Nyfikna på rubriken? Hmm? Ni övriga språkfreaks vet förstås redan vad jag håller på med.
Jag jobbar.
Så himla trist var det! Eller trist och trist, egentligen. Jag satt precis och kontrollerade läsbarhetsindex i ett manus jag läst och som jag uppfattade som aningen svårt att hänga med i. Visst hade jag redan på känn att svårigheterna låg i strukturen - eller avsaknaden av struktur. Men det är ändå alltid bäst att kolla.
Läsbarhetsindex är ett mått på hur svår eller lätt en text är - hur långa ord och meningar det finns, hur stor variation språket har och så vidare. Ett "lix" på 0-30 är en barnbok, 30 - 40 är lätt, skönlitterär text eller populärtext (motsvarar 90% av alla romaner som finns i handeln och alla magasin/kvällstidningar), 40-50 medlesvår, normal tidningstext, 50 - 60 är svår, offentlig text och 60 och uppåt är obegriplig akademia eller byråkratisk text typ... lagbok.
Det fina är förstås att det går att testa sina egna texter. På lix.se
Man klistrar bara in sin text och presto! får man fram läsbarhetsindex, antal ord, antal meningar, mest populära ord, frekvens, språkvariation och så vidare.
Min blogg, till exempel, hade ett lix på 30. Så jag antar att ni inte har svårt att hänga med. Uppsatsen jag knackade fram i våras hade ett lix på 50 och mina artiklar hamnar på 44.
Tack och lov att siffrorna inte var på annat sätt... då skulle jag förmodligen behöva byta jobb.
Hur svår är du själv, förresten? Eller hur läsbar? Testa.
söndag 30 juni 2013
fredag 28 juni 2013
TV-licensen
Jag har just betalat räkningarna för den här månaden. En fin känsla. För att, efter ett citat från Micke Tornving "Då är det ingen som kommer åt en förrän nästa månad." Bland de övriga räkningarna låg det också en liten en från Radiotjänst.
Den betalar jag alltid med lite blandade känslor. Mest för att den är en riktig dinosaurie, som motstår varje försök till vettig förnyelse. Redan för tio år sedan borde den har gjorts om för att bli en del av skattesystemet för samtliga svenskar.
När TV-licensen kom till, baserades beslutet på att alla inte hade en TV, eller ens någonsin skulle få råd att köpa en TV. Det ansågs, att hade man råd med sådan lyx, så hade man också råd med licensen. Idag betalar givetvis alla samma taxa, oavsett mängd apparater eller inkomst. Man ansåg inte heller att det var nödvändigt att alla skulle betala för någon sorts objektiv nyhetsrapportering - ville man ha "riktiga nyheter" så läste man en fintidning. Typ DN eller Svenska Dagbladet eller så.
För dem som fortfarande tror att objektiv nyhetsrapportering kommer via public service-TV - men herregud, fy skäms på er (klatsch på era naiva små fingrar!) Först och främst - det finns ingen objektiv nyhetsrapportering. Det finns alltid en inslagsproducent och en bildproducent och över dem en ledningsgrupp som presenterar valda vinklar av en uppfattad sanning. Vill ni har någon sorts balans i det hela, ja, då gäller det att göra jobbet själv. Titta på minst tre, fyra versioner av samma nyhet och dra era egna slutsatser. Det är så nära en heltäckande historia ni kommer. Allt annat är bara versioner av ett förlopp.
Men jag tycker att public service TV ska finnas kvar. Inte minst för att det då finns skuggan av en chans att se något svenskproducerat i kulturgenren eller barngenren. Och då måste vi betala för det. Allihopa.
Men inte per apparat! Snälla någon, så korkat! Ja, nu har man alltså täckt in datorn. Vad kommer sedan? Läsplattan? Telefonen? Jag kan streama TV genom x-boxen, också? Måste jag betala avgift snart om jag köper en spelkonsol? Om jag skaffar mig en riktigt stark kikare och tittar på TV genom grannens fönster, ska jag betala kikaravgift, då?
Det är inte mediet vi ska betala för. Det är originaltjänsten. Bort med TV-licensen. Fram för public serviceskatten.
Den betalar jag alltid med lite blandade känslor. Mest för att den är en riktig dinosaurie, som motstår varje försök till vettig förnyelse. Redan för tio år sedan borde den har gjorts om för att bli en del av skattesystemet för samtliga svenskar.
När TV-licensen kom till, baserades beslutet på att alla inte hade en TV, eller ens någonsin skulle få råd att köpa en TV. Det ansågs, att hade man råd med sådan lyx, så hade man också råd med licensen. Idag betalar givetvis alla samma taxa, oavsett mängd apparater eller inkomst. Man ansåg inte heller att det var nödvändigt att alla skulle betala för någon sorts objektiv nyhetsrapportering - ville man ha "riktiga nyheter" så läste man en fintidning. Typ DN eller Svenska Dagbladet eller så.
För dem som fortfarande tror att objektiv nyhetsrapportering kommer via public service-TV - men herregud, fy skäms på er (klatsch på era naiva små fingrar!) Först och främst - det finns ingen objektiv nyhetsrapportering. Det finns alltid en inslagsproducent och en bildproducent och över dem en ledningsgrupp som presenterar valda vinklar av en uppfattad sanning. Vill ni har någon sorts balans i det hela, ja, då gäller det att göra jobbet själv. Titta på minst tre, fyra versioner av samma nyhet och dra era egna slutsatser. Det är så nära en heltäckande historia ni kommer. Allt annat är bara versioner av ett förlopp.
Men jag tycker att public service TV ska finnas kvar. Inte minst för att det då finns skuggan av en chans att se något svenskproducerat i kulturgenren eller barngenren. Och då måste vi betala för det. Allihopa.
Men inte per apparat! Snälla någon, så korkat! Ja, nu har man alltså täckt in datorn. Vad kommer sedan? Läsplattan? Telefonen? Jag kan streama TV genom x-boxen, också? Måste jag betala avgift snart om jag köper en spelkonsol? Om jag skaffar mig en riktigt stark kikare och tittar på TV genom grannens fönster, ska jag betala kikaravgift, då?
Det är inte mediet vi ska betala för. Det är originaltjänsten. Bort med TV-licensen. Fram för public serviceskatten.
torsdag 27 juni 2013
Lekparker och selektivt seende
Igår kväll, under ett bokcafé som var relativt lugnt på grund av tveksamt väder (och med lugnt menar jag endast 50 besökare i timmen) så hade jag det tveksamma nöjet att få höra att jag såg sliten ut ungefär en gång i halvtimmen. Det är alltid kul att höra. Men jag ska inte ljuga, veckan har hittills varit intensiv.
Idag blir det hemmadag med barnen. Städning vore en tänkbar sysselsättning, trädgårdsskötsel en annan och tvätt ett ofrånkomligt måste. Jag tror jag kan komma undan städningen genom att bara titta på de delar av huset som ser fina ut.
Ahh, titta på det välstädade och vackra matsalsbordet!
...och titta helt enkelt inte in i de rum som ser ut så här:
Problemet löst.
Ikväll ska vi försöka montera ihop all lekparksutrustning som vi ska ha utanför caféet. Eftersom det alltid är markägaren/fastighetsägaren som ansvarar om ett barn gör sig illa på en lekplats (oavsett hur korkat barnet i fråga och barnets föräldrar bär sig åt) så har vi så långt det gått följt alla de säkerhetsföreskrifter som finns när vi byggde rutschkanetorn/klätterställning. Och det är många. Mååååånga....
Inga v-formade vinklar (för då kan barn hänga sig), Inga glipor/öppningar som är större än 1 cm (för då kan barn fastna med fingrarna) om det inte ska vara så stora öppningar att de i så fall kan få i och ur hela handen (över 8 cm) men inte så stora att de kan få in huvudet. Huvudhål ska då istället vara någon dimension som jag inte har i mitt huvud för tillfället, men i alla fall så ska skyddsräcken vara på 70 cm höjd. Det hade varit skönt att köpa färdigt, men hemmavarianten håller inte för användingsgraden, och kommunvarianten (ni vet) är för dyr. Så vi fick sätta en byggingenjör på ideellt arbete där. Tur att vi har en sådan också bland funktionärerna ;-)
Återkommer med bilder.
Idag blir det hemmadag med barnen. Städning vore en tänkbar sysselsättning, trädgårdsskötsel en annan och tvätt ett ofrånkomligt måste. Jag tror jag kan komma undan städningen genom att bara titta på de delar av huset som ser fina ut.
Ahh, titta på det välstädade och vackra matsalsbordet!
...och titta helt enkelt inte in i de rum som ser ut så här:
Problemet löst.
Ikväll ska vi försöka montera ihop all lekparksutrustning som vi ska ha utanför caféet. Eftersom det alltid är markägaren/fastighetsägaren som ansvarar om ett barn gör sig illa på en lekplats (oavsett hur korkat barnet i fråga och barnets föräldrar bär sig åt) så har vi så långt det gått följt alla de säkerhetsföreskrifter som finns när vi byggde rutschkanetorn/klätterställning. Och det är många. Mååååånga....
Inga v-formade vinklar (för då kan barn hänga sig), Inga glipor/öppningar som är större än 1 cm (för då kan barn fastna med fingrarna) om det inte ska vara så stora öppningar att de i så fall kan få i och ur hela handen (över 8 cm) men inte så stora att de kan få in huvudet. Huvudhål ska då istället vara någon dimension som jag inte har i mitt huvud för tillfället, men i alla fall så ska skyddsräcken vara på 70 cm höjd. Det hade varit skönt att köpa färdigt, men hemmavarianten håller inte för användingsgraden, och kommunvarianten (ni vet) är för dyr. Så vi fick sätta en byggingenjör på ideellt arbete där. Tur att vi har en sådan också bland funktionärerna ;-)
Återkommer med bilder.
onsdag 26 juni 2013
2 ggr glajjor
Igår var det en sådan här dag:
(Lille B på gräsmattan)
Och idag är det en sådan här dag:
(Store B leker....något. Mad Max? Futristisk Indiana Jones?)
Det ösregnar ute. Och jag har slagits av två tankar.
1) Med bilden på Store B måste det ju vara slutligen bevisat att vi gör väldigt mycket udda saker och HAR alldeles för många saker - eftersom barnet på två obevakade sekunder lyckades hitta ett par glasögon som används för att titta på solförmörkelser och en aussie-hatt i äkta känguruskinn.
2) OM det nu lyckas skina upp och bli sol i kväll över bokcaféet mellan klockan 18 och 20, ja, då är det någon av oss funktionärer som har magiska krafter på riktigt. Frågan är vem.
(Lille B på gräsmattan)
Och idag är det en sådan här dag:
(Store B leker....något. Mad Max? Futristisk Indiana Jones?)
Det ösregnar ute. Och jag har slagits av två tankar.
1) Med bilden på Store B måste det ju vara slutligen bevisat att vi gör väldigt mycket udda saker och HAR alldeles för många saker - eftersom barnet på två obevakade sekunder lyckades hitta ett par glasögon som används för att titta på solförmörkelser och en aussie-hatt i äkta känguruskinn.
2) OM det nu lyckas skina upp och bli sol i kväll över bokcaféet mellan klockan 18 och 20, ja, då är det någon av oss funktionärer som har magiska krafter på riktigt. Frågan är vem.
måndag 24 juni 2013
Handboken i konsten att vara social
Vad man än vill bli eller åstadkomma, så kan man ge sig f-n på att det finns en självhjälpsbok för det. Det fascinerar mig i all oändlighet, speciellt som de flesta förmodligen inte fungerar alls. Det kommer in en jämn ström av sådana böcker på bokcaféet, och ibland får de följa med mig hem för en provläsning. Dessutom är den sortens böcker ett stående skämt mellan mig och maken. När vi träffades hade han en del märkliga bordsvanor (för 1994) som att han alltid lade en servett ovanpå pizzan för att suga upp det flytande fettet från osten innan han åt.
Jag tyckte det var "sådär" och gav honom en bok om bordsskick av Margareta Ribbing som första födelsedagspresent någonsin.
Hur som helst, idag tog jag med boken Handbok i konsten att vara social: tips, trick och tankar för dig som vill nå framgång i umgänge och yrkesliv. Av Nicolas Jaquemot som är etnolog och har skrivit en hel rad böcker med utropstecken i titeln. (hmmm...)
Hittills har den inte gjort mig besviken. Den är full av råd som osociala människor kommer att missförstå ögonblickligen (det är egentligen allt man kan begära av en sådan). Vill ni förresten veta vad som kännetecknar en verklig socialkompetensguru?? Enligt författaren detta:
1) Positiv attityd (Foten i kläm? Jajamen!)
2) Nyfikenhet och intresse för andra människor
3) Förmåga att få andra att känna tillit till en
4) Förmåga att ta vara på de möjligheter som olika sociala situationer bjuder, t ex för att nätverka och lära känna nya människor
5) Förmåga att få andra att känna sig uppskattade och må bra
6) Generositet, slösar med vänskapliga gester
7) Tydlig personlighet som sticker ut i mängden
Efter att ha läst detta känner jag först att jag redan gör allt detta med viss kompetens och sedan att jag nog vill slå mig själv på käften litegrann för att jag är så himla jobbig. Nåja, jag har en ganska stor dos nördig svartsyn och domedagstänkande som väger upp det hela i alla fall.
I morgon måste jag dessutom vara mitt allra mest sociala jag, så jag tror jag ska läsa igenom hela boken innan dess. Så jag inte missat något. Vet ni vad som föreslås som ett bra samtalsämne förresten?
Vädret.
Jag tyckte det var "sådär" och gav honom en bok om bordsskick av Margareta Ribbing som första födelsedagspresent någonsin.
Hur som helst, idag tog jag med boken Handbok i konsten att vara social: tips, trick och tankar för dig som vill nå framgång i umgänge och yrkesliv. Av Nicolas Jaquemot som är etnolog och har skrivit en hel rad böcker med utropstecken i titeln. (hmmm...)
1) Positiv attityd (Foten i kläm? Jajamen!)
2) Nyfikenhet och intresse för andra människor
3) Förmåga att få andra att känna tillit till en
4) Förmåga att ta vara på de möjligheter som olika sociala situationer bjuder, t ex för att nätverka och lära känna nya människor
5) Förmåga att få andra att känna sig uppskattade och må bra
6) Generositet, slösar med vänskapliga gester
7) Tydlig personlighet som sticker ut i mängden
Efter att ha läst detta känner jag först att jag redan gör allt detta med viss kompetens och sedan att jag nog vill slå mig själv på käften litegrann för att jag är så himla jobbig. Nåja, jag har en ganska stor dos nördig svartsyn och domedagstänkande som väger upp det hela i alla fall.
I morgon måste jag dessutom vara mitt allra mest sociala jag, så jag tror jag ska läsa igenom hela boken innan dess. Så jag inte missat något. Vet ni vad som föreslås som ett bra samtalsämne förresten?
Vädret.
söndag 23 juni 2013
Busan Kroksvans Grodslukare
På landet är katter värdefulla medarbetare. De håller ohyran borta, helt enkelt, och bara det är nog för att man verkligen ska uppskatta dem. Sedan är de ju rätt trevliga och fluffiga djur. Våra pojkar fick ju varsina katter för två år sedan ganska precis. Vi trodde vi fick två honor, men det var istället en av varje sort. Det löste sig. Men katten som hette Bellan från början blev omdöpt till Bellman istället.
Den andra katten, döptes till Busan och fick sedan tillnamnet Kroksvans. Och efter första sommaren fick hon ett namn till - Grodslukare.
Katten äter grodor.
Hon älskar dem.
Jag tror inte det är främst för smaken.
Jag tror det är för ljudets skull.
Visste ni att grodor låter så här....fascinerande?
Lika delar ohyggligt och läskigt. Eller, om man är katt, dagens roligaste leksak.
Den andra katten, döptes till Busan och fick sedan tillnamnet Kroksvans. Och efter första sommaren fick hon ett namn till - Grodslukare.
Katten äter grodor.
Hon älskar dem.
Jag tror inte det är främst för smaken.
Jag tror det är för ljudets skull.
Visste ni att grodor låter så här....fascinerande?
Lika delar ohyggligt och läskigt. Eller, om man är katt, dagens roligaste leksak.
lördag 22 juni 2013
Oplanerat och demokratiska måltider
Ju äldre jag blir desto mer inser jag att det är förväntningarna som ställer till det för en, varje gång. Speciellt när det gäller helger och fester. Hur många är det inte som har drömt om den perfekta julen/födelsedagskalaset/midsommarfesten, och istället för gnistrande snö och glada barn så har det varit lervälling och förkylda barn som hatar sin julklappar och varandra. Eller ett kalas där alla blir magsjuka dagen innan och ställer in. Eller spöregn och fylleslagsmål på midsommar.
Igår hade vi en alldeles perfekt midsommarafton, och jag hade inte planerat ett enda dugg. Jag bjöd in svärföräldrarna och en vän till oss på lunch ett par timmar innan själva lunchen skulle ske och åkte sedan ut och cyklade en mil. Jag han ändå få på mig en klänning, duka ett midsommaraktigt bord och laga grillunch. På kvällen blev vi lika oförhappandes tillbakabjudna till svärisarna på mera grillat och barnen fick ha en kompis på besök som sov över. Ingen stress. Ingen press. Inga förberedelser.
Jag tror det ska bli mer av den sorten framöver.
Lite organisation varje dag - ingen planeringsstress när det gäller.
Det låter skönt.
Jag hoppas ni hade en trevlig afton ni med - utan alltför mycket planerande. Och att ni åt något tillsammans och därmed gjorde ert för demokratin. Ni har väl hängt med i den debatten, som jag tror till största delen berodde på en liten dramatisk vinkling av ett citat. Två statsvetare från Uppsala påstod i den här artikeln: http://www.svd.se/kultur/maltidens-sociala-funktion-framjar-demokratin_8273286.svd
...att mötet över måltider främjar demokratin och att näthatare äter ensamma framför datorn. Det ledde genast till debatt via nätet. (ha!) Men faktum är att rätt många aldrig äter en måltid med sin familj. Utan alltid på andra tider. Det är lite synd. Bäst att passa på ordentligt när tillfälle ges.
Igår hade vi en alldeles perfekt midsommarafton, och jag hade inte planerat ett enda dugg. Jag bjöd in svärföräldrarna och en vän till oss på lunch ett par timmar innan själva lunchen skulle ske och åkte sedan ut och cyklade en mil. Jag han ändå få på mig en klänning, duka ett midsommaraktigt bord och laga grillunch. På kvällen blev vi lika oförhappandes tillbakabjudna till svärisarna på mera grillat och barnen fick ha en kompis på besök som sov över. Ingen stress. Ingen press. Inga förberedelser.
Jag tror det ska bli mer av den sorten framöver.
Lite organisation varje dag - ingen planeringsstress när det gäller.
Det låter skönt.
Jag hoppas ni hade en trevlig afton ni med - utan alltför mycket planerande. Och att ni åt något tillsammans och därmed gjorde ert för demokratin. Ni har väl hängt med i den debatten, som jag tror till största delen berodde på en liten dramatisk vinkling av ett citat. Två statsvetare från Uppsala påstod i den här artikeln: http://www.svd.se/kultur/maltidens-sociala-funktion-framjar-demokratin_8273286.svd
...att mötet över måltider främjar demokratin och att näthatare äter ensamma framför datorn. Det ledde genast till debatt via nätet. (ha!) Men faktum är att rätt många aldrig äter en måltid med sin familj. Utan alltid på andra tider. Det är lite synd. Bäst att passa på ordentligt när tillfälle ges.
fredag 21 juni 2013
Inför kvällen
Här får ni som letar efter en tillkommande av något slag sju sorters klassiska ängsblommor av mig att lägga under den virtuella huvudkudden. Trevlig kväll!
p.s. kör inte den finlandssvenska varianten av midsommarskrocket bara, och lägg blommorna på er nakna kropp. Ingen vill väl få fästingar... satsa på den östgötska varianten där man hänger buketten upp och ned i spisen, istället.
p.s. kör inte den finlandssvenska varianten av midsommarskrocket bara, och lägg blommorna på er nakna kropp. Ingen vill väl få fästingar... satsa på den östgötska varianten där man hänger buketten upp och ned i spisen, istället.
torsdag 20 juni 2013
Det här med avundsjuka
Helst vill vi inte höra om jobbet bakom framgången, har ni tänkt på det? Helst av allt vill vi få reda på någon hemlig lösning, någon magisk trollformel som fixar allt. Vad jag pratar om? Jo, avundsjuka. Jag har funderat på det i dag, medan jag gått omkring och försökt städa huset (kändes som om det var spackelskrapa och storskyffel som gällde idag) och klippa gräset och tvätta tvätten och allt det där jag inte hunnit göra på en vecka.
Speciellt har det gällt två saker. Den ena saken är egentligen en person, en vän till mig som gått ner 30 kilo i vikt sedan förra hösten. Nu dyker det upp folk till höger och vänster som vill låta sig inspireras av henne, som vill få höra hemligheten. Det finns förstås inget hemligt med det hela. Min vän har ätit nyttigt och tränat fyra, fem dagar i veckan. Och det har varit jobbigt och slitigt och ganska trist allt emellanåt. Men hon kände att det var något hon måste göra för sig själv för att orka med sina barn. Så nä, ingen mirakeldiet, inget pulver, ingen ny träningsform.
Fast det är inte så stor idé att hon förklarar det. Folk tror i alla fall inte på henne, innerst inne. De vill hellre höra att hon ätit någon amerikansk superdiet som bara består av grädde och smör men man går ner i vikt i alla fall.
På samma sätt är det lite med bokcaféet just nu också. Eller alltid. Vi fortsätter att växa. Första öppetkvällen ökade vi på antalet besökare med 30-40% mot första öppetkvällen förra året, och nu efter andra kvällen kan vi bara med häpnad konstatera en 100% ökning mot samma dag föregående år. Så det är klart att folk undrar.
En annan förening som också hållit sommarcafé på onsdagar en mil bort bruka muttra, till exempel. De tycker att vi har snott deras dag. För när vi öppnade 2008 så visste vi inte att de också gillade onsdagar. Och inte hörde de av sig då heller. Nej, det var först ett par år senare, när framgångarna kom som avundsjukan gjorde sig gällande.
Men det beror ju inte på dagen.
Det har aldrig berott på dagen.
Det beror ju på att vi har funktionärer som bidrar så otroligt generöst med sin tid och sin kunskap, för att vi ska kunna göra något så bra det bara går. Igår kväll efter serveringen satt vi och grubblade i en halvtimme på hur vi ska göra det lättare för gästerna att äta räksmörgåsarna eftersom de tékakor vi har nu är för "puffiga". Och sedan pratade vi lika länge till om hur vi ska åstadkomma fler sittplatser. Det tar en otrolig massa tid.
Den nya trädgårdsserveringen till exempel har kostat över 200 ideella timmar förutom kronor och ören, och den är inte ens klar än.
Men folk vill inte höra om jobbet. De vill gärna tro att det bara beror på onsdagen.
Den magiska dagen.
Speciellt har det gällt två saker. Den ena saken är egentligen en person, en vän till mig som gått ner 30 kilo i vikt sedan förra hösten. Nu dyker det upp folk till höger och vänster som vill låta sig inspireras av henne, som vill få höra hemligheten. Det finns förstås inget hemligt med det hela. Min vän har ätit nyttigt och tränat fyra, fem dagar i veckan. Och det har varit jobbigt och slitigt och ganska trist allt emellanåt. Men hon kände att det var något hon måste göra för sig själv för att orka med sina barn. Så nä, ingen mirakeldiet, inget pulver, ingen ny träningsform.
Fast det är inte så stor idé att hon förklarar det. Folk tror i alla fall inte på henne, innerst inne. De vill hellre höra att hon ätit någon amerikansk superdiet som bara består av grädde och smör men man går ner i vikt i alla fall.
På samma sätt är det lite med bokcaféet just nu också. Eller alltid. Vi fortsätter att växa. Första öppetkvällen ökade vi på antalet besökare med 30-40% mot första öppetkvällen förra året, och nu efter andra kvällen kan vi bara med häpnad konstatera en 100% ökning mot samma dag föregående år. Så det är klart att folk undrar.
En annan förening som också hållit sommarcafé på onsdagar en mil bort bruka muttra, till exempel. De tycker att vi har snott deras dag. För när vi öppnade 2008 så visste vi inte att de också gillade onsdagar. Och inte hörde de av sig då heller. Nej, det var först ett par år senare, när framgångarna kom som avundsjukan gjorde sig gällande.
Men det beror ju inte på dagen.
Det har aldrig berott på dagen.
Det beror ju på att vi har funktionärer som bidrar så otroligt generöst med sin tid och sin kunskap, för att vi ska kunna göra något så bra det bara går. Igår kväll efter serveringen satt vi och grubblade i en halvtimme på hur vi ska göra det lättare för gästerna att äta räksmörgåsarna eftersom de tékakor vi har nu är för "puffiga". Och sedan pratade vi lika länge till om hur vi ska åstadkomma fler sittplatser. Det tar en otrolig massa tid.
Den nya trädgårdsserveringen till exempel har kostat över 200 ideella timmar förutom kronor och ören, och den är inte ens klar än.
Men folk vill inte höra om jobbet. De vill gärna tro att det bara beror på onsdagen.
Den magiska dagen.
onsdag 19 juni 2013
Ad hoc midsommar
Okej, så där var den planerade midsommarafton körd. Ni vet, den där sorten där folk har nystrukna kläder och blomsterarrangemang på bordet och olika sorters inlagd sill i glasburkar med rutiga band på och hemrullade köttbullar i stengodskarotter.
Den är körd. Inte en chans för den.
Jag har ett upp-och-nedvänt hus med skitig terrass och ett vardagsrum som är till hälften turkost och till hälften vitt. Kylen och skafferiet är fullt - det är de alltid - men inte en pryl är handlat med tanke på någon festlighet, direkt.
Det lille utrymme jag tyckte mig ha att snajda till saker på, det försvann igår. Den äldste sonen råkade släppa en stor gren i huvudet på den lille som fick en hjärnskakning (eller vad som enligt doktor Yngve som såg ut att vara 14 år men var underläkare - fan vad jag är gammal - kallades för minimalt skalltrauma på den skala som används här) och skulle observeras på akuten tills dess att han slutade vara blek och illamående. Det tog fem, sex timmar det och därmed fick alla finerier stryka på foten.
Jag orkar faktiskt inte bry mig. Oddsen är att svärisarna vill att vi ska grilla med dem, och då kan jag väl baka till någon efterrätt och ta med. Det ordnar sig. Jag tror jag ägnar lite energi åt att städa av terrassen och hänga upp de ljuslyktor jag ställde på bordet för vidarebefordran för ungefär en månad sedan. Och så tror jag att jag letar rätt på fyramanstältet så kan pojkarna fira midsommar med att sova i tält = mysigt bullerbyaktigt barndomsminne.
Kommer ni hit som gäster under midsommar - beware - vi får leka här har ni ert kylskåp. Jag åker inte i närheten av en affär innan lördag. Folk är helt koko i huvudet.
Förresten, bifogar bilder på maten som är hemma, om någon kommer på något menyförslag så kommentera och hjälp till ;-)
Den är körd. Inte en chans för den.
Jag har ett upp-och-nedvänt hus med skitig terrass och ett vardagsrum som är till hälften turkost och till hälften vitt. Kylen och skafferiet är fullt - det är de alltid - men inte en pryl är handlat med tanke på någon festlighet, direkt.
Det lille utrymme jag tyckte mig ha att snajda till saker på, det försvann igår. Den äldste sonen råkade släppa en stor gren i huvudet på den lille som fick en hjärnskakning (eller vad som enligt doktor Yngve som såg ut att vara 14 år men var underläkare - fan vad jag är gammal - kallades för minimalt skalltrauma på den skala som används här) och skulle observeras på akuten tills dess att han slutade vara blek och illamående. Det tog fem, sex timmar det och därmed fick alla finerier stryka på foten.
Jag orkar faktiskt inte bry mig. Oddsen är att svärisarna vill att vi ska grilla med dem, och då kan jag väl baka till någon efterrätt och ta med. Det ordnar sig. Jag tror jag ägnar lite energi åt att städa av terrassen och hänga upp de ljuslyktor jag ställde på bordet för vidarebefordran för ungefär en månad sedan. Och så tror jag att jag letar rätt på fyramanstältet så kan pojkarna fira midsommar med att sova i tält = mysigt bullerbyaktigt barndomsminne.
Kommer ni hit som gäster under midsommar - beware - vi får leka här har ni ert kylskåp. Jag åker inte i närheten av en affär innan lördag. Folk är helt koko i huvudet.
Förresten, bifogar bilder på maten som är hemma, om någon kommer på något menyförslag så kommentera och hjälp till ;-)
måndag 17 juni 2013
En bra dag, en bokdag, en åkdag
Ja, dem av er som jag har nöjet att ha som facebookvänner vet ju redan att jag nu kunnat avslöja vem som blev den senaste författaren att välja att arbeta med mitt förlag. Ni kan förstås läsa mer här: lilmedia.se
Sara, som författaren heter är en sådan där tjej som nog egentligen inte riktigt vet hur bra hon är - eller hur bra hon kommer att bli. Så det ska bli kul att följa henne en bit på vägen. Så här ser boken ut:
...och här har ni ytterligare en av bilderna från boken:
...aah, syskonkärlek!
Som "vanligt" är det Elina Höglander som står för de otroliga illustrationerna.
En nästan oväntat stor del av dagen har också gått åt till att åka runt på landsbygden och förbereda ett annat projekt, en rundtur som skulle provåkas längs med vårt närmaste vattendrag, Hedströmmen. Oh, det är vackert ute på landet nu, hörni! Det känns konstigt att skriva det, när man ju bor mitt i spenaten, men det är klart man blir hemmablind.
Sedan åt vi lunch på Kolswa herrgård också, där vi hade vår bröllopslunch. Just nu håller Ernst på att fixa till orangeriet där, så vissa delar av området var avspärrat. Värsta hysch-hyschet, tydligen.
Så, ja - en bra dag. Och kvar är fortfarande en löpartur med mina pojkar och första avsnittet av nya säsongen på TrueBlood. Vad mer kan en kvinna begära?
Sara, som författaren heter är en sådan där tjej som nog egentligen inte riktigt vet hur bra hon är - eller hur bra hon kommer att bli. Så det ska bli kul att följa henne en bit på vägen. Så här ser boken ut:
...och här har ni ytterligare en av bilderna från boken:
...aah, syskonkärlek!
Som "vanligt" är det Elina Höglander som står för de otroliga illustrationerna.
En nästan oväntat stor del av dagen har också gått åt till att åka runt på landsbygden och förbereda ett annat projekt, en rundtur som skulle provåkas längs med vårt närmaste vattendrag, Hedströmmen. Oh, det är vackert ute på landet nu, hörni! Det känns konstigt att skriva det, när man ju bor mitt i spenaten, men det är klart man blir hemmablind.
Sedan åt vi lunch på Kolswa herrgård också, där vi hade vår bröllopslunch. Just nu håller Ernst på att fixa till orangeriet där, så vissa delar av området var avspärrat. Värsta hysch-hyschet, tydligen.
Så, ja - en bra dag. Och kvar är fortfarande en löpartur med mina pojkar och första avsnittet av nya säsongen på TrueBlood. Vad mer kan en kvinna begära?
söndag 16 juni 2013
Sommarböcker hög 1
Här sitter jag och ska egentligen skriva en artikel om Den vilda blommans dag som tydligen är idag. Runt omkring landet går folk på promenader just nu för att bese svenska, vilda ängsblommor. Själv har jag svårt att fatta att de är på tillbakagång som på tre minuter skulle kunna skrapar ihop liljor och ackeleja, rosor och saliveja (salvia), ljuva krusmynta och hjärtans fröjd (citronmeliss) eftersom de växer alldeles utanför dörren. Men å andra sidan börjar ju all stadsmiljö bli beklämmande välklippt, så...
Det som distraherar mig är att barnen har åkt med maken för att bada och jag har min första hög med sommarböcker liggande så jag hela tiden ser dem i ögonvrån. Den innehåller dessa titlar:
Den bok jag hoppas mest på är kanske Stephen Frys memoarer, mestadels för att den är på engelska och så överlägset välskriven att det nästan är på gränsen till tragiskt. Dessutom finns det över 50 kapitel i boken och alla har en titel som börjar på bokstaven C.
Varför? Ja, Contents (innehåll) börjar ju på c om inte annat.
Som den uppmärksamme noterat så är ingen av dessa böcker nyutkomna. Jag läser inte sådana på sommaren av två anledningar: nummer 1 - bokcaféet. Alla böcker en människa någonsin kan behöva bärs villigt dit av våra gäster och skänks eller byts in för vidare försäljning till det facila priset av 1, 2 eller 5 kronor. Folk slänger mycket böcker nu för tiden - jag föredrar att adoptera dem och ge dem ett gott hem. Nummer 2 - jag slipper gärna hypen runt böcker. Jag måste inte läsa dem precis då de kommer ut. Jag väntar gärna tills dess att jag kan bilda mig en någorlunda egen åsikt.
I morgon får jag dessutom släppa ännu en nyhet - jag har nu skrivit kontrakt med en ny författare och den författarens bok kommer att vara klar den 24 juli.
Så jag borde egentligen fixa till en pressrelease också.
Läsningen får vänta lite.
Det som distraherar mig är att barnen har åkt med maken för att bada och jag har min första hög med sommarböcker liggande så jag hela tiden ser dem i ögonvrån. Den innehåller dessa titlar:
Den bok jag hoppas mest på är kanske Stephen Frys memoarer, mestadels för att den är på engelska och så överlägset välskriven att det nästan är på gränsen till tragiskt. Dessutom finns det över 50 kapitel i boken och alla har en titel som börjar på bokstaven C.
Varför? Ja, Contents (innehåll) börjar ju på c om inte annat.
Som den uppmärksamme noterat så är ingen av dessa böcker nyutkomna. Jag läser inte sådana på sommaren av två anledningar: nummer 1 - bokcaféet. Alla böcker en människa någonsin kan behöva bärs villigt dit av våra gäster och skänks eller byts in för vidare försäljning till det facila priset av 1, 2 eller 5 kronor. Folk slänger mycket böcker nu för tiden - jag föredrar att adoptera dem och ge dem ett gott hem. Nummer 2 - jag slipper gärna hypen runt böcker. Jag måste inte läsa dem precis då de kommer ut. Jag väntar gärna tills dess att jag kan bilda mig en någorlunda egen åsikt.
I morgon får jag dessutom släppa ännu en nyhet - jag har nu skrivit kontrakt med en ny författare och den författarens bok kommer att vara klar den 24 juli.
Så jag borde egentligen fixa till en pressrelease också.
Läsningen får vänta lite.
lördag 15 juni 2013
Folkfest eller folksjukdom?
Ja, hur är det där egentligen? Det där med körsång och allsång? Jag har en vän som tycker att det är riktig fest när man får sjunga tillsammans i grupp, och en som tycker det är en folksjukdom som borde vaccineras bort.
Igår var jag på ett sådant där evenemang som jag förmodligen inte hade åkt på om jag inte blivit utsänd av tidning för att göra reportage. Jag var på allsång. I år igen. Förra året var det Sten och Stanley med vänner och i år var det Pandora med vänner som bjöd på 34:an, Rosa på bal, En kväll i juni och sådana trallvänligheter. Platsen är vacker, i en liten småstad där det kanske inte händer så skitmycket, så evenemanget var fullsatt. Och serveringen hade fullständiga rättigheter och det var gratis inträde = mkt folk.
Innan start. Schysst utsikt.
Efter en stund började jag inse att jag nog överdoserat på offentligt sjungande. Lite konstigt. Jag sjöng själv i kör som yngre och jag brukar tycka om att lyssna på vackra röster. Men i det sista har jag varit märkligt oberörd. Vi hade ju en helt fantastisk kör på bokcaféet i onsdags, och jag gick inte ens ut för att lyssna på deras version av En vänlig grönska, som annars är en av mina sommarfavoriter som den kören gör mycket bra.
Här, sjung i den här!
Det jag roande mig mest med under kvällen var att konstatera att den manlige allsångsledaren (Chris Lindh som sjöng i Barbados förut) har exakt samma kroppsspråk som John Cleese. Tror ni mig inte? Kolla här då:
"Don't mention the war!"
Det kanske är något han borde utöka sin repertoar med. Jag menar, karln måste ju ha humor. Han släppte ju en skiva i Japan under namnet Bobby Summer...
Tills vidare ska jag begränsa allt musikintag tills jag börjar lyssna på allvar igen. Inte bara låta musiken skvala igenom.
Igår var jag på ett sådant där evenemang som jag förmodligen inte hade åkt på om jag inte blivit utsänd av tidning för att göra reportage. Jag var på allsång. I år igen. Förra året var det Sten och Stanley med vänner och i år var det Pandora med vänner som bjöd på 34:an, Rosa på bal, En kväll i juni och sådana trallvänligheter. Platsen är vacker, i en liten småstad där det kanske inte händer så skitmycket, så evenemanget var fullsatt. Och serveringen hade fullständiga rättigheter och det var gratis inträde = mkt folk.
Innan start. Schysst utsikt.
Efter en stund började jag inse att jag nog överdoserat på offentligt sjungande. Lite konstigt. Jag sjöng själv i kör som yngre och jag brukar tycka om att lyssna på vackra röster. Men i det sista har jag varit märkligt oberörd. Vi hade ju en helt fantastisk kör på bokcaféet i onsdags, och jag gick inte ens ut för att lyssna på deras version av En vänlig grönska, som annars är en av mina sommarfavoriter som den kören gör mycket bra.
Här, sjung i den här!
Det jag roande mig mest med under kvällen var att konstatera att den manlige allsångsledaren (Chris Lindh som sjöng i Barbados förut) har exakt samma kroppsspråk som John Cleese. Tror ni mig inte? Kolla här då:
 |
| Lägg till bildtext |
"Don't mention the war!"
Det kanske är något han borde utöka sin repertoar med. Jag menar, karln måste ju ha humor. Han släppte ju en skiva i Japan under namnet Bobby Summer...
Tills vidare ska jag begränsa allt musikintag tills jag börjar lyssna på allvar igen. Inte bara låta musiken skvala igenom.
torsdag 13 juni 2013
Måla hela världen, lilla mamma
Ni vet vad jag brukar säga - om man nu har haft turen och energin att skaffa sig en bostad som man äger - varför göra den likadan som alla andras? Då har man väl ett perfekt läge att skapa sig något man verkligen gillar.
Vi har inte gillat våra vita väggar i vardagsrummet en tid. Mycket därför att med två barn och två katter som är ÖVERALLT så var de vita väggarna fulla med fläckar av saft, tassar som gått i jord, blod alternativt ketchup, något streck som misstänkt påminde om krita mm, mm. Det var väl en korkad färg att ha från första början. Ljust och fräscht. Väldigt 2002.
Ja, efter familjeråd så bestämde vi oss för mera färg. Den ende som hade en riktigt stark åsikt i den frågan var yngste sonen, som älskar alla visuella intryck, ju starkare desto bättre.
Och när man låter en sexåring välja... då blir väggarna...
80-tals turkos.
Jag tycker kameran gjorde färgen lite mycket åt det blå hållet, men färgen är verkligen lika turkos som alla de där kläderna vi hade cirka 1985.
"Den är helt underbar!" sa lille sonen lyriskt.
Själv är jag mitt emellan att älska färgen och kippa efter andan vid tanken på ett helt rum i kulören Aqua.
Äh, det är inte svårare än att måla om det en gång till om det behövs. Leve färgen.
Vi har inte gillat våra vita väggar i vardagsrummet en tid. Mycket därför att med två barn och två katter som är ÖVERALLT så var de vita väggarna fulla med fläckar av saft, tassar som gått i jord, blod alternativt ketchup, något streck som misstänkt påminde om krita mm, mm. Det var väl en korkad färg att ha från första början. Ljust och fräscht. Väldigt 2002.
Ja, efter familjeråd så bestämde vi oss för mera färg. Den ende som hade en riktigt stark åsikt i den frågan var yngste sonen, som älskar alla visuella intryck, ju starkare desto bättre.
Och när man låter en sexåring välja... då blir väggarna...
80-tals turkos.
Jag tycker kameran gjorde färgen lite mycket åt det blå hållet, men färgen är verkligen lika turkos som alla de där kläderna vi hade cirka 1985.
"Den är helt underbar!" sa lille sonen lyriskt.
Själv är jag mitt emellan att älska färgen och kippa efter andan vid tanken på ett helt rum i kulören Aqua.
Äh, det är inte svårare än att måla om det en gång till om det behövs. Leve färgen.
tisdag 11 juni 2013
Guld, räkmackor och blodkonst
Just nu pågår bakning för fullt i detta hus. I morgon öppnar bokcaféet för sommarsäsongen med kör som sjunger och artikel i tidningen samma dag. Förhoppningsvis inte med fulbild på mig, som annars traditionen brukar vara... men något ska jag väl ha igen för alla de människor som JAG övertalar vara med på bild då jag frilansar omkring. I alla fall så blir morotskakorna bättre om de får stå och safta till sig ett dygn, så det doftar kanel, ingefära, kardemumma och muskot i hela köket. Sedan fortsätter allt i samma stil ända fram till klockan 4 i morgon eftermiddag då rabarberpajen bakas och vi sätter igång och bre mackor. Det hela kröns förstås av räkmackorna, som alltid är det sista som går ut.
... och sen kommer folk...
Det kan bli en lång kväll, för dagen har ägnats åt att först ta en ny omgång prover på lille sonen (bara för jämförelse, han mår fortfarande bra). Det skulle tappas blod och urin. Den lille mannen var jätteduktig, som vanligt. Han fnissar för han tycker det kittlas när de sticker, och sedan vill han helst behålla papperet de läger i armvecket efter sticket, för när man vecklar ut det ser fläckarna ut som konst. Blodkonst.
På sjukhus orkar barnen med nästan vad som helst. När vid sedan anlände till det megastora byggvaruhuset med tyskt namn som har nyöppningsrea på färg - ja, då blev de plötsligt svagare och svagare. Väl inne på monster-that's-not-a-moon-that's-a-space-station-stora-IKEA så blev de totalt orkeslösa. Den store påstod att han sov medan han gick och höll sig fast i vagnen med slutna ögon och den lille kröp upp i kundvagnen och byggde sig en tron av inköpen.
Så det blir kanske en tidig kväll ikväll?
Vete sjutton om de inte piggar på sig igen, för farfar frågade nyss om de trodde de orkade fiska lite ikväll igen.
Och jag funderade ett tag på att bryta mig in i grannens lada för att undersöka vad som gömmer sig där:
En kittel full med renaste gull?
... och sen kommer folk...
Det kan bli en lång kväll, för dagen har ägnats åt att först ta en ny omgång prover på lille sonen (bara för jämförelse, han mår fortfarande bra). Det skulle tappas blod och urin. Den lille mannen var jätteduktig, som vanligt. Han fnissar för han tycker det kittlas när de sticker, och sedan vill han helst behålla papperet de läger i armvecket efter sticket, för när man vecklar ut det ser fläckarna ut som konst. Blodkonst.
På sjukhus orkar barnen med nästan vad som helst. När vid sedan anlände till det megastora byggvaruhuset med tyskt namn som har nyöppningsrea på färg - ja, då blev de plötsligt svagare och svagare. Väl inne på monster-that's-not-a-moon-that's-a-space-station-stora-IKEA så blev de totalt orkeslösa. Den store påstod att han sov medan han gick och höll sig fast i vagnen med slutna ögon och den lille kröp upp i kundvagnen och byggde sig en tron av inköpen.
Så det blir kanske en tidig kväll ikväll?
Vete sjutton om de inte piggar på sig igen, för farfar frågade nyss om de trodde de orkade fiska lite ikväll igen.
Och jag funderade ett tag på att bryta mig in i grannens lada för att undersöka vad som gömmer sig där:
En kittel full med renaste gull?
måndag 10 juni 2013
Ironin är död
Någonstans i mitten på 90-talet bestämde sig stora delar av västvärlden för att bli ironisk. Det skedde någonstans samtidigt som vi bar fleecetröjor med inkamönster, killar hade page och tjejer hade någon sorts bågformad lugg rakt uppstående från pannan och jeans med hög midja. Vi borde ha fattat att vi inte hade full koll. Jag skyller på Killinggänget. De var bara för kul. Och helt plötsligt ville alla vara sådär bitande som Henrik Schyffert och asgarvsroliga som Robert Gustavsson.
Det har hållit i sig, det där. Den ironiska tonen, trots att de som var "Tha latest shit" då är 40-50 nu och nu egentligen borde släppa taget om den där icke särskilt gyllene åldern som var 1990-talet.
Men fortfarande så hamnar man rätt ofta i sällskap där tonen är genomgående raljerande och alla uttalanden är ironiskt knivvassa. Jag kan tycka det är rätt kul ett tag. Slagfärdighet och knivskarp "wit" ha-haa! Men efter en ganska kort stund så blir det gärna rätt krystat. Det kräver enorm intelligens och självinsikt för att hålla igång ett sådant samtal en längre tid utan att man bara framstår som dum och okänslig. Jag klarar då inte av det.
Felet ligger lite i själva begreppet:
Ironi (grekiska εἰρωνεία eironeía, bokstavligen "omkasta", "förställa") är en stilfigur som innebär att det finns en skillnad mellan vad som sägs och vad som egentligen menas. Publiken, åtminstone en del av den, förutsätts även vara införstådd med detta. Ironi kan vara humoristisk, men behöver inte vara det. Den kan användas för att undvika öppen konflikt, för att locka till skratt och för att antyda sidor av en företeelse, en person, en tanke etc som man anser svåra eller olämpliga att utpeka öppet.
Att vara ironisk är alltså att förställa sig, att göra sig till. Ofta för att något är för svårt för att prata om rakt av. Jag vet inte om det är det som behövs längre? Vi kanske behöver prata mer på riktigt istället. Våga vara allvarliga om saker. Skratta, ja. Mycket och ofta. Men kanske inte åt allt.
Jag tycker det är skönt att de närmaste generationerna tycker att det är okej att ta saker på allvar. Att vara riktigt intresserad av något, vilja bli något stort, våga brinna för något. Visst, jag är påverkad av mina formativa år och kan inte låta bli att känna sarkasmerna hopa sig på tungan när det står en 18-åring i Idol och vill bli bäst i världen. På allt. Inom två år.
Men det är lite fint också. Lite friskt.
Ironin känns lite stel och unken. Inte ens Solsidan får en säsong tre. Och det är nog tur.
Det har hållit i sig, det där. Den ironiska tonen, trots att de som var "Tha latest shit" då är 40-50 nu och nu egentligen borde släppa taget om den där icke särskilt gyllene åldern som var 1990-talet.
Men fortfarande så hamnar man rätt ofta i sällskap där tonen är genomgående raljerande och alla uttalanden är ironiskt knivvassa. Jag kan tycka det är rätt kul ett tag. Slagfärdighet och knivskarp "wit" ha-haa! Men efter en ganska kort stund så blir det gärna rätt krystat. Det kräver enorm intelligens och självinsikt för att hålla igång ett sådant samtal en längre tid utan att man bara framstår som dum och okänslig. Jag klarar då inte av det.
Felet ligger lite i själva begreppet:
Ironi (grekiska εἰρωνεία eironeía, bokstavligen "omkasta", "förställa") är en stilfigur som innebär att det finns en skillnad mellan vad som sägs och vad som egentligen menas. Publiken, åtminstone en del av den, förutsätts även vara införstådd med detta. Ironi kan vara humoristisk, men behöver inte vara det. Den kan användas för att undvika öppen konflikt, för att locka till skratt och för att antyda sidor av en företeelse, en person, en tanke etc som man anser svåra eller olämpliga att utpeka öppet.
Att vara ironisk är alltså att förställa sig, att göra sig till. Ofta för att något är för svårt för att prata om rakt av. Jag vet inte om det är det som behövs längre? Vi kanske behöver prata mer på riktigt istället. Våga vara allvarliga om saker. Skratta, ja. Mycket och ofta. Men kanske inte åt allt.
Jag tycker det är skönt att de närmaste generationerna tycker att det är okej att ta saker på allvar. Att vara riktigt intresserad av något, vilja bli något stort, våga brinna för något. Visst, jag är påverkad av mina formativa år och kan inte låta bli att känna sarkasmerna hopa sig på tungan när det står en 18-åring i Idol och vill bli bäst i världen. På allt. Inom två år.
Men det är lite fint också. Lite friskt.
Ironin känns lite stel och unken. Inte ens Solsidan får en säsong tre. Och det är nog tur.
söndag 9 juni 2013
Sommarpimpad blogg
Visste ni att jag finns i tecknad version också? Nej?
Okej, nu vet ni.
Förstås är det fina-Elina-Höglander som står för denna version av mig också. Det är inte Jessica Rabbit, direkt. Men hon är ganska kul, teckande Åsa.
För dem av er som gillade familjebilderna från senaste bloggheadern; jag ber om ursäkt. Mina pojkar tycker de ser ut som bebisar på bilden (så den är endast för privat bruk numera.)
Jag lade in Elinas rendering av mig, också för att denna fantastiska illustratör snart kommer med en ny bok på mitt förlag, tillsammans med en helt ny författare. Följ blogg eller facebook för nyheter, snart är allt klart.
Godkväll från Toontown.
Okej, nu vet ni.
Förstås är det fina-Elina-Höglander som står för denna version av mig också. Det är inte Jessica Rabbit, direkt. Men hon är ganska kul, teckande Åsa.
För dem av er som gillade familjebilderna från senaste bloggheadern; jag ber om ursäkt. Mina pojkar tycker de ser ut som bebisar på bilden (så den är endast för privat bruk numera.)
Jag lade in Elinas rendering av mig, också för att denna fantastiska illustratör snart kommer med en ny bok på mitt förlag, tillsammans med en helt ny författare. Följ blogg eller facebook för nyheter, snart är allt klart.
Godkväll från Toontown.
lördag 8 juni 2013
Snacka om spurt
Jag ville bara meddela att från och med i morgon har vi färdiga jordgubbar i växthuset. Det var något av en spurt som naturen lagt in, när den väl bestämt sig för att det skulle bli vår. Istället för fortsatta förseningar har allt börjat bete sig som om det går på steroider och växer som aldrig förr. Plötsligt är allt en vecka för tidigt istället för en vecka försenat.
snart....
Jag har redan börjat ta in och hänga kryddor på tork, så det är väl lika bra att börja kolla upp hur det ser ut med glasburkar och flaskor och sådant till augusti-september.
Det kanske ska bli årets utmaning, istället för köpstopp? Att kolla hur länge vi klarar oss innan vi måste köpa frukt och grönsaker från affären i år...
snart....
Jag har redan börjat ta in och hänga kryddor på tork, så det är väl lika bra att börja kolla upp hur det ser ut med glasburkar och flaskor och sådant till augusti-september.
Det kanske ska bli årets utmaning, istället för köpstopp? Att kolla hur länge vi klarar oss innan vi måste köpa frukt och grönsaker från affären i år...
fredag 7 juni 2013
Liten aning äckligt
Jag vet inte vad ni säger, men jag känner mig en liten aning olustig och äcklad inför allt det här med prinsessan Madelienes bröllop. Det sägs att hon bad sina föräldrar att få gifta sig i stillhet och helst inte ens i landet, men att kungen på grund av hennes allmänna impopularitet tvingade dem till att gå med på ett TV-sänt evenemang.
Kungen.
Vilken PR-stjärna. Not.
Egentligen vore det den bästa vägen för alla inblandade om de gjorde precis motsatt vad Hans Kungliga Majestät föreslår och sedan låtsas som om det var hans idé. För jag vet inte om jag känner jubel och glädje inför det faktum att mina skattepengar - återigen - betalar festkostnader för människor jag inte känner eller har någon nytta av.
Jo, jag ber om ursäkt, rojalister. Kungafamiljen gör ingen större PR-nytta än några schyssta kändisar skulle göra. Världens mest fotade och mest kända bebis heter inte Estelle - hon heter Blue Ivy (Beyonce och Jay-Z:s unge) Världens mest hårdbevakade kommande bröllop är inte Chris och Maddes. Det är Angie och Brads. Och nej, återigen, kungafamiljen har inga "egna pengar". Även om de gjort lyckade investeringar så kom pengarna till investeringarna från början av skattemedel.
Istället mår jag lite smått illa av alla uppräkningar av hur många amerikanska miljardärer som ska komma på bröllopet och hur många personer som legat med antingen en Kardashian eller en Hilton som just nu festar på Stureplan.
Isch. Men förhoppningsvis går det hela över snabbt. Och utan alltför många "grattis Madde och Chris!" på folks Facebook-sidor. Ni känner inte dem. De skiter blankt i er. Och leve republiken.
Kungen.
Vilken PR-stjärna. Not.
Egentligen vore det den bästa vägen för alla inblandade om de gjorde precis motsatt vad Hans Kungliga Majestät föreslår och sedan låtsas som om det var hans idé. För jag vet inte om jag känner jubel och glädje inför det faktum att mina skattepengar - återigen - betalar festkostnader för människor jag inte känner eller har någon nytta av.
Jo, jag ber om ursäkt, rojalister. Kungafamiljen gör ingen större PR-nytta än några schyssta kändisar skulle göra. Världens mest fotade och mest kända bebis heter inte Estelle - hon heter Blue Ivy (Beyonce och Jay-Z:s unge) Världens mest hårdbevakade kommande bröllop är inte Chris och Maddes. Det är Angie och Brads. Och nej, återigen, kungafamiljen har inga "egna pengar". Även om de gjort lyckade investeringar så kom pengarna till investeringarna från början av skattemedel.
Istället mår jag lite smått illa av alla uppräkningar av hur många amerikanska miljardärer som ska komma på bröllopet och hur många personer som legat med antingen en Kardashian eller en Hilton som just nu festar på Stureplan.
Isch. Men förhoppningsvis går det hela över snabbt. Och utan alltför många "grattis Madde och Chris!" på folks Facebook-sidor. Ni känner inte dem. De skiter blankt i er. Och leve republiken.
onsdag 5 juni 2013
Sommarn är lång...
När sommarn' har börjat
Och ligger framför oss
Då undrar man vad man ska göra
Man grunnar och tänker på tusen ideér
Och lyssna nu ska ni få höra:
Man kan ju
Bygga raketer,
Fightas med mumier,
Stå i Eiffeltornet och rapa
Upptäcka något
Som aldrig funnits
Tvätta och bada en apa
Surfa på en våg
Lattja och ha kul
Leta i huven och stå
Hitta fåglar små
Måla jorden gul
Syrran får mer än hon tål!
Sommarn är lång,
Det finns massor med kul om
Man bara tar det kallt
Så häng med oss för Phineas och Ferb
Dom kommer att göra allt
Så häng med oss för Phineas och Ferb
Dom kommer att göra allt
Ni som har barn i samma ålder som jag känner kanske till den här serien? Den handlar om två styvbröder som uppfinner saker - och eftersom det är tecknat så blir det något i stil med detta:
Visst, det är hitte på alltsammans, men jag känner ju igen den där entrprenörsandan som drabbar barn i början på sommarlovet. Mina söner har gjort... ja, typ allt, redan. Det är första dagen på sommarlovet, klockan är tre, och vi/de har redan: byggt en monsterpark i Minecraft, badat, skrapat ur frysen så de fick snö att leka med på sommaren, sorterat alla sina filmer i "sparas" eller "bebis"-högar och byggt en egen minigolfbana med sex olika banor.
Så småningom lugnar det ner sig, men idag är det fullt ös - och mitt i allt sitter jag och försöker jobba...
Kanske lika bra att ge upp? I morgon bitti ska jag göra reportage från en nationaldagsfrukost, så jag borde kunna lägga ner tills dess.
tisdag 4 juni 2013
Behöver inte bli räddad
För ett tag sedan började Anita Sarkeesian lägga upp ett antal youtube-program som diskuterar spel som ett medium bland andra i en feministisk diskurs. I princip så pratar hon om hur spel kan påverka vår syn på oss själva som män eller kvinnor genom de stereotyper som finns i spelen. Det är inget annorlunda från hur vi diskuterar film eller litteratur och det är inte ett bitterfittigt angrepp på någon.
Det är en diskussion som väntar på feedback
Ändå har youtube blivit lite kissnödiga och stängt av hennes kanal efter upprepade påstötningar från spelindustrin. Ändå fortsätter förstås filmerna att spridas. Så här, till exempel.
Det som de första två avsnitten av serien har handlat om är hur spelstereotypen (kallas trope inom litteratur-eller filmanalys) Jungfru i nöd har påverkat vår syn på oss själva som män eller kvinnor.
Stereotypen och upplägget i många, många spel är ju att en skön jungfru/prinsessa/allmän snygging råkat ut för en farlig situation och måste räddas av hjälten i spelet så då är en manlig karaktär. Den här stereotypen är otroligt vanlig, i alla spel från barnsliga varianter som Zelda och Mario till de barnförbjudna varianterna. De följer oss genom livet. De påverkar oss.
De påverkar oss så till den milda grad i vi i viss mån tror att ena halvan av den vuxna befolkningen är skyldig att beskydda och rädda den andra, baserat på inga andra omständigheter än kön. Det här är inte vare sig männens eller kvinnornas fel - det är bara den inbördes relation vi skapat och nu måste ta oss ur på något sätt. Jag har hört vuxna kvinnor som sitter och längtar på tjejfester efter en "riktig karl" som kan fixa till saker och rädda dem från situationer. Jag har sett män som inte kan rädda sig själva ut ur en papperspåse spänna ut bröstet och stega fram för att hjälpa mig när jag råkat in i en diskussion med någon.
Men jag behöver inte räddas. Jag har aldrig behövt det.
Så vad gör man åt saken?
Jag tror man ska säga till sina döttrar "Du kan själv".
Jag tror man ska säga till sina söner "Fråga först om personen behöver hjälp, gå inte bara fram"
Och jag tror man ska resonera om det man ser. Eller läser. Eller spelar. Utan att vara rädd. De tappra riddarna och damerna i nöd hör hemma i sexiga rollspel. Inte i verkligheten.
Länk till Sarkeesians program
http://bloggar.aftonbladet.se/speltuben/2013/06/tropes-vs-women-del-2/
Det är en diskussion som väntar på feedback
Ändå har youtube blivit lite kissnödiga och stängt av hennes kanal efter upprepade påstötningar från spelindustrin. Ändå fortsätter förstås filmerna att spridas. Så här, till exempel.
Det som de första två avsnitten av serien har handlat om är hur spelstereotypen (kallas trope inom litteratur-eller filmanalys) Jungfru i nöd har påverkat vår syn på oss själva som män eller kvinnor.
Stereotypen och upplägget i många, många spel är ju att en skön jungfru/prinsessa/allmän snygging råkat ut för en farlig situation och måste räddas av hjälten i spelet så då är en manlig karaktär. Den här stereotypen är otroligt vanlig, i alla spel från barnsliga varianter som Zelda och Mario till de barnförbjudna varianterna. De följer oss genom livet. De påverkar oss.
De påverkar oss så till den milda grad i vi i viss mån tror att ena halvan av den vuxna befolkningen är skyldig att beskydda och rädda den andra, baserat på inga andra omständigheter än kön. Det här är inte vare sig männens eller kvinnornas fel - det är bara den inbördes relation vi skapat och nu måste ta oss ur på något sätt. Jag har hört vuxna kvinnor som sitter och längtar på tjejfester efter en "riktig karl" som kan fixa till saker och rädda dem från situationer. Jag har sett män som inte kan rädda sig själva ut ur en papperspåse spänna ut bröstet och stega fram för att hjälpa mig när jag råkat in i en diskussion med någon.
Men jag behöver inte räddas. Jag har aldrig behövt det.
Så vad gör man åt saken?
Jag tror man ska säga till sina döttrar "Du kan själv".
Jag tror man ska säga till sina söner "Fråga först om personen behöver hjälp, gå inte bara fram"
Och jag tror man ska resonera om det man ser. Eller läser. Eller spelar. Utan att vara rädd. De tappra riddarna och damerna i nöd hör hemma i sexiga rollspel. Inte i verkligheten.
Länk till Sarkeesians program
http://bloggar.aftonbladet.se/speltuben/2013/06/tropes-vs-women-del-2/
måndag 3 juni 2013
Skenmanövrar
Panta rei. Eller, allting flyter, om man nu vill använda ett språk som typ lever istället för ett utdött. Det är lite flytande just nu, och jag försöker bringa ordning i tillvaron. Strukturera upp boksläpp och säsongsstart på caféet och vilka artiklar jag måste få iväg i nästa vecka.
Det går sådär. Och jag får bara acceptera att det är lite krångligt just nu. Det är många människor som ska samköra sina liv med mitt.
Istället sken-organiserar jag saker. Det är tydligen en rätt vanlig reaktion på stress man inte kan rå på, man tacklar de områden i livet som GÅR att få ordning på, och då blir balansen bättre. Som när man har en riktigt dålig hårdag - så kan man överkompensera med sminket. En skenmanöver. Eller då man haft en riktigt frossarhelg och på måndagen äter en sallad till lunch och går en powerwalk. Skenmanöver.
Så ja, jag viker tvätt, jag. Och har storhandlat. Och jag har låtit pojkarna göra matsedelsförslag för hela sommarlovet.
Det är det eller kamomillté. Eller valium.
...fast det kunde ju vara värre:
Det går sådär. Och jag får bara acceptera att det är lite krångligt just nu. Det är många människor som ska samköra sina liv med mitt.
Istället sken-organiserar jag saker. Det är tydligen en rätt vanlig reaktion på stress man inte kan rå på, man tacklar de områden i livet som GÅR att få ordning på, och då blir balansen bättre. Som när man har en riktigt dålig hårdag - så kan man överkompensera med sminket. En skenmanöver. Eller då man haft en riktigt frossarhelg och på måndagen äter en sallad till lunch och går en powerwalk. Skenmanöver.
Så ja, jag viker tvätt, jag. Och har storhandlat. Och jag har låtit pojkarna göra matsedelsförslag för hela sommarlovet.
Det är det eller kamomillté. Eller valium.
...fast det kunde ju vara värre:
lördag 1 juni 2013
Fördelar
Den här månaden ska jag jobba ungefär dubbla dosen jag brukar på den tidningen där jag har de flesta av mina frilansjobb. Jag täcker upp en annan persons semester. Det har jag heller inte något emot, jag är satt på jobb av typen feature. Idag har jag till exempel varit på antik och retromässa och pratat med säljare om gamla prylar. En dam hade antikt mode som lite av en specialitet - jag lärde mig en hel massa om antika spetsar och handbroderade aftonväskor och hattnålar och sånt...
Spets från 1920-talet. Mkt cool.
Det är just sådana saker som jag gillar extra mycket med mitt jobb på sommaren. Jag får åka på grejer jag aldrig skulle ta mig tid att åka på annars. Friluftsteatrar och utställningar och båtslussningar och så... sånt man annars ser i tidningen och tänker "Oj, det vore kul!" och sedan går man och klipper gräset istället. Och så får jag betalt för att åka dit.
I morgon ska jag besöka en tystnadsretreat. Efter en gemensam lunch ska alla meditera i grupp och sedan vandra en medeltida pilgrimsled under reflektiv tystnad.
Det hade jag nog heller inte gjort på egen hand. Men det ska bli intressant.
Spets från 1920-talet. Mkt cool.
Det är just sådana saker som jag gillar extra mycket med mitt jobb på sommaren. Jag får åka på grejer jag aldrig skulle ta mig tid att åka på annars. Friluftsteatrar och utställningar och båtslussningar och så... sånt man annars ser i tidningen och tänker "Oj, det vore kul!" och sedan går man och klipper gräset istället. Och så får jag betalt för att åka dit.
I morgon ska jag besöka en tystnadsretreat. Efter en gemensam lunch ska alla meditera i grupp och sedan vandra en medeltida pilgrimsled under reflektiv tystnad.
Det hade jag nog heller inte gjort på egen hand. Men det ska bli intressant.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)