Bye-bye, krångelåret 2012!

Det är dags nu, antar jag, att på något sätt sammanfatta de gångna 12 månaderna. För ett tag sedan trodde jag att året mestadels skulle bli ett mellanår - ett sådant man glömmer lätt och som inte sätter några större märken i minnet.

Men såhär två dagar innan 2013 infinner sig så skulle jag istället vilja betrakta 2012 som ett krångelår. Många komplicerade situationer och människor, känslor och upplevelser. Vissa gånger har krånglet varit roligt, stor vardagshumor mitt i alla komplikationer. Ibland rent ljuvligt. Men ganska ofta maximalt irriterande och frustrerande och upphov till mycket oro. Och inte lätt. Alls.

Det är som om året haft en inbyggd broms.

Så då kommer 100 000-kronorsfrågan: Är det jag som har bromsat?

Kanske var det tur?

Kanske var det klokt?

Det kunde mycket väl ha blivit ett år som skenat vildsint som en luftmadrass nerför en isig slalombacke, annars.

Nu är frågan hur 2013 kommer att arta sig.

Igår blev jag påmind av en klok FB-vän om Epoché - att hålla tillbaka en bedömning och avvakta med att ge sitt gillande till ett fenomen (the suspention of judgement or withholding of assent) för att kunna hålla ett helt öppet sinne.

Jag får väl göra mitt bästa för att möta det nya året förutsättningslöst - och det är inte med stor sorg jag säger adjö till 2012. Det är med viss lättnad.

Prestera på beställning

I eftermiddag fick jag uppleva den där osköna pressen av egentid som ju är:
a) inte ett riktigt problem utan mest upplevt fjant och
b) helt onödig och får en att springa runt som en höna

Tack och lov så drabbar just den känslan inte mig så ofta längre. Barnen är rätt stora och självgående och min man och mina svärföräldrar mer än villiga att ta hela ansvaret för dem om jag måste göra något.

Inte heller har jag längre inspirationsångest när jag får två sekunder över att göra något kreativt. Nej, jag har äntligen börjat lite på att jag kan åstadkomma hyfsad text i princip i vilket tillstånd som helst, vilket inkluderar bakfylla, extrem sömnbrist och vinterkräksjuka. Så där är det lugnt.

Nej, vad som orsakade ett mindre sammanbrott idag var det faktum att jag hade två solotimmar pluggtid, där jag var tvungen att återbekanta mig med hyfsat svåra teorier som jag egentligen borde ha i ryggmärgen. Det var bara det att jag inte hittade dem.

Nu, när resten av familjen återvänt till huset och jag är klar för idag, så känns det mycket bättre. Som om jag återerövrat en del av hjärnan.

Okej, det var en underdrift. Jag känner mig som Dr. Frankenstein när blixten slår ner i monstret:

"It's alive!! It's alive!!"

Ja, så får vi väl se sedan om monstret rymmer och kidnappar någon och blir jagat med facklor och högafflar genom byarna....

Julrea och digerdöd

Som vanligt tänker jag inte handla så mycket som ett frimärke på den så kallade julrean...ledsen, men så är det. Inte för att jag inte gillar att betala mindre för saker. Men just det har ju ingenting med mellandagsrean att göra. Efter en snabbtitt på nätet kunde jag konstatera att laptopen jag köpte för 2 900 innan jul nu kostar 3 700 på "rean", och efter att ha passerat genom en känd klädeskedja på väg till apoteket noterade jag att barnjeansen som jag köpte på rea innan jul åt äldste sonen för 50:- nu på något mystiskt sätt märkts upp till extraerbjudandet 99:-

Pffft...

Det är inte det att jag inbillar mig att jag är för smart för att bli blåst... jag vill bara bli blåst på ett sätt där man åtminstone anstränger sig lite. Som om jag som konsument har en hjärna och inte bara följer de röda prislapparna som en annan kossa efter kraftfodervagnen.

Mitt bästa reatips så här års är att vänta till sista veckan i januari för att köpa jul- nyårs- och vinterkläder åt barnen i en storlek större än de har nu och vänta till veckan efter sportlovet för att ladda upp med skridskor och skidor åt ungarna till nästa säsong.

Äh, till något roligare: Digerdöden!

Som någon kanske har noterat så har uppföljaren till Svärdet och Spiran - En värld utan slut nu börjat sändas på TV8.

Vad medeltiden anbelangar så är jag oerhört förtjust i den epoken (eller säg 50 år efter digerdödens slut) eftersom den gav upphov till det moderna stadsväsendet på många sätt. En sjukdom där en tredjedel av den levande befolkningen bara försvinner (+ en del riktigt svåra naturkatastrofer med påföljande nödår) är en riktig game changer. Det är fascinerande att tänka sig samma situation i dag. Vad skulle hända?

Hur som helst, här är en liten titt:

... och naturligtvis finns första avsnittet som visades igår på TV8play.se för den som vill se.

Notera speciellt Cynthia Nixon (mest känd som Miranda i SATC) som ärkebitchen Petrenilla. Det tog mig ett par sekunder att känna igen henne - hennes röst är helt annorlunda med brittisk/engelskt uttal. Så bra. Plus en hel rad av nya europeiska skådisar som kommer att få större roller inom kort.

Om Hobbit - an unexpected journey

Som utlovat - vad tyckte jag då om första och ack, så efterlängtade Hobbitfilmen? Självklart gillade jag den. Jag vaknade i morse med musiken (Score from the Shire) i huvudet. Men hur förklarar man filmen objektivt och för dem som egentligen inte är fans av de tidigare filmerna? Hmmm...

Ja, till en början så skulle jag föreslå att man bekantar sig med själva bakgrunden så man är i rätt mind set. Jag tror det blir svårt att greppa det hela annars - två timmar och femtio minuter i 3D som dessutom motsvarar ungefär femtio sidor i den lilla tamsa till bok som The Hobbit är.

Tänk er detta: tänk er en film där producenten/regissören säger: "Bugdet? Pengar? Det är väl en världslig sak!!" och sedan bara kör.

The Hobbit: an unexpected journey är mer, MER, M E R av allt.

Det går inte ens att räkna eller ens sia om antal dataanimerade minuter, ett helt nytt kamerasystem för 3D har konstruerats bara för den här trilogin och herregud - med tanke på den enorma positiva exponering av Nya Zealands natur som den förra trilogin gav så hade ju produktionsbolaget i princip frikort att leka var som helst i hela landet.

Om man tänker sig detta drömläge, parat med en medvetenhet hos både Peter Jackson och Andy Sirkis om vilka höga förväntningar fansen har haft på uppföljar-trilogin, och det ansvar (och press) det måste ge - så är det så självklart att resultatet blir en film som rullar som ett 200-vagnars godståg över en. Scen på scen på scen proppfull av information, effekter, hisnande tagningar över makalösa scenografier och sedan en guldälskande drake som grädde på moset.

Jag har hört att det är en hel del kritiker som inte gillar filmen. Som tycker den är överdriven, obalanserad, effektsökande och saknar dramaturgisk stringens.

Japp. Så är det.

Men det här är inte kritikernas film.

Det är fansens film. Bara deras.

Så mitt råd till biobesökare är följdaktligen: tyckte du Sagan om Ringen-filmerna var "sådär", men herregud, gå då och se något annat. Det här är inte din typ av film.

Till dem av er som verkligen gillade Sagan om Ringen - enjoy the ride. It's a great one.

Här kommer en bit av produktionsbloggen. Titta gärna.

Stora Lekdagen

Pssst! Detta inlägg skrivs i smyg - eftersom juldagen av tradition i vårt hus (och förmodligen i några år till framöver) är Stora Lekdagen. Alltså den dag på året då vuxna inte får göra något annat än att:

a) leka med barnen med deras nya leksaker eller andra lekar man inte haft tid att göra under hösten.

b) servera mat och fika, men bara sådant som är gott.

...så jag måste inom kort slå igen locket på laptopen och titta på när store sonen bygger Ninjago-lego med beundrande tillrop.

Tittar in till er andra bloggare i eftermiddag, för vi har också lovat (och gjort) starta multiplayerfunktionen på Minecraft och då kommer vi vuxna förmodligen att reduceras till vanlig bakgrundsdistraktion under någon timme.

I övrigt vill jag bara säga att:

1) Jan Guillou fortfarande skriver i samma stil som Nora Roberts och jag tycker det är ganska ljuvligt med tanke på hans machorykte (läser Dandy)

2) Jag har fått alldeles för dyra längdskidor i julklapp och förväntas nu åka regelbundet på dem. Jag har kluvna känslor inför detta.

3) Det är vääääldigt mycket snö och väldigt "juligt" i mälardalen.

Hörs sen!

Rim utan reson

Med anledning av julafton,
jag tänkte ta en timma
Att sätta mig att i min blogg
om den tjugotredje rimma.

Hur har vi det i huset,
sådär dagen före?
Jo jag förstås berätta
att ena katten redan ätit snöre    (lugn, det har redan "kommit ut". Det var rött.)

Annars är läget rätt lugnt,
vi har inte varit mer på akuten.
Knack, knack och ta i trä
för julen är ju inte slut än.

Det ha slagits in paket "en masse"
med pappersåtgång så stor,
att vi kommer att få plantera många träd
i vår, det är vad jag tror              (klimatkompenserad jul?)

Och maten? Ja, det är väl bäst
att jag några köttbullar rullar.
Samt på yngste sonens uppmaning
kör en ny omgång lussebullar          (men annars är det lugnt)

Maken har tagit äldste sonen
för att handla inne i stan'
Sen ska de åka skidor
under vad som är kvar av dan              (10 minuter??)

Ikväll har jag förstås en dejt,
med en filmvärldens gigant.
Fanny och Alexander på dan före dan
+ Åsa är absolut sant!

I morgon blir en bloggfri dag,
med datorn avstängd i detta hus
Så till er alla önskar jag:
en jul med värme, kramar och mycket ljus!

Ätbara klappar

Idag har vi passat på att göra lite ätbara klappar. Pojkarna har första-dagen-på-lovet-ångest och vill göra allt de har planerat för 18 dagars ledighet NU GENAST och samtidigt och blir därmed osams hela tiden. Det är lika bra att hålla dem sysselsatta med saker som att skära grönsaker.

Jag blir själv mer och mer förtjust i presenter som går att äta. Inte presentkort på deli och sådant - nej, för dem glömmer jag ständigt att lösa in. Och inte Aladdin. (Eller fan, där ljög jag. Det har aldrig någonsin lämnats en chokladask oäten i detta hus). Men sylter och safter och praliner och vin och inläggningar och torkad renskank och pepparsalami och shortbread biscuits och téer och mysko kaffesorter och sådant i lådor och fina korgar och cellofan och så.

Sådant föredrar jag oändligt mycket mer än någon glaspryl som man måste hitta en plats för efter jul (eller lägga undan på vinden och sedan komma ihåg att ta fram nästa gång givaren kommer på besök).

Och jag tycker också om att ge bort mat. Speciellt till sådana som redan har "allting".

Idag har vi hittills gjort chiliolja och pickles och sylt och ska snart ge oss på att chokladdoppa lite pepparkakor. Där är det viktigt att chokladen motsvarar halva mängden av den slutliga produkten ;-)

Men först lite mer fika åt oss. Vi har också hunnit med att leka upptäcksresande ute i snön. Det tär på krafterna, sådant.

Burkar i väntan på dekoration.

Läsa med röster

Ikväll är det skolavslutning i bykyrkan. Klass 0 - 5 ska sjunga varsin sång, det blir väl en del mer eller mindre korrekt spelade julsånger på piano, trumpet och saxofon och så ska barnkören göra ett par låtar. Rektorn håller sig på avstånd, kanske delvis beroende på att skolan inte haft ett fungerande bredband på hela hösten och hela den ordinarie frittepersonalen har slutat. Hur som helst kommer väl alltså jultalet att hållas av en präst eller diakon.

Jag lämnar här ett utrymme i inlägget för den som känner att de borde känna något i samband med detta. För eller emot eller så.

Okej? Då fortsätter vi.

Jo, på grund av julavslutningen så blir det lite senare med nattningen av barnen ikväll. Jag hoppas alltså på att få hoppa över kvällens läsning av Harry Potter och hemligheternas kammare.

Det där med läsning för barnen är något som jag visserligen gillar och tycker att man ska göra, men jag ångrar en sak en smula: att jag började läsa med röster. Jag är bra på det, om jag får säga det själv. För en bra läsning måste man ju ta in en del av texten ganska långt i förväg så man inte skriker ut meningen: "Vem är det som kommer? viskade Ron" och man måste också har förmågan att från gång till gång komma ihåg hur man gjorde rösterna sist. Så man inte använder Hagrids röst på Snape, till exempel. Min Molly Weasley är förresten bad-assed.

Men det där diskvalificerade barnens far raskt från all läsning. Han hinner inte med att ställa om, utan läser alltsammans i en och samma ganska mörka, brummande ton. Smart, i och för sig, för jag vill också somna när jag hör den... men ungarna gillar ju inte det, precis.

Så läsningen är alltså helt min.

Ibland undrar jag förstås lite om maken läste sådär taskigt med flit? Ungefär som att han aldrig slätar till kläderna när han ska hänga tvätt utan lägger plaggen som dragspel över torkställningen. Äh, det jämnar väl ut sig. Jag låtsas fortfarande som om jag inte klarar av att streama film från servern genom x-boxen och jag gissar att maken är mig på spåren där också (jag orkar bara inte leta igenom servern för den är så jävla långsam, men egentligen skulle väl en välartad chimpans klara av det...)

...och böcker är ju böcker. Och min grej.

Julönskningar

Det börjar bli komplicerat att önska sig saker till jul. Inte bara saker och ting som man kan lägga i paket, utan också sådant man önskar ska hända. Många av önskningarna har "udd i svansen" och blir inte alls som man tänkt sig. Man önskar sig snö på julafton, till exempel, och det snöar så mycket att man inte kan ta sig utanför dörren och missar släktjulen. Eller man önskar verkligen att få träffa en vän under julen man inte sett på länge, och hen lyckas också komma - och smittar hela familjen med vinterkräksjuka.

Usch, nä. Jag törs inte.

Men jag kan kanske dela med mig av mina förhoppningar inför julen?

Mina för hoppningar för julen är att jag:

... ska få äta god mat i rätt måttlig mängd och inte faller för frestelsen att vräka i mig en massa fett och salt som förstör magen ända fram till trettondagen.

...får slippa tillbringa tid på barnakuten.

...får slippa extremväder och endera hållet och kan ta några lugna vinterpromenader ensam.

...under dessa promenader får möjlighet att tänka efter och reda ut en hel del av sådant jag inte haft ork att reda i under hösten.

...har ordentligt med tid att läsa sådant som är hysteriskt intressant men inte helt lätt lära sig (igen).

... får ha barn som inte slåss på allvar mer än en gång/dag

...får ha katter som inte ramponerar julgranen helt och inte äter presentsnören

...får ha en man som vilar ut ordentligt och INTE vrickar till vare sig ryggen eller knäet, vilket annars brukar vara standard så snart han är ledig.

...inte får vinterkräksjukan.


Jag tycker det är fullt resonliga och uppnåeliga förhoppningar. Den som lever över den 21:a december får tydligen se.

Kränkta människor

Svenskar är riktigt bra på att vara kränkta. RIKTIGT bra. Det behövs inte mycket för att vi i detta "landet lagom" (HA!) ska slå näven i bordet och skrika "Nu får det vara nog! Nu har de skitit i det blå skåpet! Nu är det krig!"

Den som tycker annorlunda kan ju slänga ett öka på alla pseudodebatter i senaste månadens media om papparkakors vara eller inte vara och Kalle Anka och hej och hå.

Vanligen orkar jag inte bry mig. Jag har inte energi att tycka något om till exempel tecknade figurer i ett tre kvartslångt, dåligt klippt program vars enda merit egentligen är att det har visats jäkligt länge fast bara en dag om året.

Men idag stötte jag på en kränkt, medelålders kvinna i tidningen som fick mig att skratta tills tårarna rann.

68-åriga Yvonne Ekensjölde sökte nyligen juridisk rådgivning. Hon är nämligen oerhört upprörd över att hennes, HENNES!!! efternamn används på en av figurerna i nya storfilmen Hobbit.

Jo-ho-hooo-då! För om man översätter namnet på Thorin Oakenshield så blir det ju Torin Ekenskölde, och det är minsann nästan detsamma.

– Det är som att få ett slag i ansiktet. Jag anser att vårt namn inte ska förknippas med sagofigurer. Jag tycker faktiskt att det är kränkande, och det är kränkande att de inte har hört av sig i ett tidigt skede för att höra hur vi ser på det, säger Yvonne Ekenskjöld, 68.

Detta säger Yvonne till Aftonbladet idag.

Med viss ironi påpekar sedan artikelförfattaren att Tolkiens första version av Hobbit kom 1947 och att han därmed var lite före med namnet... speciellt som (och det var här jag började asgarva) Yvonnes familj tog namnet Ekenskjöld år 2000.

Ett slag i ansiktet. Jo, kyss mig...

Hela artikeln finns här:

Och här kommer det lite dvärgar (jo, man får kalla dem för dvärgar när de är från Midgård, PK-folk)

p.s. Nej, jag har inte sett Hobbit än.

p.s. 2 Ja, jag ska gå i mellandagarna med vännen T.

p.s. 3 Jo, jag tycker åtminstone en av dvärgarna är lite "het" om än lite väl hårig.

Dagsläget i bild

Ungefär så.

Balls Galore

Appropå:

Gran - steg 1

steg 2

D I S N E Y ! ! !









e



Det här med sparsmakad minimalism är inte så stort här i huset.

Ta lördagen i nackskinnet

Jag får ingen ordning på min lördag! Och nu är det becksvart ute. Jag antar att det inte finns så mycket tid kvar att vinka på för att reda ut sammanhangen.

Det blev förstås en del oväntade omplaneringar. När jag kom hem från bokcaféets glöggkväll igår hade yngste sonen haft (vad som misstänkt vara) ett till njurstensanfall. I morse fick jag alltså äran att tappa upp grumligt morgonkiss och transportera till barnakuten i grannstaden för provtagning.

Eftersom barnet (återigen) var piggt och feberfritt så behövde han i alla fall inte följa med och hänga på akuten i okänt antal timmar.

Jag fick alltså köra runt själv med mina urinrör.

Och sedan tappade jag förståndet helt och tänkte vara "effektiv" och svänga in på monster-köp-området i utkanten av samma stad och "bara handla de sista julklapparna".

Vilken idiot man är...

Jag tycks ha tappat min julstämning i trängseln.

Om någon hittar den, inträngd under en hylla på Rusta, till exempel, darrande i panikångest - ring mig, va. Eller skicka den på posten.

Jag går inte ut mer idag.

Att inte tro på någonting - eller allting

Så här års dyker den sedvanliga debatten om hur religiös julen ska vara upp. Vilka sånger ska man sjunga i luciatåget? Kan man ha julavslutning i kyrkan eller inte? FÅR man gå i kyrkan på julavslutning fastän man inte tror på en kristen gud? Och 300 andra frågor som folk kan bli osams över och debattera på nätet och under fikarasten på jobbet.

Jag gör mitt bästa året runt för att inte tro på någonting - men att vara öppen för allting.

Ju äldre jag blir, desto omöjligare blir det att vara till 100% säker på att någonting är "rätt" eller "sant". Speciellt då det gäller vad folk tror på. Jag kan inte se någon jätteskillnad mellan dem som har en djup kristen tro eller dem som helt och hållet håller sig till vetenskapliga förklaringar till allt. Båda grupperna har gjort ett val som faktiskt kräver en ordentlig ansträngning. Det är lika svårt att aldrig tvivla på att "det finns en vetenskaplig förklaring till allt" som det är att aldrig tvivla på att "Gud har en mening med allt".

Vad jag är hyfsat säker på att är att människan behöver sina ritualer. Vare sig det handlar om att sjunga "Gläns över sjö och strand" eller inte äta fläskkött eller alltid sitta vid samma plats på lunchen eller be aftonbön eller äta Tacos på fredagar. Vi behöver våra ritualer för att känna att vi har någon sorts kontroll över det kaos som livet är.

Så jag tänker göra som jag alltid gör. Fira jul med de "ritualer" jag bestämt mig för att fästa vikt vid. Och samtidigt försöka respektera alla andras val.

Tillfällig sinnesförvirring

Ja, jag vet inte vad jag tänkte.

Om jag tänkte.

När jag mitt i egen företagandet - mammandet - föreningsstyrandet - jordbrukandet anmälde mig till en masterkurs i litteraturvetenskap.

Jag kanske tyckte att en 30 poängs uppsats är något man kan få till den där halvtimmen efter att barnen somnat och de bra programmen börjar på TV?

Men faktum är att jag kom in. Det var i och för sig ingen jätteöverraskning. Jag hade 999 urvalspoäng av 999 möjliga. Man får nämligen det till sist, när man varit framme och vänt i doktoranddörren två gånger. (1996 och 2002)

Förmodligen har jag en annalkande 40-årskris.

Nu gäller det bara att borsta spindelväven ur de mer högpresterande hörnen av hjärnan och sätta igång.

Men visst vore det lite ironiskt, om jag, då jag för första gången i mitt akademiska liv tycker att jag har något vettigt att säga, inte längre kan?

I så fall hoppas jag det finns ett sådant här ställe att tillgå än i dag:

Vid närmare eftertanke kanske jag skulle behöva ett sådant hem redan idag.

Välja bort barn?

Igår läste jag en debattartikel av Liberala Kvinnor (om ni vill göra detsamma finns länken här). I princip gick den ut på att vi förmodligen aldrig kommer att se några kvinnliga svenska nobelpristagare i till exempel fysik, kemi eller medicin, på grund av den som de skriver "monumentala osäkerheten inom forskarvärlden i Sverige".

Det är svårt, för att inte säga omöjligt att få en fast anställning som forskare, och därmed följer svårigheter som ingen eller löjligt låg föräldrapenning, svårt att få a-kassa och så vidare.

Innan jag går vidare i inlägget vill jag bara säga att jag håller helt med om två saker. 1) Det är fruktansvärt tufft att konkurrera om de få arbeten som finns inom den branschen och 2) Ett stort, stort antal av försäkringskassans regler är fortfarande riktade antingen till ett samhälle med en arbetssituation som inte finns längre eller aldrig har funnits.

Men.

Det kanske inte är enbart därför som så många kvinnor i Sverige hoppas av kampen om topplatserna i forskningssverige.

Det kanske också har att göra med att vi helt enkelt inte vill välja bort något för att nå hela vägen fram. Till den absoluta toppen. Vi vill ha allt. Men helst utan att ta några personliga risker.

Jag har själv varit där. För tio år sedan valde jag mellan att skaffa familj eller börja forska. För mig var valet lätt. Jag har alltid velat ha barn och stanna hemma med dem länge, och inom humanistiska ämnen så spelar det egentligen ingen som helst roll om du till exempel doktorerar som 30-åring eller 40-åring. Och Nobelpris? Ha - det har aldrig funnits på kartan. Så: ett lätt val för mig. (Sedan startade jag eget istället vilket är precis lika osäkert. Där ser man.)

Men om det hade varit annorlunda?

Jag känner ett stort antal kvinnor som faktiskt har valt bort familj för att de varit verkliga talanger inom idrott, stora talanger inom musik, mycket framgångsrika i sina företag eller hett eftertraktade skådespelare. Alternativt har de skaffat barn sent. Då karriären varit över eller i princip över.

Det kanske är ett val man måste göra ibland. Och ska få göra det utan att bli betraktad som en sämre eller icke-komplett människa.

Och till sist kommer vi till det som inte togs upp alls i artikeln - dessa kvinnor angav barnen som främsta skäl till att de inte kunde fortsätta som forskare - men de skaffade väl barn MED någon? Kanske till och med någon som hade ett fast arbete? Som kunde ta all föräldraledighet och VAB? Som är beredd att täcka upp ekonomiskt de osäkra perioderna?

Så till de blivande kvinnliga forskare som vill upp i eliten är mina råd ganska enkla och självklara: avstå från barn, vänta med barn, eller skaffa barn med någon som kan stanna hemma när du inte kan. Och slåss för din plats. Om det är vad du väljer. Om det är vad du verkligen vill.

Femtio argument om femtio nyanser

I helgen hamnade jag i ett litterärt gräl (men jag hotade inte att krossa någon). Jag sade att jag inte såg E.L. James Femtio nyanser av honom som litterärt banbrytande och/eller nyskapande. Försäljningssiffror till trots. Först blev jag kallad för pryd - sedan för rabiat feminist och sedan för avundsjuk (lugn, allt sades med ordentligt med humor i botten).

Eftersom det var barn runt omkring kunde vi inte debattera det hela i någon sorts detalj, så jag lovade att ge alla mina argument i måndagens blogg. Vill ni inte läsa - hoppa av nu! Ses i morrn i så fall.

Ok, here goes.

50 anledningar till att jag inte gillar Femtio nyanser... så himla mycket.


1) Jag gillar inte böcker där författaren är för övertydlig, som till exempel med 2) namnen. Den manliga huvudpersonen heter ju 3) Christian Grey, där då namnet ska antyda en tveksamhet om huruvida han är ond eller god. För att göra det hela ännu tydligare, om någon skulle ha missat så får den kvinnliga huvudpersonen ständigt fråga sig 4) "är han den svarte eller den vite riddaren?". Hon heter dessutom 5) Anastasia Rose Steel, vilket då förstås ska antyda att fastän hon är en sådan 6) liten tsarevjna så är hon också rena stålet på insidan. Naturligtvis ska också läsaren se sambandet med namnen i Twilight-serien 7) där Bella Swan är en ful ankunge som blir en "vacker svan".

Den kvinnliga huvudpersonen i den här genren är alltid blek, brunett och oskuld (snövit?) och det har jag inte så mycket att säga om. Men varför måste hon dessutom alltid vara klumpig? 8) snubbla omkring över sina egna fötter och absolut vara helt omedveten om sin egen kropp?

Sedan är det det där med de taskiga litterära referenserna 9). I Femtio... så gör man ständiga referenser till Tess of the d'Urbevilles 10) och jag vet inte riktigt varför. Står det som en symbol för att Ana är smart? 11) för att författaren vill visa att hon känner till klassisk litteratur? 12) eller för att man ska dra paralleller mellan den här boken och Tess? 13) I så fall blir det en ganska haltande jämförelse. 14) Även om Hardys bok ifrågasatte de sexuella normerna av sin tid, så som jag antar att Femtio... vill göra, så finns det inget annat i boken som går att jämföra 15) och egentligen hade t.ex. Vanity Fair fungerat bättre... 16) Men man ser samma sak i Twilight-serien med dess haltande användning av Wuthering Heights och Romeo och Julia. 17) Ska man använda en litterär referens så kanske man ska ha läst originalboken först...18)

Jag är inte heller så glad över det faktum att man börjar tänka på produktplaceringen för filmen redan i bokformen.19) Bokens Christian Grey är rik. Det har jag ingen invändning emot i sig, folk har olika mycket pengar - men varför ens tjata i en evighet om presenterna som den rike mannen vill ge sin flickvän? 20) det vore mer uppfriskande och banbrytande om kvinnan i boken INTE hade ångest över att bli sedd som hora om hon tog emot presenterna och sade tack 21) eftersom en present ibland bara är en present och inte ett försök att köpa sex. Men, när jag nu ändå skriver om saken, varför har det blivit kutym att den bästa presenten till en intellektuell tjej är någon dammig förstagångsupplaga av en roman? 22) man kan ju inte ens läsa dem, för de förlorar i värde om man vänder sidorna utan handskar 23). Och så det där med bilarna... ja, varför inte på en gång se till att man har ett bilföretag som sponsorer till den kommande filmen. 24) som ni alla minns körde Edward i Twilight Volvo och gav så småningom Bella en Aston Martin (och en Merca), men vår Mr Grey kör Audi, han. 25) Både Ana och Bella kör förstås skrotbilar innan. För man måste har en quirky gammal ford eller VW-bubbla, det hör till. 26) På samma vis tjatas det en hel massa om vinmärken och kläder...27)

Men till den "kittlande" och "banbrytanden" delen av boken då. Sexet. 28) Personligen tycker jag att den som blir chockerad över sexscenerna i boken antingen måste läsa mer eller ligga mer. 29) Så avancerade var de inte. 30) Och inte heller är de skrivna med så stor variation 31) okej, huvudrollsinnehavarna byter från säng till sommarstuga och badkar och sådär... men i övrigt sker allt i ungefär samma ordning med samma känslolägen och samma repliker. 32) Det som kanske verkligen irriterar mig i sammanhanget är att Anaïs Nin har redan gjort allt detta med större variation och med bättre språk i sina erotiska texter från 1940-talet. 33) Vill man läsa något erotiskt befriande ur ett kvinnligt perspektiv så föreslår jag Venusdeltat. 34)

Tycker jag då att man kan använda boken för att diskutera maktspel mellan män och kvinnor? Nej. 35) Inte det heller. För det första så följer jag Foucaults teori om att sexualitet i sig inte har någon makt 36) den bara är och kan inte ensam användas som ett maktmedel, som pengar eller information/kunskap eller våld/hot om våld. 37) När man sedan läser boken så har inte heller författaren varit så värst frigjord i sin syn på det här med dominans och underkastelse. 38) Mycket tidigt i boken börjar Ana leta efter en anledning i sin barndom till att hon är undergiven 39) och strax därefter få man också veta att Christian Grey har haft en traumatisk barndom 40) Författaren kan inte acceptera att man kan ha en sexuell läggning från födseln - man måste på något sätt ha perverterats. 41) Det påminner mig lite för mycket om hur man såg/ser på till exempel homosexualitet.

På samma sätt verkar inte heller författaren kunna försonas med det faktum att sexualitet kan existera utan kärlek. 42) Efter ett tag blir Christian Grey "normaliserad" och börjar bli kär i Ana. Så är att han nu ignorerar sådant han tidigare i boken påstår är hans absoluta läggning 43) Okej, då börjar jag få lite creepy rysningar utmed ryggraden. Jag är helt enkelt för gammal för att gå på att 44) "en kvinnas kärlek kan omvända det värsta monster! för det är bara trist.

Lite kort blir jag också irriterad på att 45) bokens hjälte alltid ska ha en perfekt familj, vara fantastiskt snygg 46) och hantera kraftfulla maskiner som låt säga helikoptrar 47) kunna allt om klassisk musik och vin och 48) ha snygga kläder. Om det är normen så är det inte många verkliga män som kommer nära... kan inte någon modern hjälte sakna magrutor och ha glasögon?

och till sist är jag tveksam till boken för att 49) en hel massa unga kvinnor nu kommer att gå med på en massa saker de egentligen inte gillar att göra och en hel massa unga män kommer att tro att det är så man ska göra - och de pratar redan med 50) Emma Watson och Robert Pattinson för huvudrollerna i den kommande filmen. Det blir det inte bättre av.

Och det var mina "Femtio".

Vinner jag? Debattpartner ombedes svara via mail.

Glöggsnurrig

Det borde nog egentligen vara cirka 22 adventssöndagar för att man ska hinna med att konsumera all den glögg som finns att tillgå idag. Ska jag vara ärligt är det nästan för mycket. Så där alldeles innan jul är åtminstone min hjärna redan överfull av en hel massa triviala beslut som inte behöver fattas övriga tider på året (plast eller riktigt gran? julstjärnor eller hyacinter? apotekarns eller spendrups? hemma eller borta? vita eller gula lampor? julstrumpa eller tomte? eller båda? ekologisk eller färdigkokt?)

Så i en situation där någon säger: "ska vi inte träffas och dricka lite glögg?" fanns att välja på:

vanlig röd, vanlig vit, yuzu ingefära (what??) cognacssmak, romsmak, äpple, apelsin, eller lingon

ekologisk rödvinsglögg, blåbär och lingon, choklad, choklad och chili, hjotron, single malt whiskey-glögg, jul (what, what??) och vanlig whiskeyglögg

Det är då man vill säga: "Jag tar en kaffe, tack."

Men det gör man inte.

För då vet man vad som kommer.

"Okej, vill du ha en latte, en espresso, en machiolato, en cappucino, en dolce gusto, en mocha latte, en franskrost, en julblandning eller en ekologisk mörkrost?"

Hela sanningen

Om jag hade stautsuppdaterat om eftermiddagen hade den förmodligen låtit så här: "Vinterpromenad med ungarna och sedan ut med kameran. Nu varm choklad med vaniljvisp."

...och hälften av dem som läst den hade tänkt "Wow, det låter fantastiskt". Ytterligare några hade förmodligen lagt till ett "kossa!" i hemlighet, eftersom det är den sortens statusuppdateringar som folk älskar att hata. Om folks "perfekta" liv.

Nu är aldrig sådär korta formuleringar sanningen. Jag var tvungen att släpa ut ungarna, som hellre ville spela Mincraft respektive Nintendo. När jag sedan skickade ut dem i förväg så hann de förstås kasta nog med snö på varandra på fem minuter för att bli skitosams. Efter att ha bytt mössa på den ene som blivit grundligen mulad av den andre, så kom vi till sist iväg på promenad på vår snötäckta lilla grusväg mellan gårdarna.

Om man med promenad menar att jag drar 45 kilo ungar i en pulka medan de skriker "Spring, mamma! Spriiiing!!" Efter en stund undrar jag varför det går så tungt, vänder mig om och upptäcker att den stora ungen hänger som ett släpankare efter pulkan med bara armar och huvud ombord och skrattar. Ha, ha. Efter en kilometer till blev jag av med mina vantar eftersom den lilla ungen hade fyllt sina med snö. Och då blev de för kalla.

Jaså. "Ja, men ta mina då (sa den omtänksamma modern) men tappa dem inte för de har mocka på utsidan."

Vi körde över mina vantar två gånger med pulkan. Och så sprang jag hela vägen hem för att få lite ljus kvar att fota i.

Ja, så nu är jag redo för lite varm choklad. Som jag tänker spetsa med något. I stil med Fraangelico eller Kaluha eller Bailyes (eller mörk rom). Om något år kommer jag att ha glömt allt jobbigt med den här promenaden och bara minnas de fina bitarna (se bara på bilderna nedan hur vackert det var!). Men jag tänkte att lite spetsad choklad kanske kan skynda på processen.

Flawless!

Mina två pojkar gör sitt bästa för att hålla gamern i mig vid liv. En del gånger lyckas de ju extra bra. Som med Minecraft - jag skulle ju bara spela litegrann för att jag lovat yngste sonen om han gjorde ett etxra försök med innebandyn. Så upptäckte jag creative-läget och började bygga i en superplatt värld och så var jag såld.

Ibland går det sämre. Jag tycker fortfarande inte att LEGO-spelen är kul. Men där måste jag rycka in och assistera med jämna mellanrum då det behövs en extra spelare för att öppna någon lucka...whatever.

Men det är väldigt sällan det blir tvärtom. Att jag köper ett spel som de gillar.

Så kom jag härom veckan hem med Dance Central. Ettan var på superrea och jag tänkte att det kunde väl vara ett kul spel om till exempel det skulle vistas några överåriga tjejer (ähum) med lite mycket vin i kroppen (ähum, ähum) på en plats där det fanns ett Kinect.

Inte anade väl jag att sjuåringen skulle bli så till den milda grad fixerad vid det spelet.

Han stod en timme första gången vi spelade, tills dess att han ett "flawless score" på svåraste nivån på den här låten:

Hur går det för mig då? Ja, jag lyckades i alla fall få ett "flawless" på den här:

Kanske jag borde ta med i min CV...

Så - hej så länge. Jag måste gå och battla min son litegrann innan maten. Men jag vägrar ta av mig fårskinnstofflorna, så det kan eventuellt hämma poängen lite.

Vilken färg har julen?

För dig, alltså? Jag menar inte mode och trendmässigt - för där hänger jag inte med alls. Jag vet inte hur julen ska se anno 2012.

Nä, jag menar: vilken färg har din jul, när du tänker dig den?

Lugn och vit, som backe efter backe med nyfallen pudersnö?

Midvinternattsblå som en långsam promenad hem från julbordet?

Traditionellt röd och varm?

....eller gyllene?

I mitt huvud har julen nästan alltid den sistnämnda färgen - underligt nog. För jag tror aldrig jag har pyntat en gran med guldkulor, jag har aldrig på mig ett guldsmycke (förutom vigselring) - på det hela taget tycker jag att det där med guld är lite...överdrivet.

Så varför är alla mina tankar om julen lite guldpudrade?

Jag tror det beror på ljusen.

En av de absolut mysigaste saker jag vet, är då jag går runt i huset mitt i svartaste julnatten och ljuset från adventsljusstakar och stjärnor ger allt lite svagt, gyllne ton. Eller då man kommer hem på kvällen och ser julbelysningen på husen - också guld mot djupblått och svart.

Nu, i LED-lampornas tidevarv gäller det att vara lite försiktig. Det gäller att inte köpa för starka och för vita lampor. I alla fall om man som jag, vill förgylla omgivningen lite extra på julen.

Griniga gamla gubbar

Ja...jösses. Det är inte utan att man tycker det blir lite löjeväckande när det uppstår bråk i den litterära världen.

Ute i det större sammanhanget svälter barn, män och kvinnor fängslas för sin tro, miljön förstörs och folkgrupper kränks av ledare de inte valt.

Och i ankdammen Sverige tror två griniga gubbar på fullaste allvar att de kan förgöra någon genom några riktigt vassa formuleringar i en recension för att en av dem anser sig förolämpad i en dikt.

Fick jag ge ett tips till poeten som skulle förgöras - Li Li - så vore det att ta det hela ganska lugnt. Akademins ledamöter Göran Malmqvist är 88 och Pär Wästberg 79. De "problemen" tar nog slut den naturliga vägen inom ett par år.

Trams.

Fallit från den rena läran?

När jag rensade på bokloftet innan julmarknaden i helgen hittade jag en liten bokskatt. En av de första omfattande verken om Hatha Yoga som skrevs på svenska, från 1959 av Shyam Sundar Goswami. Han var en av de främsta yogautövarna som introducerade yoga som träningsform i norden, och hans lärljungar håller klasser även idag. (Goswami dog 1978)

Tänker man på yoga idag, så föreställer sig de flesta en klass med nästan uteslutande kvinnor, som vanligen hålls på gym och som omges av en ganska omfattande produkt- och livsstilskonsumtion. Yoga har, på många sätt, blivit för kvinnor vad golfen var för män för 20 år sedan. En statusmarkör. Något som "Mickan" sticker iväg och gör på eftermiddagen. Eller något som... Amelia Adamo gör för att orka med sitt hektiska medialiv.

Övertagandet från öst till väst och från manligt till kvinnligt och från traditionellt till modernt har skett på så förbluffande kort tid att det är ett fenomen i sig. Mer om det någon annan gång, men kolla gärna in filmen Yoga woman så ser ni vad jag menar:

Där har ni trailern.

Men när jag nu satt och läste om den ursprungliga svenska yogan så slogs jag bara av hur mycket jag INTE gör av den... och jag kan inte säga att jag är ledsen för det.

Jag utsätter mig inte för extrema väder för att härda kroppen, jag avstår inte från sex för att bli mer andlig och jag fastar inte.

Och framför allt - när jag läser kapitlet om hur man renar kroppen så vill jag bara göra en utredning om hur samtliga dåtidens gurus egentligen betedde sig under det anala stadiet i sin uppväxt.

För holy shit! (pun intended) vilken enorm tarmfixering.

Nä, jag har egentligen inget intresse av att lära mig hur man använder grovtarmen som en vakuumpump för att dra upp lavemang så långt som möjligt. Och jag skulle aldrig svälja en meter lång linneremsa och sedan dra upp den igen för att göra rent matstrupen.

Är jag då ledsen för att jag är en sådan avfälling från den "rena läran"? Nä. Allt utvecklas och anpassas. Annars skulle höjdhoppare fortfarande saxa över ribban, till exempel.

Men det är intressant att minnas, att den ideala yogautövaren för många inte ser ut så här:

...utan så här:

Att handla i vårt centrum

Precis som i många andra småstäder håller vårt centrum på att bli ett ställe dit man inte åker för att handla. Alla de större galleriorna ligger i utkanten av städer av utrymmesskäl och ska någon familj shoppa till det ordentligt så är det dit man åker.

Varför?

Det är ju enkelt. I en tillvaro som oftast är ganska tillkrånglad som det är, så är det förstås svårt att motivera köpstarka konsumenter när alternativen är:

1) Gott om parkeringsplats, ett multum av affärer under samma tak, gratis, rena toaletter, förvaringsskåp för jackor, fullt av restauranger, bra öppettider, lekplatser under tak, sköt-och amningsrum och helt handikappanpassat.

eller

2) Ett antal butiker utspridda längs en lång och bitvis helt ologiskt konstruerad gågata, inga toaletter eller dåligt underhållna betalvarianter, inga sköt- eller amningsrum, inga eller få upplysta lekplatser, ett osäkert utbud av restauranger och ojämna öppettider. Trånga parkeringsplatser eller en större belägen på andra sidan centrums mest trafikerade väg.

Det spelar ingen roll hur många kampanjer som hålls och uppmanar oss som bor i staden att förlägga vår julhandel till centrum. Det kommer inte att hända. Kanske några få lägger om sina vanor för det allmänna goda (för alla vill ha ett levande centrum. Så länge som någon annan fixar det.) men den stora majoriteten kommer ändå att åka till grannstaden och "Fixa allt på en gång".

Så jag började fundera på när jag handlar i centrum. Svaret var ganska enkelt för mig:

När varorna inte finns att få tag på någon annanstans.

När jag behöver inspireras till något.

När vi handlar som ett event.

När jag letar efter en udda present, något speciellt, då letar jag i de mindre affärerna som inte är bundna till en kedja. Det tilltalar någon sorts primitiv forager-gen hos mig. Än så länge så har vi inget apotek eller systembolag i stadskanten, så de varorna faller också in i den första kategorin.

Om jag vill hitta inspiration till att baka något eller laga mat eller sy något eller pyssla något. Då vill jag gå i specialaffärer och lukta på téer och smaka på ostar och gräva i lådan med tygstuvar eller titta på pärlor.

När vi handlar som ett event så menar jag när till exempel pojkarna samlar ihop så många veckopengar att de vill köpa sig något. Då måste vi gå i leksaksaffärer länge och också gärna äta ute efteråt på ett ställe som är mysigt och inte börjar på M.

Vad skulle jag alltså önska mig av ett centrum?

Sortiment - inspiration - event.

(och rena gratistoaletter...visst, det verkar inte så himla jobbigt, men herregud, men två ungar som ska in i fulla overaller på en skitig, äcklig toa och så fort den ena är klar så går man ut och smäller igen dörren och tjohoo då kommer den andra på att den är bajsnödig och då har man minsann slut på femmor...)

Alla får ligga. Får alla ligga?

...och, till sist - vill alla ligga? Två utmärkta bloggerskor: Asta och Ergo Sum tar upp det där med att vara kvinna i den där mytomspunna åldern som ska representera livets lusthöjdpunkt. Och sedan inte ha lust alls och känna sig lite lagom bedragen.

Många kvinnor kommenterad inläggen och höll med: de har ingen lust. Det kan ha mängder av orsaker. Mediciner. Stress. Långa förhållanden där lusten går upp och ner.

Men för varje kvinna som konstaterade att de helt enkelt inte ville ligga, så finns det ju en som upplever raka motsatsen. Som har massor av lust men inte hittar någon att dela den med.

Och sedan finns det förstås den kategori av kvinnor som är helt nöjda med den situation de har. Med eller utan lust.

Jag gissar att det är samma sak för det andra könet. Med män i samma ålder. Ungefär.

För den största skillnaden mellan oss är de där förbaskade hormonerna. Mäns är jämnare. Och det är fan fuskigt. Kvinnor har först puberteten, och okej, den är jobbig för båda könen, sedan en ganska nice period oftast följd av en graviditets-postgraviditets-soppa som liknar ingenting och sedan förhoppningsvis lite lugn och sedan upptakten till klimakteriet.

En av mina vänner ska sterilisera sig om ett tag. Hon har fått nog med barn.

Vi har pratat oss emellan att det är nu man får passa sig. Den biologiska klockan svarar tydligen mot radiovågor från yttre rymden av ren fysisk panik och åstadkommer våldsamma svängningar i humör och lust. Och min vän vill bara inte löpa risken att vid fel tillfälle titta till på lämplig eller totalt olämplig man i bekantskapskretsen och tänka "Vore det inte mysigt med ett barn till!"

Kontentan av den här bloggen?

Förmodligen att man får gilla det läge man har. För det enda man kan vara säker på är att det kan förändras snabbt och drastiskt. Och då får man tillfälle att gilla nästa läge :-D