Regn, lera, salt och hjärtattackamacka

Visst regnade det idag också. Jorå. Och visst var jag ute igen och gjorde ett reportage i striiiiilande pissväder även denna helg. Ett mycket vettigt och vuxet beslut ändå, istället för att betala för vistelse på bokmässan som i slutänden skulle kosta mer än den smakade för mig. Visst hade det varit kul att skaka till exempel Fredrik Backmans hand...Tja, i The Backmans ära bestämde jag mig i alla fall för att få tillbaka värmen i kroppen med en hjärtattackamacka.

En hjärtattackamacka ska, som alla vet, inte innehålla sådana saker som fullkorn eller råa grönsaker annat än i undantagsfall. Så jag valde: lantbröd med smör, grekisk salami, ost, rostad lök och cirka 100g ryggbiff toppad med sås. Hade jag kört riktigt efter reglerna så borde mackan också innehållit ännu en grisprodukt som företrädesvis bacon, brödet borde ta stekts i smör och vitlök och jag borde ha adderat ännu en ost... men nu hade jag lite bråttom. Och så gjorde jag två. Mackor.

All den energin kommer förmodligen att förbrukas under eftermiddagen på städning. Medan jag var och frös i regn så höll de tre manliga Lundqvistarna på med lera. Som många andra har vi just nu inte åkermark runt husen utan mera...träsk. Så maken gav ungarna varsin spade och sa: "Lek att det är Minecraft!" ...och så fick de gräva kanaler ut till bäcken. Om de blev leriga? Tja... jag har ju sett lerigare.

...den där killen blev nog något lite lerigare, till exempel....

Till sist vill jag bara meddela att jag nog hoppas på trenden med att skrubba kroppen med salt. Jag har provat ett par gånger nu och det ger jättebra resultat. Men jag har provat den mer ekonomiska varianten där man istället för att beställa "extraspeciellt bergssalt från Tibet" för 500:- tar grovsalt, honung och olivolja. Dessutom smakar man gott efteråt. Lite som en italienska salladsdressing.

Barn stannar.

Man ska inte sätta punkt i rubriker. Men det finns inget annat sätt att skriva den, i det här fallet.  Jag är inget fan av överförenklade lösningar på något sätt. Det jag tänker skriva om idag är inte heller ett problem som kräver en lösning.

Det är en självklarhet.

Något man inte ens behöver grubbla på om man för att parafrasera Astrid Lindgren "är en människa och inte en liten lort".

Inte något som behöver debatteras på partipolitiskt plan.

Bara ett medmänskligt streck i sanden.

Ett "Så här gör vi här i vårt land".

Om ett ensamt barn på något sätt, från vilken plats i världen som helst, tar sig till Sverige - då ska det få stanna.

Inga om, men, huruvida och regler.

Bara ett barn.

Som stannar.

Punkt.

Baka mig en värsting

I morgon slutar min man på sitt gamla jobb - och då är det ju tradition att man bjuder på något. Jag erbjöd mig att vara bagare, eftersom jag är den i huset som är bäst på att baka dekadent, smörigt, chokladigt, pudersockrigt och kryddigt.

När jag frågade exakt VAD som önskades fick jag bara svaret "Baka mig en värsting."

Jahapp. Vad exakt kvalificerar som ett värstingbakverk? Trevånings gräddtårta med sockervioler på?

Jag fick fundera. Och titta lite på "cupcake wars".

Till sist slog jag fast att ett värstingbakverk är en chokladfondant med Fraangelicogrädde och en hallon-och vaniljcoulis. Så det har jag gjort.

Och så morotsmuffins med extra-extra god smör- och phillykräm.

(Japp, rätt gissat! Jag fick skor även på bröllopsdagen. Nya addidas löparskor med Gore-tex)

Kvinnor och vänskap

Många gånger känns det som om kvinnlig vänskap och fiendeskap styrs av en mängd ytterst subtila regler som avgör om förhållandet ska funka eller inte.

Jag känner två kvinnor som är väldigt ordentligt i luven på varandra, så till den milda grad att de börjat sabotera för varandra i yrkeslivet. Det konstiga är att de för mig känns så lika. De har samma typ av jobb inom lite olika sektorer, samma familjeförhållanden och samma vänskapsförhållanden. De engagerar sig på samma sätt fast i lite olika saker. Till och med deras röster har samma talmelodi och bottenklang (ni vet hur jag är med röster...). Men. De. Tycker. Verkligen. VERKLIGEN. Inte. Om. Varandra.

Men det kanske är det som är problemet? Det går inte att vara FÖR lika, för då uppstår det någon konstig reva i tids-rum-kontinuiteten om de två likheterna upptar samma plats, och vi sugs alla upp i något svart hål eller så...

Jag pratade med min vän T. om det idag också. Att vi aldrig, under 23 års vänskap har tyckt att samma kille är snygg. Riktiga män, pratar vi om nu. Inte att vi ser en skådis på TV och båda tycker han är het. Nej, jag menar att vi aldrig sett samma man på krogen och båda tänkt: Honom ska jag ha!

Det har aldrig hänt.

När det gäller män som hon tycker är gulliga/snygga/sexiga så tänker jag nej, HJÄLP! Hellre är jag utan. Och vice versa. Om någon skulle tvinga oss välja mellan Team Edward och Team Jacob, så tror jag hon väljer vampyren och jag varulven. Bara som ett exempel.

Ni som har lååååånga väninneförhållanden, är det så för er också? Är det ett krav för att man ska vara BFF:s? Att man inte konkurrerar på det sättet?

Svar lämnas vänligen i kommentarsfältet! :-D för jag undrar verkligen....

Stretching och skoproblem

Nu har vi haft sista "privatlektionen" i vår tiodans efter guldfesten, och det återstår bara att nöta in koreografin så den sitter som berget. Men det är - för mig - den kul biten. När man fått musiken och kan börja "tweaka" den så den blir ens egen.

Som LesMills-instruktör (ni vet, alla träningspass som börjar med BODY-någonting) så var det första man fick lära sig: älska musiken. Att hitta en bit i varje låt man kan gilla ordentligt, vare sig det gäller pojkband eller Scooter eller Mariah Carey. Och sedan använda det för att "äga" varje låt.

(inser att jag skriver en himla massa citattecken och parenteser just nu... men jag är lite hungrig)

Idag hade i och för sig min danspartner Andreas det tunga jobbet om man så säger. Men jag upptäckte en sak jag inte tänkt på förut. När man yogar är man aldrig i extremlägena för höfterna. Det är ju jättebra och helt rätt och riktigt, men:
1) Jag kan inte längre göra ett rent splitthopp.
2) Det skulle vara riktigt kul att återigen KUNNA göra ett rent splitthopp.

Frågan är hur mitt 38-åriga bäcken och lika ålderstigna höftböjare gillar detta. Det kanske får räcka med ett "nästan" där.

Efter själva dansen har vi i underhållningen blivit lovade att få vara med och festa med de andra, det kommer att vara en bra bit av festen kvar. Så - med tanke på hur mina fötter känner sig just nu (Lite åtgångna) vilka skor tror ni det är mest troligt att jag kommer att festa i??

Jag vet ju vad jag vill...men inte vad jag kommer att kunna.

Borde nog har varit titeln på dagens blogg.

Livs-Tetris

Jag ogillar verkligen termen "livspussel". Bläsch. Pussel för mig är något lite stilla och harmoniskt som inte kräver särskilt mycket tankemöda. Jag har aldrig känt mig stressad av pussel - inte ens av omöjliga motiv som "Isbjörn i snö". Alltså använder jag hellre termen "livsTetris", eftersom det oftast är med tidspress man försöker få alla delar av livet att passa in, och om, OM en bit kommer på fel ställe så får man jobba häcken av sig för att få spelet under kontroll igen.

Vill det sig riktigt illa stegras det hela till livs-Call of Duty eller i extremfall livs-Resident Evil.

Korts sagt, här är det Tetris-varianten som gäller, så här kommer helgen i sammanfattning:

1. Vi hade höstmarknad med stipendieutdelning på bokcaféet, titta på bilder därifrån gör ni här

2. Jag gjorde världens kap på höstmarknadens loppis, två hela uppsättningar crosskydd till pojkarna och fyra första Harry Potter-böckerna på svenska för 150:- allt som allt.

3. Tack vare vännen E. och hennes gröna fingrar har vi återigen alldeles för många pumpor att karva till Halloween.

4. Homeland tog storslam på Emmygalan vilket gör mig riktigt glad, och nu måste jag dessutom få tag på Game Change, TV-filmen där Julianne Moore spelar Sarah Palin, eftersom den blev så rikligt belönad.

Sarah Palin gav själv filmen en fet "tummen ner", men å andra sidan... vem gillar att se sig själv porträtterad i ett inte helt positivt ljus.

5. Vi har varit med yngste sonen till doktorn, där de tror att han blev sjuk av ett virus som liknade halsflussviruset (men inte var det). Skönt att få en tänkbar förklaring, men ändå skrämmande att ett virus som inte ger barnet några direkta sjukdomssymptom som till exempel feber, kan ge invärtes blödningar.

6. Jag drabbades av ett anfall av extremt dålig humor på Toys R Us och övervägde allvarligt att köpa en liemannen-kostym (komplett med lie) på Halloweenavdelningen och ha den på mig på nästa lunchmöte på Rotary. Sedan sansade jag mig.

Nu ska jag samla ihop mig och sticka på utvecklingssamtal med äldste sonen. Återkommer i morgon efter sista individuella tiodans-träningen, då hela koreografin ska vara klar med lyft och allt.

Emmytippar i god tid

Natten till måndag sänds Emmygalan. Det är en sådan trevlig, uppvärmningsgala inför kommande mastodonter. Och, eftersom det är TV-serier/program som det gäller, så kan man dessutom heja på karaktärer och serier man har investerat år i - inte de vanliga två timmar som en spelfilm varar. Även om man ser sin favoritfilm tio gånger kommer man i alla fall inte upp i samma tid som en hel säsong av en storserie varar.

I mina drömmars gala skulle jag vilja se följande vinnare av de nominerade:

Outstanding Comedy Series:

The Big Bang Theory. (ingen tävlan där...visst, jag gillar 30 Rock också, men hallå...)

Outstanding Drama Series:

Oj, där blev det svårt. Inte mindre än fyra av mina favoriter är nominerade: Downton Abbey, Homeland, Mad Men och Game of Thrones. Kan faktiskt inte välja. Men, om någon riktar ett armborst mot mitt huvud och skriker "VÄLJ" så... Game of Thrones.

Outstanding Miniseries och Film made for Television:

Sherlock. Duh!

Outstanding Lead Actor in Comedy series:

Jim Parsons. Shelly...

Outstanding Lead Actor in Drama series:

Tre favoriter nominerade igen! Jon Hamm, Michael C Hall och Damien Lewis. Jämnt skägg där, mellan Dexter och Seargeant Brody... okej, jag väljer The Wellbehaved Monster.

Outstanding Lead Actor in Miniseries or Movie made for Television:

Benedict Cumberbatch. Lord, yes...

Outstanding Lead Actress in comedy:

oooohhh...inte så investerad i någon av de nominerade... Nurse Jackie, då. Edie Falco.

Outstanding Lead Actress in drama:

Clare Danes i Homeland. Jäklar vad bra hon var.

Outstanding Lead Actress in miniseries or movie:

Där har jag inte sett en enda av de nominerade... kan inte uttala mig.

Outstanding supporting actor in comedy:

Ty Burell i Modern family.

Outstanding supporting actor in drama:

Peter Dinklage. Ingen tävlan.

Outstanding supporting actor in miniseries or movie:

Martin Freeman från Sherlock. Watson...

Outstanding supporting actress in comedy.

Maiyam Bialik av följande anledning:

:-D

Outstanding supporting actress in drama:

Maggie Smith. Det blir inte större än så.

Outstanding actress in miniseries or movie:

Återigen... har inte sett någon av dem.

Det finns ett stort, stort antal fler nomineringar att sia om, men vi har marknad i morgon och morotskakorna bakar inte sig själva. Återkommer med resultatlistan på måndag.

Kattbegravning - pojkarna och döden

Det kanske inte blev den muntraste av bröllopsdagar igår. Vår äldsta katts kropp gav upp totalt och var tvungen att avlivas. Det var inte oväntat på något sätt, 18 år är mycket för en skogskatt. I ärlighetens namn har han mest liknat en zombie på sista tiden - men ändå.

Jag själv har svårt att sörja på ett personligt plan numera när någon, djur eller människa, dör efter ett långt och gott liv. Det känns som 1-0 till den goda sidan när någon får gå över utan att ha lidit, och med nära och kära omkring sig.  Jag känner mer ett vemod och en saknad.

Istället har jag fått en oerhörd empati för dem som verkligen känner den där vassa, skärande sorgen.

Pojkarna var rätt förstörda igår, just för att detta var deras första, riktiga sorg. De är lantungar, så de har förmodligen redan sett mer av liv och död än de flesta barn. De har alltid vetat att man måste döda djur innan man äter upp dem till exempel. Det låter ju löjligt och självklart, men oj så många barn det faktiskt finns idag som INTE riktigt har fattat detta. Och vi har begravt fåglar och råttor som katterna haft ihjäl utan att äta upp.

Det är ändå inte samma sak som att förlora någon som man tagit hand om och kramat varje dag.

Jag försökte absolut inte ta lätt på den sorgen och säga något idiotiskt som "Det är bara en katt!" Jag var bara glad att vi kunde få ta det där med död och begravning och saknad i en kontext som var hanterbar.

Min första begravning och stora sorg var då min mamma dog. Jag var 13. Hur är detta hanterbart? Det är det förstås inte.

Mina föräldrar hade en idé om att de ville skydda oss barn från allt som var svårt och otäckt så länge som möjligt. Vi gick alltså inte på släktingars begravningar, och om ett husdjur avlivades så kremerades det och togs om hand av veterinären. Inte av oss.

För mig är det en omöjlig metod. Att känslomässigt curla sina barn. Jag är inte så noga när det gäller att de ska ha ordning på alla sina prylar och ibland får de veckopeng bara för att de är rätt trevliga ungar - inte för att de kommit ihåg alla sina sysslor. Jag lägger hellre fokus på att de ska vara trygga i det de känner. Att de ska få ha plats för alla sina känslor, vare sig det är sorg eller stolthet eller glädje eller kärlek. Jag blir hemskt upprörd när någon förälder säger åt ett barn att inte ha de känslor de har: "Men, grina inte nu!!" eller "Så, nu har vi kramats klart".

Så gårdagens kattbegravning var sorglig så det räckte. De fick klappa den döda katten och lägga presenter i "kistan" och tända ljus. Men sedan blev det film och popcorn med hela familjen i soffan och idag är det lovdag från skolan och livet är hanterbart igen för pojkarna. En erfarenhet rikare.

Linne, satäng och pil

Jag räknar dubbelt när det gäller bröllopsdagar. Idag firar vi 9-årig bröllopsdag, jag och min man. Men eftersom vi innan bröllopet bott ihop i nio år så räknar jag helt kallt med både 9 och 18 års-varianten av bröllopsdagar när jag tänker på lämpliga presenter.

Ni vet, 30-årig bröllopsdag är silverbröllop, då ska man förstås få något i silver. Lite trist att man måste vänta till 60 för diamant.... hur stor är chansen, liksom. Kanske borde de där stora presenterna ligga i början av äktenskapet istället? Jag tror man uppskattar diamanterna mer när man är överhopad med välling och blöjor i småbarnsåren än när man själv sitter i blöjor och äter välling på ålderdomshemmet. Just a thought.

Sedan finns det dessutom olika sorters listor att följa. Det gör mig inte så jättemycket, då har man mer att välja på. I år kan jag enligt olika listor välja på: Linne, satäng eller pil. (alltså pilträ, wicker)

Inte så illa. Går att jobba med.

Förra året hade jag gummi och/eller fjäder att välja på. Det går bara att gå åt ett håll då... (fast jag köpte faktiskt en kontorsstol delvis gjord av gummi :-D )

Ska ta mig en funderare på den.

Balkongkyssen - känd och älskad från otaliga kungliga bröllop... ja, och så vårt då....

Snart höstmarknad

Om några dagar (på söndag) ska vi ha höstmarknad på bokcaféet. Vanligtvis brukar vi inte ha någon jättetur med vädret när det gäller marknaderna. Nej, istället burkar vi ha storm, hagel, 30 grader kallt eller ösregn. Så här såg det till exempel ut förra året inför höstmarknaden.

Mysigt. Just den här bilden togs av B. som mitt i natten fick ut och rådigt rädda marknadstältet från att blåsa iväg genom att parkera fyrhjulingen på duk-kanten. Så kan man också göra.

Vi förväntar oss i alla fall en hel del folk och har nu börjat baka för en mindre armé. Även om vi inte gillar att frysa utan föredrar att servera helfärskt, så måste vi på grund av anstormningen av folk baka bullar och bröd i förväg. Och jag börjar känna att jag snart bakat klart för i år...

Just idag har vi caféet uthyrt till en grupp (inklusive fika) så jag ska ner om en stund och börja fixa med fikat till dem.

Men efter det har jag faktiskt bara två sådana här kvar att ansvara för:

Ja, och förstås måste jag väl snajda till några så'na här:

Tack och lov så har jag inget att göra med mazarinkaka, cheesecake, chokladbollar, fudge-och marshmallowkaka eller paj... det ser jag bara fram emot att proppa i mig.

Om det blir något över.

Skumtolerans

I går kväll tittade vi på Jane Eyre (och med vi menar jag mig själv och då och då maken som dök upp lite sporadiskt och ville ha handlingen förklarad för sig). Och för dem som inte läst boken eller sett filmen, här kommer handligen på tre minuter. Ni får ta er den tiden så ni hänger med i resten av texten, sorry!

Jane Eyre växer upp som föräldralös hos elak moster i början av 1800-talet. Hon blir ivägskickad till skola för att bli guvernant och får sedan (tror hon är 16-18 år) anställning på ett gods för att ta hand om en flicka som kanske eller kanske inte är oäkta barn till Mr Rochester, godsets ägare. Efter en enslig tillvaro kommer Mr Rochester hem. Han och Jane blir efter ett tag kära och han övertalar henne att gifta sig med honom. Mitt under bröllopet dyker en man upp och avslöjar att Mr. Rochester redan har en fru. Hon är galen och instängd på vinden. Jane blir förfärad och flyr. Hon träffar en missionsfamilj som hittar ett lärarinnejobb till henne. Efter några månader hittas hon av en advokat som berättar att en av hennes släktingar lämnat ett arv till henne. Hon återvänder för att leta rätt på Rochester. Hans fru har nu bränt ner det stora godset, begått självmord och Rochester är blind. Nu på någorlunda jämna villkor gifter sig Jane och Rochester.

Mitt under ett av mina försök att få maken att hänga med i handlingen insåg jag återigen - förmodligen på grund av ålder och erfarenhet - har skaffat mig alldeles för hög skumtolerans. Här handlar det alltså om en man (visserligen fiktiv, jag inser det) som gift sig för ung och spärrat in sin galna fru på vinden på godset med en försupen sköterska, fått (eventuellt) barn med en fransk prostituerad och tar dit en minderårig guvernant som han sedan vill gifta sig med och uppvaktar rätt friskt innan. Och jag sitter och säger "Jo, men man hade ju inte så stora möjligheter att skilja sig på den tiden... och mentalsjukhusen var ju fruktansvärda... och alla har ju bagage liksom..."

Bagage, ja. Ähum.

Eller också är det bara svårt att översätta handlingen till nutida kontext.

En man i trettioårsåldern börjar stöta på sitt barns nyutexaminerade förskolefröken, utan att tala om att hans ex är helt jävla galen.

Det är ingen gotisk spökroman det inte. Det är tisdag.

Sömn är för mesar!

Ha, ha - vem behöver väl en skarp kognitiv förmåga. Det är väl en väääärldslig sak. Nu har jag i princip varit vaken sedan halv två i morse då sonen väckte mig med öronvärk. Det vore synd att säga att jag känner mig utvilad, men jag tyckte väl inte att det gick alltför illa... förrän jag insåg att jag letat i vild frustration efter en del offerter från tryckeriet utan att inse att de förmodligen låg i mappen jag döpt till - wait for it - "offerter tryckeri".

Pfff....

Så nä, snabb är jag inte idag.

Jag har försökt ägna mig åt lite mindre krävande sysslor som att skriva ut saker och sätta dem i pärmar. Och jag lät farfar hämta yngste sonen från skolan så jag slapp framföra tungt motorfordon.

Men det lustiga är att den mysko del av min hjärna som lagrar udda fakta och sedan inte vill släppa dem ifrån sig fungerar lika bra som vanligt.

Jag har slötittat på en del gamla avsnitt av QI och insett att jag kan lika många konstiga ankedoter som vanligt om lika många ämnen som alltid.

(för dem som missat detta sant nördiga BBC-program, se nedan).

 

Men då måste jag ju ställa mig frågan: var någonstans lagras dessa små guldklimpar och hur kan jag när som helst gräva fram dem? Det skulle ju vara logiskt att dessa kunskaper lagras någonstans i minnet, men eftersom jag inte kunde komma ihåg en sådan sak som att mina offerter låg i mappen som hette offerter - ja, då verkar det som om den delen är defekt idag.

Så, resonerade jag listigt, det har förmodligen att göra med formen. De flesta av de här udda fakta kommer ju i berättad form, så vilken del av hjärnan används för att lagra narrativ!? Det borde ju vara den delen som funkar så pålitligt.

Ha.

Trodde jag. Det har visat sig i brainscans, att när man lyssnar på eller läser en berättelse så används: alla hjärnans olika delar.

Om någon orkar läsa om detta så finns en bra artikel här:  http://phys.org/news152210728.html

 

Fluffigt värre

Jag har jobbat idag.

Riktigt synd om mig.

Jag var tvungen att åka och gosa med sådana här:

i en timme medan jag pratade med uppfödaren.

Tufft liv man har...

Potter, cross och övertalning

Samtliga av de manliga Lundqvistarna har utrymt huset. Vi är klara med skörden, och det finns därför stubbåkrar att åka på. Så, detta är sysselsättningen för eftermiddagen:

Jag känner att det kan vara bra motvikt mot förmiddagens mer akademiska sysselsättningar på låtsas-Hogwarts, med trolldomslära och drakskötsel och divination.

Jag passade också på att få min framtid spådd i télöv. Snurra koppen tre varv motsols och sedan se om några symboler dök upp.

Jag så tre stycken pilar, två raka som pekade åt varsitt håll och en tredje med krokigt snabbt. Om helt i linje med senaste tidens alldeles övertydliga symbolik så skulle det förstås utläsas som för många valmöjligheter och obeslutsamhet om vilken riktning som ska tas.

Ha, ha. Det hade man väl aldrig kunnat gissa.





I övrigt försöker jag övertala min man som hatar vika kök och därför ha inlagt veto mot min ommålning av köksluckorna att grå också är en jättefin, mjuk och trevlig nyans. Som i exemplet i länken:



Inspiration - Kök & vitvaror - IKEA: Inspiration

Lite synd att det inte är han som låter sig mutas av skor, då vore det hela enkelt.

Dans och trollstavar

En stor del av eftermiddagen har gått i dansens tecken - vi hade första dansträningen inför den där tiodanstävlingen ni minns, och nu är mina pojkar för första gången iväg på ett och samma disco som stora och balla killar.

Vad det gäller min dans så tyckte jag träningen var fruktansvärt kul, och läraren så duktig att jag gärna bränt av tre, fyra timmar till på raken. Hjärnan hade förmodligen kokat på slutet, men vadå... jag är i alla fall inte på något sätt avskräckt eller överväldigad. Jag vill bara få ut så mycket som möjligt av det hela. Till nästa träning kommer jag dessutom att ha hunnit få de skor jag ska dansa i och som är på väg i ett paket till mig.

Den viktigaste uppgiften nu närmast är tyvärr inte dans. Det är att leta rätt på min äldste sons trollstav. I morgon är det återigen dags för The Harry Potter Experience i stan, och vi kommer givetvis att vara på plats med två pojkar iklädda spetsiga hattar och slängkappor och med - förhoppningsvis - trollstavar i händerna.

Så här såg det ut förra året:

Men äldste sonens trollstav är alltså bara borta. Och det duger inte med vilken pinne som helst, det fattar ju var och en. Det strök faktiskt omkring en del läskiga dementorer förra året, och ska man behöva frammana Patronusar så kan man inte göra det med någon gammal blompinne.

Så nu har maken för säkerhets skull gått ut i snickarboden för att leka Olivander ett slag, för nu har jag snart slut på ställen att leta.

Rapport följer i morgon.

Köttfri dag

Jag gillar att protestera. Visst. Och jag är stor på-ivrare av människans rätt att välja fritt i sitt liv. Men nu är jag ju inte så fruktansvärt dum att jag protesterar mot sådant som jag redan gör av fri vilja.

Därför blir jag lite trött då människor Sverige över protesterar så vilt och intensivt över något som de förmodligen redan gör. Som en köttfri dag i veckan på landets sjukhus. Det är som om förslaget gällde någon sorts totalförbud mot svensk husmanskost och en komplett övergång till makrobiotiska böngroddar som huvudsaklig kost.

Men, herregud. I traditionell svensk husmanskost har det väl alltid förekommit vegetariska rätter? Vad fan är plättar? Raggmunk med lingonsylt? Grönsakssoppa? Omelett med svampstuvning? Kantarellpaj eller Västerbottenpaj?

Och det handlar ju inte ens om att avstå från allt protein - det handlar om att en dag i veckan INTE äta fläsk, nöt, lamm och kyckling. (som är lite miljöbovar i sammanhanget) Det som finns kvar är alla skaldjur, all fisk och ägg.

Kan man inte överleva på en fransk löksoppa med grillad ostmacka till lunch och crêpes till middag så kanske man borde titta sig själv i spegeln och skämmas en aning. Om man inte ens kan göra en sådan "uppoffring" ens på prov.

Pinsamt. Mycket pinsamt.

Vi har försökt köra en köttfri dag i veckan och en bilfri dag i veckan i tio års tid nu, utan att göra någon stor grej av det. Vet ni varför? Det är inte en stor grej.

Det som är kämpigt i det sammanhanget har inte varit maten. Det har varit att bo en mil från närmaste affär och buss med barn som är för små för att cykla själva på landsvägen. Då har en bilfri dag i veckan varit tuff ibland. Vi brukar samla på oss "extradagar" under sommaren och loven. Men en vegodag i veckan?

Känner inte att det har varit annat än vardag.

Kolla här: en vegopizza!! - Rena plågan, det får man ju förstå :-S

Det är på plåstren det ska falla

Liten tuva stjälper ofta stort lass, sägs det. I det här fallet så är det litet plåster som sabbar hela mitt system. Det går verkligen inte att få allt i familjelivet att gå som på räls samtidigt. Jag tycker verkligen att jag har haft hyfsad koll på den där mamma-med-gård-företag-och-skolbarn-biten i år. Jag har inte glömt några kontaktböcker eller friluftsdagar eller mediciner eller stövlar eller tandläkarbesök, och jag har inte missat några deadlines, intervjuer, möten eller kundbesök.

Mycket balanserat, faktiskt. Till och med så balanserat att jag i år kom ihåg att ta med den snygga bikinin och använda brun utan sol INNAN simskolans första gång, så jag slapp stå som någon annan vita dam med ett fast grepp i baddräktsresåren i något hörn.

Men det är på plåstren det faller.

Vi har inga vuxenplåster i det här huset! Vi har en miljard av den här typen:

(inte liktornsplåstren, dock...)











...men inte ett enda som inte har Blixten, Kitty, Simpsons eller Bamse på framsidan.

Så då är frågan, vad säger framgångsrik kulturförtagare mest - Bamse eller Hello Kitty?

Jag får helt enkelt hoppas på att någon från Salvequick googlar bloggar och skickar mig några gratisprover, för det verkar inte som om jag har hjärnkapacitet nog för att köpa några vuxenplåster själv.

Så, hej så länge, nu ska jag smälla dit ett Simpson-plåster och gå ut i världen. Det har ju åtminstone hållbart klister, alltid något.

Stulen tid och skräp-TV:s helande kraft

Utan att protestera det minsta jobbade jag till kvart över tio igår kväll och började om klockan 06.15 idag. Jag hade nämligen en listig plan att stjäla lite barnfri tid åt att göra något jag faktiskt såg fram emot. Ta en tjej-promenad med min vän T. och hennes dotter. Kanhända dottern inte gick så långt, direkt. Hon kan nämligen inte riktigt det än. Men hon var ju med i alla fall och såg hemskt söt ut under tiden.

Efter den lilla pausen var det bara att kasta sig över datorn igen och försöka motivera fram lite arbetslust. Jag tog förstås till mitt gamla hederliga knep att samtidigt fylla mitt huvud med "white noise". Nu kan jag inte använda mig av den vanliga varianten, som vågor eller regndroppar eller så. Eller musik. Jag lyssnar för mycket. Är man extremt auditiv så är man.

Men jag kan titta på skräp-TV. Speciellt reality-TV. Det är helt underbart, hela hjärnan stressar ner och slappnar av. Sätt mig framför någon dokusåpa och ett sådant där brainwave-spel samtidigt, och jag skulle skjuta den där bolljäkeln ut i omloppsbana...

Just nu är min främsta nollställare Extreme Couponing från TLC. Det är ett egentligen helt meningslöst program som visar hur vissa personer i USA lär sig utnyttja kupongsystemet så att de kan lägga upp enorma lager av varor utan och bara betala mellan 0-5% av den totala kostnaden. Det är rent meditativt. Kolla bara:

Från samma kanal kan jag tipsa om ett ännu meningslösare program: Craft wars.

Tori Spelling (!) är programledare för ett program där olika lag tävlar om vem som kan göra bäst pyssel. 

Längre från Dokument inifrån kommer man inte.

Kasta mat?

Självklart skulle väl ingen köpa två kassar med mat i affären, åka hem, strö ut varorna över hela trädgården och låta dem ligga där tills de ruttnat bort. Självklart inte. Förmodligen skulle de allra flesta må lite dåligt av ett sådant slöseri.

Så, även fast jag verkligen inte hade tänkt att göra det i år så har jag satt igång. Sylta, göra gelé, lägga in, torka. Tiden är lite krisig i höst, och jag hade tänkt hålla ner allt sådant till ett minimum. Men faktum är, att även ett minimum i vårt fall är ganska mycket.

Det ligger med andra ord mängder med mat på gräset och blir förstörd. Och det verkar bortom sjukt att köra våra äpplen till komposten och sedan åka till affären i vinter och köpa ekologiskt äppelmos och saft...

Så tjena på er, jag hinner inte med mer idag än att jobba och rädda det som räddas kan av äppelskörden.

The Master

Det här inlägget handlar inte om någon ny bok i mammaporr-genren eller Dr. Who eller om någon annan hittills känd mästare...utan rubriken är titeln på Paul Thomas Andersons nya film.

Han gör inte så mycket spelfilm, Anderson. Men när han gör den så är den ofta ganska underlig och fantastisk på en och samma gång. Speciellt då han får jobba med Phillip Seymour Hoffman, för då blir resultatet vanligen lysande (som i Magnolia). Den här gången får dessutom Joaquin Phoenix vara med och spela det han gör bäst - galen och plågad.

The master handlar om en man (Phoenix) som återvänder från andra världskriget, i någon sorts posttraumatisk chock. Han hittar ingen plats och ingen hjälp, men träffar på Lancaster Dodd (Hoffman), ledare för någon sorts scientologinspirerad sekt (the Cause) som tar sig an honom. Amy Adams spelar Peggy Dodd, sektledarens fru.

Åh, den ser jag fram emot att se! Jag skulle kunna tipsa om filmens hemsida, men i gammal god Anderson-stil är den aningens förvirrande. Den innehåller praktiskt taget ingenting. Fyra trailers på svart bakgrund. Thats it. Men räkna redan nu med en Oscarsnominering för Phoenix.

Kvällsplaner i sammanfattning

Kräftor
Kantarellpaj
Västerbottenpaj
Öl
Vitt vin
Bröd
Ostar
Sallader
Pannacotta


(...och eventuell sovstund för alla dem som varit uppe sedan fem i morse helt ofrivilligt)

Ses i morrn.

Habegär och drömmar

Om någon minns det, så hade jag under förra året nästan tio shoppingfria månader. Jag försökte att inte shoppa någonting alls, förutom presenter och för att ersätta sådant som barnen hade sönder eller växte ur. Det gick över förväntan bra, faktiskt. Pengarna jag sparade blev en födelsedagsresa till mannen och jag blev framgångsrikt botad från att köpa skit jag egentligen inte ville ha bara för att de var på rea.

När jag sedan började shoppa kläder och skor igen så var det enligt en mycket logisk och kalkylerad metod, ungefär som om jag skulle handla... inte vet jag, en ny sladd till skrivaren, eller så. Inga häftiga "vill haaaaa!!"-anfall. Förrän idag.

Jag hade precis gjort mitt ärende vid paketutlämningen på köpcentrat då jag kastade ett öga till höger in i skoaffären. Wow.

Där stod, i svart mocka, en kopia av dessa originalskönheter från Louboutin.

Föreställ er dessa, med en liten platå under tån....

Jag drabbades av ett nästan oemotståndeligt habegär. Så svårt, att jag var tvungen att gå in, lyfta ner ett par 38:or från hyllan och prova. De var ännu snyggare på.

Jag kände, att jag skulle kunna utföra ett antal rätt så fula handlingar för att få lägga mina giriga små händer på de skorna. Jag kände att jag också skulle kunna utföra en hel del rätt fula handlingar med de skorna på...

För dagen vann mitt bättre jag - jag kunde bara inte lägga ner så mycket pengar på ett par skor som jag bara kan gå tio meter i taget på. Men drömmen lever fortfarande. Vi firar till exempel bröllopsdag snart... jag har namnsdag... och sedan blir det jul. 

På tal om drömmar, så läste jag för några veckor sedan en bok som skulle lära en att drömma effektivt, så symboliken i drömmarna blir tydligare och man kan använda sin sovande tid för lite allmän analys och utvärdering. Tydligen funkade metoden. I natt drömde jag en dröm med så oerhört tydlig symbolik att jag vaknade och asgarvade. Jag kan inte förklara allt, för det blir sååååå långt. Men till exempel:

Jag har under en tid funderat på en person som jag tror kan ha genomgått en stor förändring, men jag har inte varit säker på om den varit på allvar eller inte. I drömmen kom den här personen in i en gammelrosa velourträningsoverall, som dessutom satt något så fruktansvärt illa... Medan jag tittade på bytte den här personen sedan om till väldigt fina och skräddarsydda kläder.

Där snackar vi tydlig, in-your-face-symbolik. 

Boken heter - uppenbart nog - Teach yourself to dream.

Mänskligheten. Japp.

Om man inte vill bli mörkrädd på riktigt jäkla allvar, så ska man inte läsa tidningen alltför noga idag. Det är skottdraman med barn inblandade och tonårstjejer som blir ihjälslagna av osorterade frigående dårar och kvinnor som har vapen och skelett som inredningsstil.

Ibland drar det ihop sig till rena kluster av galenskap och elände i den mänskliga världen.

Då och då diskuteras det hur folk skriver vansinniga kommentarer på bloggar och till nätartiklar, och visst, man får inte någon jättetro på mänskligheten när man läser till exempel de som kommenterar på aftonladet.se efter artiklarna. Hela resultatet av att man nu måste använda ett facebookkonto för att kunna kommentera blev ju bara att de värsta dårarna skaffade sig alias och fortsatte i gammal god stil.

Vad jag skulle komma fram till var egentligen, att även om vi är mer medvetna om vad som sker inuti folks huvuden nu, så har de förmodligen varit lika störda hela tiden. Nu kanske man bara kan få en fingervisning eller två om var de finns innan de plockar upp motorsågen och går ut på stan.

De värsta är väl ändå de personer som bäst lär sig maskera psykopatin. Jag och en vän pratade om ett just sådant välartat monster (jorå, termen kommer från Dexter) som finns här i stan. När han var yngre kunde man se lite av insidan speglas på utsidan, men inte nu. Nej, numera är han så polerad...ända ner till skospetsarna. Jag är ingen bebis direkt, om jag står bredvid honom mer än två minuter i taget så pingar psykopat-radarn så högt att jag nästan får tinnitus.

Men om jag hade varit säg, arton, nitton?

Brrr....

Och nu har jag skrämt mig själv så mycket att jag inte kommer att titta mig över axeln hela kvällen. Jag kanske ska lägga ner hela det här med "folk" ett tag och gå ut och sätta mig i majsen med vildsvinen istället.

God eftermiddag.

Saker jag lovar att ställa upp på...

Jaha, i morgon kan jag väl då se fram emot det tveksamma nöjet att se mitt ansikte i tidningen igen. Alltid en lite blandad upplevelse. Och det är då bara början på det offentliga spektaklet. "Vad har hon nu gjort?" undrar den orolige läsaren.

Jo, jag har lovat en sak. Här är bakgrunden:

För en tid sedan flyttade en kvinna som heter Lola Svensson tillbaka till staden. Hon har under lång tid varit Tony Irvings dansparter, och tillsammans med honom öppnat Tony Irving Dance Academy (hon jobbar här förstås, men akademin finns lite varstans i landet). Eftersom Mr. Irving är känd från ett visst program på TV4 (ni vet vilket men namnet kan av copyrightsskäl inte användas) så vill Lola hjälpa till att göra årets fest för lokala företag, Guldfesten, lite speciell.

Temat är tiodans: Köpings politiker "lyfter" stadens företagare.

Och ja, jag är då en av företagarna som ska lyftas av en av politikerna.

Politikern ifråga heter Andreas Trygg (V) och kan redan dansa. En bra start, som ni förstår.

Men det där med de utlovade "dödslyften" känns lite tveksamt fortfarande.

Den som vill veta hur träningen går kan väl hänga lite här på bloggen. Det kan bli en del rapporter under den kommande månaden, har jag en föraning om.

Tjata dig till framgång?

Nu spekulerar jag bara, men jag gissar att det på någon skrivarkurs eller motivationskurs (eller säljkurs) står någon förvirrad stackare till ledare och påstår, att om man vill komma någonstans i livet, så ska man inte vara rädd för att tjata.

Det verkar vara standardmetoden för det mesta just nu.

Till exempel spelar det ju ingen som helst roll att man å det tydligaste upprepar för telefonförsäljare: "Jag kommer aldrig att köpa din produkt, ring inte hit mer!" - samma företag med någon ny stackars tillkämpat glad säljare kommer ändå att ringa minst två gånger till innan de ger upp.

Samma sak gäller tydligen numera också för bokbranschen. Just nu har jag en stoooooor hög med manus från hoppfulla, blivande författare liggande i min dator (okej, det var en metaforisk hög). Jag har mailat med samtliga och meddelat deras "plats i kön" och att mailar igen när jag har börjar läsningen. Men det är ju inte nog för vissa...

Istället har de fått för sig att det ska gå fortare om de hör av sig ofta, ofta och frågar hur det går.

Vad de kanske missat i sammanhanget är, att det är en bra sak om personen som du vill ska gilla din text kanske inte tycker att du är en jobbig jävel.

Idag har jag faktiskt nedprioriterat läsningen av ett manus just på grund av detta. Det kom två stycken på samma dag, och jag valde nu att börja med det manus som hör till den författare jag uppfattar som trevlig och proffsig. Inför den andra personen tänkte jag bara: "Om "hen" är tjatig nu, hur blir det sedan om jag väl tar det manuset? Då börjar "hen" väl ringa mitt i nätterna...." Ingen redaktör vill ha detta.

Synd, för det verkade lovande till en början... men jag vet att det kommer fler manus som är precis lika bra.

Man kan tjata sig ur framgång också.

Stora projekt och mindre

Just nu vacklar jag en aning under veckans tyngd. Dels har jag mängder med jobb att göra, dels är det en vecka då massor av barnens aktiviteter börjar, och dels...har jag gått med på att medverka i en grej som jag kan skriva om tidigast onsdag morgon (som just nu känns lite oöverstiglig). Yngste sonens doktor ringde idag och meddelade att de prover som tagits hittills visar...ingenting.

Det hade varit så skönt att få en enkel förklaring på varför han blev sjuk, men det har vi inte fått än. Så nu är jag tills vidare fast i någon sorts känslomässig tvättmaskin där jag hälften av tiden är rädd för att de SKA hitta något som är fel och hälften av tiden är rädd för att de INTE ska hitta något.

Inte en bekväm plats att vara på, den där tvättmaskinen. Och så springer jag ju och smygkikar på ungen hela tiden, så han kommer ju att bli skittrött på mig.

Jag försöker hur som helst hitta på det jag kan för att lugna ner mig. Andningsövningar, till exempel. Och kul saker, som rolig TV, till exempel.

Jag blev faktiskt jätteglad när jag hittade det här avsnittet. James May tar sig för att bygga ett riktigt, fullstort tvåvåningshus av LEGO - och bara LEGO.

Det är min typ av må bra-TV, det!

 

Kolla så får ni se om han lyckas...

Vad är yoga?

Jag sitter och formulerar ett program för en yogaretreat på en och en halv dag. Det är nu 21 år sedan jag tränade mitt första yogapass så jag ska inte ljuga - det är ganska svårt att sammanfatta vad jag tycker är det viktigaste, det jag verkligen tycker man ska veta om yoga.

De allra flesta tror antingen att yoga är något lagom flummigt där man sitter och mediterar och knappt rör sig, och lika många tror istället att yoga är något för elitgymnaster som står på huvudet i split eller något. Många har provat ett pass eller två av poweryoga på gymmet och vet lite mer. Och så finns det en lite grupp som går ofta och gärna i yogaklasser.

Egentligen är det ofta i den sista gruppen som många missförstånd om yoga uppstår. Man börjar skrapa på ytan av yogan, man ser på sina instruktörer och försöker naturligt nog härma efter. Man ser det ofta - små yogaklickar med människor som klär sig lite hippie/indiskt (en del till och med med en bindi i pannan). De är vegetarianer, kör på med rökelse och har målningar med chakran hemma. Det är dem som ser lite extra förnärmade ut om någon nybörjare på ett pass vägrar ta av sig strumporna.

Men, som ni redan har gissat: det där är bara utanpåverk. Något man tar till för att känna sig säkrare och mer bekväm i sin roll som yogautövare eller yogalärare. Visst finns det yoginis som har bestämda regler för vad man får äta och inte äta... och det får stå för dem. Men i all ursprunglig yoga så finns inte sådana regler med.

Det som finns att hålla sig till (inom de flesta stilar) är ett hjul av regler - åtta stycken. Men kan se det lite västerländskt som en stege också, där man börjar nerifrån och tar sig stegvis uppåt (eller bakåt, det händer ofta att man halkar ner en pinne eller två).

Här har ni de åtta stegen:

Yama - död åt egot. Glöm hur andra uppfattar dig och hur du uppfattar andra.

Niyama - disciplinera dig själv till själslig utveckling. Tänk på vad du håller på med, med andra ord. Och varför du gör det.

Asana - kroppsliga övningar. Ge kroppen en balans som hjälp till själen. Själsliga problem kan orsaka fysiska och vice versa. Det gå inte att bara jobba med det ena.

Pranyama - andningsövningar. Av samma anledningar som man ska göra asanas. För att andningen förenar viljan med kroppen. När man ska lugna ner sig säger man t.ex. alltid "Ta ett djupt andetag!"

Pratyahara - kontrollera hur du tar emot sinnesintryck. Är musiken verkligen för hög, eller är det jag som är för trött? Stirrar alla konstigt på mig, eller uppfattar jag det så eftersom jag känner mig ful idag? Man kollar av vilket filter man lagt på världen just idag.

Dharana - fokus, koncentration. Var är mina tankar just nu? På det jag ska göra eller det jag kommer att göra eller det jag nyss gjort?

Dyana - meditation. Att göra ingenting och tänka ingenting. Det näst sista steget och av förklarliga själ ganska svårt att nå.

Samadhi - att vara ett med alltet och fullständigt närvarande. För att parafrasera Tranströmer - det är den där känslan man har en microsekund efter att man vaknat, när hela världen är begriplig. Fast man bär den med sig alltid.

Och det är yoga. Inte tåringar och microbiotisk föda.

Jaha, då ska jag gå och ställa mig i ett yogahjul och försöka arbeta bort mina negativa känslor mot yogaposörer - för det är sådant som hör hemma i steg ett. Död åt egot. Heja, heja.

Utsnitt: 8, 18, 28, 38

En helt vanlig lördag i tioårsintervaller.

Lördag, 8 år gammal.

Vi bodde på andra våningen i ett hyreshus i en liten, liten stad. En trappa ner bodde min moster och två trappor upp bodde min bästa kompis. Jag och min lillasyster hade samma år fått varsitt rum med nya tapeter. Mina var vita med rosa rosor på. En helt vanlig lördag höll jag ofta till i mitt eget rum. Jag ritade egna världar och hus på jättestora kartongark och gjorde kläder till min egenritade klippdocka. Förmodligen gick vi på eftermiddagen hem till mormor och morfar för att fika. Alla mostrarna var där tillsammans med varierat antal kusiner och män. Livet dryftades vid det runda köksbordet och jag höll munnen stängd och öronen öppna. Det var ett lungt år. Året därefter var vi tvugna att flytta till en ny stad. Pappa fick ett nytt jobb, och mina föräldrar köpte ett hus.

Lördag, 18 år gammal.

Jag hade flyttat ihop med min pojkvän. Vi bodde i en tvåa på 54 kvadrat, ganska gammal och med papperstunna väggar. Jag gick humanistisk linje på gymnasiet och jobbade extra på en grillbar. Vi tränade karate och jag hade precis börjat träna på gym. En vanlig lördag spenderade vi mycket tid på att gå. Ingen av oss hade körkort än, och vi behövde det väl egentligen inte heller. Men vi gick mycket. Till pojkvännens mamma, till kebaben, till kompisar. Jag spenderade mycket tid med att oroa mig för vad som skulle hända med min lillasyster och min pappa. Hon var fjorton, och vi hade det som någon sorts mål att klara hennes dagliga existens med en alkoholiserad och deprimerad pappa tills hon också kunde flytta och bo på annan själv. Fosterhem var hennes stora skräck. Hon sov hos sin bästis och hos sin nye pojkvän och jag hjälpte henne med pengar och kläder. Det tog energi.

Jag och min pojkvän umgicks med ett par andra par i vår krets som hade det gemensamt att de inte var särskilt väl fungerande som par. Vi var alla väldigt täta, och lördagskvällarna så gick vi ut tillsammans eller tittade på film. Jag tror det påverkade oss på ett väldigt dåligt sätt. Till slut så blir man som man umgås. Och året därefter började vårt eget förhållande långsamt falla i bitar. Långsamt och segdraget.

Lördag, 28 år gammal.

Vid det laget hade jag och min blivande man bott ihop i drygt sju år. Vi förlovade oss i februari det året (020202). Jag avslutade mitt sjätte år på universitet och fick ett nytt jobb. Hela det året var som en enda stor upptrappning. Året därefter hade jag tre jobb samtidigt, och ett ideellt åtagande som i princip var ett fjärde jobb. Vi gifte oss och gjorde två långresor. Men 2002 var livet fortfarande... under kontroll. Jag kände mig ganska kompetent, som om jag hann med. Jag kände mig smart och välutbildad, duktig på mitt jobb och jag lade ner en väldigt, väldig massa tid på mitt utseende och min kropp.

Jag tränade sex dagar av sju, och detsamma gällde förmodligen för en lördag. Jag gick upp först, och tog förmodligen en promenad innan frukost (för förbränningens skull). Sedan gjorde jag i ordning lite i huset, pysslade med någon grej som jag inte hunnit klart med i jobbet eller någon föreningssyssla. På kvällarna var det ofta någon fest eller något evenemang att gå på, och om inte så var det film, film, film, som gällde.

Jag vet inte om jag var lycklig eller inte, för jag reflekterade aldrig över det. Jag reflekterade inte särskilt mycket alls under den perioden. Jag bara gjorde. Ofta fick någon annan vara min moraliska kompass och säga: "Nej, det där är verkligen ingen bra idé!"

Söndag, 38 år gammal.

Livet har nu svällt över alla breddar som någon sorts överjäst vetedeg och mycket av tiden går åt att bara knåda ner livet till ett hanterbart skick. Nu är jag en gift tvåbarnsmamma med gård på landet och rackarns stor trädgård och ett eget företag och alldeles för många styrelseplatsen. Jag visste inte ens att det gick att göra så många olika saker på en och samma dag.

Samtidigt så hinner jag reflektera mer över det jag gör och upplever. Jag har kommit till det där läget när jag nu vet att inte vet så mycket. Och det är en bra sak att veta. Jag har också kommit till den acceptansen att jag har noll kontroll över livet - det enda jag kan kontrollera är hur jag reagerar på det som sker.

När jag nu skriver det här så inser jag att jag fömodligen också är lite rädd för "Åttan". Det året  i mitt liv (eller kanske jag ska skriva "tvåan"? 1982, 1992, 2002 osv) har alltid varit starten på stora förändringar. Det kanske är därför jag gått och nästan hållit andan hela året.

Jag undrar om det finns fler typiska år som jag borde ha koll på? Det är något att fundera över medan jag rensar garderoberna färdigt, tvättar, cyklar till skogen med pojkarna, syr pyjamasbyxorna jag lovade, mailar en av styrelserna och så himla vidare...