Crop circles

Jag skulle ju ha bloggat igår. Men så var jag ute på ännu en sådan där extremt varm cykeltur och kom tillbaka svettig och med huvudvärk och så blev min äldste son sur på mig eftersom jag halvt om halvt lovat honom att få se på X-men I som har elvaårsgräns (och jag tyckte han kunde gå och lägga sig istället). Så då var jag tvungen att sitta med honom och göra det. Någonstans strax efter att Mystery saboterar Cerebro så började jag lida av seriös gamnacke.

Alltså - ingen blogg.

Men ämnet hade jag redan igår. När jag cyklade den sista sträckan hem igår så noterade jag att en av åkrarna på västra sidan om vägen hade fått sädescirklar. Missförstå mig rätt, det handlar inte om UFO:n här. Varenda en som bor i närheten av en åker på sommaren vet att det är ett ganska vanligt sommarfenomen. det går till och med att ställa sig och titta på när det händer. Det är bara att gå ut i den där kraftiga blåsten som kommer alldeles innan ett sommaråskväder när det är riktigt varmt ute. Luftvirvlarna trycker ner de tunga axen på den nästan färdiga säden som lägger sig som dominobrickor. Det är ganska häftigt. Inte så bra för skörden, förstås.

Så tyvärr tror jag att de allra flesta sädescirklar nu för tiden görs så här:

 

..eller oftare av en bonde med en vält och en traktor med schysst svängradie som har fått så dålig gröda att den knappt är värd att slösa diesel på att ta in. Har den bonden dessutom en campingplats eller ett B&B på sina ägor, ja - jag kan garantera att de snygga mönstren är man made.

 

Eftersom jag nu inte stod på ett tak eller svävade ovanför åkern ifråga, kan jag inte säga med säkerhet säga vad sädescirklarna i grannens åker formade för mönster. Men är det ett UFO som gjort dem, så är de förmodligen i formen av en stor pil och texten "landa här". Vart pilen skulle peka? Majsfältet på andra sidan diket, förstås.

Tropiska nätter och skrämseltaktik

Det var nästan en tropisk natt i Sverige igår natt, enligt SMHI. En sådan natt då dygnstemperaturen inte sjunker under 20 grader på hela natten. Men så blev det i alla fall inte. Det var femton grader varmt utomhus då jag gick och lade mig. Jag har för tillfället gjort om altanen till skrivarstuga. I brist på absint fick jag dricka alkoläsk som smakade hallonsoda. Men man "tager hvad man hafver" som Kajsa Varg (faktiskt INTE sa).

Med värmeböljan följer väderskandaljournalistiken. Just nu ropar svarta rubriker ut att Nordpolen har blivit en sjö. Jag antar att det är nu vi ska kasta aska i håret, skriva "SLUTET ÄR NÄRA!" på skyltar och ge oss ut på gatorna, för att när som helst dränkas i flodvattenvågen från norr? Nej. Nordpolens is täcks ofta av ett ytlager av smältvatten så här års.

pol med snö

pol med vatten

Dessutom så är det här ingen nyhet utan något vi alla en gång har lärt oss, förmodligen i skolan. Någon gång har vi alla hört talas om de expeditioner till nordpolen som inte kunde genomföras på sommarhalvåret just på grund av detta.

Jag blir arg på den här sortens armageddon-väder-journalistik, för den är den mediameterologiska varianten av att ropa varg. Det finns ju verkliga problem förknippat med om den här issmältningen blir förlängd eller i för stor mängd. Extremväder, översvämningar, you name it. Men vem läser till slutet på artikeln när de väl med en fnysning fortsatt förbi ingressen och konstaterat att det hela bara rörde sig om taskig rubiksättning? När väl något väderfenomen dyker upp som verkligen kräver snabb handling/evakuering/sandsäckar och nödproviant, ja - då är det väldigt många som bara kommer att säga: "samma dravel som vanligt" och vägra flytta på sig. 

Jag är lite rädd att jag kommer att vara en av dem. Med min vanliga, goda, överlevnadsinstinkt nednött av mediaskräp.

300-mils jubileum

Med kvällens cykeltur räknade jag ut att jag och min käre C.E. (Crescent Edge) firar vårt 300-mils jubileum. Tänk att det bara är två och ett halvt år sedan vi först träffades! Det var varmt i alla fall, att cykla. 29 grader varmt. Och på 300 mil har jag inte lyckats sätta dit en sådan där smart hållare för vattenflaska. Det säger väl en del om vilket klimat vi vanligen har i Sverige. Det är inte så man i vanliga fall svettas ihjäl.

My prescious...

I vanliga fall brukar en långtur på cykel i kortbrallor och linne innebära skyfall någonstans vid tvåmilavändningen - men inte idag. Det är översvämning i halva Sverige, men inte en droppe här.

Pust.

Kusligt husligt

Det är 30 grader varmt i mälardalen och man riktigt hör hur säden ute på åkern säger fr-r-äää-ssss och brådmognar. Det är inte så bra. Övriga växter tror att vi bor i något mycket varmt land, vilket leder till att vi har fullt av mandariner, chili och det börjar komma vattenmeloner i växthuset. Jag lovar bidra med bildbevis på detta men det är för varmt just nu, går jag i närheten av växthuset så kommer jag att svimma...

Ikväll ska jag sätta mig och skriva skräck. Det är förmodligen den genre just nu som är längst från sinnet, men det måste göras den här veckan om det ska bli någon kuslig bok lagom till Halloween. För att värma upp ska jag läsa Stephen King, dagsnyheterna (folk är fan inte kloka) och gå en kvällspromenad närmare grannens majsodling än jag brukar.

Tills dess gör jag bonnakärringsaker som att safta och sylta. Idag blir det vinbärssaft och krusbärscurd. Undrar om det är gott? Det påminner i alla fall inte lika mycket om snor som rabarberkräm gör.

Glöm inte att dricka vatten i värmen! Ses i mörrn.

Tanter, fruar, författare och annat

Nu har vi avslutat bokrelease och minikonferens hos Vita Frun för den här gången. Förhoppningsvis har de flesta kommit hem säkert, eller är på god väg. Ja, med vissa undantag, eftersom ett par av våra gäster från Sveriges framsida eventuellt följt sin GPS-tant till Norge. Eller Ulan Bator. Allt är möjligt.

Som bara för att bevisa att jag faktiskt inte ljuger särskilt ofta, så slog bokcaféet ett nytt besöksrekord igår igen, och gästande författare och skrivarentusiaster kunde bara gapa åt kön som ringlade sig i dubbla rader framför cafédörren.

Även om det är svårt att tro, så vill dessa människor bara köpa en helt vanlig räkmacka. Man skulle kunna tro att vi lägger skivat bladguld på dem, men de ser bara ut så här:

 

I samband med bokcaféet skedde då förstås releasen av Sara Sjöbloms och Elina Höglanders bok Först kom jag, med försäljning och signering av LiLmedias andra böcker. Vi sålde bra, och författarna jobbade hårt vid bordet. 

 Senare på kvällen var det transport till Vita Fruns B&B i Kolsva. Nina har gjort storverk i att förvandla det gamla sekelskifteshuset till ett nästan spökfritt pensionat. Alla förklarade sig helt nöjda och glada och inte ens den tjej som under hela natten blev knuffad av en spökdam hade några reservationer inför att återkomma. Titta gärna på bilderna nedan, är det inte fint? Och hela huset för oss själva. 

 

Den här minikonferensen gav mersmak, och vi hoppas på att få återkomma. Just nu har LiLmedia fyra författare och en illustratör kontrakterade. Tills att vi blir så många att vi växer ur Vita Fruns, så kommer vi att komma tillbaka, det är jag säker på. 

Nu ska jag ha mig en ledig eftermiddag. Därmed basta. Och sedan ska jag sälja och göra lite flera böcker.

Då ska vi se...

Vad är det nu jag måste komma ihåg att ta med mig till morgonens boksläpp...

Några goodiebags.


Något att bjuda på...

och å, javisst ja.

Det hade ju varit pinsamt att glömma bort dessa.

#blåbärsskogen

Om bara tre dagar får jag finbesök av författare, vänner och bloggsystrar från flera olika delar av landet. Som tur är har jag varit vettig nog att hysa in dem som ska sova över här:
http://www.vitafruns.com/  (überLinn, jag har just fått reda på att Ernst har packat ihop och lämnat orangeriet. Faran över!)

Tur för dem, alltså, för jag hinner just inte städa och ställa i ordning här hemma. Men vissa saker måste ju få gå före. Det är nu det finns blåbär i skogen, till exempel. Idag multitaskade jag dessutom och lämnade barnen hemma men tog mountainbiken. Den älskar skogen. Så, min skogstur var idag lika delar:

...adrenalinrusch efter bergsklättring medelst cykel


och

...trädens lugna sus och blåbärsmeditation


Stort plus för att det faktiskt börjar bli mer av att plocka blåbär och inte jaga blåbär. Stort minus för att det är för torrt för kantareller. Sedan är jag glad att meddela att jag bara hittade två skelett den här gången, och inget av dem tillhörde thailändsk, mördad bärplockare. Utan en älg och ett rådjur. Vilket man alltid är glad för. Däremot såg det ut som om älgskelettet hade misstänkt raka benkanter = tjuvjagat. Och sedan blir det matningsplats för stora rovdjur som annars håller sig längre bort i skogen. Inte bra. Folk är värst. Varje gång.

Örtagård

Tendenserna finns, det måste jag erkänna. Jag kommer förmodligen att bli en riktig gammal örtahäxa när jag blir gammal (om jag nu blir gammal måste jag väl tillägga - eller om jag redan ÄR gammal ). Jag kan se det framför mig, hur jag går ut i min örtagård och kurerar mig själv från allt utom akut hjärtinfarkt...

Kanske är jag bara lite påverkad av det faktum att jag var på visning i en örtagård igår som var konstruerad efter medeltida franciskansk modell. Så här:

Allt guiderna hade var den här handritade varianten (i ett exemplar) men ni fattar säkert upplägget.

















Jag har ju själv börjat på en egen örtagård, men det är det förstås inte många som ser än. Med börjat kanske jag ska förtydliga, att jag i samråd med min trädgårdsparter och svärmor sett ut platsen och börjat flytta om vissa växter dit. Men en dag, så... Det stora plusset var att jag under vandringen insåg att jag faktiskt redan har ungefär hälften av de 143 växterna redan! Det är bara det att de inte sitter samlat än utan är utspridda på 3000 m2.

Tills dess att jag har en identisk, så tänkte jag ni kanske ville se en del av fotona från igår:

Sakta en tur genom stan

Eftersom bokcaféet är i full sving och en bokrelease närmar sig, så var jag i veckan glad att få beställning på två stycken frilansartiklar som kombinerar upplevelse med jobb. Igår kväll gick jag med på stadsvandring med brott och straff-tema. Har ni gått en sådan i er stad? Jag tog min premiärtur förra sommaren, och blev förvånad över hur populär vandringen var och hur blandad publiken är. Gårdagens publik hade ett ålderspann från 9 - 90 år. Inte illa.

Just Köpings stadsvandring har två stora fördelar: delar av den dramatiseras av skådespelare från lokalteatern och den är  nästan gratis. Snacka om samhällstjänst åt höger och vänster och kultur och kommun och historia och kultur... Även om man (som jag nog måste säga att jag ) är välbekant med den västmanländska historien så till den grad att det inte ofta är några nytt som presenteras, så är det roligt att se främst barnens reaktioner på det som berättas. Och också att se sin egen stad lite utifrån.

Hagateaterns skådisar skildrar ett blodigt mord på hustruplågare. Här tar grannfrun hand om kniven.







När jag faktiskt har tid att titta på Köpings centrum så är det alltid kul att se hur hälften av centrum är ren funkis, och andra hälften är modell marsipantårta/marängarkitektur.

 

Ikväll ska jag gå nästa visning, av Santa Karins Örtagård, i närbelägna medeltidsstaden Arboga. Klosterträdgård och örter som medicin. Återkommer med mer om det i morgon.

Semesterfirare och Cumberbatch som Assange

Sverige firar semester utav bara helskotta. Tyvärr lite för mycket på sina håll. Medan jag pratade med vännen T. på telefon (hon var i stans centrum) så inträffade en olycka vid posten alldeles bredvid henne. En bil backade rakt ut på gatan och in i en annan bil. Efter en stunds palaver hoppade farbrorn ifråga in i bilen igen, backade på bil nummer två och stack sedan från platsen.

Nu vet jag ju inte om så var fallet här, men det är många som ignorerar de vanliga reglerna under semestern. Lagar också. Som den som tydligt markerar att man inte får sätta sig bakom ratten när man druckit. Ljuset och värmen gör att vi adapterar chartersemseterbeteende också hemma. Vi har mindre kläder, dricker mer, äter mer, har mer sex, är oftare otrogna och gör av med mer pengar. På bokcaféet ökar vår dricks med 100% när folk går på semester. Vi hör ständigt "Nej, det är alldeles för lite pengar, ta den här tian också!"

Frågan är då om det är bra eller dåligt för det tillknäppta, svenska folket att slå sig loss lite? Ja, jag är inte säker, men som folk är vi ju lite bipolära och har väldigt lätt att ta vårt beteende lite för långt åt det ena eller andra hållet... gissar att det är rätt många i år som kommer att ha enorm ångest fram i oktober.

Sedan vill jag bara meddela att jag efter mycket om och men sett trailern till The Fifth Estate.

 

Jag tvekade ganska länge, eftersom Benedict Cumberbatch i den filmen spelar Julian Assange. Jag har ju sedan Sherlock varit en sann anhängare av den skådespelaren (ni vet, svår röstfetisch) och har därför dragit mig i det längsta för att få den fina fantasibilden förstörd. Det kan ju hända när en favoritskådis spelar en ganska slemmig karaktär. Jag har ännu inte kommit över Christian Bales prestation i American Psycho. Jag kan inte ens kolla på Batman-filmerna utan att rysa.

Jo, för jag anser ju att Assange som person är en ganska slemmig typ. Jag har aldrig förstått varför världen har så svårt att förstå att en man på samma gång kan vara a) passionerad förkämpe för det fria ordet och b) våldtäktsman. Det är väl inte på något sätt något nytt?

Vi vill så väldigt gärna att en persons livsverk och moraliska fiber stämmer överens. Men så är det ju oftast inte. Hur många stora statsmän har inte supit som svin, haft älskarinnor i mängd, förskingrat pengar, misshandlat fruar, beordrat mord och mycket, mycket annat och ändå räddat hela nationer från krig, svält och sjukdom? Jag skulle vilja påstå att de stora hjältarna i vår historia ofta är ganska problematiska personer. Jag tror Assange mycket väl kan vara skyldig till det han anklagats för i Sverige. 

I alla fall så är läget lugnt. Cumberbatch är så lik Assange i kroppspråk och australiskt uttal att jag tryggt får ha min Sherlockfantasi orörd. 

Och jag ser fram emot att se filmen.

Bokrelease och mälarstrand

Åh, om vi bara kunde få ett vettigt bredband hit ut till vischan... idag är det ångdriven lina som gäller. När det inte glappar och jäklas så man inte får någon kontakt över huvud taget. Jag lyckades i alla fall få iväg inbjudan till bokreleasen av Sara Sjöbloms och Elina Höglanders nya bok. Fina författarna Lotta Modin och Paulina Wennerlund kommer också - och via facebook har jag nyss fått veta att vi kommer att få Überfint besök från längre ner i landet (big hint for you former Amelia-bloggers).

Jag börjar verkligen se fram emot det hela :-)

Här har ni inbjudan till evenemanget ifråga. Det är givetvis öppet på caféet som vanligt, så alla är hjärtligt välkomna att närvara.

 

Lägg till detta, att eftersom nätet ändå var nere, så förlade vi förmiddagens aktiviteter nere vid Mälaren. Spegelblankt vatten, sol, badande barn och segelbåtar som gled förbi lite harmoniskt sådär.

Sämre dagar har jag haft.

 

Samma strand, men för ett par år sedan. Tänkte som vanligt inte på att ta kort.

Sharknado och Aliengeddon

Jag är idag officiellt inkapabel att göra snygga layouter. Det går inte. Jag satt i tre timmar med en plansch och slutprodukten blev så ända in i helskotta ful att det bara var att slänga alltihopa och börja om. Fast det får nog vänta till i morgon. Jag cyklar till bokcaféet och sorterar böcker eller klipper gräs istället.

Vissa dagar får man ge upp och försöka med välbeprövade tekniker för att lösa upp blockaden. Skräp-TV brukar funka bra, taskiga romaner likaså. Det hade varit roligt att se detta mästerverk:

... men jag har inte lyckats lokalisera den än. 

Istället har jag suttit och hittat på andra typer av monster- och katastroffilmer att kombinera. Som:

ALIENGEDDON

En asteroid full av aliens är på väg att krocka med jorden, och alla som inte går åt i kraschen kommer förstås att inpregneras av aliens med syre till blod. Asteroiden måste sprängas av ett gäng blandade forskare (insert C-celeb here) innan det är försent!

eller...

PREDATRIX

Datahackern...öhm...Breo blir kontaktad av den mystiske...Animorpheus som säger att han måste ta ett blått piller för att kunna se jägaren The Predatrix som kommit från en annan dimension för att förstöra det underjordiska riket Clion.

eller...

RESIDENT ROCKY

Ett virus har drabbat jorden, och alla människor förvandlas till kortväxta, italienska boxare som släpar sig städerna runt med handskarna i luften och vrålar "ADRIEN!" istället för "Brain!" 

Och sådant tjänar man ju pengar på. Eller inte. Men vänta bara, snart dyker något av mina filmförslag upp på en bio nära dig :-)

Bär, bär, bär var're här!

Det är väl ingen som missat att det är bärsäsong just nu? Trodde väl inte det. Tidningarna och nätet svämmar över av recept på efterrätter och pajer och sånt man kan göra med jordgubbar och blåbär och hallon och...

Jordgubbar har vi förstås haft i veckor, men det blir inte mer än att man kan plocka av och ge barnen till mellanmål varje dag. Inget över för att sylta eller frysa in. Vi funderar hela tiden på om vi ska utöka med några rader till... men då blir det förstås mer att rensa.

Idag hann jag i alla fall slita ner ett par liter svarta vinbär till saft, och sedan var vi i skogen jag och yngste sonen.

Bildbevis på blåbärsplock. Och på samma gång faktiskt ett filmcitat från en Tarantinofilm - guldstjärna till den som gissar vilken jag menar.

Nu är det enda jag behöver en större frys, fyra par händer till alternativt fem timmar till på dygnet. Så ska jag väl få ihop en årsranson av bärrelaterade produkter innan säsongen är över.

Om nu inte det går att få till så blir det i alla fall blåbär och vaniljvisp till efterrätt idag.

Trevlig kväll.

Ormar och väderhäxor

Dagens stora nyhet i Köpingstrakten är väl att en lokal fiskare såg när två okända män enligt uppgift stannade på motorvägsbron över Hedströmmen och dumpade ett flertal ormar av okänd art rakt ner i vattnet. Typ...över fiskaren som fick panik och for därifrån. Här är artikeln.

http://bblat.se/nyheter/1.2142302-har-tror-sig-staffan-ha-sett-giftormarna

Mannen ifråga tror att det kan ha varit någon sorts exotiska ormar, och har gissat på kobror, pufformar, skallerormar, mm.

Det är svårt att veta hur mycket på allvar man ska ta uppgifterna om att det kan kräla runt sådana här sötnosar 25 meter från huset:

 

Vårt hur ligger dessutom en bra bit uppströms, så det är svårt att bli sådär otroligt upprörd. Dessutom vet man aldrig hur stora chanserna för att de här reptilerna ska överleva särskilt länge i svensk natur. Min gissning är att det här är insmugglade eller illegalt uppfödda djur som någon valt att dumpa för att inte åka dit. De brukar inte vara i särskilt fräscht skick som det är. Illa behandlade, illa matade och ofta sjuka. Och klarar de sig över sommaren så räcker det ju med en ordentlig vinternatt för att det ska vara adjöss. 

Men nyheten är lite typiskt Köping, på något sätt. När det väl händer något i den här stan så är det ofta i kategorin "udda".

I övrigt så ska vi ha en kväll för medlemmarna i föreningen Skolans bokcafé ikväll. Vi ska fira in semestern (eller helgen) med lite after work. Umgås. I vanliga fall brukar vi aldrig ha tur med vädret på dessa medlemspubar. Det brukar istället vara ösregn och kyla. På cafékvällarna, däremot, har det varit strålande solsken även under de mest regniga somrar.

Men i år har det varit lite tvärtom. Antingen har vi bytt skyddsängel/helgon/demon/spöke från någon som gillar fikande människor till någon som mer gillar öldrickande människor. (Från Hestia till Bacchus?), eller också kanske vi får titta efter en häxmästare istället för en häxa med väderstyrande krafter. För mer perfekt prata-skit-spela gamla låtar-och dricka vin-väder, det får man leta efter.

Om jag hade haft en dotter

Ända sedan igår har jag funderat över kopplingen mellan sommar och sexuellt våld mot kvinnor. Det hela började med ett blogginlägg från Asta som handlade om ett klantigt uttalande från polischefen i mitt hemlän, och som ungefär gick ut på att med sommaren så kommer lätta kläder och därmed våldtäkter.

Nu är det ju inte kläderna som skapar våldtäktsmannen. Det är inte det varma vädret heller. Däremot skapar tillgängligheten och tillfället brottslingen, som så ofta annars. Det ska till en riktigt engagerad våldtäktsman får att sitta ute i februari på någon mörk väg och vänta på att någon ska välja att gå till fots hem istället för att välja buss eller bil, och det kräver en del möda att få av en kämpande person långkalsonger och termobyxor. Jag menar inte att vara putslustig. Men det är lättare att försvara sig i kängor och skidbyxor än i kortkort och högklackat. En varm, vacker sommarkväll när alla tar vägen hem genom parken för att njuta av det fina vädret.

Sedan tror jag att vi har samma antal våldtäkter jämt. De flyttar bara inomhus och blir svårare att upptäcka resten av året. Jag tror det finns ett gigantiskt mörkertal där någon tagit hem fel man från krogen, fått iväg honom efter vad som lika gärna skulle klassificeras som sexuellt tvång och sedan skämts för mycket för att ringa polisen. För vad skulle de sedan säga, när polisen väl dykt upp? "Skyll dig själv som tar hem en främmande, berusad snubbe från krogen." ? Mycket troligt att den attityden skulle finnas där.

Så gott som alla kvinnor jag mött har en historia eller fler om hur de utsatts för sexuellt tvång. Ibland våldtäkt.  Jag har tre tillfällen jag minns: en av min pappas jobbarkompisar tafsade på mig ganska ordentligt när jag var 15, en pojkvän tjatade tills jag gick med på att ha sex med mig när jag inte ville (vi hade ett förhållande både före och efter) när jag var 18 och jag litade inte på honom fullt ut sedan, och till sist så höll jag på att bli våldtagen mitt på ett jäkla dansgolv på Munkkällaren i Visby. En typisk stureplanssnubbe med backslick och  pappas båt i hamnen bjöd upp mig för att dansa och började sedan i princip grovhångla och dra av mig kläderna på plats. Hade han fått med mig utanför krogen så hade jag inte klarat mig bra. Men jag tog mig loss och försvann i mängden. Kanske hittade han en ny tjej med mindre tur. Jag var 19.

Det är hela min historia i den aspekten. Jag har med andra ord klarat mig ganska oskadd. Alla män jag råkat på sedan dess har behandlat mig med stor respekt för min kropp och mina gränser. Vissa har oroat mig, och dem har jag valt att inte umgås med och inte vara ensam med.

Eftersom alla de där incidenterna jag skrev om hände innan jag fyllt 20, så har jag undrat en hel del över vad jag skulle säga till min tonårsdotter om jag hade en. Ni vet, en sådan här, typisk tjej:

Som vill ut och festa, träffa en mysig, fin kille. Som vill se sexig ut, gillar att sminka sig. Dricka riktigt sötäcklig cider och sedan dansa med sina kompisar hela natten, om de förstås kan ta sig in på krogen.

Om vakten tror på att de fyllt 20.

Det gäller förstås att flirta lite med dörrsluskarna, se lite extra sexig ut. Då kommer man in.

Pengarna till taxi, de kan man ju spara och köpa något annat för. Klädrean har ju börjat, allt är så billigt!

Det finns ju alltid någon som har bil, som man kan lifta med. Hem kommer man ju alltid. I värsta fall får man gå. Det är ju bara några kilometer.

Vad skulle jag säga till min dotter då? Ska jag hålla på mina feministiska principer? Säga att det är hennes mänskliga rätt att klä sig hur hon vill och ändå vara trygg, att det är polisens och vakternas jäkla plikt att se till att inget händer en ensam kvinna när hon går från krogen?

Eller ska jag varna henne, be henne vara uppmärksam? Förbjuda de sexigaste utstyrslarna? Göra henne rädd, och undermedvetet sända budskapet att hon inbjuder till oönskad uppmärksamhet genom att visa upp sin kropp?

Jag vet fan inte.

Ibland är jag bara glad och tacksam att jag har söner istället för döttrar. Söner som jag kan lära, att man ska respektera gränser. Jag får hoppas att jag gör ett tillräckligt bra jobb där i alla fall.

Kyligt

Jag tror att värmen eventuellt gör något mystiskt med vattnet. Eventuellt luften. Kanske någon sorts underjordiska ångor som svävar upp? Eller någon sorts ovanlig pollen? I alla fall finner jag det för tillfälligt nästan omöjligt att stressa upp mig över något.

Det började redan förra onsdagen, då vi hade för lite personal på bokcaféet och en konstant kö på mellan 50 och 80 personer under en hel timmes tid hur snabbt vi än slängde ut chokladbakelser med lakrits, pina colada-paj och räkmackor i deras hungriga munnar. Jag var lugnare än Kristina Lugn. Jag närmade mig Thomas DiLeva, om man säger så.

Idag hade jag en tid att passa i den större grannstaden. Jag parkerade, lade pengar i automaten och strosade över gatan till det hus jag skulle in i med tio minuter till godo. Bara för att hitta en lapp i trapphuset som meddelade att verksamheten flyttat till en gata jag aldrig hört talas om. I vanliga fall gör sådant mig stressad. Jag gillar inte att följa GPS:er (för de LJUGER de jäklarna och man ska alltid göra någon U-sväng så snart som möjligt) och jag avskyr att komma försent.

Men, eftersom jag uppnått något slags true zen, så gled jag bara tillbaka till bilen, kastade en blick i Google maps och gjorde ett löst antagande om vilket hus det nya skulle kunna vara. Och så körde jag. Och hittade rätt på en gång.

Efter fullbordat uppdrag hade jag ett till: att storhandla kläder och skor till familjen (mestadels de tre hanarna) på jätte-monster-mega-mammon-köpcentrat som hade vad som beskrevs som shoppingfestival. Så det gjorde jag. Det hade också kunnat vara lite stressande, eftersom jag ofta håller mig borta från affärer och inför köpstopp för att jag inte gillar att handla.

Även den här gången gick det utmärkt. På en timme och femtio minuter kom jag ut ur det kylskåpskalla köpcentrat med 30 plagg och två par skor från sammanlagt 7 olika affärer, till en genomsnittlig besparing av 49%. Och! Och jag kunde mäta upp prick 4 meter (okej, 4.05) Lappljung tyg på frihand på gigantosaur-bronto-kopiösa-IKEA och ta mig ut på 10 minuter.

Sedan körde jag hem på motorvägen, utan att svära åt och förbanna mina medtrafikanter, utan endast skaka på huvudet åt deras idiotier.

Det kanske är någon sorts gräsblomning på gång?

Kamomill ska ju vara väldigt lugnande.

Fast det verkar inte fungera så bra på barnen. De råkar i ständiga krig med varandra och alla andra. Vilket jag inte heller bryr mig om.

Så kylig är jag.

Påhittade barn springer i alla fall inte bort så man bryr sig

Alltid när jag läser om barn som kommer bort så ryser jag ända in i märgen. Jag oroar mig, som alla mammor, för att samma sak ska hända mina. Inte så mycket för att någon ful människa ska komma och ta dem. Mer, här ute, för att de ska vara olydiga och gå ner till ån och falla i eller komma bort då vi är i skogen. Går man år fel håll där, så kan man gå utan att komma till en större väg förrän någonstans i nästa län om det vill sig illa.

Inte behöver barnen gå särskilt långt heller, den där stackars lilla somaliska tjejen som gick vilse igår hittades ju bara 15 minuter från lekplatsen där hon försvann. Jag tänker så mycket på hennes mamma. Hur känner hon sig, som flydde hit för att skydda sig och sin familj, och så händer detta. Usch.

Mina egna barn är just nu inom hörhåll, för den ene är för trött och den andra för sur för att ens gå utanför dörren. Själv umgås jag lite med några litterära barn.

Lina, Klara och Filip heter de, barnen från dessa böcker. Några är ni förstås redan bekanta med, men Lina från Först kom jag, är ju en än då länge okänd förmåga. Boksläpp av Sara Sjöbloms bok är bokar till den 24:e juli, och boken går inte att köpa EN MINUT TIDIGARE!

Lina har i och för sig också en lillebror. Och han kommer förstås bort i boken.

Nedra ungar, inte ens där får man sluta oroa sig.

Fast jag vet ju förstås hur boken slutar.

Jobbig kunskap

Idag har jag ägnat sådär en 4 timmar åt att ta bort det här:

Från det här:

 

För att lättare komma åt de här:

Det är väl inget fel på arbetsinsatsen i sig, men om man vet om att den här odlingen inte ens representerar en tjugondel av vad som finns i trädgården, ja - då borde det egentligen vara betydligt flera tömda skottkärror. Om man säger så. 

Det gäller att skynda långsamt i sådana här fall. På bara den där lilla plätten växer det svarta vinbär, röda vinbär, hallon, krusbär, oregano, mynta, koriander och rosmarin. Och någon ska ju orka ta hand om slutprodukten också, annars är det hela bara ett slöseri med tid. Någon måste ju plocka och safta och sylta och torka och sådant. Om inte någon av de små sönerna utvecklar oväntade talanger inom de närmaste veckorna så blir denna någon jag.

Tack och lov så begränsar jag mig starkt till sådant som jag vet kommer att gå åt. Jag skulle aldrig göra saltgurka, till exempel, för det avskyr hela familjen. Eller vinbärsgelé. Ingen som äter det heller. Men det är svårt att begränsa sig, när man vet hur lite vi i regel tar vara på från trädgårdarna, för att istället gå och köpa en liknande produkt i handeln. 

Jag fick in en bok på caféet härom veckan: 

Den handlar om vad man kan göra med helt vanliga svenska växter. Man får lära sig att älggräs är febernedsättande, smultronté är laxerande, fläderextrakt botar halsfluss och kransborre (sådan där blomma som ser ut som brännässla men inte är det) är slemlösande vid hosta.

Jag skulle aldrig ha läst den. För nu får jag leva med vetskapen om att jag i min präktigt välfyllda skottkärra kastat bort en massa diuretiska, febernedsättande, giktbotande, sårläkande, antiseptiska och lugnande växter.

Det var bättre när det bara var ogräs.

Facebooksambos

Just nu cirkulerar ett test av någon fastighetsbyrå på facebook. Man ska ta reda på vilken av ens vänner som man passar bäst ihop med som sambo. Ett stort flertal har förstås hoppat på det testet och skickar glada tillrop till sina potentiella cybersambos. Jag har än så länge avstått. Vi får se om jag faller för den sedvanliga frestelsen att ge något företag tillgång till all ens information för att mer eller mindre slumpmässigt paras ihop med en person man är på förstanamnsbasis med.

Men ändå. Det är intressant, den där tanken: "Hur skulle mitt liv ha blivit om..?"

Sådant kan roa mig i timmar, att fundera på hur annorlunda (eller helt lika) mitt liv hade varit om jag inte bott ihop med min man sedan jag var 20. Jag är gift med en jordbrukande, tekniknördig, träningsintresserad byggingenjör. Det har påverkat mig på ett antal olika sätt. Mina praktiska sidor har utvecklats mycket mer än vad jag någonsin trott de skulle, till exempel. De tekniska likaså. Och jag har alltid obegränsad tid för träning, utan att det ses som inkräktande på familjetiden, så jag har hållit mig frisk och i relativ form.

Tänk om jag istället hade varit gift med en frimärksamlande yrkesmilitär som är utlandsstationerad ett halvår i taget? Eller... en militant vegan med egen husbåt och fyra barn från ett tidigare förhållande? Eller en dansbandsartist med ett förflutet som proffsfotbollsspelare som drömmer om att öppna hotell i Spanien?

Hade jag varit samma Åsa, då?

För jag är rätt anpassningsbar som människa - alla alternativen ovan är möjliga. Mina riktiga dealbreakers är få - en potentiell partner från inte vara: Rökare, stordrickare, högerextremist, spelberoende, kriminell eller våldsam. Det lämnar rätt mycket spelrum. Själv behöver jag som totala måsten ha en man jag älskar, egna barn, mina böcker och mina filmer och en trygg plats att bo. Var eller hur är inte så viktigt. Jag skapar nog ofta min värld inifrån och ut, och påverkas inte jättemycket av de yttre omständigheterna.

En intressant tankelek är det, men jag stannar nog helst där jag är ändå.

För er som känner er romantiskt lagda så här på fredagen, här har ni en länk till världens 50 mest kända filmkyssar - enjoy!

http://www.totalfilm.com/features/50-best-movie-kisses/cinema-paradiso-1988

Camping

Igår kväll när jag kom hem från bokcaféet vid halv tio upptäckte jag ett tomt hus och en lapp på köksbänken:
"Hej Åsa! Just nu ligger vi i tält med pappa. Hälsningar B och B"

Min familj hade dragit på camping. Bara sådär.

Fyrmannatält komplett med pressenning mot nattligt regn.

Trots bristfällig information om vilken campingplats de valt behövde jag inte leta länge efter man och barn.

De var här:

All inclusive-huset

När jag var liten, cirka 1852 (eller på 70-80-talet) blev det alltid si så där med maten på sommaren. Lunch kunde vara sill och potatis utan sill för min del, mellis var köpebullar eller en persika och kvällsmat var en flintastek stor som ett dasslock med grönsallad och pain riche (har NÅGON sett en pain riche sedan 90-talet? Vad hände med dem?). Eller en rostmacka. Med smör och marmelad. Under resten av året, innan min barndom gick åt pipan på grund av mina föräldrars sjukdomar och totala brist på ekonomiskt tänkande, så skulle det Lagas Mat. Med versaler.

Det kan i mångt och mycket bero på uppfostran från min farmor och mormor. De Lagade Mat så alldeles väldigt. Hemma hos min mormor serverades kaffe klockan tre med hembakad rulltårta och om någon skulle sagt Mamma Scan i närheten av min farmor hade hjärtslaget varit nära. Mamma kunde laga mat hyfsat och pappa var riktigt duktig.

Nu kan jag nog tycka att vi vänt på steken (pun intended) i min familj. Under sommarmånaderna beter sig alla som om huset är ett all inclusive-hotell och samtliga har drabbats av den där chartersnålheten som kräver en ständig och komplett buffé alla timmar på dygnet. Jag vet inte hur det gick till? Jag vet bara att nu lagar jag mat konstant och på en nivå som inte inträffar så ofta under resten av året. Igår tittade lille sonen på mig klockan halv åtta på morgonen och frågade förnärmat:
- Finns det bara en sorts mjukt bröd? Har du inte bakat?

Lugn. Han lever fortfarande.

Jag vet inte vad jag ska skylla på. Matlagnings-TV? Chartersemester? Eller också saknar de kanske skolmaten - för den är otroligt fin på pojkarnas skola.

Men jag kan allt sakna 80-talets hämt-Vesuvio med en randig BigPack till efterrätt. Undrar om vi ska äta det på torsdag?

Retromiddag i all inclusive-huset.

 

Middagstillbehör alla 2013. 1983 - knäckehusman med bordsmargarin.

Naturligt urval?

Det finns få saker som kan få mig att börja muttra magsurt snabbare än käcka tillrop som inte stämmer. Inte nog med att jag misstror den sortens galna optimism, utan också för att det irriterar mig en aning när folk inte tänker efter på vad de säger. Vill ni höra en av mina absoluta topp fem av dessa tillrop? (Som om ni kan välja...)

"Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder!"

Jag vet inte vad dessa människor egentligen menar. Som att det skulle hjälpa med en Haglöfsjacka mot det här?

Eller det här?

 

Jo, jag skulle nog vilja påstå att det finns dåligt väder, och om nu evolutionen tagit oss så långt att vi lyckats skapa bekväma, varma och vattentäta boenden, varför ska vi då gå ut i det? Varför inte vänta en dag?

Just idag är det förstås varmt i min del av världen. Men inte lika varmt som i Death Valley i USA. Där slås det nämligen världsvärmerekord någon gång per hundra år. Det var 53 grader celcius idag (rekordet är 54,4 från år 1913). Det som förvånar mig mest i sammanhanget är att FOLK ÅKER DIT SOM TURISTER!

Nu har ju vi motarbetat det naturliga urvalet en aning genom att skapa utmärkta räddningstjänster, där människor riskerar sina liv för att rädda folk från situationer som dessa. Men jag tycker väl ändå att det finns någon sorts skyll-dig-själv-faktor i det hela? Om man bara för att "få ha varit med om det" åker raka vägen in i extremväder. Inte för att utföra meterologisk forskning, inte för att rädda människor eller egendom - utan bara för att få se och filma? Nä, det känns som om man förbrukat sin rätt att ringa efter hjälp då.

Och jag slår vad om att de alla stod och high five-ade varandra alldeles innan och skrek "Det finns inget såligt väder, bara dåliga kläder!"