Föhållanden

Det är den där tiden på året när folk blir kära, och när redan etablerade par gärna går och gifter sig. Så jag har suttit och funderat över förhållanden. Just nu har jag några sådana jag bevakar i bekantskapskretsen. Ett nystartat efter många års bekantskap som blivit något mer (eller varit länge?). Båda personerna verkar lite kantstötta på grund av existerande bagage. Jag hoppas på det bästa, men är samtidigt rädd för att någon av dem ska fucka upp det hela av ren rädsla eller tidigare erfarenheter.

Det är lätt hänt.

Jag håller också ögonen på två personer som jag vill ska bli ett par, för jag tror de skulle funka oerhört bra ihop. Jag, som känner dem båda kan se hur de skulle komplettera varandra. Men hur de ska nå hela vägen fram? Hmmm... det gäller kanske att fortsätta placera dem på samma plats tillräckligt ofta och hoppas på att biologin kickar in.

Sedan har jag också - förmodligen mest på skämt - blivit tillfrågad om råd eftersom par på landet överstiger landssnittet på förhållandetid med typ tre, fyra, gånger. I genomsnitt varar ett förhållande i Sverige 6,2 år för kvinnor och 5,8 år för män. Så jag och maken har till exempel varvat den siffran tre gånger med våra 18 år tillsammans. Jag kan på sätt och vis förstå att frågan är befogad.

Men om det har något med landsbygden att göra? Hmmm...undrar vad det skulle vara.

Någon framkastade i en tidningsartikel att det på landet fanns färre människor att träffa på så man inte blev så frestad av att se något "gräs som är grönare på andra sidan". Men allvarligt. Det är nästan inga som jobbar heltid på sina gårdar längre, vi åker ju in till stan och jobbar. Där finns det folk. Så nja...

Det finns förstås rätt mycket att göra härute - när man jobbat klart med arbete ett så börjar arbete två på gården. Så tiden att sitta och ha tråkigt är obefintlig. Jag får den känslan av, att många blir så uttråkade i sitt liv att de börjar leta alla möjliga orsaker till att de mår dåligt. Och den enklaste förklaringen och det som verkar vara den uppenbara lösningen är att försöka bli kär i någon ny istället för att jobba med sig själv. För det gör ont i själen att erkänna att man själv blivit en ganska trist person.

Sedan är nästa fråga om man verkligen behöver ha ett förhållande som varar i mer än sex år? Det kanske räcker så? För min del så tycker jag att det är helt okej. Vill man bo solo resten av livet så är det helt okej det med, bara man valt det.

Men alla undersökningar visar ju annorlunda. Vi vill ha någon att älska för resten av livet. Till slut. När bitterheten från det sista förhållandet klingat av i alla fall.

Mitt råd är nog till slut att betrakta sin partner som familj (häng kvar, jag ska förklara). Om man grälar med en syster eller en bror, så får man inte panik och tror att de ska sluta älska en, eller hur? Man kan säga precis vad man tycker, vara ärlig och sann och ändå känna att man är blod. Man är familj.

Jag tror inte folk gör det. Jag tror ibland att de är närmare sina bästa kompisar än sina partners. Så till alla som kommer med sina light-varianter av förhållanden "vi tar det sakta" "vi ska vara särbos" "det är rätt öppet än så länge" - jag vet inte om det är rätt metod. Bestäm er på allvar och gräla som om ni vore syskon. Det kanske är mitt råd.

Och det behöver man inte bo på landet för.

Timmar och tur

Jag har hela dagen haft känslan av att det varit åtta dagar den här veckan redan, istället för fyra. Det var konstigt. Men så började jag titta på timmarna jag varit vaken och vad jag gjort under dem, och då blev det mer förklarligt. Tiden är trots allt relativ, och de här veckorna är verkligen fullpackade.

Trots allt som blivit gjort och som finns kvar att göra och trots att jag idag faktiskt är trött så jag knappt vet vad jag heter så har ändå allting varit roligt. Jag ser fram emot allt jobb jag har att göra. I varierad grad, givetvis. Det är inte som om jag hjular omkring av glädje för att jag ska få klippa gräs. Men saker går lätt.

Jag tror det till stor grad beror på att alla i familjen är friska just nu. Vi har varit rädda en längre tid för att yngste sonen hade någon svår och ovanlig njursjukdom, så hela hösten och vintern blödde han sådär var fjärde - femte vecka så det såg ut som rödbetsjuice i toan. Men sedan vi var i Uppsala i februari och de spolade bort lite ärrvävnad i urinröret under en undersökning, så har inte symptomen kommit tillbaka. Vi är väl inte helt avslappnade än. Men det känns mycket bättre. Kanske har vi tur?

Tur hade också min bästa vän med sin yngsta dotter. Ungen (två år) åt ett runt litiumbatteri, för att fylla på kosten hon redan plussar på med sten, jord och annat... Efter flera dagar utan resultat i blöjan, blev det röntgen och en oändlig massa timmar på akuten. Till sist visade det sig att batteriet satt så långt ner att det inte var någon fara för livet/tarmvred/blödningar osv. Och nu kom det äntligen ut av sig själv. Så nu är det bara för hennes mamma att tackla det faktum att så fort som dörren till badrummet är öppen så går barnet in och sätter sig i toan. Hon vill bada där. Jämt.

Barn. Tur man har dem.

Månggifte och sånt

I Aftonbladets mastodont-sex-undersöknings-serie som de förmodligen kommer att mjölka (pun intended) i åtminstone tre, fyra dagar till så togs idag upp den där motionen från Centerpartiet där Frederick Federley föreslog månggifte för svenskarna. Avsikten med det hela var, enligt honom, att visa att politiska partier inte ska bestämma vem eller hur många en person ska leva ihop med utan att det ska vara helt fritt. Det kan jag på sätt och vis hålla med om.

Förslaget gick förstås inte igenom. Många såg visioner av familjer med en dominant och gammaldags patriark och ett antal förtryckta och outbildade sister wives. Det är mycket möjligt att det skulle bli så. Vad vet jag.

Men OM förslaget skulle gå igenom så skulle jag kunna tänka mig att öppna förhandlingarna för en utökad familj här hemma. Japp. Men jag skulle inte vilja har några systerfruar. Nej, nej. Jag skulle helst vilja gifta mig med The Kitchen Cousins:

Klippet är tre minuter, så titta gärna...

Jag tycker det skulle vara en riktigt fin lösning, inget mer tjat från mig på maken att han ska fixa lister och hyllor inne i huset, han skulle få sitta lugnt i sin grävmaskin hela kvällarna.

Och jag skulle få ett superfint kök. Också.

Hantera förebilder

Min vän fick ett meddelande idag av en relativt okänd kvinna, där den här kvinnan berättade om vilken förebild hon tyckte min vän var. Sånt är lite underligt, för mig. Jag har svårt med det där med förebilder.

Jag tycker också att min vän är en förebild. Vi har känt varandra länge, jag vet hur hon kämpat med sig själv och sin familj och hur och fortsätter att jobba på sig själv som människa. Men den där kvinnan på facebook - så var ju inte läget för henne. De har väl träffats kanske två, tre, gånger och resten har hon baserat på statusuppdateringar.

Men när man får ett sådant meddelande så uppskattar man ju ändå tanken, och det enda sättet att hantera det på är väl att säga "Tack så mycket!"

Själv är jag nog motvalls kärring när det gäller förebilder också. Jag kan aldrig svara på frågor som "Vilken kändis/stor författare/musiker är din förebild?"

Inte vet jag.

Jag känner väl inte dem?

På samma lyckas jag inte bli imponerad av kungligheter eller idrottsstjärnor eller stora designers. Titlar lämnar mig helt oberörd. När jag hörde att ett lokalt företag var tvungna att avspärra en särskild toalett för drottning Silvia så inte hon behövde kissa bland vanligt folk när hon var på besök så himlade jag med ögonen så jag nästan ramlade omkull. Sedan fick jag höra att hon blivit så akut kissnödig att hon bara kastat sig in på första bästa toa i alla fall - det var lite humor.

Men jag förstår verkligen inte sådana som sett t.ex. Maria Montezami på TV i ett oerhört fjantigt producerat program i en halvtimme och ser henne som sin stora livsförebild. Varför? Då har man knappt letat...

Jag kommer lite närmare "imponeringen" om jag verkligen satt mig in i någons verk och/eller arbete, eller om jag lär känna någon på djupet och fortfarande tycker han eller hon är en bra människa. Då känner jag respekt och beundran.

Förmodligen är det lite grinigt och småsnålt - men jag känner att jag inte har obegränsat med de varorna, så jag väntar ganska länge på att bli riktigt imponerad.

Men när jag väl blivit det, så är jag en riktigt lojal beundrare i en 30-40 år framåt.

Mamma, när har du slut på saker att göra?

Vissa frågor är svårare än andra att svara på. Det är lättare att svara på var barn kommer ifrån eller vad det betyder när man är gay. De frågorna klarar jag av på tjugo sekunder blankt. Men just frågan om när jag får slut på saker att göra och bara kan vara ledig, ja, där skulle jag just nu kunna lika gärna kunna låna ett blad ur Liftarens guide till galaxen och svara "47".

Så jag började inte ens förklara, utan sade bara "Det kommer att börja regna snart, då kommer jag in på en gång och hjälper dig bygga en godisautomat i Lego." (Någon gång skulle det vara kul att bara bygga ett fyrkantigt hus, men okej, whatever).

Nu är det en sådan där period ett tag igen, då det helt enkelt skulle vara bättre om man slapp sova. Men som av ett fint sammanträffande så är allt merjobb just nu utomhusjobb, och ju mer vi är ute desto bättre mår vi allihop.

Okej, men då syns vi igen när det regnar, då - för då tittar jag in och läser er andra!

Lördagen så långt i bilder

Igår försökte jag och T. komprimera sådär en fyra utekvällar i en, eftersom vi aldrig har tid att gå ut ensamma bara hon och jag. Vi besökte stadsfesten, tittade på frågesport i öltält för 40 lag från stan, åt thai, gick på bio (okej, vi såg Fast and the furious 6, men det var inte filmen som var huvudsaken utan det faktum att vi såg film på bio utan barn) tittade på när folk dansade till dansband, passerade genom en pub och tittade på coverband. Och pratade en hel del. Och sedan cyklade jag hem under den största fullmåne jag sett på evigheter.

Idag är det min mans födelsedag och vi har spenderat den på vårt älsklingssätt - hemma på gården, med toppenväder. Så här:

Ständig födelsedagsblomma

Tåååååårtan!

Kolmårdenresa presenteras

Utsikt från terassen

Till den grillade kycklingen

Zen Master B sover på terassen

Pimp my town

Idag tycks vara en sådan där dag då mataffärerna är fulla av seniorer som anser sig blivit så gamla att de helt kan ignorera all vett och sans. Jag förmodar att jag kommer att bli precis likadan så småningom. Men fram tills dess får jag bita ihop och hålla hårt i handtaget på kundvagnen så jag inte i ett raserianfall slår ihjäl en av de obligatoriska gubbarna med kundvagn, som står i tre i bredd i gångarna och diskuterar hur ohyfsad ungdomen är nu för tiden, och stuvar in honom bakom potatisbingen.

Kanske blev jag lite extra irriterad eftersom jag minuter tidigare fick tvärbromsa då den lilla blå Renault jag hade framför mig i korsningen ignorerade att man ska köra bil på vägen och istället körde upp och fortsatte en tjugofem meter på cykelbanan innan den hoppade ner på vägen igen. Och jodå, föraren var en liten vithårig tant som knappt nådde upp till ratten.

Även där har jag viss förståelse. Hela staden är ett idiotmyller av avspärrade gator just nu, parkeringar är stängda och infarter existerar på vissa ställen inte längre. En del beror på stadsfesten i helgen och en del beror på att staden drabbats av någon sorts renoveringsiver. Påminner lite om när medelsvensson tittar på Äntligen hemma och sedan river ut fullt fungerande rum för att göra hemmet "ljust och fräscht!"

Vår stads centrum ska bli "lungt och grönt!" precis som alla andra städer också vill bli just nu.

Jag anar oråd jag. Man vet ju hur det kan bli när man tar i för mycket med renoverandet. Rätt som det är så står man där med eldosorna hängande ut från väggarna, bara reglar i väggarna och någon utbränd snubbe i snickarbyxor vars sambo hotar att lämna honom eftersom barnen får frost i håret när de sover i ett rum utan isolering.

Undrar om Anders Öfvergård gör städer?

Snåljåpiga galenskaper

Ett av de bästa sätten att lösa kreativa problem är att koppla bort hjärnan helt ett tag och bara frisurfa skräp. Seriös läsning eller för bra musik/film/tv funkar inte, det är för engagerande. Nyheter funkar inte heller, då får jag antingen världsångest och blir deprimerad över allt ondsint beteende, eller också måste jag skriva något debatterande och vasst. Nä, det ska vara skräp för att lösa saker som layoutproblem eller platta texter.

Idag hittade jag några klipp ut dokumentärer om extrema snåljåpar. De gjorde mig en aning skraj, faktiskt. Vi är en ganska sparsam familj. (okej, väldigt) Vi har inga lån förutom mitt studielån, och idag kan jag ångra att jag tog dem fastän de är den gamla, trevliga sorten och jag då det begav sig inte såg något alternativ till det. Köper vi något så är det kontant, vi impulshandlar sällan, jag klipper man och barn istället för att de går till frisören och vi åker aldrig på den där sortens shoppinghelger som folk gör för att de tror sig spara pengar på det viset. Vi odlar grönsaker och rotfrukter och ser till att ta vara på frukt och bär istället för att köpa så mycket i affären. Mina köpstopp har ni hört om förr, dem ska jag inte prata om.

Men tänk om det förvärras? Tänk om sparsamheten långsamt eskalerar till det här?

 

Om ni tittar och kan hitta hela detta program - extreme cheapskates - så inser ni säkert också att dessa personer har vissa problem eller störningar som inte enbart har med snålhet att göra, men gemensamt verkar vara att det riktigt extrema beteendet utlösts av en kris. Tjejen i filmen som rotar i soporna efter oäten mat är en auktoriserad revisor som har en insatslägenhet i New York, och hade ett välbetalt jobb på ett IT-företag innan det lades ner. När hon fick sparken förvärrades hennes tillstånd - vad det nu är.

Tänk om man en dag kommer på sig själv med att spara pappershandduken man använder på restaurangtoan för att ta hem och torka sig i baken med? Tänk om man börjar spara sitt kiss i läskflaskor för att man inte vill slösa vatten på att spola? Tänk om man börjar tvätta kläder i duschen, medan man duschar själv för att slippa lägga pengar i en tvättomat?

Huvva. Finns det en omvänd lyxfällan, så borde de hitta dessa människor och göra ett tvärtom-program. 

Kanske bäst att ligga lågt

Snart får jag mitt svenska medborgarskap indraget. Jodå. Jag har inte sett en enda minut av hela mello och kan inte nynna mer än kanske en rad av Sveriges bidrag - övriga länders bidrag skulle jag inte kunna få fram en ton av ens om någon hotade slå ner mig med en påse apelsiner. Det enda jag såg av hockey-VM var två minuter av misstag eftersom TV:n var på på en pizzeria när jag hämtade käk. Inte heller har jag tittat på Let's Dance och jag har inte grillat än. Och så tycker jag panna cotta är överskattat och smakar mest som stel mjölk.

Jag får nog flytta någon annan stans snart. Utkörd med facklor och högafflar och fosterlandet.

Min egen stad är galnare än någonsin. Den största snackisen idag bland alla jag mött, är att polisen på lördagsnatten efter cruisingen blev kallade till en hus där en 69-årig man stod och onanerade i det fria på sin balkong.

Det var ju ganska fint väder, förstås. Varmt och skönt och så.

Det verkar dessutom som stans invånare delat upp sig i två läger - de som är häpna och förskräckta över att en 69-åring har så mycket fräs kvar i brallan att han över huvud taget orkade med att stå kvar så länge på balkongen - och de som  i hemlighet hejar på och tycker att det bådar gott inför framtiden att det finns så goda utsikter till att få upp den även efter pensionen.

Sedan verkar det inte vara särskilt många som blivit moraliskt upprörda över beteendet. Men de bodde förstås inte i lägenheten under. Om JAG hade bott där, kommit ut på morgonen och hittat något mysko i blomlådan, då hade jag blivit jävligt moraliskt upprörd.

Jag är inte särskilt pryd, men där går faktiskt gränsen.

Sommarupptrappning

Alltså. I morgon har vi årspremiär för bokcaféet, med vårmarknad och plantbytardag. För en timme sedan var jag dit för att fixa och lämna det sista och nu verkar allt vara under kontroll. Lite överraskande för oss alla, eftersom det klockan tio i morse såg ut så här utanför:

Det "lustiga" i sammanhanget var att det i alla fall anlände tre (3!) olika bilar som försökte svänga in på gården och gå på vårmarknad eftersom de tydligen trodde att det var söndagen den 19:e. Ja, vad säger inte vårmarknad som fyra skottande karlar, jord över allt, en grävmaskin och en traktor?!

På eftermiddagen var jag in till centrum för att göra reportage. I en typisk sommarupptrappning var det på en gång pre summer meet med crusing, invigning av stans nya musiestråk, vernissage med rockabillyfotografier och ankring av ångbåt i småbåtshamnen för första gången på 100 år. Vad kan jag säga. Det var varmt. Jag fick skoskav.

Men nu är det lördagkväll en stund.

flower power HD

corvetteklubben

Nya foton men i gammal stil

Time to say good-bye

Det är något speciellt när sista delen av en bokserie man följt i åratal kommer i brevlådan. En sådan där bok som sista Harry Potter eller sista delen i Grottbjörnen-serien. Man förväntar sig saker. Ibland så blir slutboken bättre än man kunnat föreställa sig och ibland blir man oerhört besviken. En del bokserier tappar farten långt innan sista boken kommer. Författaren har tröttnat, det märks. Som tonåring läste jag alla 1 miljon böckerna i Isfolksserien, detta trots att jag började inse hur dåligt skrivna de var runt bok 16, och fick plåga mig igenom de sista böckerna.

Kvaliteten spelar egentligen ingen roll. Det är det tid och engagemang man har investerat i läsandet som ger värdet.

Jag har precis fått den här boken i brevlådan:

Den tionde och sista boken i Sookie Stackhouse-serien, den som blev upphov till TV-serien TrueBlood.

Jag började läsa serien på engelska när den först kom ut, ett litet tag innan serien började producerades, och sedan har jag fortsatt. Efter bok två och säsong ett av serien så har serien inte mycket gemensamt med böckerna längre. Men det gör inget. Jag kan gilla serien för att den varit jäkligt nyskapande och böckerna av annan anledning.

Framför allt så gillar jag böckernas Sookie. Hon är en sådan bra motvikt mot litteraturens alla Twilight-Bellor och Fifty Shades-Anas. Hon är en lågutbildad, blond servitris som inte tjänar särskilt mycket, som har en lagom dysfunktionell familj, gillar sina vänner och äter glass i fetbyxor när hon är ledsen.

Under hela bokseriens gång så har hon inte förändrats eller transporterats ut ur sitt liv till något glassigt läge på grund av någon Prince Charming med huggtänder, hon har förbättrat sitt liv på egen hand eller med hjälp av andra kvinnor, ofta kvinnliga släktingar. Jag har gillat Sookie, jag har känt mig som hennes tjejkompis, och jag hoppas det går bra för henne.

Nu står jag inför valet att som en vuxen, vettig person lägga boken åt sidan till efter helgen. Jag har jobb upp över öronen. Eller också kan jag strunta i att sova i natt - jag läser snabbt, och boken är bara 300 sidor. Jag kan hinna med någon timmes sömn ändå.

Hmmm. Men man borde ju ställa upp när ens litterära tjejkompisar har något att berätta.

33 anledningar

En sak är säker: det kommer att bli värre innan det blir bättre. Vad jag pratar om? Jämställdheten mellan könen och hur bristen på balans yttrar sig i våld, objektifiering och förnedring. Ja, jag är definitivt feminist och nej, jag tycker inte att det ojämlika samhälle vi fortfarande har är männens fel. Båda könen är en del av ett samhälle där maktbalansen är ojämn.

Man kan inte äga makt. Inte ha den som en egenskap, som humor eller gott gehör. Makt är en relation, en dragkamp - total balans är helt omöjlig att uppnå och inte heller kan en enda part ha all makt.

Men en part kan ha mycket makt. Och då börjar den andra sidan dra åt sig dragkampsrepet. Ju mer sidan utan makt drar, desto hårdare sätter den andra sidan hälarna i marken och håller emot. Och snälla, se inte den ena sidan som bara manlig och den ena sidan som bara kvinnlig. Se istället maktsidan som de människor som vill ha allt som det varit och motsidan som dem som vill ha en förändring.

Det är många som har dragit i repet på allvar nu ett tag. Kvinnors rätt till självbestämmande, till rösträtt, till fri abort, till utbildning.  För bara 300 år sedan hade kvinnor inte rätt att försörja sig själva om de inte var änkor, alla beslut som rörde deras kroppar tillhörde helt lagligt deras fäder, deras män eller deras bröder. Kvinnor ansågs inte heller kapabla att studera på någon högre nivå, våra hjärnor klarade helt enkelt inte av det.

Men vi har kommit så långt sedan dess. Så långt att vi nästan är framme, vi kan se mitten på dragkampsrepet närma sig mållinjen. Den andra sidan är trött. Och då börjar fusket och fulspelet. Näthatet, våldtäkterna, objektifieringen, synen på kvinnor som en lägre klass av medborgare som måste tas om hand eftersom de själva inte vet vad de tycker och tänker.

Och det kommer att bli värre innan det blir bättre. Vi kommer att få se mycket fult och obehagligt de närmaste fem till tio åren.

Men vi måste ändå fortsätta prata och skriva om det.

Klicka på länken: 33 anledningar

Att anta saker

För en dryg månad sedan bestämde jag mig för att jag var färdig med det här med köpstopp och kände lite längtan efter att handla något fint åt mig själv. Sedan tog det ytterligare en månad innan jag lyckades rensa ur garderoben och ta mig iväg till en affär... men det är en annan historia. I samma veva återupptäckte jag en butikskedja som inte finns just i vår stad och som jag därför inte shoppat i på länge. Jag vill helst inte göra reklam i bloggen - men vi kan ju säga att namnet börjar på I och är detsamma som på ett varmt land med många kor i. Get it? Klart ni gör.

Hur som helst, efter den mycket lyckade shoppingturen där allt jag provade passade och två tredjedelar av samma plagg satt riktigt bra (hur ofta händer det?) så lade jag in allt i garderoben och insåg att jag tydligen inte längre på ett vettigt sätt kan säga något om min egen klädstil. Om jag för ett halvår sedan fått frågan: "Hur är din klädstil?" skulle jag förmodligen svarat: "Ganska neutrala färger, mycket basplagg och inte så mycket mönster."

Men när jag tittade in i garderoben såg det i själva verket ut så här:

 

...alltså väldigt mycket färger och mönster. Jaha.

Det var en sådan där liten miniuppenbarelse - jag är alltså inte som jag trodde på den punkten. Vad mer är det som inte stämmer, som jag bara antar om mig själv?

Jag har alltid antagit att jag inte gillar dansband och/eller jazz. Stämmer inte det?

Jag har alltid antagit att jag inte gillar tycker män med mörka ögon är snygga. Stämmer inte det?

Jag har alltid antagit att jag inte tycker om fläskkorv och surströmming. Stämmer inte det?

Jag har alltid antagit att jag passar bäst i mörkt hår. Stämmer inte det?

Jag får helt enkelt ta och ta en liten titt på några områden i taget i mitt liv och utvärdera dem litet. Det kanske är dags för det nu, när jag snart är vuxen på riktigt, som några påpekade efter min födelsedag. 

39 år prick

...är jag just precis nu. Nästa år ska jag påstås ha en sådan där milstolpesfödelsedag som jag inte kommer att fira inom landets gränser, så i år har jag passat på att njuta av en perfekt och prestationsfri födelsedag hemma. Fint väder, fika med familj och vänner på terassen och take-out mat till lunch.

Och jag har fått en ny kamera. :-)

En Nikon, precis som den förra, men en D3200, så jag kan filma i HD om jag så vill. Jag har inte hunnit testa den på något vettigt vis alls. Men jag ska.

Vännen T. utnyttjade BFF-klausulen som innebär att hon och jag i händelse av födelsedag ska göra något tillsammans med henne utan våra respektive familjer.

Nu inträffar nästa tillfälle med barnvakt för oss under vår lokala stadsfest, på fredagen. Ni som inte är härifrån, följ länken till Köpingsfesten

Det är ett evenemang som man kan se fram emot med lite blandade känslor när man har bott i en och samma småstad väldigt länge. Rapport kommer att förmodligen att följa efter den fredagen.

Man inser att...

...ens barn är pojkar, när man hör dem asgarvar på gräsmattan och nyfiket frågar:

-Vad gör ni?
-Spelar frisbee-golf!
-Jaha, vad har ni för mål, då?
-Våra fejs!

Man inser också att man delar trädgård med sin 63-åriga svärmor när man står och stirrar ner i en rabatt och räknar till tre trädgårdstomtar och två trädgårdstroll. Och en blå groda.

Men det är ju inte någon risk att de går sönder... i en frisbeerelaterad olycka.

Sökes - Gary med Leviathan

Jag säger ofta att jag borde anställa folk. En nanny, en assistent, en trädgårdsmästare... ni vet. Sedan gör jag det ju aldrig i alla fall. Men nu har jag kommit på vad jag behöver. Jag behöver en Gary med en Leviathan!

För ett tag sedan så började jag titta på serien VEEP. Veep är ett akronymiskt slangord för Vice Precident (Vee-pee) of the U.S. och i det här fallet så är det Julia Louis Dreyfus (Elaine från Seinfeldt) som spelar den maktfrustrerade Veep-en. Hon har en stab med folk som ska hjälpa henne driva politiska ärenden som är lite för "lättviktiga" för presidenten själv, som folkhälsa, undervisning, miljö osv. Ni kommer ihåg den amerikanska kontexten gissar jag.

Dessutom är det en HBO-serie, så språket är ocensurerat och icke särskilt PK. Veep-en, Selina Mayer, för till exempel efter en lyckad valturné säga:
"Jag förtjänar faktiskt allt idag! Jag förtjänar fan en dildo från Cartier!"

Selina Mayer har också en anställd som heter Gary - han följer henne runt överallt med en stor, brun axelväska som han kallar sin Leviathan. Här har ni honom:

 

Varje gång Veep-en har misslyckats i det politiska spelet så står han där, redo med ett fejksamtal eller en kopp té eller ögondroppar eller en vaniljcroissant eller tamponger. Han bär också runt på Selina Mayers lilla pall, så hon kan nå upp till de talarstolar som är anpassade för USA:s långa, manliga politiker.

Wow, det vore praktiskt! Precis vad små maktgalna brunetter behöver :-)

Undrar vad man måste betala en sådan?

Vuxna utan vänner

Ett nyhetsbrev från Amelia dök upp i min inkorg. Jag trodde jag hade skräppostat det. Men idag var jag ganska glad att det inte blivit av. En av artiklarna i brevet handlade om hur det var att vara vuxen kvinna utan att ha en enda nära kvinnlig vän. Enligt en anonym undersökning gäller det så många som var 10:e kvinna.

Det känns som onödigt mycket, och kvinnan som skrivit insändaren som låg till grund för artikeln skrev att det alltid varit på samma sätt. Hon har alltid varit den som varit utanför, och trots att hon många, många gånger försökt så kan hon inte skapa en vänskap i vuxen ålder. När hon och mannen bjuder hem par på middag blir de aldrig bjudna tillbaka. Här är hela brevet för den som vill läsa: Vuxen utan vänner

Längre ner i artikeln kommer också en massa goda råd om hur man ska göra. Läs och bedöm själva vad ni tycker om dem.

Jag blev förstås ledsen när jag läste brevet. Och undrade lite också om den här kvinnan gått på det där med lyckomyten-a-la-facebook-status. Ni vet: "Partytime med brudarna!" och så är det en bild med två kvinnor som gör pussmunnar in i en I-phone. Eller "På AW igen!" och en bild av några snubbar med öl i handen på puben. Fika med finaste. Lunch med några "kända ansikten".

Tja... det är nog inte så himla kompis - kompis som det ser ut, egentligen.

Jag och min man är inte supersociala. Vi har några väldigt nära vänner och en mycket stor bekantskapskrets, men vi försöker ofta begränsa oss av den enkla anledningen att det faktiskt kräver mycket jobb att underhålla vänskapsförbindelser också. Några bekantskaper skulle jag gärna fördjupa till riktig vänskap, men jag har inte ork just nu. Det är jobb, och så är det jobb och så är det barn och så är det djur och så är det gården och så är det släkten (och medan jag skriver det här så kommer jag åter på att jag inte varit och köpt blommor till släktgravarna än, och jag vet inte var den ena katten är...) och sedan rasar man i säng.

Men om jag skulle föreslå ett knep för att få vänner, så är det att "hitta sin flock". Folk som redan på förhand är lite lika och som gillar samma saker. Halva jobbet gjort. Men det kan inte bara vara någon kurs, eller nån förening vilken som helst, det måste vara något som är så roligt och som är så engagerande att vänskapsbanden blir sekundära.

Har man ingen sådan passion i livet så tycker jag förbanne mig nog att det är viktigare att hitta den än att hitta ett gäng brudar att äta tjejmiddag med.

Näsfakta

Just nu är det lite svårt att veta om man är förkyld eller har hösnuva pga av pollen eller både - och. Jag tog en halv allergitablett och tyckte jag mådde lite bättre... men det kan också har berott på en kopp kaffe och en chokladboll, vilket ju är en mirakelmedicin mot det mesta utom brutna ben. Sedan kanske jag inte är riktigt i form för att avgöra något alls om min hälsa idag. Jag vaknade halv fem eftersom det var för varmt och för ljust i sovrummet och har varit vaken sedan dess.

I alla fall använder jag näskanna just nu så fort jag varit ute och jobbat i trädgården. Ni vet en sådan här:

 

Man kan ju använda den även vid bihåleinflammationer, har jag hört. Men det kan inte jag. Jag har alldeles för trång näsa, minsta lilla svullnad där så åker jag dit på nezerilen. Eller nasonexen. Jag får höra alla möjliga äckliga historier från förkylda vänner och släktingar som sköljer ut högst ektoplasmiska saker ur sig. Men i min Barbie-näsa rinner vattnet då inte ens in.

Av alla ställen på kroppen att påminna om Barbie - var väl inte näsan det jag uppskattat mest...

Skåprensning och växthus

Just idag kör jag varianten: Här är ditt kylskåp/Masterchef mysterybox. Dels för att det alltid är bra att äta ur frys och skafferi så inget blir för gammalt för att användas, och dels för att det verkar omöjligt just nu att få en timme över till att åka och storhandla på. Nåja. Jag kan meddela att bröd på lättkesella och fiberhavregryn är riktigt gott, förresten.

Nyss har jag planterat om 150 paprikaplantor, samt ett oräknat antal tomat och melon. Jag vet inte vad det kan bli av detta i en framtida Mysterybox i augusti sådär, men eftersom oreganon växer fint i år också så tänker jag mig något med fetaost...

Hmmm....

Någon som vet var man får tag på en schysst get?

Trevlig söndag.

Sju timmar in i spelet

Tempot ökar hörni! Vårbruk, snart ny författare kontrakterad till förlaget, snart dags för bokcafésäsongen och två EU-finansierade projekt att hålla reda på. Kul, ja. Jobbigt? Mhm. Och i morgon ska jag upp tidigt för att göra reportage från ett gäng som ska göra hela sitt vårbruk med arbetshästar. Bäst att redan på förhand be om ursäkt för usla blogguppdateringar, jag ska göra mitt bästa.

Men nu var det inte det jag skulle skriva om - utan om en bok jag länge hört talas om men inte läst. När jag sorterade böcker på bokloftet i förrgår så hittade jag den äntligen:

Niel Strauss är killen som bland annat skrivit Jenna Jamesons och Mötley Crües biografier - men innan dess så skrev han den här.

Jag vet inte om ni minns när alla tjejer som ville gifta sig (huvudsakligen i USA, men jo, här också) skulle läsa The Rules? En bok skriven av två kvinnor som lärde ut alla knep som man skulle använda för att få mannen att binda sig. Den blev hysteriskt hatad av feminister världen över. Dels, givetvis för att den var otroligt bakåtsträvande, med tips som:
"Du ska aldrig vara ledig det första datumet som mannen föreslår för en dejt" och "Du får aldrig ringa en man innan han ringer dig!"

Det mest irriterande av alltihop var förstås att knepen fungerade. Jättebra i själva verket. Kvinna efter kvinna vittnade om framgång.




Som en motvikt till The Rules påstås det att skribenten Neil Strauss blev utsänd för att hitta den manliga varianten. Han hittade en underjordisk rörelse av manliga mästerraggare som gick med på att lära ut sina knep till honom. Boken handlar om detta. Och den är riktigt rolig. Om ni undrar var Henrik Fexeus hittade alla sina idéer till Alla få ligga, så misstänker jag att han destillerat dem härifrån och inte upplevt dem själv. Bara en tanke.

Två saker slog mig efter läsningen -
Nummer 1: Jag raggar (eller flirtar, då. Är gift.) tydligen som en man. The Rules har alltid verkat totalt oanvändbara för mig, men jag tror att jag använt 80% av alla knep i The Game. Vet inte vad det säger om mig.

Nummer 2: 7-timmarsregeln kanske är någon sorts naturlag? Den regeln går ut på att en man måste föra ett samtal i sju timmar med en kvinna innan han kan få sex. Det finns knep som kan göra processen snabbare, men ungefär så länge. Jag har noterat att gränsen för att en person verkligen ska börja uppskatta mig inom andra områden också, som på arbetsplatser, i föreningar och så vidare, går någonstans där. Efter att vi deltagit i samma samtal cirka sju timmar. Inte nödvändigtvis ensamma eller i sträck, men ändå.

På svenska heter boken Spelet och den kan vara en riktigt kul present till någon riktigt snajdig kille i bekantskapskretsen (ha, ha! dina knep är avslöjade!). Eller ja, en kvinna som raggar som en man, då. Som jag.

Mirakelmaskinen

Sömnlös i Mälardalen låter inte lika romantiskt som Sleepless in Seattle. Men så är det i alla fall, vart jag än går så berättar folk om hur svårt de haft att sova. Det har blåst halvstorm i en vecka nu och allt som inte är fastnitat far omkring och skramlar hela nätterna.

Flera stycken av de sömnlösa personerna jag träffat har också berättat att de använder nattimmarna till det oerhört meningslösa att ligga och tänka på allt man måste göra nästa dag. En bekant hade också kommit på lösningen. "Någon" borde uppfinna en maskin som verkställer alla de där smarta sakerna man tänker ut - skriver rent mail, fyller i blanketter, gör affärsplaner. Eller, som han förtydligade:
- Den där killen som jag tänkt sparka så fort jag får tid, tänk om man bara kom till jobbet så var det klart och han står där och gråter!

Jo, det vore rätt praktisk. Jag har kommit på massor med (eventuellt) lysande lösningar på saker klockan tre på natten som jag sedan glömt bort när jag vaknat igen. I alla fall det mesta av dem.

Men så är det ju det där med vargtimman-tankarna.

De som inte är bra, och som dyker upp som andra dammtroll någonstans mellan två och tre på natten när man inte kunnat somna. Usch, de vill man ju verkligen inte ska förverkligas. De där tankarna som gör alla problem olösliga och jättestora, sådana där som får en att tänka att man ska sälja allt och flytta till Ulan Bator  eller ringa upp sin pojkvän från högstadiet och gråta "Vaaaaarrföööörr!!"

Om någon därute redan arbetar på den där maskinen ifråga så vill jag föreslå ett filter av något slag. En "rena galenskaper"-app, kanske. Kan man uppfinna en app som gör att det inte går att SMS:a onykter, så ska väl inte det vara så svårt. Eller?

Drömmer jag en lösning på den konstruktionen så ska jag banne mig gå upp och skriva ner den.