta nu att spela x-box och gå ut och lek! Det där spelandet kan aldrig leda till något!" när man kan tjäna sådana oerhörda summor i prispengar på till exempel Starcraft. Vore man lite business minded som förälder (ni vet den typen som skjutsar ungarna till all möjlig sport med den hemliga tanken att ungarna en dag ska bli proffs i någon mulitmiljonsport och försörja dem...) så borde man egentligen ropa in ungarna.

"Kom GENAST in från fotbollsplanen! Du rör inte en boll igen förrän du spelar dina två timmar!"

För man vet aldrig. Steve Jobs mamma tyckte också att han borde vara ute och leka mer...

lördag 21 april 2012

The Big Bang Theory

Det är fömodligen så, att vissa saker sprider sig genom familjer. Mindre bra egenskaper, visst. Men det var inte det jag tänkte på. Utan mer att när en person verkligen gillar något i en familj så blir resten också intresserade. 

Barn som verkligen börjar gilla en sport, gör att en tidigare helt ointresserad förälder sitter och tittar på fotboll år efter att barnet flyttat hemifrån, till exempel.

Hemma hos oss så har vi lite olika inflytelseområden. Min man har helt klart störst inflytande när det gäller IT. Om jag skulle få för mig att betala 200% mer för att få ett litet äpple på min telefon när tekniken är densamma som i en annan telefon - ja, då skulle jag få sova på soffan, om man säger så.

På samma sätt så har jag väldigt stort inflytande på all kulturell verksamhet hemma. Även den lågkulturella. Från och med den här veckan har jag omvänt alla utom den yngste sonen som inte hinner läsa undertexter än till att verkligen gilla The Big Bang Theory.


I och för sig tror jag att det bara är en tidsfråga med yngste sonen också. Han uppfann en fortsätting på "Sten, sax, påse" för över ett år sedan (man lägger till geggamoja och stor hund).

Det är kanske så i alla familjer? Om en förälder är riktigt bra på mat får man förmodligen ganska gastronomiska barn.

torsdag 19 april 2012

Ett inlägg om skolmat

Det har varit en del upprörda rubriker i tidningarna de sista dagarna om skolmaten och bristen på kvalitet i många kommuner. Jag kanske ansåg att det mest skrämmande i sammanhanget var närundersökningen som visade att 75% av alla föräldrar som svarade inte har en aning om vad deras barn äter på dagarna. Där känner jag att jag vill hytta med fingret och skrika "skäms!!".

För jag tycker att det är viktigt är barnen äter bra. Att de gillar maten. Själv har jag tur. Mina barn går just nu i en skola där maten tillagas av en kvinna som nog egentligen borde ha varit kock hos till exempel Leif Mannerstedt, men som istället dagligen lagar mat åt de 60 skol- och förskoleelever i vår lilla byskola. Jag lyckades inte få min yngste son att gilla mat på fem åt, men sedan började tant Elisabeth laga åt honom och då var det en helt annan femma...

Nästa skola som barnen fortsätter upp i har samma skolmatschef och ett riktigt engagerat gäng skolmatskockar. Här är en artikel jag skrev om dem för några månader sedan (publicerades i Västmanlands Nyheter).

Utvecklingen från den gamla skolmatsbespisningen till dagens skolmatsrestauranger har nu tagit ytterligare ett jättekliv. Som alla andra kockar kan nu skolmatskockarna också tävla i matlagning på nationell nivå.
Skolmatsgastro, den aktuella tävlingen, kom till på initiativ av köksmästaren Kurt Weid. Under en rundresa i landets skolkök upptäckte han att det fanns ett behov av förnyelse och utveckling. Tillsammans med Lantmännen arbetade han fram ett förslag till tävlingen Skolmatsgastro som är öppen för de drygt 15 000 skolmatskockar som varje dag lagar mat åt Sveriges 1 200 000 skolbarn och pedagoger.
Utmaningen skiljer sig något från till exempel Kock SM, såtillvida att deltagarna ska anpassa måltiderna till sin egen vardag. Det innebär att tre rätter: en soppa, en vegetarisk rätt och en kycklingrätt, ska tillagas för endast 10:- per portion var. Dessutom ska en kreativ matsedel för en vecka bifogas. Alla måltider måste motsvara de riktlinjer för näringsvärde och kostnad som gäller ute i skolorna.

Ett lag från skolmatsresturangen Gyllene Ugglan i Kolsva har antagit utmaningen. Skolmatskockarna Marie Bergdahl och Marcus Gustafsson tillsammans med kostchef Eva Elgh ska i dagarna skicka in sina tävlingsbidrag till juryn för en bedömning. Den 6 februari får de veta om de går vidare till finalen på branschmässan i Älvsjö i april.
Det hela startade med att chefen för måltidsservice vidarebefordrade en inbjudan från Skolmatsgastro till Malmaskolan om att delta med ett lag i tävlingen. Marie och Marcus nappade på förslaget.
- Eva kom med som nummer tre i laget, och hon har dubbelkollat att näringsvärdet är rätt och att maten inte kostar mer än 10:- per rätt och portion, berättar Marie.
- Recepten är våra egna, tillägger Marcus, och vi har provlagat dem till eleverna här på skolan så de fått tycka till om smaken. Barn är väldigt ärliga, så vi har fått många åsikter om vad som smakar bra och vad som inte smakar bra.
Tävlingsrätterna ska också innehålla vissa utvalda ingredienser, som vit fiberpasta, kycklinglårfilé, speltbröd, linser och vita bönor. Eva konstaterar att de behövt justera rätterna minimalt för att de skulle motsvara kraven.
- Priset och näringsvärdet fixade de här kockarna på pricken från början.
- Har man jobbat med skolmat såhär länge, så får man en känsla för hur en måltid ska vara för att det ska bli rätt, förklarar Marie.
Eftersom Marie Bergdahl har arbetat med skolmat under större delen av sitt yrkesliv, har hon också kunnat följa den utveckling som skett genom åren.
- Det går spikrakt uppåt med maten i Köpings kommun, berättar hon. Maten blir bara bättre och bättre, mer ekologiska varor kommer in till exempel. Intresset för mat ökar.
Marcus, som arbetat på till exempel Finlandsbåtar där man har en avsevärt större budget att röra sig med, märker också hur stort intresset för mat hos barn blivit.
- När mina föräldrar var yngre så hade de förstås aldrig satt sin fot på en Thairestaurang, de fanns ju inte. Men idag så kan barnen till och med komma och säga till mig att maten borde vara starkare för så smakade det när de var i Thailand. De är vana vid olika kök och inte alls rädda för att smaka.
Hur ser då de tävlande på sina chanser till att komma till finalen i Älvsjö? Eva tror att Malmaskolans restaurang kan ha ett äss i ärmen.
- I priset för våra måltider har vi också räknat in kostnaden för smör, bröd, dryck, en råkostbuffé och frukt. Allt ryms inom tiokronorsgränsen. Det betyder att vår meny går att använda fullt ut i verkligheten. Vi har också redan lämnat som förslag att vår veckomeny ska ingå i nästa termins måltider på riktigt.
Marcus och Marie håller med om att det viktigaste är att menyn ska gå att använda som den är direkt i skolan.
- Som kock kan man hitta på vilka recept som helst, men barnen måste ju vilja äta maten också. Det spelar ingen roll om man lagar mat för 1 000 kronor eller 10 kronor, man vill vara stolt över det man skickar ut, avslutar Marcus.



  
Skolmaten bli bättre om andra människor också uppmärksammar den. På de flesta skolor får föräldrar eller andra släktingar gå och äta för självkostnadspris en gång/termin med sina barn. 

Kanske är många som borde byta ut en vanlig dagens mot en lunch med sina barn?

onsdag 18 april 2012

Utsikt från ett fönster

Vi har två fönster hemma där jag inte har tillstymmelse till gardiner, helt enkelt för att jag tycker utsikten är för bra. Dessutom vetter det ena fönstret mot syd och det andra mot nord, så det hela blir väldigt symmetriskt.

Jag hade tänkt knäppa ett kort eller två genom dessa fönster under året bara för att följa årstiderna.

Så här långt har våren kommit i Mälardalen:

Här är köksfönstret, och utanför står mitt älsklingsträd. Jag fick det som present, ett persikoträd som var tvunget att planteras vid en södervägg och som hade mörkrosa blommor. Eftersom persikoträd är notoriskt sköra, ympas de på andra träd. Det knäcktes ända nere vid roten första hösten.

Jag lät stubben stå kvar, och hör och häpna - på tre år växte det upp ett tre meter långt körsbärsträd istället. Med vita blommor. Jag kallar det mitt överlevnadsträd.






















Så här stora knoppar är det på trädet just nu. Lagom till min födelsedag brukar jag få extra vacker utsikt när jag lagar mat, det är trevligt.

...och så här är utsikten från vårt sovrumsfönster, rakt ovanför ett äppelträd.

 Det skulle behöva beskäras mer, men samtidigt blir det som en vit kanapée att titta ner på på försomrarna när man vaknar. Inte fult det heller. Så här långt är äppelträden gångna:





Det tar sig. Långsamt.




tisdag 17 april 2012

Vargtimmen

I natt, klockan sådär 04.10 var jag uppe och städade lådan med presentpapper och snören. Det var nu inte helt frivilligt. Katterna hade vält ut den, och börjat gnaga på snörena. Speciellt förtjusta är de i de snören som är glittriga och delvis gjorda av metalltråd. Vilka små idioter. 

Jag såg höga veterinärräkningar framför mig och gick upp för att ställa i ordning. Sedan var det lite svårt att somna om, och jag låg och tänkte på att jag återigen låg vaken under vargtimmen. Så här står det om just begreppet:

Vargtimmen kallas den tid före gryningen som infaller ungefär 03.00 - 05.00 och då kroppens aktivitet är som lägst. Blodets halt av hormonet melatonin är som högst, kroppstemperaturen och blodtrycket sjunker till dygnets lägsta nivåer och ämnesomsättningen går ner.

Melatonin är det hormon som gör oss sömniga, och brist på detsamma gör oss deprimerade och jet-laggade och en hel massa annat. Hos djur stiger melatoninnivåerna under våren, och de går i brunst. Det finns vissa motsvarande effekter hos folk också.

Det finns kroppsnära hormon i en hel del mat, så jag googlade fram en lista för att se om jag kunde få lite sovhjälp av maten.

Mat med mycket melatonin i:
 Körsbär
  Mjölkprodukter, till exempel keso, ost, mjölk
  Sojaprodukter, till exempel sojamjölk, tofu, soja nötter
  Viss fisk, exempelvis kolja och lax
  Skaldjur
  Kött, framförallt fläskkotlett, lammkotlett, nötkött och vilt
  Kyckling och kalkon
  Fullkorn
  Bönor
  Ris
  Potatis
  Vetemjöl
  Hummus
  Linser
  Hasselnötter, jordnötter, cashewnötter, valnötter och pekannötter
  Ägg
  Sesamfrön och solrosfrön
  Frukt, framförallt äpple, plommon, ananas, apelsin, banan och fikon
  Grönsaker, framförallt avokado, broccoli, grönkål, tomat

Vet ni hur min kost ser ut? Precis så. 

Så ingen hjälp där. Pensionärsvarning där också då, med andra ord.

p.s. fotot igår föreställde en fotbollsstor trädsvamp som växt på en björk

Demonhjärta

Den karga klippformationen avtecknade sig i skarp relief mot himlen. En himmel, vit av snö som snart skulle falla, genomlyst av blek vintersol. Berget stod där. Tyst och väntande.

Som en urtida gud försänkt i en tusenårig sömn endast kortvarigt avbruten av de små, myrliknande varelser som då och då klättrade uppför de blånande planen av is. De varelser som ibland gav upp sina liv ensamma där i mörkret och som sedan delade bergsgudens sömn för alltid.




Eller? Det kanske inte var ett berg på fotot?

Istället var det ett fotografi av ett fynd som barnen gjort.

Kanske det istället var ett demonhjärta som barnen hittat. Det låg där under ett träd, mitt i deras trädgård, med svart blod fortfarade läckande ut från flera sår. Alla vet ju att demoner har svart blod. Till och med små pojkar.



Speciellt små pojkar.

Demonhjärtat var tungt, större än den störste pojkens hela huvud. De två pojkarna ryste lite vid tanken på hur stor resten av demonen måste vara. Fröken hade visat, att en persons hjärta var lika stort som en knuten näve. Då hade den demonen en väldigt stor näve. Säkert med klor.


Men inte ens en demon kunde väl leva vidare utan ett hjärta?

För säkerhets skull tog pojkarna hjärtat till sin mamma. De bar det tillsammans, mellan sig som en jakttroffé.

Deras mamma gissade att det i själva verket var något helt annat.





måndag 16 april 2012

Mor till en mördare

Idag ska, enligt uppgift, Anders Behring Breviks mamma sitta i en rättssal och se på när hennes sons oerhörda brott ska gås igenom i detalj för att någon sorts rättvisa ska kunna skipas. 

Vad känner hon? Hur mår hon?

Åklagarsidan betraktar henne som Breviks svaga länk och tror att hennes närvaro i rättssalen ska få honom att reagera, att visa någon form av känslor. Jag vet inte. Jag tänker mer på hur det skulle kännas att sitta i samma sal som dussintals anhöriga, där min son dödat en av deras kära. 

Hur skulle det kännas, att vara medveten om att man fött fram ondskan själv. Ett ofattbart monster i allas ögon.

Klarar man den insikten?

Det finns, som jag ser det två sätt att hantera detta som mamma. Kanske tre. Antingen tar man på sig hela skulden själv (är det inte alltid mammans fel?) och tar tiden i rättegångssalen som en prövning och ett straff åt sig själv. Eller också ställer man sig helt på sitt barns sida och tycker att han hade helt rätt, han gjorde rätt. Eller han var övertygad om att han har rätt men var förvirrad, det var inte hans fel!

Den tredje vägen vore att se sin son objektivt, som en människa som inte har något med en själv att göra. Som måste straffas enligt lag för det han gjort. Men - kan man se sitt eget barn med så total objektivitet så har man förmodligen en stor portion av samma psykopatiska tendenser som fått barnet att agera så fruktansvärt.

Som mamma till två pojkar kniper jag ihop ögonen och tänker: "Inte mitt barn! ALDRIG mitt barn!" Men hur vet man? Det kanske Anders Behring Breviks mamma också tänkte...

lördag 14 april 2012

Min mans hemliga liv

Min man och jag har helt olika dygnsrytm. Jag är extremt morgonpigg och behöver inte särskilt mycket sömn. Han är extremt kvällspigg och behöver fler timmars sömn per dygn. Litegrann har vi jämkat oss genom 17 års förhållande och litegrann har vi väl ändrat oss beroende på livsstil och ålder. Men i stort sett så gäller ursprungsläget.

Det är ganska många som kommenterat detta och sagt: "Oj, är det inte svårt att leva med någon som har så olika tider?"

Nej, det är det faktiskt inte. Inte eftersom vi båda också har ett stort behov av privat tid då vi får sköta oss själva utan inblandning av övrig familj.

Jag har min tid på morgonen, då jag oftast är vaken ett par timmar före övriga familjen och kan läsa ifred, äta frukost ifred och titta på TV utan konkurrens om fjärrkontroll. Lägg till det att jag dessutom har tid varje dag mellan 7.30 - 12.30 ostörd i mitt hem eftersom jag ju arbetar hemifrån.

Så jag unnar verkligen min man timmarna på nätterna då hela huset är tyst och alla utom han sover.

Lite då och då får jag en glimt av vad han egentligen gör då vi andra sover. Tittar på skitdålig actionfilm som ingen annan har tålamod med. Spelar elgitarr med hörlurar. Spelar x-box. Surfar på teknikforum.

Och ibland får jag pussla ihop nattens aktiviteter som en annan CSI-expert.

I natt väcktes jag vid halv två-tiden av ett konstigt, knackande ljud från köket. Jag försökte ignorera det hela, men till slut var jag så vaken (och kissnödig) att jag rasslade nerför trappan. Min man står i köket, glad som en lärka och hackar ett stort vitkålshuvud.

Jag orkade inte fundera vidare över det då, men i morse såg jag dessutom spår av lök, paprika och en hel massa kladd på spisen. Dock inga matrester eller något sparat i kylen, så jag kunde inte riktigt avgöra vad som egentligen tillagats.

Förrän jag öppnade ytterdörren för att släppa ut katterna och nästan snubblade över en gigantisk kastrull som stod ute på altanen.

Vad gör min man alltså om nätterna?

Soppa, tydligen.

Gunga dig frisk?

För ett litet tag sedan tittade jag på ett program där en entreprenör försökte sälja in en en gunga för sjukgymnastik till exempel för människor som drabbats av stroke. Jag tyckte förstås idén var kul, men tanken var ju att den skulle säljas till rehab-ställen för 15000 och en hemmaversion för 5000.

Det var förstås lite väl att ta i.

Vi har haft yogagungor i taket (och utsatt oss själva för ganska många skämt från vänner som trott att den användes till något annat) och dem har vi gjort av fem meter tyg från IKEA. Ni vet, de där billiga bomullstygen som kostar 19:- / meter.

En yogagunga ser ut så här:















Just den här övningen kanske inte är för nybörjare...

Jag har också en son som älskar att gunga. I själva verket gunga och sjunga. Härom veckan var jag i en lokal i byn där jag kunde se bort till dagisets lekpark. Jag stod och tittade på när min yngste son gungade, glad som en lärka, hela rasten tills att en pedagog kom och hämtade ner honom.
















Här är han i gungan.

Och här sover han i yogagungan vi hade uppe i taket för ett par år sedan.

Jag har ju frågat vad som gör det så speciellt att gunga, och varför själva aktiviteten alltid måste samköras med en blandad repertoar av Markoolio-sånger, Nickelback, Erik Saade och Sean Banan.

Han svarade, att när han gungar känns det som att han flyger och då blir han så glad att han måste sjunga.

Ja, blir man inte frisk av det så vet jag inte...

Mer gungor till folket!

När gungade ni sist?


fredag 13 april 2012

Friday feeling

Jag gissar att fredagskänslan har infunnit sig. Under frukosten så kollade jag mailen lite snabbt och bestämde mig sedan för att kolla vad jag missat på TV den sista veckan (allt...) genom att surfa lite snabbt genom playkanalern. Till slut hade jag tre val, alla på svtplay.se

Plus (konsumentkunskap, alltid bra...)
Dokumentär om Michelle Obama (nutidshistoria, genushistoria, mkt seriöst)
Dokusåpa om modellagentur i UK (glamour och drama)

Rätt gissat. Det blev dokusåpan.




















Hm. Nåja, det är hur som helst en hela arbetsdag mellan mig och helgen, så det är dags att ta tag i något seriösare. Jag får se morgonens slaggande i dokuträsket som ett litet firande att jag i alla fall inte behöver åka runt på jobb i helgen, utan får kretsa runt gården i ett par dagar.

Det blir fint. 

(men annars var dokusåpan bra...)

torsdag 12 april 2012

Rymden är tillbaka!

På sätt och vis är det jättekul att återigen få se några riktigt rymdrullar på bio igen. Det var på tiden. "Riktiga" aliens som är slemmiga och skrämmande istället för miljömedvetna och organiska och...ja, blå. (nä, jag gillade verkligen inte Avatar)

Just nu går Battleship på bio. Liam Neeson, Alex Skarsgård, Rhianna och killen från John Carter som jag aldrig kommer ihåg vad han heter har huvudrollerna. Amerikanskt hangarfartyg drar upp Alien ur djupet och UFO:n stiger upp ur havet för att förstöra HELA JORDEN! Som vanligt vinner USA på slutet - i princip är det Independence day en gång till.

Men varför inte? Jag tycker det verkar avslappnande. Och kul. Med massor av ljud- och CG-effekter, eftersom det är teamet bakom Transformers-filmerna som ligger bakom Battleship.


Längre fram i sommar kommer en film jag har högre förväntningar på. James Cameron har återvänt till sina rötter och gör Prometheus. Den ska enligt uppgift innehålla allt det han verkligen ville göra med Alien, men inte kunde eftersom han begränsades av dåtidens teknik. (Alien kom ju 1979) Sigourney Weaver är pensionerad till fördel för den yngre versionen av henne - vår egen Noomi Rapace.

Hoppas, hoppas att det blir bra. Risken finns att det blir Star Wars - eländet igen. Inte ens mina barn, som inte kan ha något minne av originalfilmerna då de kom, tycker att de nya filmerna är bättre...


onsdag 11 april 2012

Måla som Mondrian

Eftersom vädret inte riktigt är på den nivån att man vill springa trallande ut i trädgården idag heller, så tror jag att jag ska föreslå för åtminstone yngste sonen att vi bara ska hänga i matrummet och måla och rita på eftermiddagen. Det är ju det som är det absolut bästa med att jobba som egen företagare. Jag jobbar fem timmar på förmiddagen, hämtar barnen, är med dem hela eftermiddagen och kör lite mera jobb på kvällen efter middagen. Visst, vissa veckor funkar inte tidsschemat fullt ut. Men oftast går det.

Jag har varit jättesugen de senaste dagarna att måla lite i extremt grafisk stil som Piet Mondrian.






















Jag har i och för sig ingenstans att hänga en eventuell målning i den stilen. Den passar inte i ett endaste rum i vår glorifierade torparstuga. Men ändå...

Egentligen misstänker jag att jag bara vill ha denna:






















För DEN skulle i alla fall passa på mig.

tisdag 10 april 2012

The tuesday blues

Man vet vad det är för dag på gång när man vaknar efter en mer eller mindre sömnlös natt, det regnar ute och man sköljer ner panodil och ibumetin med starkt, starkt kaffe.


Det känns som en möjlighet att sommaren bara är ett par månader bort. Försöker påminna mig själv om detta genom att gå igenom bilder från förra sommaren:





































































Snart. Snart.