Små monster

När jag var liten sparade jag på saker. Bokmärken (rätt trist) spelkulor (något mindre trist) manicklar (kommer någon ihåg dem?) och armband i plast eller tunn metall. Helst skulle man rassla som ett jäkla flipperspel när man gick förbi. Jag behöver inte nämna att detta var på 80-talet och Madonna inte hade upptäckt yoga och Kabbala än?

Nu för tiden ska ungarna inte bara drillas in till att köpa produkter, de ska också drillas in i användandet av sociala nätverk. Jag hade totalt missat att Moshi Monsters beskrivits som Facebook för barn - jag trodde bara att de var en till irriterande plastpryttel som hade en medföljande hemsida med spel.

Ha. Små monster...

Som ni ser går det hela ut på att skapa sig en egen sida med en liten monsteravatar och sedan lägga till vänner, skicka varandra presenter och göra olika spel. Låter det bekant? Man får ädelstenar om man bjuder in fler vänner och kan då göra ännu fler grejor på sidan.

Jag är ganska övertygad om att mina ungar kommer att tröttna på monstren de också efter ett tag. Det gör de. Men de är ju redan ganska inkörda på att interagera i ett socialt medium. När de blir stora nog kommer de också att ha 900 vänner på vad det nu är för forum som gäller.

Lite jobbigt att inse att jag gick på den grejen jag också. Nu känner jag att jag måste övervaka moshi-användandet när de sitter vid datorn. Speciellt som det är en massa vuxna som också använder den här sidan. Nu låter jag förstås inte barnen bli fullvärdiga medlemmar för det KOSTAR PENGAR. Så det är ingen som direkt kan interagera med dem. Men ändå.

Sedan såg jag att det finns ett ställe i Moshivärlden där alla avatarer kan gå in en grotta och gå runt och prata med varandra. Som ett litet animerat chatparty.

Och då blev jag faktiskt lite avundsjuk. Den funktionen skulle jag vilja ha på facebook också! Skaparna av Sims borde verkligen slå sig ihop med FB:arna på den.

En 100kg:s viktskillnad är väl inget...

...att säga något om? Eller? Jag blev så himla förtjust i Guams inställning till det där med idrott i allmänhet och budo i synnerhet. De skickade en tävlande till OS - Lilla Berget. Eller Ricardo Blas, som han egentligen heter. Den tyngsta viktklassen i judo är +100 kg, och jag tror det är få utövare som väger mer än 110.

Så kommer då Lilla Berget in på mattan. Och väger 100kg mer. "Kom igen då, kasta mig!!" Det spelar egentligen ingen roll hur bra teknik man har, det kommer i alla fall kosta på att dänga iväg med 218 kilo guamer... guatnames...guameran (vad HETER det om man bor i Guam??)

Det blir liksom lite intressant att se bara på grund av skillanden. Om man tänker sig en vuxen kvinna med en baby i famnen, så har de en viktskillnad på kanske 60-65 kilo. Ni vet hur stor skillnad det är. Och det är i alla fall inte lika mycket.

Jag var ungefär lika fascinerad av ett styrkelyftarpar jag träffade för sådär en tio år sedan. Eftersom det dessutom var i tävligssammanhang kunde jag ju läsa hos sekretariatet att han vägde 175 kg (med en gigantisk mage) och hon vägde 51,5.

Fast jag deltog i banketten efteråt så lyckades jag inte bli berusad nog för att gå över och börja fråga en massa frågor jag nog gärna skulle vilja ha svar på. Som vilken ställning som över huvud taget kunde fungera i den äktenskapliga sängen.

Jag kan dessutom meddela att eftersom styrkelyftresultat räknas i koefficent, vilket betyder att det är ens egen vikt i förhållande till den vikt man lyfter som räknas, så fick frun bättre resultat i tävlingen.

Tydligen är kvinnor som gör drömresultat i tyngd- och styrkelyft bäst när de väger runt 50- 55 kilo. Det är ju skönt att inte störst går först hela tiden. Som här, med Zulfiya Chinshanlo, som också tävlar i OS.

Kippet är ett juniorrekord. På "bara" 110 kilo. Hon kallas förretsen "Lilla Dockan".

Fast om "Lilla Berget" skulle snubbla och råka sätta sig på "Lilla Dockan" så vore "Lilla Dockan" "Platta Dockan" i alla fall.

Danny Boyle, Danny boy och Danny Bhoy

Låt mig bara gissa vad Danny Boyle sade när OS-kommittén frågade vad han skulle göra om han fick fria händer att göra vad han vill under öppningscermonin - jag tror han sade:
"Först vill jag visa att det borde ha varit jag som regisserade Sagan om Ringen, och sedan vill jag släppa Drottningen från en helikopter tillsammans med James Bond."

Lite otippat att de skulle säga ja. Men jag gillade det.

Synd bara att jag inte kan låta bli att grina så fort jag hör en gossesopran sjunga "Oh Danny boy". Jag måste ha varit irländsk i ett tidigare liv.

Till sist fick jag veta att min favoritståuppkomiker (tack Linda!) kommer till Stockholm 7-8 september och uppträder på Raw. Måste verkligen försöka ta mig iväg och se Danny Bhoy live.

Sprit och sex

Varning! (disclaimer) Detta blogginlägg innehåller vissa uttryck och benämningar som inte lämpar sig för en publik under 18 år. Nu när du tagit del av denna text är det upp till dig själv om du vill läsa vidare. Är du under 18 år och av någon anledning klickat dig in på denna blogg, var vänlig fråga en förälder eller annan ansvarsfull vuxen om det är något i texten du inte förstår.

Är ni redo?

Okej, ni är grundlurade. Speciellt ni lättlurade stackare som läser min blogg sporadiskt eller inte alls och bara klickade in för att rubriken innehöll två ord som ni tyckte passade in på en solig fredag.

Hemskt ledsen. Men jag kunde inte låta bli.

Jag har skrivit ganska allvarliga inlägg de senaste två dagarna, och som ett brev på posten sjunker antalet läsningar av bloggen ganska avsevärt. Som Asta skrev på sin blogg, många kommentarer och läsare får man om man har ett sjukt husdjur. Eller om man skriver om sex.

Jag kände att jag helt enkelt behövde hyfsa min statistik lite.

Men för att ni inte ska känna er alldeles besvikna:

 

Det här är vanligen vad som händer om man dricker hela barskåpet och sedan försöker få till det...

Den största risken

I en ledare av Jonna Sima idag, så ifrågasätts vad regeringen egentligen gör för att säkra kvinnofriden. Jag skriver inte det här inlägget för att klanka ner specifikt på den sittande regeringen idag. Faktum är att jag tycker samtliga politiska konstellationer har varit ungefär lika tandlösa i den frågan. Jag skriver inte heller inlägget för att gnälla på män i allmänhet. Alla fantastiska, smarta, kärleksfulla män, pappor och söner som jag har runt omkring mig varje dag behöver inte alls ta åt sig.

Jag skriver det här inlägget för att jag tycker att tillståndet i världens mest jämlika land är lite ynkligt.

Om man bortser från sjukdomar (räknar här också in t.ex. allergiska reaktioner för nogrannhetens skull) så är det farligaste en kvinna idag kan göra inte att föda barn, inte att köra rattfull, inte att delta i extremsporter.

Utan att separera från en person som sagt sig älska henne.

Jag behöver inte ens beröra det faktum att det finns en hel massa misshandel i förhållanden som aldrig kommer fram i ljuset. För varje man som dödas av sin partner i Sverige går det 150 kvinnor. De siffrorna kan man vrida och vända på hur mycket man vill. Det går inte att sätta en positiv spinn på dem.

Vi visar inte tillräckligt tydligt att det inte är acceptabelt att bära sig illa åt i ett förhållande. Det är inte okej. Vi är lite för privata, lite för måna om att "Det som sker mellan fyra väggar är det enskilda parets ensak".

Nej.

Vi behöver visa att vi alla ser. Vi vet vad som pågår. Och det är inte rätt.

Jag bor i en liten stad. Förr eller senare kommer allting ut. Varje vecka måste jag umgås med en handfull män på olika platser som jag vet har misshandlat sina flickvänner svårt. De har slagits med knytnävar, tagit struptag, dängt i väggar, hotat med mord, hållit fast och våldtagit. De har gått ostraffade genom det hela eftersom deras partners har skämts och bara varit glada över att förhållandet äntligen var över.

Det är inte okej. Jag känner att jag inte vill vara i närheten av dem, jag vill inte vara deras vän eller arbetskamrat, inte ta en öl på afterworken, inte sitta vid samma bord på företagarfrukostarna.

Och då står man inför nästa problem: hur ska då de män som inser att de uppfört sig fel så in i helvete någonsin komma till rätta med det? Om man inte blir ställd till svars och får en chans att göra bot - vad är kvar? Känslan när man märker hur en annan kvinna, en som man kanske gärna skulle umgås med istället vänder sig bort i äckel och avsmak? Det är inte heller rätt.

Vilket parti jag än röstar på i nästa val, så är mina önskemål: konsekvenser, sanktioner, hjälp till de kvinnor som behöver och framför allt öppna samtal om hur fel det är att slå någon man säger sig älska.

Här är länken till ledaren som gav idén till inlägget: http://www.aftonbladet.se/ledare/article15168022.ab

Den otrendige Aristoteles

Det var meningen att jag idag skulle skriva några tal. Kräft- och surströmmingsskivor är på gång, skolstart likaså. Kick-offer. Jag satte mig vid datorn med full avsikt att hamra ner några kärnfulla, insprirerande och humoristiska rader.

Jag skulle bara läsa igenom några nätnyheter först. Och råkade klicka på en länk till en artikel om Syrien, där spökmilisen tvingat en mamma att välja vilket av hennes barn som skulle dödas och vilket som skulle få leva.

Sedan kände jag mig inte så humoristisk längre. Utan mera grubblande.

Just nu läser jag texter om Aristoteles (rättelse: försöker läsa och förstå) och hans princip om att den gyllene, perfekta vägen är den som är en precis mittpunkt mellan två ytterligheter. Mitt emellan total makt över liv och död och ingen makt alls över liv eller död så finns en plats där människor kan existera utan att känna sig otrygga och hotade.

Mitt emellan feghet och dumdristighet finns den gyllene medelvägen som kallas mod. Mitt emellan uppslukande passion och total likgiltighet finns kärlek.

Men en strävan efter sunt förnuft och logik är helt och hållet ute idag. Det finns få, ytterst få människor som inte strävar efter ytterligheterna. Man vill inte ha en lagom kropp, man vill vara modellsmal. Man vill inte ha ett bra jobb, man vill ha en fantastisk karriär. Landet lagom är jävligt olagom. Glöm det, förresten, hela världen är ganska olagom just nu. Antingen hysteriskt girig eller i extrem nöd - är det de val vi har just nu?

Jag förstår att många världen över känner att de vill göra mer, vara mer, bli mer, känna mer. Det är valmöjligheternas förbannelse.

Men blir vi lyckligare av det? Eller vore vi lyckligare på den där gyllne medelvägen.

(Inser just i slutet av texten att jag skrivit inlägget enligt alla de retoriska regler som - just det - Aristoteles konstruerade för flera tusen år sedan. Man kommer inte undan de där gamla grekerna.)

Omstart på dagen, tack!

Ni vet, på studentspex, när man improviserat en sketch så långt det går - och det inte är roligt längre - då kan man begära omstart. Så får spexarna chansen att ta det hela åt ett annat håll och göra något bättre.

Jag skulle härmed vilja begära omstart av veckan, tack. Omedelbart! Av följande skäl:

- Det läcker dagvatten in i vår dyra, nya och fel-jävla-grävda avloppsbrunn, vilket leder till att det ständigt blir stopp i avloppet ut från diskbänken.

- x-boxen visar röd ring. För dem som inte vet vad detta betyder:

- Jag cyklade en extralång runda pga excessiv grillning i helgen och har nu ett skavsår där man strängt taget inte behöver ha skavsår...

- Det regnar och blåser halvstorm ute.

- Katterna vi passar åt farmor och farfar har lyckats bajsa ordentligt, regelbundet och rikligt. På hallgolvet varenda gång. Jag har bytt och bytt och bytt i lådorna, men inte hjälper det.

- Jag har inte vikt tvätt på två dagar och nu straffar det sig.

På grund av det dåliga vädret satt jag och byggde lego med pojkarna en stund på eftermiddagen. Efter ett tag insåg jag att jag hade byggt mig själv en liten semesterö i lego med stuga, soldäck och utedass, och placerat ut en massa hajar runt ön så inga obehöriga tillträder utan att jag först kommer och hämtar dem i min harpunförsedda legobåt.

Man behöver ju inte vara Freud direkt...

Nåja, dags för en hard reboot och sedan friska nya tag. Häpp, jävla häpp!

Hybris

Katterna strök omkring på vägen i timtal i full jaktmode. De väger ju hela tre kilor var nu, och släpar hem två tre möss om dagen. Storjägare.

Till slut gick jag ut för att kolla vad de så gärna ville få tag i:

En hel fylking kanadagäss.

Snacka om hybris!

Vad var planen? "Okej, du håller och jag slår!"

Kvinnor och män och kläder

För ett par timmar sedan lade jag ut en statusuppdatering på FB: Har köpt de perfekta jeansen. Kan tyckas som en helt meningslös statusuppdatering, men eftersom det händer kanske en gång på tio år så tyckte jag det borde uppmärksammas. 


Ja, den kommentaren var det många som tryckte på "gilla" när de läste. De flesta för att de förstår att de perfekta jeansen... de är som en enhörning! Inte för små, inte för stora. De sitter lagom hårt i midjan, men glappar inte i svanken, de behöver inte sys upp eller läggas ut eller tas in eller någonting. Man bara drar på dem och ser så bra ut som det är möjligt att göra i ett par byxor med den kroppen man har.

Av alla dem som tryckte på "gilla" vara bara två män. Den ene var min egen man, som inte är dummare än att han förstår att om frun hittar ett plagg som hon känner sig jäääävligt snygg i, så kommer det till nytta för båda i paret. Om man säger så. Den andre mannen vet jag faktiskt inte. Han kanske också har svårt att hitta jeans som sitter perfekt.

Sedan kommenterade två manliga vänner också och tvivlade på hela konceptet. Den ene påstod att de perfekta jeansen först blir perfekta efter tio år. Den andra ville se jeansen på för att kunna avgöra frågan.

Jag vet inte om det är en genusgrej, men alla kvinnor jag känner har några sådana plagg de älskat hysteriskt mycket. Ja, vissa skriver till och med böcker om det. Som Annika P. och hennes "Lilla blå".

Här är några av mina älskade, älskade plagg livet igenom:

Min gula volangklänning med våfflat liv som jag hade när jag var sex år gammal. För den var glad och jag var en prinsessa i den.

Min vita top med puffärmar och mina vita jeans som jag hade på varenda fest då jag gick ut nian.

Min korta, svarta väst som jag hade utan någon tröja under på krogen ett par år senare...

Mina perfekta, svarta byxor som gjorde alla tröjor extra snygga oavsett om de var från boutique eller reasnurran.

Mina Lipp-jeans som jag förstörde genom att försöka bleka dem ljusare. De blev snötvättade istället och jag GRÄT.

Min vindjacka som jag hade 2001-2002. Den gick att vika ihop till näsduksstorlek, var mörkt grå och så himla välsydd att jag såg sugrörssmal ut i den. Jag hade den tills sömmarna blev genomskinliga på den.

Mina grönmetallic strappy sandals med åtta centimeter klack som jag kunde gå mil i. Mina fötter blev för breda efter barnen och jag kan inte ha dem längre. Men jag skulle aldrig slänga dem.

Och era?

Emmynomineringar

Jag gillar TV-serier. Jag gör verkligen det. Det är ett nöje som varar länge, eftersom en film inte blir längre än 2-3 timmar medan en bra serie kan fortsätta i åtta - tio år om man har tur. Som Seinfeld eller Vänner eller Arkiv X eller någon annan av de serier som jag följt och gillat.

TV-regissörerna är ofta yngre och fräschare, producenterna lite modigare och numera är budgetarna monstruösa. Det drälls pengar över serier, och resultatet är sååååå snyggt.

Nu har nomineringarna för Emmy-sarna släppts, och även om samtliga serier är av anglosaxiskt ursprung så måste jag ändå säga att det ligger några verkliga höjdare bland nomineringarna. Här är mina favoriter:

Bland Bästa komediserie-nomineringarna finns två favoriter + en serie som jag typ gillar men inte orkat sätta mig in i. 30 Rock, The Big Band Theory och Modern Famliy. Ingen som någonsin läst den här bloggen har väl missat min besatthet med denna serie:

...och som grädde på moset är Jim Parsons nominerad för en Emmy. Nummer två i ordningen, tror jag? (eventuellt kan han ha vunnit en Golden Globe tidigare istället för en Emmy. Eller båda.) Dr. Maryam Bijalik är nominerad för bästa biroll också. Heja Amy Farrah Fowler.

Bland Bästa dramaserie-nomineringarna var det också smockat med favoriter. Downton Abbey, Mad Men, Homeland och Game of Thrones!! Man blir ju lycklig... sådana nomineringar brukar garantera många kommande säsonger. Och följdaktligen är sådana skådisar som Michelle Dockery, Elisabeth Moss, Clare Danes, Hugh Bonneville, Jon Hamm och Damien Lewis nominerade för huvudroller (+ Michael C Hall för Dexter!!). Bland birollerna dyker också Maggie Smith, Christina Hendricks och Peter Dinklage upp.

Wow.

...och som om det inte var nog med detta - vad dyker då upp bland nomineringarna för Bästa TV-film/miniserie??

 

Mitt favoritavsnitt från Sherlock. "A scandal in Belgravia".

Mannen Med Rösten - Benedict Cumberbatch är naturligtvis nominerad för huvudrollen.

Som en liten parentes är So you think you can dance och Project Runway nominerade i kategorin för reality-serier.

TV-framtiden ser ljus ut och passar min smak i alla fall. Pilutta på er andra då, antar jag! 

Sommarkvällen i bild

Hemtrevnad.

Kvällsträdgården.

Lantlig idyll.

...och på andra sidan häcken:

Midnatssolsrallyt.

En bild säger mer än tusen ord.

Fikakön in till bokcaféet efter en timme. Då hade det "lugnat ner sig lite".

Go'natt.

The art of the brick

Min yngste son får lite då och då en alldeles enorm hybris. Han är till exempel helt övertygad om att han kan spöa samtliga av Gladiatorerna när programmet går på TV. Skit samma sedan att han väger kanske sjutton kilo med gummistövlar på och är liten, liten för sin ålder. I hans egen fantasi är han en gigant.

Idag fick dock superhjältens stolthet en knäck på förmiddagen, när han skulle göra ett trick där han i full fart springer fram till en gunga och så att säga träffar den i farten med magen. Gungan ska då svinga sig riktigt högt och han flyger som Stålmannen.

Fast idag, då så flög han rakt över gungan och landade med ett magplask på gräsmattan. Jag vet inte vad som var värst för honom, att det gjorde ont eller att han misslyckades med tricket.

Som tröst utlovade jag ett maratonbygge med lego under eftermiddagen. Egentligen hade jag en hel massa annat att göra. Men jag var ju tvungen att baka bröd till morgondagens bokcafé, så jag tänkte att jag skulle kombinera de två sysslorna. (Hur som helst, jag ska baka nytt bröd efter att barnen lagt sig, om man säger så).

Lego är lite uppslukande. Mycket uppslukande. En två, tre timmar försvinner på en gång medan man sitter där och försöker hitta en endaste liten bit med två hållare på ena sidan i en 50 liters plastback.

Men nu är jag ju inte världens enda vuxna människa som blir helt besatt av lego. Kolla in den här länken: http://brickartist.com/

Sidan tillhör Nathan Sawaya, en man som sade upp sig från sitt arbete som advokat och istället började bygga skulpturer av Lego. Om ni har tid, surfa runt och titta i hans galleri. Hur häftigt som helst.

Men jag gissar att man får gå väldigt försiktigt om man ska gå på toa på natten hemma hos honom.

Hej och välkomna till tröttbloggen

Om jag klarar mig genom den här sommaren utan att bli helt koko i huvudet, så... (har jag att se fram emot en ännu intensivare höst. Sssch! Det pratar vi inte om nu!!) Bara för att så gott som allt man har att göra är spännande och roligt eller åtminstone mycket intressant så betyder det ju inte att man inte blir trött av det.

Just ikväll är jag slut som... slut som...

En snickers på ett bantningsläger.

eller...

Kicki Danielssons karriär.

eller...

Hoppet om att största delen av sommaren ska bli solig.

eller...

Lemoncurden på Ica efter Tinas matprogram.

eller...

Kul grejer att skiva i det här inlägget.

paraskavedekatriasfobi

Eller en fobi för fredag den trettonde. Som rubriken då blir översatt för alla dem som inte kan klassisk grekiska. 99,9% av befolkningen med andra ord!

Nu bloggade jag inte alls igår, men det hade inte med skrockfullhet att göra, eller någon sorts fobi. Jag hade helt enkelt en bra dag. Jag vägrar att tro på någon otursdag som är så vag att man inte ens kan belägga varifrån idén började.

Det här är de vanliga skälen för oturen som brukar citeras:

Föreställningen om fredagen den 13 som olycksdag kan tidigast beläggas i mitten av 1800-talet, och verkligt spridd bland folk i allmänhet blev den först på 1900-talet. Idén vann anklang inte minst inom litteraturen, till exempel i Thomas L. Lawsons roman Friday, the Thirteenth (1907), som handlar om panik bland börsmäklare på Wall Street. Först under decennierna därefter började man på allvar uppfatta fredagen den 13 som en dag då man borde ta sig i akt, och under de senaste decennierna har vi fyllt på mytfloran genom att söka oss tillbaka i historien på jakt efter diverse olyckor som sägs ha inträffat på datumet ifråga. Ett av de senaste tillskotten är att ett betydande antal ordensmedlemmar frånTempelherreorden blev fängslade av Filip IV av Frankrike fredagen den 13 oktober 1307 på order av påven Clemens V.^[2] Många av dessa torterades och avrättades dessutom.

En annan hypotes grundar sig på att Jesus hade 12 lärjungar, och när Jesus blev förrådd var Judas den trettonde vid bordet. Det kan även ha varit så att det baseras på att det fanns 13 personer totalt och att Jesus korsfästes och dog på långfredagen.

Vidare finns i den nordiska mytologin en berättelse om hur svekets och ondskans gud Loke kom som den trettonde gästen till ett gästabud i Valhall - och sedan lurade blinde Höderatt skjuta sin egen bror Balder till döds med en mistelpil.^[3] 

Med andra ord, inte mycket kött på de skrock-benen.

Men... nu har jag alltid sagt att jag har stor tur på just den dagen. Det stämde även igår. Om jag väljer att bortse från fredagen den 13:e som helt betydelselös, blir jag då av med turen på samma gång? Svår fråga.

Nu blev jag förvirrad

Precis när jag tror att jag bestämt mig för något, bestämt satt ner åsiktsfoten - ja, då läser jag eller ser något som får mig att tänka "Vänta lite nu..."

Jag bestämde mig för någon månad sedan för att all kvinnlig nakenhet i media är dålig och borde skippas helt. Att jag inte tycker det hjälper att visa så kallat naturliga kvinnokroppar (alltså ej retuscherade) eller nakna plusmodeller eller efter graviditets-kroppar. Jag propagerade för att man skulle skippa nakenheten helt. Flytta fokus.

Så idag såg jag att Esprit (tidning) kommit ut med ett nummer som kallas The Body Issue. Där olympier  och idrottare visar upp sig nakna i sina respektive idrottspositioner för att demonstrera skillnaden mellan en olympisk atlets kropp och en vanlig dödligs.

Första bilden jag såg var denna:

...och, ja - jag muttrade lite. Men med undantag för frisyren så är det trots allt en vanlig fightställning, inte en sexuell pose.

Sedan var det här nästa bild i bildspelet och då kände jag mig av någon anledning lite generad. Det är förmodligen något med greppet runt bollen som inte riktigt får mig att tänka "basket" i första hand.

Det gör däremot den här bilden. Konstigt nog.

Vid den här bilden tänkte jag bara att jag var tacksam att de inte valt ut en av de mer...äh... rundare varianter av amerikanska baseballspelare som man ser på ESPN ibland. Och sedan slog jag mig mentalt på handen för att jag var så storleksfixerad.

Det här var sista bilden. Som jag i och för sig tyckte var helt värdelös och såg ut som reklamaffisch för manlig strippa. Med vitmålade hulken-händer.

Så nu är frågan - om det handlar om en idrottsprestation som man utför med kroppen - ska man visa den naken då? Och vad är skillnaden mellan en objektifierande bild och en idrottsbild? Om ni inte reagerade innan, så kan ni scrolla upp och konstatera att man ser en rakad snippa på bilden längst upp. Tänkte ni på det?

Så nu tänker jag grubbla vidare ett tag till på när nakenhet i media egentligen stör mig och verkar onödig och när den kan vara befogad. För jag är för ögonblicket lite tveksam.

Små, små ledtrådar...

Rätt gissat - en ironisk rubrik igen. Det är ingen måtta på hur cynismerna rullar ur munnen på mig just nu. jag får skärpa ttill mig till i morgon, då det är dags att vara lite trevlig mot folk igen.

Hur som helst, jag har ju följt en länk igen. Då får man raskt bloggmaterial. Den här länken gick till en psykologisida där man fick 6 klara tecken på att killen INTE gillade en.

Håller ni i er? Här är de:

1) Han pratar om sitt ex hela tiden.
2) Han säger att han inte är redo för ett förhållande
3) Han kastar sig huvudstupa in i förhållandet
4) Han har inte frågat om ni ska göra något tillsammans
5) Han låter dig aldrig titta i hans telefon eller Facebook
6) Han ger dig inte pirr i magen

Efter punkt sex hade jag dragit iväg i någon sorts mumlande dialog där jag undrade vilket urbota dumt kvinns som lyckades intala sig själv att killen verkligen VAR kär i henne med sådana ledtrådar uppenbara... Men vi ser väl alla det vi vill se.

Sedan lugnade jag ner mig och bestämde mig för att att skriva en motsatslista - här är de 6 tecken som jag destillerat fram under mina 38 år på att killen VERKLIGEN gillar dig.

1) Han verkar alltid finnas i närheten av där du är. Om du så är på knyppelkurs, så vips dyker han upp.
2) Han kommer ihåg vad du har sagt även om det bara är i förbigående. Har du sagt att du tar mjölk i kaffet så kommer en intresserad kille aldrig att ge dig kaffet svart.
3) Han gör något snällt för din vän, eller underlättar i ditt jobb, eller köper fyrtio par strumpor från din idrottsförening - bara för att det kommer att göra dig glad (går i vänkretsen under namnet Prins på Vit Häst - Syndromet).
4) Han rör alltid vid dig utan att för den skull tafsa. För att det inte går att låta bli.
5) Han försöker lära sig mer om dina intressen även om de verkar extremt främmande. Jag har sett män med överlycklig min sitta igenom fransk surrealistisk film, bara för chansen att få dela livet med den utvalda.
6) Han tittar alltid på dig. Rakt på dig. Han kanske tittar bort om du möter hans blick direkt, men tjuvkika nästa gång du kan... japp.

Vad säger ni omåttligt kloka läsare av denna blogg? Håller ni med?

unhappyhipsters.com

Som ett svar på gårdagens blogginlägg blev jag tipsad om en sida: unhappyhipsters.com

För dem som inte bryr sig ett skit om vad en hispter egentligen är, kan jag meddela att definitionen är:

En hipster skulle knappast erkänna sig som en hipster - detta skulle innebära att hipsterns identitet som individuell och unik hotas. Den amerikanske komikern Joe Mande har uttryckt det som att "alla hipsters uppfattar sig själva som speciella och unika. De bara råkar manifestera sin exklusivitet genom att bete och klä sig på exakt samma sätt". Hipstern tar avstånd från sin tids -ismer och föraktar kollektivet; de är vidare vanligen ointresserade av politik, till skillnad från många andra subkulturer som punk eller hip hop. En hipster intellektualiserar dock gärna mode och försöker uppvärdera grafisk formgivning till konst. En hipster "konsumerar coolhet", gärna via klädkedjor som American Apparel ochUrban ­Outfitters,^[2][3] även om de mest "unika" och svårtillgängliga varorna som eftertraktas mest införskaffas via internetbaserade auktionshus, exempelvis Ebay.^[1]

(citat från en humoriskt välskriven wikipediasida)

På den sidan gör några trevligt ironiska medlemmar ur samma subkultur narr av densamma. Främst driver man med inredningshetsen, och den allmänna uppfattningen att barn kanske inte mår helt bra i minimalistiska, vita hem med bara ett fåtal leksaker i grundfärgat trä och totalförbud att gå ut och leka, för det kan vara farligt.

Inläggen på sidan påminner lite om Jan Stenmark, och honom vet jag ju att ni gillar.

Här är ett typiskt (den engelska bildtexten översatt av mig)

Husets ägare kom överens om att aldrig någonsin nämna den morgon de tillbringade med att knacka i väggarna tills de hittade utgången.

Eller den här, kanske?

Hans hem hade allt man kunde behöva: ljus, syre, och en avslappnande vinkel att luta sig emot.

Jag fnissar lite, förstås. Jag har åtminstone aldrig blivit beskyld för att vara varken minimalistisk eller trendig.

Less is more? Less is a bore.

Att ge sig hän åt en livsstil

I morse åkte jag på ett jobb som förenade lite...ja, inte nytta med nöje, utan mera nytta med nytta. Jag gjorde ett reportage från ett gäng som hade intensivyogat i en vecka och fick träna deras avslutningspass. Med i gruppen fanns en kvinna som alldeles särskilt gett sig hän åt livsstilen.

Hon hade långt, rött hår, var osminkad med hippieskjorta och byxor förmodligen gjorda av hampa eller så. När alla satte sig för att fika efteråt drog hon på sig ett par rejäla raggsockor och öppnade en låda med blandade groddar.

Jag kan på sätt och vis beundra alla dem som till 100% ger sig hän åt en livsstil och ibland undrar jag hur det skulle kännas. Att vara superfashionista/hipster och ständigt vara först med alla de senaste trenderna och resmålen och måla om köket varje år och så vidare... Eller om jag på allvar skulle ge mig hän åt lantlivet och bara handla kläder på Granngården och gå på LRF-möten i gummistövlar.

Att vara en riktig gamer, kanske? Leva på cola och hämtpizza och lägga ner 1 000 000 på spel och högtalare och bredband men bara 49:- på en tröja?? Åka på dreamhack och LAN:a?

Förmodligen borde väl någon sorts lite svartare kulturpersonlighet ligga mig närmast. Polotröja och solglasögon och sarkastiskt höjda ögonbryn när någon säger att de gillar Dan Browns böcker (okej, den biten kanske jag redan gör...) Rödvin och djupa diskussioner om Kubrick och Kafka.

Fast jag vet inte. Jag tror jag har lite commitment issues vad det gäller livsstil. Jag tycker det verkar arbetsamt att komma ihåg vad man får och inte får göra... Får man vara raggare och lyssna på techno? Får man vara hyperintellektuell och tycka att Loreen är bra? Får man vara en riktig Foodie och samtidigt gilla Kebab?

En tjej i vår stad blev för några år sedan synonym med att vara vältränad till max. Hon var den sunda livsstilen personifierad. När hennes pojkvän blev hennes ex-pojkvän berättade han för mig att hon brukade skicka honom in på McDonalds för att köpa ett meal och ta hem till henne. Hon kunde bara inte förmå sig till att köpa ett själv, för då skulle hennes identitet spricka i kanten såååå mycket.

Jämfört med det känner jag mig ganska nöjd med att inte ha en livstil. Utan i runda slängar 140.

Det är olika för somliga...

Jag ser på facebook att vissa av mina vänner är på Pearl Jam. Tidigare på sommaren var det en hög med andra bekanta som lade ut bilder från Peace and Love. Kul för dem. Jag har till och med en bekants bekant som var på MDNA i Göteborg... och en annan som ska på Springsteen.

Själv ska jag på två konserter i år. Sean Banan och Markoolio.

Lucky, lucky me!

Fossa och den stackars Drillen-killen

Jag och barnen har spenderat en heldag med några vänner på Parken Zoo i Eskilstuna. Det är ett av våra stamställen just för att barnen älskar djur. Eftersom de är lantungar kan jag väl tycka att de blir lite väl blasé emellanåt när vi är i närheten av de svenska djuren. De tycker inte det är så himmelens märkvärdigt med getter och får och hästar och kor och höns, direkt...

Hur som helst. Jag har lärt mig en massa idag. Till exempel har jag äntligen fått se ett djur jag länge varit nyfiken på: Fossa

Ni som sett de tecknade Madagascarfilmerna vet ju att det såg ut så här i tecknad form:

och jag trodde väl litegrann att det var ett påhittat djur... men så här ser de alltså ut i verkligheten:

På något sätt kände jag en väldigt släktskap med djuren som var som en hund och en katt och argsint och silkeslen och gosig och vasstandad på en gång. Det är ju fint om någon new age-ig människa kommer upp och frågar vilket kraftdjur man tror sig ha. Då ska jag svara "Fossa!" med ett galet litet skratt.

Hur som helst. Jag och min kompis hamnade dessutom i en diskussion med en forskarstudent (gissar jag) i Drill-inhägnanden. Drillen är en apart som är extremt utrotningshotad och som av någon anledning jag inte fattar har ovanligt synliga och tydliga könsdelar. Nu stannade vi till och min kompis kommenterade att de två honorna idag i princip såg ut att ha varsin bagel bak i rumpan. Aj, så svullet. Mycket riktigt. De två honorna var/hade varit brunstiga.

Problemet var bara, att den stackars hannen i familjen (enligt forskaren) hade haft mycket låg rang i sin förra flock. Han kunde helt enkelt inte se sig själv som den hane som skulle få komma till och para sig. Inte ens då två unga honor bokstavligen stod framför honom med baken i vädret. Han bara satt på en liten hylla och såg förbryllad ut. Jag och min vän nickade vist. Vi är gamla nog att ha träffat på en och annan sådan människohanne också.

Så, vad gjorde forskaren där? Jo, hon höll på att ta reda på om Drillen blev för blyg för att para sig när besökare gick förbi. Hon satt med block och penna och skrev upp försök till nuppande (icke-vetenskaplig term).

Snacka om press. Vi gick raskt vidare till Lemurerna och lämnade den stackaren åt att samla mod. Tänk er att i princip vara oskuld och sedan tvingas ha en liveshow med två honor... Då kan man se fundersam ut.

livet härmar konsten

Här får ni en liten bildgåta av mig - Svaret ska bli titeln på en klassisk film

Flera ledtrådar:

Amerikansk film från 1958 med Paul Newman (they don't make'em like that anymore) och Elisabeth Taylor.


Hur gick det med kattfan, då? Efter en hel halvtimmes ynkligt "miiiiip-miiiiip-miiiip":ande hämtade jag en stege och en tvättkorg, klättrade upp och höll fram korgen och sa:
"Hoppa i, annars får du bo på taket hädanefter".

De förstår visst vad man säger. Om tonen är den rätta.

Dagens underdrifter

Nyhetsmedier är sällan återhållsamma. Nej, nej. Istället brukar det bres på tjockt. SNÖKAOS VÄNTAR (det kom fem centimeter snö) DU KAN HA CANCER (om du har en leverfläck)....

Men idag har jag läst två så otroliga underdrifter i tidningar att jag måste dela dem.

Den första var rätt så kul. I laboratoriet i Schweiz där man har den där gigantiska partikelacceleratorn man trodde eventuellt kunde förstöra jorden när den startades, tror man att man kan ha isolerat Gudspartikeln (eller Higgspartikeln, men det är ju inte lika catchy). Det är alltså den partikel som får atomer att börja binda ihop sig till...ja, allt i universum.

Media kontaktade en teoretisk fysiker (John Ellis) för att prata som upptäckten. Så här svarade han:

– Jag håller med om att en resonabel utomstående betraktare skulle säga: ”det verkar vara en upptäckt”. Vi har upptäckt något som är förenligt med något som är en Higgspartikel, säger John Ellis, teoretisk fysiker vid Kings College i London och aktiv vid Cern sedan 70-talet.

Ja, man ska ju inte förhasta sig och kalla identifikationen av alltings upphov som en upptäckt. Det är ju bara en vanlig dag på jobbet. Sådant får mig att tänka att Sheldon Cooper nog är en förmildrad version av verkligheten...

Sedan tyckte tydligen kannibalobducenten som skar av sin sambos underläpp med en skalpell och tuggade på den för att han var svartsjuk, att han skulle uttala sig i rätten idag. Vad han sa?

"Förlåt, älskling!" 

Jo, det räcker ju att säga förlåt efterår, så är allting bra...

Guilty pleasures

Mama's had a rough day.

I'm gonna self medicate for a while...

50 filmer att se fram emot 2012

Halvtid på filmåret, och jag tittade in på en av mina sparade listor från IMDB för att kolla läget på vilka filmer som jag hittills sett och sådant som finns kvar att hålla ögonen på under året. Här under kommer listan, och under den,  om ni orkar, kommer min "yey!" och "ney!" - lista.

1.	The Hobbit: An Unexpected Journey	2012	Feature	Rate	-	-	6 months ago
2.	Prometheus	2012	Feature	Rate	7.6	97,651	6 months ago
3.	The Avengers	2012	Feature	Rate	8.6	255,927	6 months ago
4.	The Dark Knight Rises	2012	Feature	Rate	-	-	6 months ago
5.	The Amazing Spider-Man	2012	Feature	Rate	7.7	4,100	6 months ago
6.	Skyfall	2012	Feature	Rate	-	-	6 months ago
7.	Taken 2	2012	Feature	Rate	-	-	4 days ago
8.	The Perks of Being a Wallflower	2012	Feature	Rate	-	-	3 weeks ago
9.	The Twilight Saga: Breaking Dawn - Part 2	2012	Feature	Rate	-	-	3 weeks ago
10.	The Bourne Legacy	2012	Feature	Rate	-	-	6 months ago
11.	Men in Black 3	2012	Feature	Rate	7.2	46,251	6 months ago
12.	Underworld: Awakening	2012	Feature	Rate	6.4	47,469	6 months ago
13.	Brave	2012	Feature	Rate	7.8	8,561	6 months ago
14.	Total Recall	2012	Feature	Rate	-	-	3 weeks ago
15.	Dredd	2012	Feature	Rate	-	-	6 months ago
16.	Gangster Squad	2012	Feature	Rate	-	-	6 months ago
17.	Cosmopolis	2012	Feature	Rate	6.1	2,859	3 weeks ago
18.	Les Misérables	2012	Feature	Rate	-	-	3 weeks ago
19.	The Great Gatsby	2012	Feature	Rate	-	-	6 months ago
20.	Being Flynn	2012	Feature	Rate	6.6	548	2 days ago
21.	Lincoln	2012	Feature	Rate	-	-	1 week ago
22.	Only God Forgives	2012	Feature	Rate	-	-	3 weeks ago
23.	Ice Age: Continental Drift	2012	Feature	Rate	7.1	1,110	6 months ago
24.	Django Unchained	2012	Feature	Rate	-	-	3 weeks ago
25.	The Hunger Games	2012	Feature	Rate	7.6	146,966	6 months ago
26.	The Woman in Black	2012	Feature	Rate	6.6	44,890	6 months ago
27.	John Carter	2012	Feature	Rate	6.8	66,117	6 months ago
28.	Battleship	2012	Feature	Rate	6.2	37,044	6 months ago
29.	Chronicle	2012	Feature	Rate	7.2	72,045	3 weeks ago
30.	Red Lights	2012	Feature	Rate	6.5	1,520	3 weeks ago
31.	Snow White and the Huntsman	2012	Feature	Rate	6.6	39,742	6 months ago
32.	Lola Versus	2012	Feature	Rate	4.0	300	3 weeks ago
33.	Abraham Lincoln: Vampire Hunter	2012	Feature	Rate	6.4	7,006	3 weeks ago
34.	This Is 40	2012	Feature	Rate	-	-	3 weeks ago
35.	Frankenweenie	2012	Feature	Rate	-	-	3 weeks ago
36.	To the Wonder	2012	Feature	Rate	-	-	6 months ago
37.	Holy Motors	2012	Feature	Rate	7.6	124	3 weeks ago
38.	Rust & Bone	2012	Feature	Rate	7.8	1,066	3 weeks ago
39.	Moonrise Kingdom	2012	Feature	Rate	8.3	11,152	3 weeks ago
40.	Anna Karenina	2012	Feature	Rate	-	-	6 months ago
41.	Love	2012	Feature	Rate	8.5	260	3 weeks ago
42.	Antiviral	2012	Feature	Rate	4.4	41	3 weeks ago
43.	Gangs of Wasseypur	2012	Feature	Rate	8.9	2,917	3 weeks ago
44.	Middle of Nowhere	2012	Feature	Rate	5.0	51	3 weeks ago
45.	Dangerous Liaisons	2012	Feature	Rate	3.6	25	6 months ago
46.	The Grandmasters	2012	Feature	Rate	-	-	6 months ago
47.	Six Sessions	2012	Feature	Rate	5.5	121	3 weeks ago
48.	Beasts of the Southern Wild	2012	Feature	Rate	6.9	568	3 weeks ago
49.	Chasing Ice	2012	Documentary	Rate	6.8	63	3 weeks ago
50.	Detropia	2012	Documentary	Rate	7.4	37	3 weeks ago

Först dem jag har sett, eller sett nog av. Prometheus ansåg jag ju levererade ordentligt och Michael Fassbender var så pass bra att jag äntligen tog mig i kragen och tittade på X-men First class, bara eftersom han spelade Magneto. Hunger Games var som väntat bra, men jag kände mig lite för gammal för den. The woman in black somnade jag under. Inte så läskig med andra ord. John Carter - katastrof.

Jag tänker inte se någon uppföljare i år - alltså skiter jag i Twilight, Spiderman, MIB, Ice Age och Batman. Jag tänker också skippa Snow White and the Huntsman eftersom jag sett nog trailers nu för att vara säker på att jag kommer att bli besviken. Jag skulle inte se This is 40 om jag så fick betalt för det. Jag hade hoppats lite på Anna Karenina, men sedan läste jag att huvudrollsinnehavarna var Gamla Spadhakan och Male Pattern Baldness och då åkte den av listan.

Däremot ser jag fram emot Les Miserables och The Great Gatsby (Baz Luhrman) och Cosmopolis, där Croenenberg får lägga regivantarna på stolpskottet Robert Pattinson. Blir det inget bra av detta så avfärdar jag tonårsvampyren för alltid och evigt. Six Sessions kan vara bra. Helen Hunt spelar sexsurrogat som ska hjälpa sjuk tonåring bli av med oskulden innan han dör. Skulle kunna vara snyftvarning på den, men eftersom pojken dessutom bor i bubbla pga infektionsrisk så måste jag ju se hur detta ska gå till. Dangerous Liasions kommer i kinesisk tappning. Det lär bli bra. Gangs of Wasseypur lär bli OTÄCK men bra.

Sedan kommer jag också att se Madagascar 3 med ungarna. Och battleship bara-för-att. Och Underworld får bli undantaget från uppföljarregeln bara för att jag gillar Kate Beckinsale och i hemlighet vill se ut som henne.

Tjahapp, ösregn ute. Kanske dags för film, då?