En matdag

Det har regnat 20-30mm i Mälardalen i natt. I själva verket regnade det så att fönsterrutorna skallrade under natten. Jag vaknade av att jag inte kunde identifiera ljudet av allt vatten som vräktes mot norrsidan, det lät mer som om vi var på en liten fiskebåt i storm än i vårt sovrum på andra våningen.

I själva verket är jag rätt glad åt det halvtaskiga vädret. Allt är drypande vått, hela trädgården ser ut så här:

Så att trimma tujjan med ett häcksvärd, klippa gräs eller röja i diken med en röjsåg är helt uteslutet. Däremot är det en perfekt dag för att spela spel, titta på film, pilla med layouter och ta hand om mat. Det är något betryggande och mysigt i att bara dra runt i huset och lägga torkade örter i burkar, göra ättiksgurka, baka och laga lunch.

Så just nu gillar jag regn och ska nu ta tag i att göra en riktig värstingäppelkaka, en sådan där man försteker äppelklyftor i kanel, farin och kardemumma. Trevlig tråklördag på er!

1440 sidor självbiografi

Efter min första vecka i kontakt med en klass med filmelever i åldern 19-29 kan jag konstatera att de är förtjusande nördiga, överraskande kunniga och eventuellt - av hudfärg och brist på morgonpigghet att döma - vampyrer med kanske ett eller två undantag. Nåväl. Det var nu inte om dem jag skulle skriva.

Jag skulle skriva om dramatikern Lars Norén och hans nyutgivna 1 440 sidor långa dagbok som publicerats av Albert Bonniers förlag. Och ja, nu måste jag igen protestera mot denna villighet från förlagens sida att slösa papper på sådant.

Det finns ingen människa som har ett liv intressant nog för att ta upp på 1 440 sidor. Och jag skyller inte direkt på Lars Norén heller. Det handlar om redaktörer som har svårt att begränsa sig eller överdriven respekt för "auteuren". Jag begrep inte Knausgårds jättedrapa heller. Jag är väl ett sådant där oförstående, okänsligt fruntimmer (som ofta nämns i dessa böcker) som inte förstår dessa lidande konstnärssjälar, men för att en självbiografiskt verk ska få ta upp så mycket trycksvärta, så behöver det nog allt finnas med lite världspolitik och ett eller annat krig i boken.

Som ett exempel kan nämnas att Churchills självbiografiska serie upptar 10 verk med över 4 000 sidor, men eftersom han hade det yttersta ansvaret för en lång rad beslut som direkt påverkade miljontals européers liv under andra världskriget. Shakespeares samlade verk - 1 200 sidor. Bill Clintons självbiografi - 1 000.

Men Lars Norén? Eller Knausgård? Mjää...

Nä, vill man skriva på om sig själv i den mängden så tycker jag nog att man ska välja ett annat format.

Som en blogg, till exempel...

Bojkotta Silja Line

Sedan den 19 augusti har jag ju tillbringat två timmar varje dag i bilen. Det är det som hittills visat sig vara den enda negativa saken med mitt jobb nummer två - pendlingen. Jag gillar inte att lyssna på talböcker, det har aldrig varit så kul. Jag tror min besatthet med folks röster har något att göra med saken. En persons röst är en så stor del av ens karaktär att jag inte står ut med att höra en skådespelare göra alla personers röster i en bok. När jag läser så hör jag karaktärerna tala genom texten och så vill jag ha det.

Men jag lyssnar på Mix Megapol - idag med extra glädje eftersom det är onsdag och Petter för en röstfetischist - inte trist.

För att komma till saken. Silja Line gör sedan en dryg vecka för:

 

JULBORD!

För nu förstår ni, nu är det hög tid att börja tänka på sådant som att boka julbord och sådant. I augusti. För nu är det ju hela två veckor sedan skolstart.

Nä, fy vilket oskick. Jag bojkottar härmed detta bolag på ren princip. Eftersom jag åker på kryssning titt som tätt vart 15:e år, så kommer detta väl inte att göra något stort hål i Silja Lines inkomster, men jag kan ju bara hoppas att fler följer mitt exempel.

Så här kan vi väl inte ha det? Eller ska vi kanske köra ihop alla helger till en enda stor påsmidsommul??

Det kan bli svårt att få till något annat än klämdagar på helar arbetsåret då, men det får vi väl ta. Så kan man boka julbordet i samma sekund som man reser sig från det förra årets.

När får man skylla sig själv?

Vi människor tror väldigt ofta att vi är universums okrönta härskare. Det är nog inte många andra arter som tror det. Alla övriga djur tror jag har något slags inbyggd försiktighet som säger: "Det finns nog något runt hörnet som kan vara större, farligare och giftigare än jag". När vi nu har utvecklat oss förbi den punkten så dyker det istället för den rösten upp något som säger: "Hmmm...vore det inte kul att visa upp lite vita tigrar i en magisk show inför tusentals skrikande fans?"

Ja, och sedan är allt frid och fröjd tills någon blir uppäten. Här senast var det Joe Labero som fraktade hem giftormar för att ha med i sin show: http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article17351242.ab

Något överraskande (obs! ironi) så var det en ormskötare som blev biten av ormen och det hela ställdes in.

Och sedan var det förstås en ny liten grej om ett kobrabett i tidningen idag. En kille hade 40! giftormar i sin LÄGENHET och blev biten av en kobra. Han hann precis ringa 112 innan han blev förlamad.

Är jag en dålig människa när jag tycker att han faktiskt för skylla sig själv?

Vi behöver respektera djuren lite mera. Mycket mera. Och inte tro att alla varelser på jorden tycker att det är en fin och mysig stund att umgås med människor. Den stora merparten av dem tycker tvärtom.

Släkt med alla

Jo, jag skriver ju fortfarande en del frilansartiklar, det gör jag ju. Som idag till exempel. Jag har varit på släktforskarmässa. En av de absolut roligaste sakerna var världens största släktträd. Det täckte väggarna i ett helt rum, med över 40 000 namn från hela Sverige sammanbundna med varandra. Varje namn tog upp en liten ruta på ett par centimeter och på vissa ställen fanns det ett foto eller två. Jag vet inte hur mycket ni kan se av bilden, men här har ni en vägg av fyra.

På nära håll såg väggen ut så här:

Som ni ser är allting dessutom handritat, ifyllt på vanligt papper uppklistrat på stora sjok med sådant där brunt packpapper och lagat med i runda slängar en miljon tejpbitar.

Hela projektet påbörjades 1989 och fortsättar. Av detta drar jag följande slutsatser:

1) Folk kan åstadkomma nästan vad som helst, men det krävs nog en väldigt speciell läggning när man för 8548:e gången måste rulla upp det där jättepapperet och fylla i ett nytt årtal.

2) Det är verkligen ingen idé attr sura ur över någon granne eller historisk skitstövel.

De är förmodligen ens brylling eller ens förfader.

Titta på när andra jobbar

Det finns inget bättre än lite perspektiv på saker och ting. Perspektiv a la verklighetsflykt är ännu bättre. Veckorna just nu är fulla med saker att beta av, stryka på lista och få gjort. Och en hel del saker väntar inte på någon. Sådant som växer, till exempel. Antingen blir det plockat nu, eller också blir det inte plockat alls. Dessutom har vi järnnätter just nu, med dagg som är på vippen att förvandlas till is på bilrutorna.

Med andra ord är det ett perfekt läge att ägna sig åt sådan verklighetsflykt som visar att det finns andra med större problem i världen. Inte för jobbiga, förstås - det är bara deprimerande. Men... om det är tufft att träna till exempel och byxorna stramar i midjan, så kan man titta på Biggest Loser eller Extreme Makeover Weight Edition och tänka att: "Jo, men jag har ju i alla fall inte 100kg att gå ner i år."

Själv tittar jag just nu, varje morgon till frukostmackan på fortsättningen av en dokuserie jag började följa förra året. Den heter Luftslott eller drömslott och går just nu på svt (och svtplay). I den serien köper fastighetsexperten Sara Beeny och hennes man Graham som är grafisk konstnär ett gammalt brittiskt herresäte med 97 rum för endast 440 000 pund. Naturligtvis är det nedslitet som bara den och de försöker fixa till rucklet samtidigt som de också sköter sina företag, har ett annat hus i London och fyra små söner.

Det är på något sätt väldigt tröstande att se Sara Beeny som i sina TV-program alltid ser så tillfixad ut sitta med mobilen i handen och håret på ända och säga "Folk säger alltid, 'Men det kan väl ditt folk ta hand om!' och jag undrar bara - vilket folk? Det är bara jag och min SMS-tumme, jag har inga assistenter."

Då känns det i alla fall som om jag själv har läget under kontroll som kan konstatera att jag både hunnit sminka mig och borsta håret varje dag den här veckan.

Sedan är det fantastiskt givande att se renoveringen fortskrida också. Fina rum, där man själv inte behövt höja vare sig en spackelspade eller en skruvdragare. Lovely.

En miljard och fyra stycken

En av veckans nyheter är att Sveriges sjukvård kommer att bli en miljard kronor dyrare. Vi blir inte friskare, gladare och lyckligare, tvärtom. De två främsta sjukdomsorsakerna just nu är stress och psykisk ohälsa. Och alla de friskvårdstimmar och livsstilscoacher vi får in på arbetsplatserna kommer inte att rå på den saken. För mig är saken ganska lätt förklarad. Vi har ingen grundtrygghet i vårt land längre. Någonstans innerst inne vet vi, att om vi faller så finns det ingen annan än oss själva och våra familjer som kommer att erbjuda hjälp - och när vi tittar på hur våra släktingar själva mår så känns det inte alltid så tryggt det heller. Den hjälp som finns att få mår inte heller något vidare. Av alla de socialarbetare, kuratorer och vårdpersonal jag mött, så har de flesta vacklat på gränsen till totalkollapps själva någon gång de senaste åren.

En blind leder en blind och inte har det blivit fler företag eller arbetstillfällen för det.

Själv har jag pysslat om mig själv idag med att ge mig själv en present. Jag har köpt helt nya böcker till mig själv:

 

Det, är friskvård på hög nivå, det.

Hej, IKEA-katalog

Så var den här igen, den normativitetens bibel vi kallar: Ikeakatalogen.

Den, som ska vara västvärldens ledstjärna i normalitet det kommande året. Som vanligt är den dessutom ofta en skrämmande exakt fingervisning på hur medelsvensson lever. Eller vill leva.

Jag grimaserade redan åt framsidan och vågade knappt bläddra vidare. Jag har ju hållit på i snart en månad nu och bara tagit hand som sådant som växer här på gården för att kunna ge barnen frukt och grönt utan gift och tillsatser. Vad ser man då på framsidan? Ett barn som ligger och leker i en fåtölj omgivet av rad på rad av inlagda grönsaker, hemgjord saft och lådor med grönsaker. Någon förutseende person har redan satt jullökarna i krukor på översta hyllan.

Hmpf. Jag försökte låta bli, men kände genast att jag hade lite dålig organisation i mina hyllor eftersom burkarna och flaskorna är av olika sort.

Sedan kan man ju också följa rådet på sidan 27 i katalogen, att klä väggarna med tyg, så det går att ändra stil på ett kick. Om man nu inte redan har gjort det:

Som jag då gjorde i matsalen. Äh.



Jo, eller så kanske man ska ta tag i något projekt som att ta in fler växter i köket, som på sidan 114 och 115, för lite mera liv....

Ah, jaVISSTja, det var ju det jag gjorde för en vecka sedan. Kanske något åt barnen, då? På sidan 74 finns ju en sådan fin bild av rymden målad vid pojkens säng. Jo, men det...

...fixade vi till för ett och ett halvt år sedan.






Men varför inte måla ett rum i någon ny, spännande färg? Det är mycket blått, grått, gult och grönt på väggarna i katalogen? Fast...

Det var ju juni månads projekt.




Det är nästan lite läskigt. Istället för Storebror ser dig, så kanske det borde heta IKEAS stylister ser dig, och de vet hur du vill leva! Det kan man ju fundera på. Hörni, som ett trevligt kvällsprojekt kan ni ju räkna antalet IKEA-produkter ni kan hitta på bilderna. (Alla kuddar utom en i soffan, ser jag t.ex...)

Förvirrande

Ja, hörni. Det är lite svårt att fokusera på rätt saker när man layoutar två världsskilda böcker. Den ena en bok med skräckberättelser till Halloween där jag tittat på bilder som dessa till omslaget:

(den här skrotades för att den inte var skrämmande nog)

..och den andra boken är bokcaféets kombinerade berättelse- och kokbok med bilder som dessa:

Den här bilden är det inget skrämmande med alls. Antalet kalorier i denna bakelse med vit choklad är kanske läskigt högt, men...

Jag har i och för sig hört att rädsla och adrenalin förbränner fett som bara den. Man kanske kan kombinera böckerna på något vis och starta en ny poppis-diet? Rys dig smal!

Summering av ett sommarlov

Sista dagen på sommarlovet är här. Min ene son har en kompis här och den andre åker cross på stubbåkern med sin pappa. Det småregnar och går inte att tröska mer för tillfället. Det är förmodligen bra att de inte har för lite att göra - det känns som om tillbaka-till-skolan-pirrigheten skulle kunna sätta in vilket ögonblick som helst.

Men sommaren har varit fin. Lång. Och varm. För mig har den i mångt och mycket bestått av detta:

...mitt förlag, bokcaféet och allt som växt i trädgården.

...och förstås pojkarna, vars sommarlov har bestått av detta:

Springa barfota dygnet runt i vår stora trädgård, sova i tält på terrassen, åka på marknader och badutflykter och bada, bada, bada. Och spela Minecraft tills dess jag trodde deras små huvuden skulle bli fyrkantiga. De har också odlat egna meloner, fiskat och grillat fångsten och varit på sommarland.


Det har varit en bra sommar. En lång sommar. Och nu väntar höstterminen.

Gå på bio

Runt omkring vår lilla stad så finns det en hel massa andra, större städer med filmpalats. Ni vet, tio salonger och en massiv snackbar och sådant där. Men när det gäller att gå på bio så känner jag mig mest hemma här:

...alltså på vår egen minibio med två stora och en pytteliten salong. I den pyttelilla salongen brukar stadens bioförening se till att det spelas en och annan mer udda film. Jag kan villigt erkänna att jag är tacksam att 3D-filmen utvecklades, annars hade den här biografen varit nedlagd för länge sedan. Det är aldrig särskilt mycket folk nu heller, men Köpingsborna går i alla fall ibland.

Idag var jag där med barnen för att se nyaste Pixarfilmen:

 

Monsters University. Som vanligt är pixarfilmer lika roliga för vuxna, och denna innehöll en massa ganska gulliga filmcitat från alla amerikanska collegefilmer man kan tänka sig. Som vanligt vinner nördarna på slutet.

150-procentsåret

Från och med idag har jag börjat ett nytt jobb utanpå firman - till nästa juni så ska jag jobba på Tärna folkhögskola med deras filmutbildning. Jag har förstås skalat bort en hel del uppdrag i firman - det jag verkligen vill fokusera på där är bokförlaget och mina fasta tidningsuppdrag (plus ett projekt som måste slutföras). Men ändå - med det nya jobbet så ser jag fram emot en arbetstid på 150%

För det mesta är det bara positivt - pengar att lägga undan orörda, nya kontakter och en väldigt vacker, ny arbetsplats:

...men en timmes pendling dit och en timme hem.

Ja, det löser ju fritidssysselsättningen för ett år framöver! Titta gärna in på Tärnas hemsida och läs om skolan: Tärna fhsk

Flera bloggar om detta när eleverna kommit. Det blir intressant att ha sådana igen.

Ta hand om mat

Eftersom jag inte behöver visa mig utanför hemmet förrän vid sextiden ikväll tänkte jag att det var en bra dag att ta hand om saker hemma. Men eftersom skörden av i princip...allt närmar sig så har jag inte ens hunnit i närheten av sådant som att städa. Jag har mestadels sysslat med detta:

Hot banana chili, tomater, mandariner, zucchini, mynta, oregano och koriander, är vad som ät med på bilden. Zucchinin har vännen E. odlat, och hon måste ha baljväxtformade tummar, som har sådana mega-mega zucchinis och pumpor i trädgården.

Av samma skäl har jag inte heller ett köksfönster i köket längre. Nej, det har blivit extra skafferi:

Om någon vet när på året man ska beskära citrusträd så kan ni väl skriva det i kommentarsfältet. Jag tror detta lilla träd behöver sig en trimning när det blommat färdigt. Och det kanske är strunt detsamma med städningen när hela köket luktar som en parfymerad örtagård. Åtminstone kör jag på den linjen.

Stänga igen en del av sommaren

Ikväll har vi haft årets sista cafékväll på bokcaféet. Det var kallt i luften och regn allt emellanåt, och det bidrog lite till att det kändes som om jag samtidigt stängde igen en del av sommaren då jag ställde upp stolarna i trädgårdsserveringen. Det märktes lite bland gästerna också - många stannade till och sade hej och tack för i år när de gick. Föreningens funktionärer kommer väl inte att lida av alltför svår separationsångest. Om en vecka ska vi träffas för utvärdering och smörgåstårta, sedan blir det personalfest/kräftskiva två veckor efter och så kommer höstmarknaden. Men ändå.

Här kommer några bilder från bokcaféåret:

 

Vilken dag, vilken vecka.

När reklam slår fel

Det här med reklam är svårt. Även den bästa idé kan gå åt skogen och fungera åt alldeles motsatt håll, och jag älskar att diskutera sådant med folk. Vad funkar? Varför?

Den här bilden är en stor favorit just nu:

If men posed as women... om män poserar som kvinnor, vad händer då?

Jag upptäckte igår att coca colas dela-kampanj har funkat åt rakt motsatt håll på mig. Jag stod nämligen på en mack i en liten stad i Dalarna igår och läste på namnen på flaskorna och kunde inte bestämma mig.

Ni vet, dessa:

 

Jag insåg att alla namnet som stod på dessa flaskor på macken var namn på folk jag inte gillar! (inte dem på bilden, för att förtydliga). Det var namn på folk som jag hellre skulle vilja slå en flaska i huvudet på än dela min cola med dem.

Till sist fick jag välja en Dela en Coke med Pernilla, för jag känner ingen Pernilla. Men hade inte hon stått där på hyllan så hade jag valt en Red Bull istället.

Äventyrligt

Inte ett blogginlägg på nästan två dygn, men fy vad slarvigt av mig! Nej, då - ni får ursäkta, men ni har blivit negligerade med flit eftersom vi varit på minisemester till äventyrsland. Nu är vi hemma och räknar blessyrerna. Det blir gärna sådana när man ska hänga på två söner över hinderbanor och i karuseller och båtar och linbanor och hopptorn och klätterväggar.

Maken klarade sig hyfsat bra med endast två smalbensblessyrer eftersom det satt en stålkant väldigt illa till i den lilla berg-och dalbanan. Äldste sonen ramlade nerför ett hopptorn och gjorde illa nacken och ett finger, och yngste sonen gjorde illa foten på något sätt som han inte minns. Eventuellt var han trött i fötterna:

Bär mig, mamma!



Själv har jag sår på smalbenen (samma jäkla kant!) blåmärke på armbågen och en lilltå som kanske är lite bruten. Det kan bero på att eftersom maken är utsedd man-för-vattenaktiviteter så är jag kvinna-som-jagar-barn-i-svåra-utrymmen.

Egentligen ska jag inte göra sådant här:

 

Men jag återupptäckte min kärlek till klättring och klätterväggar, faktiskt. Synd att jag inte har lite fler timmar i veckan att hitta någonstans att göra detta... 

I alla falla var vi mycket nöjda med den lyxen som är att vara på sådan plats när de flestas semestrar är slut och det är risk för regn. Inte en kö på hela tiden. Inte en enda.

Det tar jag gärna en halvbruten tå för.

Att utflykta

Jag läste precis ett blogginlägg av Ergo sum, som skrev om hur hon kommit över obehagskänslorna hon känt inför att göra utflykter. Tidigare tyckte hon "mycket meck och lite kul" men har nu ändrat åsikt och märker att det inte behöver vara så komplicerat.

Den där känslan av att inte riktigt vara bekväm med något man egentligen borde tycka vara ett nöje är något bekant för de flesta. Jag tycker personligen att det är kul att göra utflykter och det är något vi gör varje vecka, åtminstone under våren och sommaren. Vi åker till bad, till friluftsområden, fiskar, går i skogen, stadsfester, zoo och så vidare och det kommer bara att bli mer ju äldre pojkarna blir. Innan vi skaffade barn var jag och maken ute antingen varje vecka på motorcykel så länge det var säsong.

Eftersom vi är vana så är det inte jobbigt. Vi har all utrustning en människa kan behöva och jag packar snabbt och effektivt utan att det känns jobbigt.

För det är vanan som gör det. Alltid när något tar sådär emot, så är det vanan som saknas eller en rutin man inte längre har.

Jag kan tänka mig fler sådana där saker som är jobbiga för många: att få barn var ju en riktig omställning som var meckig i början. Men det finns mindre allvarliga saker också. Massor med folk tycker det är jobbigt och ansträngande att bjuda hem vänner på middag, för de gör det inte särskilt frekvent. Andra tycker det är meckigt att gå ut på krogen (vad ska man ha på sig? vad kostar garderoben? vilka är där?) Barnkalas skrämmer ni-vet-vad ur många föräldrar som släpar på egna trauman från barndomen. Att börja träna igen efter ett långt uppehåll är en grym uppförsbacke för andra.

Men vet man att det är något som en själv eller familjen mår bra av och som skulle kunna vara roligt om man gav det en chans så är nog det bästa att bara försöka tills det funkar. Även om vi inte minns det så var det rätt många aktiviteter som var hyfsat plågsamma först, som vi älskar att göra nu. Jag har cyklat 100 mil i sommar, men jag minns tydligt att LÄRA mig att cykla var rätt plågsamt. Jag slog mig ständigt på ställen som borde gjort mig steril... och fick sår på fotknölarna och skrapade knäna...

Kanske blir det till och med roligare sen om det är lite motigt först? Vi människor verkar funka lite så.

Medeltida

Hur känner ni inför medeltidsmarknader? Jag gillar dem allt som oftast, eftersom jag får chansen att prata med folk som nördar ner sig i saker som inte särskilt många andra är intresserade av. Som idag, när jag först pratade med en kvinna om skillnaden mellan granskottsmarmelad och granskottssirap och vad som egentligen är den optimala storleken på skottet för att få med mesta möjliga mängd c-vitamin och sedan gick vidare för att prata med en kille som handflätar tre meter långa piskor (det tar två dagar per piska). Sedan har också Arboga medeltidsmarknad blivit lite för välbesökt av östeuropeiska försäljare som säljer...ja, maskintillverkat rappel. Inget att handla, men det är bra för staden att alla platser blir tagna på marknaden.

Själv har jag investerat i detta:

En riktig slev i redig, vresväxt svensk björk, handtäljd och linoljad. Den kanske håller lite längre att knåda deg med än den förra. 100:- är inte mycket i timpenning för den.


Pojkarna ägnades sig mest åt att rida på hästar, äta kycklingspett och gå i gycklarskola. Och eftersom det är medeltiden det handlar om så lockade allehanda vapen.

Här ska lilleman skjuta orcher med armborst, instruerad av ung man med hobbitfrisyr.


Och inte kunde de heller motstå att prova dessa:

 

Attans snyggt :-) 

Nu har jag blivit beordrad att ta en tupplur, eftersom det är pubkväll på bokcaféet ikväll och jag måste enligt uppgift vara vaken större delen av natten. Får se om det blir några medeltida tendenser ikväll också.

Noaks ark

I morgon går maken på semester för att vara hemma över skörden. Mycket förutsägbart - så regnar det. regnar, som om det vore dags att börja bygga på arken. Vår tripp till medeltidsdagarna har också regnat bort för att återupptas i morgon.

På grund av vädret kom jag att tänka på ett favoritcitat:

"Var aldrig rädd för att försöka något nytt. Kom ihåg att Noaks ark byggdes av amatörer och Titanic byggdes av proffs."

Jag tror inte det någonsin funnits en ark. Men jag gillar tanken.

Här kommer grej nummer två jag associerar med Noaks ark-regn:

I morgon hoppas jag kunna bidraga med bilder från medeltiden. Eller Arboga.

Monopol

Man ska inte underskatta dragningskraften av gamla hederliga bräd- eller kortspel, även om de yngre medlemmarna i familjen nu är vana vid betydligt mer visuellt stimulerande spel. Just nu är vi inne på en maratonsession av Monopol.

Och jag menar verkligen maraton. Just nu är vi inne på sjunde timmen. Vi började igår eftermiddag när regnet drog in över Mälardalen, och vi är inte på långa vägar färdiga än. Det är något speciellt med att hålla spelpjäser och låtsaspengar i handen. Sönerna gillar speciellt att hantera sedlarna med 10 000 och 2 000 och så vidare.

Lite lustigt också hur sönernas spelsätt stämmer överens med deras övriga världsåskådning. Min äldste son, som varit tidigt med allt har också utvecklat en tidig försiktighet med pengar. Han sitter och analyserar risker och fegspelar en aning, så han inte ska behöva göra sig av med 10 000-kronorssedeln. Yngste sonen, som i sina egna ögon är ett gigant fast han är minst i hela skolan, säger "Åh, jag är ju rikast av alla! Jag köper ett hus till!"

Det lustiga är att det är yngste sonen som leder.

Tankens kraft.

Sitta på en trappa

Under veckan som har gått har det diskuterats mycket om normer. Mycket tack vare Pride så får diskussioner om varför vi tycker som vi gör större plats än vanligt i media. Nu är inte en norm någon sorts fast regel eller lag eller ens ett statiskt fenomen, utan något som ständigt ändras och utvecklas och oftast är svårt att definiera.

Om någon bad mig ge en definition, så skulle jag beskriva en norm som en tankebild eller en föreställning som du alltid längtar till om du inte tillhör de mest normativa och alltid längtar bort från om du tillhör dem som är mest kompatibla med normen.

Det perfekta, det allra mest normala, den plats där ingen höjer på ögonbrynen åt en, det är dit vi längtar. Det är det som är normen. Och det blir som...som IKEA-katalogen. Den som ramlar ner i brevlådan och viskar "Titta, vi är preciiiis som du - fast lite bättre, förstås!" Man vet, att även om man köper varenda pryl som finns med på sidan och ställer dem precis likadant, så blir det ändå lika fint som på bilden. Och innerst inne så vet man ju att man inte borde gilla IKEA-design. Det är lite...ickefint.

Kanske skriver jag såhär för att det just nu är normen i Sverige att man ska vara Vanligt Folk fast lite bättre. Det är inte särskilt inne att vara snorrik och snobbig, det är sådant man skrattar åt när man tittar på Hollywoodfruarnas krumbukter. Nej, man ska vara väldigt kreativ och väldigt trevlig och bekvämt förmögen utan att skylta med det. Om man inte har en egen stor och alldeles lagom dysfunktionell familj på ett härligt sätt, så får man skaffa sig en stor krets av vänner som fyller samma funktion.

Jag bläddrade igenom en bok som jag fick på det där Norstedtsevenemanget jag skrivit om tidigare, Magisk sommar, av Hannah och Amanda. Det är en kokbok med enkla rätter som "vem som helst kan göra" och jag har undvikit den just för att den är så alldeles väldigt normativ. Två systrar med ett livstilsföretag som träffas i sitt ärvda sommarhus på Gotland och lagar mat tillsammans och umgås med sina härliga men lagom dysfunktionella familjemedlemmar och vänner. Själva titeln ger viss prestationsångest. Magisk sommar. Som då förmodligen inte innebär rycka in på jobbet/gräla med sambon/få oväntade räkningar/äta hämtpizza/stanna hemma med ungarna i en alldeles för varm lägenhet. Japp.

Och jo, den boken var nog allt jag fruktade att den skulle vara. Men! Ett avsnitt gillade jag mycket. Det som Hannah Widell skrev om vikten av att ha en trappa att sitta på. Det har jag gjort idag. Jag satt på min trappa och funderade på livet, tittade på när barnen sprang i kalsonger på gräsmattan i regnet och andades.

Okej, det kändes lite magiskt.

Tre korta

Detta blir (på grund av tidsbrist) mikrobloggande med innehålla jag egentligen skulle vilja skriva mer om:

1) Pojkarnas schackkamp med döden var med i länstidningen. Kul att se att linslusheten ärvs.

2) Hittade en intressant länk på nätet när jag letade information om Anne Neville (Rickard III drottning). Läs om kvinnliga monarker, kristna och politiska kvinnliga ledare genom tiderna. Notera gärna det stora antalet kvinnliga muslimska ledare. Fler borde läsa och bearbeta en del av sina fördomar.
http://www.guide2womenleaders.com/index.html

Här är Margareta av Flandern. Eller Marguerite Flanders (Margaret Flanders! All Simpson fans say ey-ooh!)





3) Jag bläddrade i reklamen idag och såg att man får 10 nummer av Allas eller Allers veckotidning för 149:- "Allvarligt talat, de kan ju inte vara sämre än Amelia" tänkte jag och insåg sedan att jag hoppat över att bli som min mamma och har istället valt att gå direkt till att bli min mormor.

Schack med döden

Det här är inte ett inlägg om film. Faktiskt inte. Även om ni alla säkert precis som jag genast tänker på riddaren (Max von Sydow) som spelade schack med liemannen i Bergmans film. Ett av världens mest använda filmcitat.

Här i lorrygängets tappning.

Nej, vi har varit på en liten medeltidsmarknad som uppvärmning till den större som börjar i Arboga nästa vecka. På den här mindre marknaden har man större chans att få prova saker och slippa köer, den större är mer till för att titta på saker. Båda sönerna har idag provat på att smida, till exempel. Något som den äldste sett fram emot i ett halvår (han gjorde en hasp) Jo, jag vet att det kanske inte var världens säkraste grej att göra med en 6-åring och en 8-åring, men de är rätt praktiska ungar som fattar hur de ska hantera varma saker och verktyg. Tydligen gav det så pass mycket mersmak att maken nu måste släpa fram städ och gasol och visa dem mer ikväll. Blir de riktigt bitna får vi leta fram ässjan som vi tror står i tvättstugan i ån och bygga dem en smedja, antar jag. Eventuellt ligger det i generna. Min farfar och hans far var båda smeder, och pappa kunde också.

Med sådana pojkar löper man inte bara risken att lämna dem ensamma i tonåren och komma hem till ett sönderfestat hus, man löper också risken att komma hem och finna att de smitt om trädgårdsprydnaderna till bredsvärd. Nåja.

Hur som helst så passade de också på att spela schack med döden. Här har ni bildbeviset.

De vann inte, men "döden" erbjöd dem i alla fall remi.

Medan de höll på stod jag och tänkte lite filosofiskt på att vi nog alltid gör just det. Spelar schack med döden. Vi gör våra drag, positionerar oss genom att träna, använda säkerhetsbälte, vara försiktiga, gå på läkarundersökningar - allt det där. Rätt ofta hamnar vi i schack. Skarpt läge. En olycka, en sjukdom, en tid då vi inte vill leva längre. Men lika ofta kan vi göra rätt motdrag och klara oss ur.

Vi vet ju ändå vem som vinner till slut. Inte ens ett oavgjort kan vi hoppas på.

Men tills dess så är ändå uppgiften som gäller att spela spelet jäkligt väl och inte titta bort från brädet.

För då är det schack matt.

Medelhavet hemma

Som läget är just nu så är jag ganska glad att vi inte bokade någon resa till varmare land i år. Först tvekade vi för att lille sonen hade en massa provtagningar och undersökningar, så alla boka tidigt-rabatter gick vi mista om. Sedan har vi varit för slöa för att titta efter något annat. Men idag tycker jag verkligen att vi har sparat pengarna till något bättre, för uppenbarligen har medelhavet flyttat hit upp till oss. På gården stortrivs just nu:

Mandariner, chili och vattenmelon. Hm. Ytterligare ett plus är väl att man slipper de där uppskrivna chartermagsjukorna. Men det är jäkligt svårt att få till någon all inclusive på det här stället om man inte gör den själv. Kalimera på er, från medeldalen - jag menar mälardalen

p.s. 1: Så här ser en sädescirkel ut när man står mitt i den. Inte spännande på nära håll alls:

p.s. 2: Nya serien The White Queen är MONSTRUÖST bra för alla som gillar medeltidssåpor i stil med Elizabeth Chadwicks romaner eller brittisk historisk TV.Rekommenderas varmt