onsdag 27 februari 2013

Mansfällan

Nu när vi vuxna kvinnor har kommit till någon sorts insikt om att vi inte ska sträva efter att vara "duktiga flickor" hela tiden eftersom vi ändå inte blir a) lyckligare b) rikare eller c) mer älskade för det utan snarare bara tröttare - ja, då kanske det är männens tur att sluta vara "duktiga pojkar"?

Jag vet att det finns någon sorts vitt utbredd uppfattning om att det är bara kvinnor som bär det tunga lasset i vardagen och redan när jag skriver detta så känner jag att många feministsystrar som drar efter andan i skrämd och förfasad upprördhet. Men vad jag ser runt omkring mig just nu är att det är en hel massa bra män och pappor som mår riktigt dåligt. Som, i princip, håller på att jobba sig raka vägen i ohälsa.

Jag hör om magsår och strokes och allmän trötthet och sömnbrist och lunginflammationer och män som bara svimmar rakt upp och ner för att de glömt att äta på ett dygn. Män som gör allt för att "komma ikapp på jobbet" och "inte missa babysimmet" och "vara med på motionsloppet" och "bygga klart på huset".

Om det finns en sådan term så luktar det "prestationsprins" lång väg.

Vilken utsökt ironi det är, egentligen... alla de där paren med "riktigt bra män" och "riktiga toppenkvinnor" som håller på att perfektionista sig rakt ner i elände med alltför mycket jobb, uppdrag, aktiviteter och ansvar.

Vore det inte skönt om vi kunde sätta oss ner och titta på varandra som en enhet och bestämma oss för att det är okej att vara lagom dåliga? Att vi inte blir utstötta ur stan bara för att badrummet inte är helkaklat, och att våra barn förmodligen inte blir massmördare bara för att de inte har 37 aktiviteter i veckan?

Det låter nice i mina öron i alla fall.

tisdag 26 februari 2013

Alltså, den där Freud...

Vissa människor, historiska eller nutida, känner man på sig att de borde vara ganska roliga att ha med på fest. Jag tror att Buddha till exempel var en ganska skön snubbe att festa med, men jag är också säker på att Malcolm X var en jäkligt jobbig typ som alltid skulle börja attackera folks politiska åsikter PRECIS när alla blivit lagom gladfulla för att inte kunna argumentera emot alls.

Sigmund Freud är jag ganska övertygad om att han inte var den man först ville bjuda in till partyt. Speciellt inte om han tog med sig sin lärljunge Wilhelm Jung.

Nä, det var nog då man fick ha de där obehagliga konversationerna:
"Måste vi verkligen bjuda Sigge?"
"Jo, men nu sade jag till Wille innan jag hann tänka mig för, så..."
"Ah, men... han ska ju alltid börja tala om för folk att de är sexuellt frustrerade så snart han har fått två glas vin innanför västen... Och vad tusan är det han GÖR med alla de där hysteriska kvinnorna som står på kö utanför hans mottagning dagarna i ända?"

Att jag över huvud taget funderar över dessa herrar idag, var för att jag hade väldigt tydliga drömmar på morgonsidan och tyckte att jag på skoj kunde slå upp betydelsen i mitt drömlexikon. Ett drömlexikon, som då förstås bygger på Freuds och Jungs teorier.

Först drömde jag om en byrå som hade stängda och låsta lådor. En ganska snygg byrå, lite gustaviansk så, men inte riktigt min stil...

Sedan drömde jag att jag tittade ner på en kantställd drickaback på golvet och i den låg ett levande monsterhuvud som jag var tvungen att stampa ihjäl (jag menar, det LEVDE ju fortfarande, vem vet vad ett sådant kan hitta på)

Döm om min förvåning när jag slår i mitt lexikon och får reda på att dessa - tyckte då jag - två vilt skilda saker betyder: "förträngning eller förnekelse av djupa känslor, ofta sexuella, saker att bekämpa eller brottas emot i din egna naturen".

Ungefär samma text dyker också upp då man läser om drömmar om vatten, eld, mjölk eller om man drömmer att man själv är galen. Spännande värre... eller Freud som gör det hela enkelt för sig? Antingen handlar det om sex eller också om döden. (Om jag varit tvungen att slå vad hade jag faktiskt lutat mer åt att monsterhuvudet hade mer med dödsrädsla att göra. Men vad vet jag.)



måndag 25 februari 2013

Vaknatt, glamour och äckelsverige

Ack ja, vilken natt. Jag vet att jag är en tönt av enorma mått, men jag har så fruktansvärt kul alldeles för mig själv ostörd i soffan med en filmgala på teven och obegränsat med godis tillhanda. Visst hade det varit kul att sammanstråla med andra filmvetare i år igen för en tillsammansupplevelse, men jag är nöjd ändå. Speciellt som jag hade Oscarstippat mkt bra (klicka här för gårdagens tipslista). Jag kom till en del helt oviktiga insikter om mig själv, som att jag insåg att Seth MacFarlane ligger rätt nära min idé om idealmannen - smart, bra röst, och den där totalt perversa blandningen av att kunna leverera de mest grova och låga kommentarer på ett rikigt elegant sätt. Jag kom också på att om jag skulle gå på Oscarsgalan skulle jag ha Salma Hayeks klänning och hår:

För jag skulle kunna rocka den.

Mycket viktiga och seriösa filmteoretiska iakttagelser, som ni hör.

Sedan var jag snabbt tillbaka i sportlovets diskbänksrealism med en son som hade ett mystiskt eksem och som behövde transporteras till vårdcentral för en titt.

Det konstaterades snabbt att även om det såg äckligt ut, så var det inget smittsamt utan skulle försvinna med allmän salvstrykning och extranogrann handhygien hos barnet.

Inför min lätt uppgivna min (som mestadels kom sig av att jag började känna av nattens uppesittande) så ryckte sköterskan på axlarna: "Ja, du vet det är sådan här vi får stå ut med nu! Har man skolbarn så får man hantera en massa löss och hudåkommor och mask."

Don't I know it. Vi hann inte mer än hem så var det anti-lusreklam och svampsalvemedelreklam på TV varvat med varandra. Lortsverige som blev folkhemmet som blev äckelsverige.

Även om jag är nöjd med min egen dag, så kan jag inte vara helt glad. En vän till mig är så vilsen just nu. Vilt vilsen. Hon påminner mig om när en talgoxe av misstag flyger in i huset och inte hittar ut. Ni vet, den ser inte fönstren utan bara flyger PANG rakt på det, och sedan åt andra hållet i vild panik och PANG där är nästa fönster. Och precis som när man ser fågeln hålla på och flaxa runt så vill jag ju bara att hon ska sitta still och vänta tills hon får syn på dörren. För den är ju där. Men nej. Och lika lite som man kan prata ner fågeln så kan jag inget säga som löser situationen. Bara hålla tummarna.

söndag 24 februari 2013

Listan

Okej, nu får jag inte ändra mig mer  - här är min officiella vadslagningslista för årets Oscars - ni som brukar delta i dylikt, maila mig eller FB:a om ni vill ge mig virtuell vinstsmisk (Lina, du slog mig rejält förra året :-) )

Bästa film: Argo
Bästa skådespelare i huvudroll: Daniel Day Lewis, i Lincoln
Bästa skådespelerska i huvudroll: Jennifer Lewis (den är jag riktigt tveksam på)
Bästa manliga biroll: Christoph Waltz
Bästa kvinnliga biroll: Anne Hathaway
Bästa regissör: David O. Russel för Silver Linings Playbook
Bästa originalmanus: Django Unchained (Tveksam!!)
Bästa adapterade manus: Argo
Bästa animerade film: Piraterna! (och det säger jag bara för att jag älskar Aardman, egentligen tror jag Röjar Ralph tar hem det hela)
Bästa utländska film: Amour
Bästa cinematografi: Lincoln, Janusz Kaminski
Bästa klippning: Lincoln, Michael Kahn
Bästa produktionsdesign: The Hobbit (hoppas jag väl för fan)
Bästa kostym: Les Miserables
Bästa make up: Les Miserables
Bästa original score: Mychael Danna, Life of Pi
Bästa original song: Skyfall, Adele (hoppas jag väl för fan)
Bästa sound mixing: Skyfall
Bästa ljudklipp: Zero Dark Thirty (synd på Per Hallberg som var nominerad för Skyfall, men jag tror inte han får pris igen. Hoppas, dock)
Bästa specialeffekt: Prometheus
Bästa dokumentär: Searching for Suger Man

Kortfilmerna får jag skippa - de går inte att få tag på...

Okej, hörs i morrn får vi se hur det gick :-9

lördag 23 februari 2013

Upploppet

Tittar vilt på film (kanske inte vildsint direkt... men mycket) för att hinna på de sista inför Oscarsgalan. Jag lägger ut mina gissningar i morgon afton, så får vi se sedan hur rätt eller fel jag hade.

Jag funderar just nu på om jag inte ska "låsa" Jessica Chastain som mitt val för bästa kvinnliga skådis. Det är hon från Zero Dark Thirty... okej, jag vet att de flesta inte sett den. Så:

Huvudtemat är, enligt mig, att om du är den som delar ut tortyr - blir du inte själv torterad samtidigt? Chastain spelar Maya, en ung operativ som blir skickad till mellanöstern efter 11 september och som snabbt får lära sig att stå ut med de "förhörsmetoder" som Bush-administrationen införde. I början är Maya smått äcklad av processen, men ser den som ett nödvändigt ont, och så småningom utför förhören själv.

2008 letar fortfarande agenterna efter Bin Ladin, men nu med en president som svurit på att ta krafttag mot oetiska förhörsmetoder och som vill återupprätta USA:s rykte på den punkten. Så Maya måste fortsätta sitt arbete, men hur?

Och hur blir man normal efter all den skiten? Efter att ha klätt av män nakna, skendränkt dem, förvägrat dem sömn, slagit dem, lett omkring dem i hundhalsband, låtit dem ligga instängda i lådor i sin egen avföring? Vad gör man när man kommer hem? Går på dejt?

Det är Katheryn Bigelow som gjort filmen (som fick en Oscar för The Hurt Locker som första kvinnliga regissör någonsin, för två år sedan) och hon väjer inte från sådant man kanske helst inte vill se. Så filmen är riktigt sevärd - för dem som är på en bra plats själv. Se den inte om ni mår "sådär" för då tappar man tron på mänskligheten ganska ordentligt.

Men återigen - det är intressant att fråga sig hur långt man själv skulle gå i en sådan situation. De flesta säger nej, det är något jag aldrig skulle göra. Helt mot alla principer.

Okej.

Men om du på allvar trodde att någon skulle spränga ditt hus med barnen inuti, då? Om låt säga två dagar? Skulle du kunna dra ut fingernaglarna på någon då, om du var säker på att få veta var bomben var?

Förmodligen.

Vi är läskiga, vi människor.

fredag 22 februari 2013

Anarki har utbrutit

... i det Lundqvistska hemmet. Sportlovet har nämligen påbörjats och har pågått i cirka tre timmar.

Någonstans på vägen (kan det vara från mig? Omöjligt.) har de anammat inställningen att så fort som det är ledigt så åker alla regler och all disciplin rätt ut. De spelar och spelar, hotar att aldrig mer borsta tänderna, ska somna sent och helst i soffan och inte äta något som de inte tycker är gott.


Jag skulle förstås kunna ta i med hårdhandskarna och inskärpa vikten av rutiner, hälsosamma måltider och ordentligt med sömn. Men det kan jag inte. Det får nervösare föräldrar än jag göra, jag tycker inte det skadar med lite oordning i lagoma doser.

Inte heller kan jag föregå med särskilt gott exempel eftersom jag planerar att sitta uppe hela natten söndag - måndag med marabouchoklad, ostbågar och coca cola. Och det där "gör som jag säger, inte som jag gör" sparar vi till ett annat, viktigare tillfälle.



torsdag 21 februari 2013

11 timmar till en Ipren

Klockan 6 i morse, när klockan ringde så tänkte jag: "Idag borde jag nog ta något anti-inflammatoriskt. Som en Ipren eller Ibuprofen."

Sedan dess har jag:

Klätt på mig, väckt barnen, konstaterat att katten haft en varböld som läckt över äldste sonens hela överkast, tvättat katten med desivon, lagt överkastet i tvättmaskinen, mailat med lokal välgörenhetsorganisation, kollat FB, läst nättidningar, lagat frukost, packat fruktlådor och kontaktböcker, skjutsat till skolan, pratat med pedagoger, återvänt hem, släppt ut en av katterna, påmint min man om att man måste kliva upp ur sängen för att komma till jobbet, lyssnat på prat om nya grävmaskinen, kokat ägg, bryggt kaffe, ätit frukost, pratat med veterinär, förberett för möte, mailat lite mer, läst ett kapitel i en bok, tränat styrke, duschat och bytt kläder, tagit in katt och matat, pratat i telefon, åkt in för ett möte, träffade yngste sonen utanför folkets hus på väg till barnteater och kramades, hade möte, hämtade ut kattmedicin, åkte hem och åt hälsosam lunch bestående av överblivna plättar och coca cola, tvättade kattens böld och gav medicin med spruta, hämtat barnen, bakat saffransfrallor, ringde Bokias fakturaavdelning, tittat på playkanaler på datorn, läst lokaltidingar, släppte ut ena katten igen, serverat mellis, talat om hur saker stavas, tagit in katt igen, uppdaterat en hemsida, skickat ungarna med farfar till skogen, åkt in för att handla mat, åkte hem, packade upp maten, tog emot barn som sett spår av vildsvin och rådjur och hade blöta kläder, tvättat en maskin tvätt till, mailat lite mer, druckit kaffe, pratat i telefon, pratat i telefon, lagat rimmat fläsk med löksås och startat om digitalboxen. Och bloggat.

Men jag har fortfarande inte lyckats ta någon Ipren.


Kanske lika bra att vänta till i morgon.

onsdag 20 februari 2013

Berätta för mig

Jag kan bli så förtjust i filmer som berättar en saga för mig. Inte sådär Sagan om Ringen-sagoaktigt (fast jag gillar ju sådant också) utan filmer som har en sagostämning fast de kanske har någon sorts realistiskt utgångspunkt. Jag gillar misstanken att allt här i världen kanske inte är var det ser ut att vara.

Det är nog något jag aldrig kommit ifrån, den där fantastiska "tänk om"-fantasin från småbarnsåren när man tittade på en extra ful gumma på bussen och tänkte "Hon kanske är ett troll på riktigt!" eller "Han kanske är en förtrollad prins, han ser så sorgsen ut..." eller "Det där är nog ingen vanlig port i muren. Det finns nog en hemlig sagoträdgård där bakom, med féer och alver."

Det är nästan verkligt, påtagligt verkligt, inte alls verkligt...

Så varför är jag inte säker på att jag gillar "Berättelsen om Pi" ??

Den innehåller ju precis allt det där...

Kanske blev det lite väl mycket? Lite överdos på budskap? Jag fick samma känsla när alla var så oerhört förtjusta i Avatar. Jag tyckte inte de där blå miljöhjältarna var så speciella när allt kom omkring. När jag såg "Pi" så kändes det som om varenda minut på filmen var proppfull av saker man skulle lära sig om förståelse och medmänsklighet och hur vi alla är lika innerst inne att jag liksom tappade orken.

Det kan vara regissören, också. Ang Lee. Han är lite "hit or miss" för mig. Jag menar Mat, Dryck, Man, Kvinna (hurra!) eller Hulk (spyyy...)

Med det sagt så är det en del scener i Life of Pi som är så vackra att man håller andan en liten stund. Kanske borde jag se filmen igen när jag är på ett annat humör? Värt att prova. Någon dag när jag känner mig riktigt earth motherly... eller superhormonell/romantisk?

Men inte idag.

Jag kan avsluta med att uppdatera er om att vi är plus en grävmaskin men minus en bil. Karma.

tisdag 19 februari 2013

Om man inte frågar

Vad mina barn tycker är viktigt att berätta om skoldagen:

att det var korv och mos till mat och att Tobias var en Pokemon som var en katt.

Vad mina barn inte tyckte var viktigt att berätta om skoldagen:

att de krockat med en av de större pojkarna i skolan när de åkte madrass nerför "berget", och att den pojken ramlade rakt över huvudena på mina söner så den ene fick en blåtira och den andre ont i huvudet som attan.

I övrigt så finner jag mig från och med idag totalt utkonkurrerad hos maken av en ny kärlek. Hon är väldigt mycket yngre, gul och har en skopa. Så på plussidan så får vi hem en grävmaskin i morgon. På minussidan så är det tur att vi inte ska åka på några lyxsemestrar i år.



...älskarinnan...

måndag 18 februari 2013

Ljuga för en god sak?

De allra flesta människor ljuger ett flertal gånger på en dag utan att egentligen tänka på det. Ofta är det bara av någons sorts social artighet: "Jaha, var du där, jag såg dig inte!" (betyder jag såg dig men orkade bara inte prata) eller för att komma ur en situation snabbast möjligt "Nej, godiset är slut, vi får köpa mer på fredag" (det finns massor kvar men jag orkar inte med allt tjat om tandhälsa och lördagsgodis). Det är ingenting vi tänker på. Känner oss speciellt omoraliska över. Vi gör det oftast för en god sak, för att slippa göra någon ledsen eller för att våra barn inte ska äta socker varje dag...

Men när lögnerna blir större. Hur blir det då?

Den 12-faldigt Oscarsnominerade filmen Lincoln tar upp den problematiken. Om du för att avsluta ett krig och få slut på slaveriet måste ljuga och fuska bortom all rim och reson - skulle du? Stephen Spielberg visar i sin filmatisering av USA:s mest kände president ett porträtt av en man som gör just detta och ändå framstår som "Honest Abe" - den mest ärlige man som någonsin innehaft det ämbetet.

Just eftersom det är Spielberg som har gjort filmen så kommer man inte undan att diskutera vad som ligger bakom och jag känner att de eventuella politiska åsikter som framförs genom filmen litegrann överskuggar ett utmärkt skådespeleri och en lysande iscensättning. Det är inte första gången som Spielberg visar på den lågmälde och intelligente ledaren som tar de svåra besluten - alltid moralisk men inte alltid lag- och rättrådig.

Ofta blir det mycket bra i Spielbergs tappning. Tidigare exempel är Saving Private Ryan, där Tom Hanks lågmälde skollärare/plutonledare får leda sina män genom fiendeland för att rädda en enda soldat, eller Band of Brothers där major Winters (Damien Lewis) lotsar sitt kompani genom belägringen i Bastogne.

Och då kommer frågan - hur politisk är egentligen filmen Lincoln? Både Speilberg och Tom Hanks stödde Barack Obamas omvalskampanj med det maximala beloppet 1 miljon dollar var, och det ryktas också att Spielberg lånade ut sitt bolags marknadsföringsavdelning som stöd. Det är nästan omöjligt att inte se Obama i Daniel Day Lewis gestaltning.

Så vad är agendan? Det är inte första gången Hollywood på ett ganska handfast sätt ingriper i politiken. Vill filmmakarna uppmana presidenten att strunta i laglig rätt så länge som syftet är gott? I filmen säger Lincoln (ungefär) "Vem har gett mig rätten att göra så här? Folket, anser jag. Jag meddelade mina avsikter och gav dem ett och ett halvt års tid att fundera. De valde ändå om mig. Alltså anser jag att de givit mig den rätten."

Det är - med andra ord - nästan omöjligt att tycka något objektivt om Lincoln alls. Men jag tror nog att Daniel Day Lewis får gå hem med ännu en guldstatyett på söndag natt.

söndag 17 februari 2013

Äta, sova, dö

Så gott som varje dag i skolan får mina barn höra att de har alla möjligheter öppna för sig. De kan bli vad de vill, bara de vill tillräckligt mycket. Bara de försöker tillräckligt länge, kämpar riktigt hårt. Kanske det stämmer för dem. Kanske.

Huvudpersonen i filmen Äta, sova, dö heter Rasa. Hennes familj är från Montenegro och hon har säkert fått höra precis samma under sin skolgång. Hon bor i ett litet samhälle någonstans i Skåne, men den lilla byhålan skulle förstås kunna ligga var som helst i Sverige. Några små industrier, en pizzeria med serveringstillstånd, tivoli på våren och hösten. Direkt efter nian får hon jobb på grönsakspaketeringen i ett lokalt företag. Hon är duktig. Kan väga upp 175g ruccola med bara handen och packa 12 paket sallad på 4.25 sekunder.

Det hjälper förstås inte när företaget måste avskeda folk. Rasa går igenom söka-jobb-svängen och erbjuds till slut en praktikplats i Malmö. Men då måste hon flytta från sin pappa, som är den enda familj hon har. En familj som har en så förstörd rygg att han ibland måste tas om hand som ett barn. Sjukskriven kan han förstås inte bli, eftersom han då och då åker iväg och tar byggjobb i Norge. Läkaren kan förstås inte förstå att man sätter jobb före hälsa. "Man får inte vara girig", som han säger.

Äta, sova, dö (som rätt snabbt är det livet kan reduceras till) drivs nästan helt och hållet av Rasas (Nermina Lukac) energi. Hon gör, hon gör och hon gör. Hon är aldrig passiv, aldrig bortkopplad, aldrig uppgiven. Det gör henne till en perfekt protagonist - det vore helt enkelt hjärtskärande att ens föreställa sig att hon inte ska komma vidare, komma framåt. Nermina Lukac är dessutom en väldigt ovanlig skådespelare. Det är inte bara att hon "går genom kameran" som man ibland säger om skådisar med stor scennärvaro. Den här tjejen ramlar rakt genom kameran ner i knäet på en.

Filmen, skriven och regisserad av Gabriela Pilcher, vann en välförtjänt massa Guldbaggar helt nyss. Som liten, svensk film är väl inte chansen jättestor att den kommer att visas på alltför många biografer. Men jag hoppas alla de pedagoger som jag vet tittar in här ibland beställer den för klassrumsvisningar. Gör det. Och prata.


lördag 16 februari 2013

Snö i badkaret

Nu på eftermiddagen hade hela bygden strömavbrott. Vi hade nyss varit på badhuset (så ingen panik med att få ungarna rena) och vi hade hämtmat med oss (så ingen mat i ugnen som blev förstörd). Men, för säkerhets skull om nu strömavbrottet skulle bli över natten så eldade jag lite extra i kaminen och hämtade in snö. Vattenpumpen och filtren går på el och ibland vill man trots allt spola i toaletten....

Alltså, snösmältning professional i badkaret.

Nu kom strömmen tillbaka efter en timme - redan innan det stora lasset snö hade smält i karet. Så ungarna fick gå loss och ha ett snöbollskrig inomhus. (alltså i det kaklade badrummet, förstås)

Sällan har de gillat snö så mycket.

De tillbringar timmar varje dag på vintern i snö - leker krig, herre på täppan, åker som pingviner, bygger kojor. Man kunde ju tro att de skulle tröttna.

Men det var ju platsförflyttningen som var den stora grejen. Det blir alltid lite extra då. Som...att äta glass i sängen, ha rockkonsert i kyrkan, sex utomhus, kasta vattenballonger på konstmuseum eller vad som helst.

När var sak INTE är på sin plats. Det är då det blir riktigt kul.

fredag 15 februari 2013

Amour

"Det är vackert."
"Vad?"
"Livet. Länge..."
("C'est belle, ca." "Quoi?" "La Vie. Long temps...")

Under första scenen av Amour bryter sig polisen in genom dörren till en vacker våning någonstans i Frankrike. Man ser bokhyllor, konst, en liten flygel vid fönstren. Höga tak, trägolv, ljusa väggar. Man ser också att poliserna håller för näsorna och att två personer i gruppen bär handskar och skyddsmasker. Den oroliga portvakten upplyser: "De hade en sköterska som kom varje vecka."

I sovrummet hittas en äldre kvinna utsträckt i festklänning på sin säng. Händerna är knäppta på bröstet och någon har strött blommor runt henne, särskilt runt hennes ansikte. Hennes man finns ingenstans i lägenheten.

Efter ett långt liv tillsammans sitter Georges och Anne vid frukostbordet som vanligt. Kvällen innan har de sett sitt vuxne barnbarns pianokonsert på Theatre De Champs Elysées. Mitt i samtalet börjar Anne stirra rakt ut i luften. Hon har fått en stroke. Efter en operation konstateras att man inte mycket kan göra, hon kommer att få fler strokes tills hon till sist dör. Ett år kvar, kanske, med rätt vård.

Georges lovar henne att hon ska få stanna i hemmet, han ska ta hand om henne tillsammans med en sköterska. Deras värld krymper. Och krymper. Anne blir sämre. Georges avskedar en osympatisk sköterska och anställer aldrig en ny. Till sist har Anne förlorat förmågan att röra sig, att tala, att svälja.
Han kväver henne med en kudde. Gör henne i ordning.

Samma natt vaknar Georges av ett ljud i köket. Det är Anne. Frisk. På väg ut på promenad. Han tar sin rock och följer henne. Går ut, och låser ytterdörren.

Hela filmen utspelas i princip i tre av rummen i våningen och ja - ingenting större än detta händer. Inga Navy Seals firar ner sig för taken, ingen skriker Yippie Ki Yea och ingen klär av sig naken. Det är bara... en slutsummering av två personers långa liv.

Vad filmen först och främst ger än är det likaledes hisnande positiva och totalt skrämmande insikten att kärleken är lika stark vare sig man är 18 eller 80. Jag känner ett flertal rätt cyniska 50-åringar som förmodligen skulle bli skrämda ända ner i skorna av att se den filmen...men å andra sidan skulle de förmodligen rationalisera bort det hela med att säga att sådan händer väl bara i fransk film... (HA! rätt som det är så är ni tonårsförälskade igen, vänta bara...)

Denna film blir också mitt val för Bästa Utländska Film på Oscarsgalan och det finns inte en sportmössa att någon annan tar den utmärkelsen.

Trevlig fredag, nu ska jag efter en ordentlig filmgråt gå och skölja kontaktlinserna.


torsdag 14 februari 2013

Det här med maten...

Är det inte konstigt - hur intressant en kurs än har varit och hur trevlig man än har haft med de övriga deltagarna, så är det ändå maten som är det första samtalsämnet som ska avhandlas med familj och vänner efteråt. Sedan rummen, och vägen dit. Och sedan, kanske, vad man egentligen lärt sig/planerat.

Men det är klart att det är viktigt. Människan är en primitiv varelse, och vi vill ha en mätt mage och en varm kopp att hålla i för att få upp det där avspännande oxcitoxinet och kunna tänka snabbt.

Jag är jättenöjd med LEADER-kursen jag nyss varit på  - och maten VAR mycket bra. Om det är någon som tänker hålla en kurs i Västmanland/Örebro-trakten så är Finnåkers kursgård att rekommendera på den fronten.


Det påstods förstås att det fanns ett spöke på herrgården. Förstås. En vit fru eller grå dam, sägs det. Men jag såg inget. När jag stod och sminkade mig inför middagen med låst toadörr så kändes det precis som om någon tog tag i troskanten och snäppte tillbaka resåren på rumpan på mig. En lesbisk grå fru? Finns det sådana?

tisdag 12 februari 2013

Sagt om spel

Idag på väg hem i bilen så pratade vi om åldersgränser på spel. Än så länge är jag ganska hård med vilka x-box, playstation och pc-spel barnen får spela. Alla datorer står dessutom i samma rum (okej, min laptop undantaget) och vi har en TV. En. Inget på rummet. Mina pojkar är 6 och 7 år gamla och det är de reglerna som gäller.

Med det sagt så är inte pojkarna helt nöjda med reglerna. De har jämnåriga kompisar som spelar Call of Duty. Det får inte de göra. Och det var det vi diskuterade.

Till sist tröttnade Rebellen, min yngste son som tycker alla regler är en världslig sak.

- Mamma! När vi spelar Minecraft så är det faktiskt du och pappa som skriker när det dyker upp zombier och creepers. Inte vi. Jag tycker faktiskt att det borde vara föräldragräns på vissa spel istället.

 

Ah, men hej då på ett par dagar. Ska på kurs ett par dagar och återkommer till bloggen när jag skottat mig in genom hallen igen på fredag.

p.s. Det går väldigt bra för Ben Affleck och Argo på galorna nu... fortfarande mitt bästa tips för Bästa film och Bästa regissör på Oscarsgalan.

måndag 11 februari 2013

Ode till en Crescent

Hörni, jag upptäckte idag att jag saknar min cykel. Eller saknar och saknar, den står ju ute i boden med de andra vinterförvarade sakerna som har hjul men inte motor. Det jag saknar är att kunna använda den. Först och främst för att det för mig inte finns något som kombinerar tre prioriterade områden för mig: cirkulation, förbränning och rumpformning.

Jag har försökt med långskidor. Men jag tröttnar för fort i rygg och fötter och triceps - medan rumpa och lår hånflinar "Is that all you got!"

Förra året hann cykelsäsongen inte ens sluta. Det var 11 grader varmt på annandagen och jag cyklade ett par mil då i bara en vanlig jacka. Enda eftergiften för årstiden var mössa och vantar. Men i år var sista cykelturen i slutet av oktober. Sedan kom snön.

Tills vidare försöker jag köra allsköns pass jag kan komma på och nöta motionscykeln. Det är inte lika kul. Men jag har upptäckt vilken otrolig massa olika pass som finns att ge sig på om man inte är alltför generad. Och så kan man hitta dem alla på youtube också, förstås. Vad sägs om några udda?

Här till exempel har New York City Ballet gjort ett workoutpass för vanliga dödliga som vill prova att leka Black Swan. Varning på det för dem som har ledvärk. Det är lite brutala stretchar ibland:


Eller varför inte:



Kettelbells. Akta möblerna.

Eller:


..igen...akta möblerna och lägg mobilen i närheten ifall ni fastnar...

söndag 10 februari 2013

Längst nere på botten

Det är svårt att låta bli att skriva något ironiskt när Jan Guillou ska hålla debatt om näthat i Aftonbladets live chatt och det hela urartar till någon sorts free-for-all för all slags korkade kommentarer i kommentarsfältet i chatten och inte särskilt mycket mer nyanserade uttalanden från Guillou. Raskt flyttades fokus från vad det hela egentligen skulle handla om till någon sorts debatt om SD.

Det var synd det. För även om jag också tror att näthat och hot har en politisk bakgrund, så är den inte partipolitisk. Snarare ett tecken på att svenska folket inte har det bra och några av dem ser till att för ett kort litet ögonblick få känna sig ett pinnhål högre genom att försöka trampa ner någon annan i smutsen.

Jag kan förstå den mekanismen, den är allmänt och överallt förekommande. Någon får en orättvis utskällning av chefen och går hem och slår sin partner. Ett barn som blir mobbat i skolan kanske går hem och är jätteelakt mot sitt småsyskon. I själva verket tror jag att vi alla reagerat precis så någon gång.

Men det är skillnad på att reagera med ledning av reptilhjärnan någon gång ibland och på att göra det till en livsstil. Människor som mår så illa att de skvätter gift omkring sig inte i hopp om att må bättre utan för att åtminstone få någon annan att må lika dåligt.

Ni vet vilka jag pratar om. Ni har säkert till och med ett sådant par i bekantskapskretsen, som långsamt håller på att plåga ihjäl varandra med sina spydigheter och elakheter. Som är osams med alla grannar och samtliga butiker och hantverkare i stan. De är det ultimata offren, och alla runt omkring dem är terrorister. Parkeringsvakterna letar speciellt efter deras bilar, chefen har gett sig fan på att knäcka dem personligen och hyresvärden måste verkligen hata dem eftersom alla de nyinflyttade är elefanter med 13 ungar...

Jag gissar att man skulle hitta en hel del fina kommentarer i deras nätloggar om man letade.

De är litegrann en produkt av ett samhälle där alla ska ha och få får. De vill också vara någon, synas vara någon, eller i alla fall låta som någon. Anonymt. På nätet.

Ni kommer inte att se några näthatare på den här bloggen. Jag tar bort sådana kommentarer. Det finns ingenting jag kan skriva som kommer att övertyga de här människorna att jag har rätt. Jag har full förståelse för att de inte mår bra, men de får må dåligt någon annan stans än på min blogg. Det enda jag gör är att spara IP-adresserna och spårar avsändarna så långt det går om jag tycker de är obehagliga. (och det går faktiskt oväntat bra att hitta folk om man anstränger sig - anonymt är det inte...)

De får gå - med oförrättat ärende. Stackars jävlar. Jag är bara glad att jag inte är som de.

lördag 9 februari 2013

Den inställda lördagen

Ja, det var ju meningen att den här lördagen skulle bli litegrann som en överrock från Burberry, men den blev visst inte mer än en "liten fingertutt" om ni kommer ihåg den sagan.

Jag somnade med besked i soffan klockan 19.30 igår kväll och vaknade till bara nog för att ta mig uppför trappan och ramla i säng. Tydligen hade jag feber. Den verkar sitta i ett tag till. Barnen har ont i halsen och i öronen. Så, inget födelsedagskalas hos vän idag, och ingen övernattning hos kompisar för dem.

Och - på grund av ovanstående orsaker - ingen barnfri myskväll för oss heller.

Maken kan inte ens trösta sig med att åka till hufvudstaden för att titta på grävmaskiner, för det är snöväder ute och då förlorar svenska folket enligt alla uppgifter förmågan att tolka hastighetsmätare i förhållande till väglag. Stopp på stopp på stopp på vägarna. Han fick vända i grannstaden.

På sätt och vis är jag lite förtjust i sådana sär undantagsdagar. Jag sitter och småfixar med ett nyhetsbrev, mannen sitter på något forum på nätet (sätter en hundring på att det handlar om grävmaskiner) och barnen spelar och gör sushi av modellera.

Jag vet inte vad den besattheten kommer ifrån eftersom de aldrig skulle kunna tänka sig att ÄTA sushi. Kanske tycker äldste sonen bara att det är vacker mat. Så han tillverkar rullar och sashimi och wasabi och lägger dem i en ask som han sedan "säljer" till resten av familjen. I alla fall frågade jag hur länge han ska ha modellerasushin kvar (eftersom den torkar).
"Hela min sushikarriär" blev svaret.
"Hur länge varar karriären, då?"
"Tills jag får slut på saker och ingen vill köpa mer och jag har slut på pengar och går i konkurs", förklarade sjuåringen.

Vad bra. Men var lär sig en sjuåring vad konkurs är? Har jag haft den diskussionen med honom någon gång? Då kan vi i alla fall stryka "Konkurs" på förklaringslistan tillsammans med "sexa", "mens", "varför man får lön" "Vart man kommer när man dör" och "TV-reklam".

fredag 8 februari 2013

Triggers

Det är något väldigt uråldrigt atavistiskt med att gå ut på morgonen och lyssna på vargen. Den senaste veckan har det gått en hane i ett stråk på andra sidan ån (säg 100, 150 meter bort) och ylat, ylat. Det är parningsdags, gissar jag. Varje morgon, samma visa. Först kommer dessa i full panikgalopp från nattens sovplats vid ån:












Jag gissar att isen börjar bli lite väl dålig till och med för vargen, men de vill väl inte chansa.

Och sedan börjar ylandet. Jag undrar om den fått svar eller om den tänker flytta sig snart?

I alla fall kan jag inte riktigt förklara hur det känns att stå och lyssna på vild vargsång så nära sitt hem. Min överlevnadsinstinkt är hyfsat stark och den gillar inte att höra rovdjur mer än den gillar att höra fotsteg bakom  mig på en mörk gata. Den reagerar och larmar.

Inte vill jag bli av med den biten heller. Var sjutton hade jag varit utan min schyssta radar?

Men nu var det egentligen inte det jag skulle skriva om. Utan ett angränsande ämne - vad som triggar en speciell känsla. Jag hade ett möte på förmiddagen där vi pratade om skrivprocessen, och vad som får oss att ramla ner i "författarhålet" där man skriver med flow och inte bara med bokstäver. (Ni fattar.) Den här personen vill dessutom skriva om händelser i sitt eget liv och vi diskuterad hur man kan ta sig tillbaka till den känsla man hade för flera år sedan.

Vad är starkast för er, reagerar ni på lukter, synintryck eller hörselintryck? Smak? Känsel? Vad skulle ni behöva för att ta er tillbaka till...säg 15-årsåldern? Skulle ni sätta på er en tröja, tugga Jenka-tuggummi. lyssna på en låt från det årets toplista? Se en film?

Jag trodde länge att jag reagerade starkast på synintryck, men upptäckte sedan att jag reagerar mest positivt på hörselintryck (varenda man jag varit intresserad av låter likadant som min morfar som var mycket viktig för mig, samma klangbotten i rösten, samma heshetsgrad) och jag reagerar mest negativt på lukter.

Vissa "triggers" får mig att minnas personer också. Köttbullar med lök, Hemmets Journals korsord och en tickande väggklocka, det är farmor. En virkad filt, mintté och schwarzwaldtårta, det är min lillasyster. Liljekonvaljer, Strong halstablett och Harlequinromaner - det är mormor.

Vad tar dig någonstans?

onsdag 6 februari 2013

ARGO

Som nummer två av säsongens Oscars-filmer har jag nu lyckats se Argo. Och oj - den var bra, den. Det är faktiskt sällan en film lyckas få med så många faktorer jag verkligen gillar.

Här har ni handlingen, lite kort. Den baseras på faktiska händelser som offentliggjordes 1997 av Bill Clinton.

1979 sker revolutionen i Iran, Khomeni tar över och Shaen flyr till USA. Det iranska folket kräver hans utlämning, de vill se den man som plågat landet med sin hemliga polis hängd. USA vägrar att lämna ut den i cancer döende Shaen.

Som svar stormas den amerikanska ambassaden, och personalen tas som gisslan. Alla utom sex personer från Visumavdelningen som lyckas ta sig ut. De sex gömmer sig på den kanadensiska ambassaden. Blir de hittade kommer de att ses som spioner och avrättas direkt.

CIA ger Tony Menendez i uppdrag att få ut se sex amerikanerna genom att hitta på en bra täckmantel. Den bästa de kan komma på, är att Tony och de övriga sex ska låtsas vara ett kanadensiskt filmbolag som letar efter bra filmmiljöer till en kommande Sci Fi - film a la Star Wars. Till sin hjälp tar Tony en producent och ett specialeffektsgeni från Hollywood.

Så vad var det då jag blev så förtjust i? Det är en så skickligt tillbakahållen film. Man skulle mycket väl kunna tänka sig en hel massa USA! USA! USA! och en Tony Menendez som kommer insvepande som en annan Bruce Willis och räddar dagen! Man skulle kunna tänka sig en massa gråtande dramatik och vilda känslor från gisslan och otäcka, skrämmande, svartmuskiga bovar istället för ett nyanserat heterogent iranskt folk.

Men så var det inte. I de fall man behöver göra en kommentar om hur folk egentligen upplevde situationen och vilka känslor som fanns i de olika länderna - ja, då gör man det geniala draget att använda dokumentärt material från dåtidens TV-sändningar. En scen spelas och kameran går från skådespelarna över till en TV-skärm där dokumentärt material visas. Jag skulle kunna analysera den juxtapositioneringen i timmar.

Men det ska jag inte.

Jag ska bara sluta med att säga: Ben Affleck, baby! Du är härmed högtidligen förlåten för Daredevil och Gigli. Grattis i förskott till den (de) Oscar(s) du kommer att få. I alla fall bästa regi får du bära hem.

tisdag 5 februari 2013

Flickor

Lite splittrad men effektiv idag - vilket är tur, för i morgon är det planeringsdag i skolorna med hemmavarande söner som kommer att behöva en del passning. Bredvid mig ligger en hög med filmer som ska ses, men de kräver koncentration och tid. Istället snabbtittade jag igenom de TV-program jag missade igår... startade dem på play och scrollade tills jag hittade någon intressant scen.

Jag tittade till exempel på makeover-biten i Sveriges next top model (Jonas Hallberg skulle prata en del om vår gemensamma hemstad och ja, jag kan ju inte annat än hålla med om hans omdöme om stan. Men kan se det med mer galghumor, kanske. Jag var inte mobbad på det ganska skoningslösa sätt han var).

Och hör och häpna....var det inte en 19-årig tjej som bröt ihop för att hon skulle få håret klippt kort. Utvald bland 1000-tals sökande, med en chans på 9 till ett modellkontrakt värt en halv mille. Grinar och lämnar programmet. Varför? Jo, "Om man har kort hår kommer man aldrig att få någon kille! Det är ju självklart!"

Det är någonstans där man bara vill ge upp alla tankar på att debattera feminism. Varför slösa bort tiden, liksom? Man kanske skulle ägna sig åt något annat som...lära sig italienska eller snida trägubbar.

Men det är svårt det där med "flickor". Någonstans mellan 15 och 25 varierar mognadsgraden så otroligt från tjej till tjej att man inte kan tro att det är sant.

Eventuellt är det därför som just tonårstjejer skapar en sådan dramatik i grupp? Alla vill höra till, alla vill vara prick likadana. Och det går bara inte, när någon i gruppen har mental kapacitet som en 12-åring och en annan är som en luttrad 40-taggare.

Jag och vännen T. hörde till en sådan grupp (vi blev vänner när vi var 15). När vi var 19 (samma ålder som tjejen i programmet) hade gruppen redan splittrats, men T. och jag har fortsatt vara vänner. Vi håller kontakten med en del av de andra från den tiden - men inte på samma sätt. Kanske var det för att T. och jag var de som stämde bäst överens i mental ålder, kanske berodde det på något annat. Men visst hade vår grupp också tjejen som alltid fick dramatiska utbrott, tjejen som inte visste något om sex, tjejen som fick stora vredesutbrott o.s.v.

Vem var jag när jag var 19? Det kan jag inte objektivt svara på. Men jag var förlovad, hade bott ensam och försörjt mig själv under gymnasiet och hade börjat läsa litteraturvetenskap. Hade äldre vänner som jag och min pojkvän umgicks mest med. Jag var, åtminstone ytligt sett, den städade i gruppen. Men fy, visst gjorde jag en del knäppa, sjuka och allmänt korkade saker ändå...

Vad hade jag då gjort om någon erbjudit mig chans till säg....ett förlagskontrakt om jag rakade skallen?

Jag hade varit flintskallig på fem minuter.

Det vet jag om mig själv i alla fall.

Och det är ganska skönt.

måndag 4 februari 2013

Resultatinriktat

Ibland slår det mig att min man måste vara en himla bra projektledare (vilket är tur eftersom det är hans jobb).

Låt mig förklara.

Igår började jag skriva upp en lång lista i ett kollegieblock så jag skulle komma ihåg allt som står på jobbschemat det närmaste dagarna. Det är mycket, och det är lite lagom splittrat. Telefontider att passa, mail som MÅSTE besvaras och möten att boka.

Trots att det där med listor inte riktigt ligger för mig så fanns det inte mycket annat att välja på.

I morse låg listan där och väntade på mig när jag öppnade datorn vid 6.30 och satte igång. Jag kunde raskt pricka av några grejor och kände att jag på det hela taget hade rätt bra grepp om måndagen. Så skjutsade jag ungarna till skolan, och när jag kom tillbaka hade maken-med-flextid tagit sig upp på benen. Medan han gick till badrummet gick jag en trappa upp och letade efter något kuvert...

Vi sade hej då, och jag gick tillbaka till datorn och upptäckte att listan ändå inte såg så kort ut som jag hade trott...

...eftersom då min man lagt till lite grejor på den.

Så det är alltså så man gör får att maximera resultat? Man skriver upp saker på någon annans lista?

Det är ju lysande.

Frågan är bara vems lista jag ska skriva i.

Fast jag har ju lösenordet till makens Google-kalender, förstås. Det låter som en plan. Lite nya grejer i den, bara.

söndag 3 februari 2013

Karaoke okej?

Kanske var det inte helt smart att spara så mycket skrivarbete till idag? I vanliga fall så brukar söndagen vara en perfekt dag för sådant. Men just idag så är jag lite trött, eftersom gårdagskvällen tillbringades tillsammans med bokcaféets funktionärer på...ja, typ för-för-kick-off. Vi var hur som helst på middag med revy som avslutades med karaoke.

Sjunger ni sådant? Min sånginsats för kvällen var ganska minimal. Vi hade ful-lämnat in en lapp med namn på en tjej i sällskapet, och när sångledaren väl ropade upp "Då är det plats på scen för S. med Like a Virgin" kände vi oss så taskiga att övriga tjejer i sällskapet följde med upp på scen som doakör. Värre blev det inte. Två av herrarna i sällskapet valde också att vädra stämbanden. Men inte maken. Och det var väl kanske tur för alla inblandade.

Puben ifråga är ett sådant där kul och lite udda ställe - ägarna är sångaren i ett av Sveriges mest kända och fortfarande uppträndade punkband och hans sambo. De lyckas på en gång vara precis så kultcreddiga som pubägande punkare är kombinerat med att de deltar i varenda företagarförening vi har i stan inklusive Rotary. Det ger den osannolika kombinationen att man på samma kväll får se vårt högsta kommunalråd sjunga "I beg you pardon" och tre låtar senare så går tre av stadens erkända badboys upp och sjunger "Leende guldbruna ögon" så gängtatueringarna hoppar.

Och det är väl i princip vår hemstad i ett nötskal.

Vidare till att skriva artiklar.

Men innan jag lämnar bloggen - kolla in säsong 2 av SUITS på svt och den nya serien Mr. Selfridges på samma kanal. Den nya serien handlar om hur det amerikanska sättet att shoppa och hålla ett varuhus kom till europa. Och de principerna håller än idag. Speciellt kul om man varit i London och handlat på Selfridges.

lördag 2 februari 2013

Interiörer, marknad och revy

Tredelad lördag idag - till en början jobb med reportage från vintermarknad och från ett museum där jag gick loss en aning och fotograferade interiören (fast jag egentligen skulle ägna tiden mer åt att skriva om nyckeljakt för barn som anordnats).

Ikväll väntar middag, revy och karaoke med bokcafégänget. Vi måste värma upp inför den egentliga kick-offen som kommer längre fram i vår. Man ska ta sådant stegvis.
















fredag 1 februari 2013

Erotik före lunch

Vem är du i dina önskedrömmar? Vilka är de där böckerna och filmerna som du inte kan släppa, som du läser och ser om och om igen..?

Efter en förmiddag på Galleri Quirinus och efter att ytterst noga synat och diskuterat erotiska bilder från 1850-1930-talet som innehöll allt från nunnesex till akrobatisk gayporr och allt däremellan så är det ändå den mest intressanta frågan som går att ställa.

Idag så är erotiska bilder och pornografi (vad nu skillnaden egentligen är - det etablerade vi ju aldrig) lite allemansland. Lätt att få tag i. Vad än din speciella smak än är så går den ju att hitta med en enkel sökning - Google ställer upp, inte bara med vad du sökt efter utan med förslag på sådana sidor du kanske skulle gilla.

Men längre tillbaka så krävdes det aningens mer möda och pengar att få sin erotiska älsklingsrätt serverad i fotografisk form. Det gör på något sätt att äldre erotiska fotografier blir ett tidsdokument över den tidens favoritfantasier. Inte en helt liten mängd foton är till exempel av män som...hmm...betjänas av hushållerskan. Men där finns också en del stygga präster, arabiska prinsessor och rika 20-talskvinnor som får konstgjord andning i fel ände av den snygge livvakten. Om man säger så.




Bild från 1875. Kraftigt beskuren.








Just på grund av mängden och lättillgängligheten idag så tycker inte jag att just porr egentligen är så bra måttstock för våra hemliga fantasier. Jag tror att vi mer kan spåra dem i övrig kultur. Böcker, spel, film. Vilka är det vi fastnar på?

Var skulle vi vilja se oss själva? Vem av alla dessa fantasifigurer vill vi ha?

Eftervärlden får göra den undersökningen åt oss. Jag tror tyvärr att den kommer att handla en hel del om Baywatch och Twilight. Men så är det.

För den som vill se utställningen så går den i Köping till den 15:e.

1920-tal.