Från hunk till sunk eller het till fet

Tidens tand gnager på oss alla, hörni. Det är det väl ingen som missat. Men jag slogs idag av att det kanske är tur att man aldrig har varit supersnygg-tiopoängmaterial utan mer hållit sig någonstans i mitten av skalan på en bra dag. För jag misstänker att när vissa personer som i princip varit synonyma med snygghet bestämmer sig för att släppa taget - då går det verkligen åt skogen med besked. Kirsti Alley är ett exempel... och här kommer dagens exempel. Brad Pitt. Han var med på nyheterna idag. Inte för att han gjort en utmärkt skådespelarprestation i 12 years as a slave utan för att han nu tydligen slutat använda tvål eftersom det är miljöovänligt.

Jag misstänker att han med flit bestämt sig för att inte delta i snyggracet längre och bara sunka ner sig ordentligt. Från detta:

...till detta:

 

Ja, jag kan på sätt och vis förstå honom. Förr eller senare måste det ju bli stressande att inte längre ens bli omnämnd i sexiest man alive-listorna. Och då är det väl ganska skönt att säga: Jag skiter i det! Men jag skulle ändå vilja framföra exemplet Paul Newman vid samma ålderspann:

från detta:

 till detta:

 That's how you do it, Brad...

Barnastolthet

Det är ganska tråkigt att vistas på en skola när det är höstlov. Faktiskt. Jag funderade ett ögonblick med att smita från mötena (säga att jag måste på toa eller så) och smita in på den hemliga vinden dit man inte får gå. Det är säkert där de gömmer alla de lärare de påstår slutat eller tagit tjänstledigt... eller alla elever som "tagit studieuppehåll".

Under tiden som jag satt i möten fick min man gå på utvecklingssamtal med äldste sonen. Jag var lite avundsjuk. Det är roligt att gå på sådant, än så länge och förhoppningsvis även framöver. Idag ville min son dessutom läsa upp en saga som han skrivit och illustrerat själv. Tack och lov så filmades det hela av den plikttrogne fadern. Jag kan utan att överdriva säga att jag fått in månget barnboksmanus till mitt förlag som haft sämre dramaturgisk uppbyggnad och betydligt sämre språk. Det kanske var tur att jag inte var där, jag hade förmodligen gjort bort mig och blivit alldeles tårögd över att detta äpple inte fallit särskilt långt från päronträdet.

Men som alltid så ställer jag mig frågan - har jag rätt till detta självklappande på axeln?

En sak jag hjärtligt avskyr är när föräldrar tar åt sig äran för sina egna gener. Jag vet ju vad det kommer ifrån. När jag och min syster var stora nog att börja göra saker som vi fick beröm och uppmärksamhet för, så hade min pappas föräldrakapacitet för länge, länge sedan sjunkit ner till någonstans mellan kass och asdålig. Och vår mamma var ju död sedan flera år tillbaka. Ändå fortsatte pappa skryta med våra prestationer utan att egentligen veta något om dem eller ha stöttat oss på vägen fram mot dem. Innan vår familj kapsejsade totalt hade vi några hyfsat normala år i början av 80-talet, men jag förstod aldrig varför en fem, sex bra år skulle ge obegränsad rätt att ta åt sig äran för allt i tjugo år framåt?

Jag är förstås medveten om att det inte var min pappas mening eller fel - han var sjuk och han hade ett missbruk. Men någonstans därinne måste väl ändå han känt att det var lite underligt att skryta över till exempel att min lillasyster flyttat till Australien för att studera som om han haft någon del i att hjälpa henne dit? Speciellt som han inte hade kunnat tala om för någon VAD hon studerade i Oz om de så hållit en kniv mot strupen på honom. (film och journalistik var det förresten, om någon undrar).

Men jag då? Har jag någon del i min sons prestationer?

Jo, det har jag väl. Vi anstränger oss väldigt för att vara bra föräldrar, jag hade känt mig trygg och lycklig i vårt hus som barn. Och trygg och lycklig är bra grund för kreativitet.

Men det här är det enda skryt som jag kommer att hälla ur mig om min del i det hela. Resten är bara hans.

Big, big birdies

Har ni märkt något av stormen, ni som är från västra Sverige? Här mitt i landet/östkusten så har det börja blåsa upp den del, men inte mer än att det var lite tungt att cykla hemåt från träningsrundan. Den kanske främsta ledtråden just nu för oss här i mälardalen till att det är busväder på gång, är att det slagit sig ner 50 stora, vita svanar på åkern intill huset. Och de flyttar inte på sig för något. Definitivt inte för en kvinna med kamera.

Man tänker två saker, när man står litegrann mitt i en svanflock - kanske tre:

1) Oj, de är en högljudda typer, de här...
2) Oj, de är faktiskt lika långa som jag...
3) Hmm... är det inte de här fåglarna som är kända för att de attackerar folk?

Det skulle bli en ganska maffig uppföljare till Hitchcocks "Fåglarna" om man gjorde den med svanar istället för sparvar förresten.

Allt för välgörenhet

Hur känner ni inför det här med att olika grupper gör nakenkalendrar för välgörenhet? Är det något ni skulle köpa? Kanske rent av vara med i? Den stora snackisen i genren just nu är den nya Warwick rowing-kalendern. För ett par år sedan började damlaget göra en kalender som såldes för att vinsten skulle gå till en fond för cancersjuka kvinnor. Jag gillade syftet, och jag jag gillade faktiskt också kalendern. Varför? Jo, dels för att kvinnorna i den är helt vanliga. Inga size 0-modeller, inga silikonbröst och inga konstiga porrposer med svankande ryggar och glansiga putläppar. Bara vanliga tjejer, vältränade roddare, men med normala, friska kroppar. Så här såg bilderna ut på ett ungefär:

Lägg till bildtext

Nu är herrkalendern ute för 2014. Den säljs till stöd för homosexuella, unga, idrottare för att deras läggning ska accepteras. Ännu ett mycket bra syfte.

Men hörni. Det här med att den nakna kroppen inte ska presenteras i överdrivet sexuella poser - det tycks inte gälla herrarnas kalender...

Det här är en av de mindre ekivoka bilderna. Och titta sedan på reklamvideon:

http://www.dbtv.no/?vid=2769468604001

Nu är frågan vad jag ska tycka om detta, som ivrig jämlikhetsivrare... jag får återkomma lite senare om detta. För jag kan inte riktigt vara objektiv än. Jag tror det har att göra med blotta mängden av nakna kroppar. Jag har helt enkelt lite svårt att koncentrera mig.

Vanesaker

Om en liten stund måste jag hjälpa två skolkillar att fixa till sig inför lågstadiediscot som startar höstlovet, och hela dagen idag har jag också hjälpt betydligt större skolkillar (och ett par tjejer) att sminka blåtiror, sätta dit lösskägg och sådant som man kan göra på en filmutbildning dagen före lovet. Jag har två fulla väskor stående i hallen med penslar, latex, figurvax, färger och låtsasblod - och jag överväger att låta dem stå där till någon gång i december.

Jag känner mig lite mör.

 

Under hela dagen - eftersom den ägde rum på en filmutbildning, så har vi också fotograferats och filmats. Det tar förvånansvärt liten tid innan man vänjer sig vid det. I hela sitt smått rödblommiga, rynkiga, vinterbleka och allmäntrötta skick. 

Det är ungefär som alla de fulbilder som tycks existera på mig i lokaltidningarnas arkiv och som slängs upp så snart något ska ske med bokcaféet, till exempel. Efter ett tag orkar man inte reagera.

Men idag kom jag hem till en trevlig överraskning också - en av mina författare var i SIN lokaltidning. Sådant är mycket bättre, sånt kan jag definitivt vänja mig vid :-)

 

Hur fin underrubrik som helst, också!

En ström av uppdateringar

Nu känns det plötsligt som om jag måste göra en hel massa uppdateringar och gå in och läsa en hel massa bloggar under loppet av de närmaste dagarna - det har ju som bekant varit noveller och jobb och noveller och jobb och inte mycket annat.

Here goes:

1) Jag kan eventuellt ha skaffat mig nya, intressanta ärr på hjärtat eftersom jag upplever ett antal nära-döden-upplevelser varje morgon på E18. Man blir ju pigg, det blir man... men hur nyttigt är det?

2) Vi har redan börjat tända terrassbelysningen som egentligen, egentligen är en julbelysning. Och det är en aning skämmigt.

3) Mina barn har hittat ett nytt spel som går ut på att man ska föröka en liten encellig varelse ända upp tills det blir en dinosaurie och sedan vidare till däggdjursstadiet - det heter Spore och verkar hyfsat nyttigt.

 

Jag är förstås tacksam för att de tycker det är roligare med spel där man skapar något än spel där man skjuter sönder saker.

4) Min filmklass som består av enbart män i åldern 20-30 har i någon sorts samlad trupp beslutat att odla skägg, eftersom "Alla bra regissörer har skägg". Jag är tveksam till om det kommer att vara till så stor hjälp egentligen... men vi har alla våra kryckor.

5) Jag kom precis på att The Big Bang Theory säsong 7 har börjat sändas, så jag tänker ägna kvällen åt att hänga med Sheldon, Penny och de andra.

6) I morgon ska jag göra ett reportage om Skogsfinnar. Jag vet inte riktigt vad skogsfinnar är. Än.

Fjärde och sista novellen

Just idag har jag en riktigt fin eftermiddag, trots ösregnet (eller tack vare?). Jag hämtade barnen tidigt, en av dem lägger ett solsystem-pussel bredvid mig och den andre spelar piano. Det står bröd i ugnen och vi eldar för fullt i kaminen. Katterna sover i kringelformation, som sådana djur brukar göra i oväder. Det här skulle kunna ge upphov till mängder av facebookskryt... men jag tror jag lägger ut den sista novellen istället. Del fyra av fyra, som heter:

20 sekunder

Att tyda folks kroppsspråk var egentligen inte så svårt, konstaterade Maria Hagfors för minst trettionde gången den dagen. Inte när man var van. Det var inte heller svårt att göra en vettig läsning på den tid det tog för resenärerna att gå från bagagebanden fram till tullkorridoren. Det tog kanske tjugo sekunder, och det var gott om tid att identifiera de ansiktsuttryck de letade efter: skuld, skam, aggression. Det svåra var förstås att avgöra om någons skuldmedvetna uttryck berodde på att en person försökte smuggla in olagliga dietpiller i landet eller om det berodde på att personen varit otrogen på resan. Det var det som var det kniviga.

Just för dagen betraktade Maria en tillsynes ändlös rad av resande från Östeuropa. Det märktes tydligt att det blivit en trend att möte våren i Talinn eller Prag. Även om de stora flertalet som blev stoppade i tullen just här inte hade med sig något annat än en flaska plommonbrännvin över ransonen, så var det inte heller ovanligt att man hittade mycket tyngre saker i resväskorna. Kokain, var vanligt. Olika sorters steroider. Hennes blick svepte först över monitorerna framför henne och sedan ut över terminalen. En man i blå tröja, mycket irriterad. En varningssignal. Men bakom honom kom två pojkar i nedre tonåren som inte kunde låta bli att sparka på varandras rullande väskor. En pappa på gränsen till ett utbrott. Inget annat.

Plötsligt fångade en ung kvinna med långt, lockigt hår hennes uppmärksamhet, lika tydligt som om en alarmsignal gått av i hennes huvud. Kvinnan stod, liksom tvekande alldeles där korridoren började. Skuld och oro stod skrivna över hennes ansikte. Först verkade det som om hon väntade på någon, men efter några sekunder vände hon sig om, rätade på axlarna och började gå med långa steg mot utgången. Maria lyfte radion.
- Kvinna i tjugoårsåldern, långt rött hår, sade hon kort och såg på skärmen hur två kollegor steg fram och vinkade fram kvinnan till disken.
Maria undrade vad de skulle hitta, men var egentligen mer intresserad av att klockan redan passerat tre. Hennes rast hade börjat och sanningen att säga så var hon i extremt stort behov av en toalett. Kunde inte resten av passagerarna skynda på?

En av de sista personerna som passerade var en äldre kvinna. Något hos henne fick Maria att stanna till och rynka pannan. Det var... något. Något allvarligt fel. Hon stirrade på skärmen, medan kvinnan tog ett par steg till, grimaserade och sedan stödde sig tungt mot bagagevagnen. Aha. Smärta. En smärta som hon förmodligen var van att dölja och bortse från, men som gav sig tillkänna efter flygresan. Maria ruskade på huvudet och suckade vid tanken på att hon inom bara några år skulle vara där själv. Sedan gick hon raka vägen till närmaste toalett.

En stund därefter såg hon dem igen. Utanför flygplatsen. Den unga kvinnan med det långa, röda håret, som tydligen klarat undersökningen utan att tullarna hittat något att anmärka på. Och den äldre kvinnan. Tillsammans. Maria kände den lätta, pirrande känslan längs ryggraden hon alltid fick då hon hade rätt i sina aningar. Något var fel. Nu var de två kvinnorna utanför hennes domäner, men hon kunde i alla fall inte låta bli att dra sig närmare för att ta reda på mer. Den yngre kvinnan tog fram sin mobil och rörde vid skärmen.
- Jimmy? Det är Fia, hörde Maria henne säga när någon svarade i andra änden. Ja, vi är utanför. Mormor hade paketet. Ja. Kommer du?
Hon lade på utan ett ord till. Den äldre kvinnan bara nickade lite, men kommenterade inget.

Maria stod kvar, bakom en av pelarna vid ingången och väntade hon också. Efter ett par minuter stannade en bil i upphämtningszonen, och en enormt stor man med kortsnaggat huvud klev ur. Han gav båda kvinnorna en stressad kram, hivade in väskorna i bagageutrymmet och var tillbaka bakom ratten innan kvinnorna ens hunnit in i bilen. De körde iväg, men inte särskilt fort. Maria stod kvar, skakade på huvudet och tog fram sin egen mobil. Hon behöver ett snabbt foto på nummerplåten, och sedan fick hon gå tillbaka in och ringa polisen. Så snart hon knäppt bilden visste hon att det hela var dött. Fotot visade bara en nummerplåt så skitig att det inte gick att urskilja mer en första bokstaven. Vad än den underliga trion gjort, så hade de klarat sig den här gången.

Avbrott på grund av mörker och måne

Det var ju tänkt att jag skulle publicera den fjärde och sista av novellerna idag, den som knyter ihop och avslutar de andra. Men det kom lite saker emellan. Mestadels jobb, och sedan skulle mina två pojkar iväg med scouterna på ficklampsvandring. Och nog fick de en vandring, alltid.

Skogen var mörk, riktigt mörk idag och över dem hängde en massiv fullmåne som en lampa i träden. Och de var små, och skogen var tyst och hög och ficklamporna hade nästan slut på batteri.

Den äldsta kille ganska så logisk och oberörd, som vanligt. Men min yngste lever ju i en värld som innehåller ganska mycket magi och otroligheter och fantasi och monster som gömmer sig bakom grangrenar.

På ett sätt vore det kul att få vara så där rädd för saker som inte finns igen. För att sedan få komma över det.  De saker man är rädd för som vuxen är helt andra, och det försvinner inte när det blir dag, eller då man lyser på dem med ficklampan.

Leve spökmånaden.

Fortsättning från förra helgen

Ja, hörni, då kan vi konstatera att tidsinställda inlägg inte fungerar till 100% på blogger. Den här novellen skulle ha publicerats igår, som en fortsättning på förra helgens novellrace. Som ni kommer att märka inom mycket kort, är det här del tre i en serie av fyra noveller som ska läsas tillsammans. Så ja, ni som bad mig om en fortsättning på de första två - frukta ej - ni kommer att få er förklaring.
Första två delarna hette alltså:
Att baka en tårta
och
Så länge som någon enda älskar dig

och här kommer den tredje delen:

Ett vackert liv

Det var eftermiddag, och den varma solen gav de gamla stenbyggnaderna runt torget en gyllene ton som påminde Göran om en riktigt fin konjak. Han lutade sig med en belåten suck mot sidan på den rena bussen och väntade medan de sista passagerarna samlade ihop sina tillhörigheter för att stiga av. Torget var det sista stoppet på dagens rundtur och enligt honom själv den perfekta avslutningen på dagen. Många av de andra turbussarna valde att istället stanna vid det stora köpcentrat, men Göran hade aldrig förstått varför man ville ge sina resenärer den upplevelsen att avsluta dagen med. Varför överösa dem med braskande reklamskyltar, snabbmatskedjor och bioaffischer och försäljare av krimskrams, när man kunde ge dem en glimt av den genuina skönhet som Prag kunde bjuda på? Kanske var det därför som hans busstur hade haft en aldrig sinande ström av besökare ända sedan 1992 medan andra bolag fått stänga ner tur efter tur.

Han slängde en snabb blick in i bussen. Två personer kvar, samma som under hela tiden. Den där flickan med långa, röda korkskruvslockar och hennes mormor. De verkade ha så mycket utrustning, de två. Korgar, väskor, kassar fulla med kryddpåsar och torkad svamp och inlagd frukt. De var på en riktig kulinarisk resa de två. Göran tyckte det var fint, att de hade ett intresse som förenade dem över generationsgränserna. Den äldre kvinnan log mot honom då de äntligen kom fram till trappan.

-          Nu fick du vänta på oss igen! sade hon ursäktande.

Göran log tillbaka och reflekterade en stund över hur mycket uppskattade den mjuka, lunga rösten som stämde så väl ihop med ägarinnan. För tjugo år sedan hade han med uppskattning studerat hur den rödhåriga flickans långa lockar föll ner mot den smala midjan, men nu följde han istället den äldre kvinnan med blicken. Han såg hur hon vände ansiktet uppåt för att följa kyrktornets spira hela vägen upp mot himlen samtidigt som hon med en graciös och självklar rörelse sköt upp solglasögonen på hjässan. Man blev äldre. Och började uppskatta saker som en mogen kvinnas omedvetna grace, eller den goda, rena doften av en välskött och ny buss som var helt betald och lånfri.

Medan resenärerna spred ut sig bland caféerna och de små butikerna gick Göran sin vanliga runda i och runt bussen. Han samlade ihop ett par tomma läskburkar, tömde en papperskorg och putsade bort lite pollen från instrumentbrädan. Då han var färdig igen ställde han sig på skuggsidan av bussen. Blicken sökte omedvetet efter den äldre kvinnan och hennes dotterdotter. Först hittade han dem inte. Sedan såg han en glimt av rött hår och rynkade pannan.  Vad gjorde de där? Kvinnan och flickan stod alldeles i utkanten av en smal gränd, och framför dem stod två män i tjugoårsåldern. Något i deras hållning fick Göran att räta på ryggen. De verkade diskutera något, han såg flickans händer röra sig snabbt och nervöst medan hennes mormor lade en lugnande hand på hennes axel. En av männen böjde sig närmare den äldre kvinnan och han såg henne nicka bekräftande. Göran bestämde sig för att gå dit. Det verkade inte vara frågan om ett rån, men han var säker på att något var fel.

Han hade inte hunnit mer än två steg förrän en stor, röd-gul buss från ett konkurrerande resebolag svängde in på torget och parkerade mitt framför kyrkan. Den blockerade därmed effektivt vyn för alla på torget som ville ta foton av 1300-talsbyggnaden och ställde sig dessutom mitt emellan Göran och den lilla gruppen av människor han var på väg fram mot. Göran svor tyst men innerligt och tog längre steg. Naturligtvis fick han arbeta sig igenom en hel grupp av turister som myllrade upp på kyrktrappan. Det var verkligen ett helt värdelöst ställe att parkera en buss på, men sådant förstod aldrig de nyare förarna. Eller också struntade de i det. Efter vad som kändes som en evighet fick han äntligen syn på kvinnan och flickan igen. De stod lugnt och bläddrade bland några vykort i en kiosk. Den äldre kvinnan tittade upp.

-          Åh? Är det redan dags att åka?

-          Nej, svarade Göran och drog ett djupt andetag. Jag såg bara att det kom fram ett par män som såg en aning… jag vet inte, jag ville bara kontrollera att allt var okej med er.

Nu skämdes han en aning över sin reaktion. Kanske var det okänsligt, att anta att de inte klarade sig själva? Inte jämlikt? Men kvinnan log varmt mot honom.

-          Det var verkligen omtänksamt! Jag gissar att de var lite intresserade av Fia, och ville bjuda med henne till en bar.

Den rödhåriga flickan vände huvudet mot dem och himlade lite med ögonen. Hennes mormor skakade lätt på huvudet och tog sedan Göran under armen.

-          Jag skulle faktiskt vilja gå och sätta mig i bussen nu, om jag får stödja mig lite på dig, sade hon med en fråga i rösten. Jag har ett knä som inte vill sluta krångla med mig.

-          Självklart.

Göran såg till att ta jämnast möjliga väg tillbaka till bussen, så kvinnan inte skulle behöva anstränga sitt onda knä mer än nödvändigt. Så snart de vände ryggen mot konkurrentbussen och kyrkan, var det som om den fina eftermiddagen återvände. Folk satt leende på uteserveringarna, en flock duvor landade vid fontänen och från kvinnan vid hans arm kände han en svag doft från någon parfym som möjligen kunde innehålla liljekonvalj. Livet var vackert och rent, och han var säker på att både kvinnan och flickan som följde efter dem kände detsamma.

Novell av gästbloggare, del 2

God fredag, allesammans. Som inledning på helgen bjuder jag härmed på andra delen av Carina Middendorfs novell (se gårdagens inlägg för del 1). Fantastiskt kul att få vara värd för andras berättelser, som vanligt! Varsågoda:

Slippa ur fällan, Del 2

Och vinterkläder till ungarna, sen då! Det fanns så många regler att ta hänsyn till att hon blev alldeles svettig där vid sitt ensamma frukostbord, bara hon tänkte på det. Varma och torra, skulle de vara de små liven, trots att det var kallt regn eller snö på stadens lekplatser under större delen av oktober till mars. Dessutom skulle de inte vara för dyra, helst fairtrade och gärna snygga. Och inte från någon av de stora kedjorna, för då hade alla barn likadana och då var det stört omöjligt att få med sig rätt unge hem en halvmörk eftermiddag i en av parkerna. Skrek och viftade vilt, gjorde de ju allihop när man skulle gå hem. Hon hade redan när Carlotta var liten lärt sig att det inte var något man kunde ta hänsyn till, utan med lugn och bestämd röst mala mantrat: ”jag förstår att du hellre vill leka med dina kompisar, men nu är klockan mycket och vi måste hem och laga middag” och med ett stadigt tag i en av de viftande överarmarna bestämt styra ungen till utgången. En särskilt mörk och disig novembereftermiddag hade hon mumlande och bestämt släpat med sig en vilt skrikande flicka i röd vinteroverall med snöflingor från Hennes &Mauritz mot utgången. Medans hon som bäst höll på att mixtra med det barnsäkra låset på grinden med ena handen och höll fast den extremt ilsket sparkande ungen med den andra, kom en rasande pappa i getskägg och keps rusande mot henne och befriade den lilla rödklädda tjejen ur hennes ganska hårda enhandsfattning. ”Är du fan inte klok?!” skrek han upphetsat. ”Vart i helvete tänkte du gå med Emelie?” Och först då såg hon att hennes egen flicka i röd vinteroverall med snöflingor från Hennes &Mauritz fortfarande satt kvar i sandlådan och grävde med ett lugn som närmast såg mediativt ut.

Hon bredde tjockt med extrasaltat smör på sin rostade franskbrödskiva och njöt av att slicka i sig det smälta smöret från fingrarna. Kaffet var hett och starkt. På sin andra helt fiberfria rostade smörgås tog hon ett tumstjockt lager hallonsylt. Det var en frukost som hon inte skulle stå sig särskilt länge på, men det var så extremt mycket godare än de fruktansvärda ekologiska frukostar som Christian brukade tvinga i barnen, och henne också för den delen, innan de gav sig i väg till dagis och jobbet på morgnarna. Maten skulle inte bara vara ekologiskt, tyckte Christian, den skulle dessutom bestå av fullkorn, vara närodlad och naturligtvis hemlagad. Hon själv tyckte mest att brödet smakade bark och var olidligt trött på kål och morrötter fram på vårkanten innan äntligen de svenska primörerna stack upp sina spröda skott. Sedan hon lämnat familjen i det biodynamiska helvetet, levde hon i princip på hämtmat och snabba kolhydrater.Och hon hoppade ideligen över måltider och hade inte ätit ett mellanmål sedan hon åt den sista osockrade yoghurten tillsammans med Ville vid ett kladdigt köksbord för snart fyra veckor sedan.

Hon sminkade sig i det lilla badrummet utan att avbryta proceduren en enda gång. Hon behövde inte hjälpa barn med toalettbesök, tandborstning eller febrilt jaga rätt rena kläder i storlek 116 eller 128. Eyelinern blev precis så där rak och med helt rätt uppåtsväng i slutet av ögonlocket som hon ville ha den. Hon log prövande mot sig själv innan hon lade på det nya läppstiftet och hon tyckte att hon såg utvilad och faktiskt glad ut.

Hennes absolut barnförbjudna nya vita ullkappa lyste upp vintermörkret och den rosa kashmirsjalen kändes varm och lyxig när hon på högklackade, välputsade stövlar rusade ner för trapporna på väg till sin tvåsitsiga bil helt utan bagageutrymme på parkeringen utanför hyreshuset. Hon slängde nonchalant in sin väska på passagerarsätet där det inte fanns någon bäst-i-test-barnstol att ta hänsyn till och startade motorn. Hon satte på radion och kunde nu med intresse ta del av ekots nyhetssändning som klockan halv sju bara hade känts störande. Inom sig var hon jublande glad att hon slapp lyssna på både ”Mamma Mu” och ”Televinken”, Ville och Carlottas favoriter just den här vintern.

När hon parkerat på sin egen parkering, bara ett par meter från ingången till firman, kom hon på att hon skulle ha dagens första möte med en ny kund som hon aldrig träffat förut. Det enda hon visste var att det var en man och att han var intresserad av att investera en avsevärd summa pengar. ”Tur att jag är i god tid”, tänkte hon, ”då hinner jag gå igenom papperna en gång till innan han kommer.” I god tid på jobbet, det är ju ingen konst när man kan gå upp och duscha utan att bli störd, äta frukost utan risk för debatter eller missöden, klä sig och åka direkt till jobbet utan att passera dagis och därmed minimera  risken att bli nedsölad med någon annans frukost, lera från små gummistövlar eller rentutav spyor.  

Hon hann till och med att bättra på läppstiftet och pudra näsan en aning innan den nya kunden, Jacob Eek, fanns för avhämtning i receptionen. Med ett professionellt svalt leende och med de dokument hon förberett i en diskret mapp av brunt skinn under armen kom hon till receptionen. Det stod en lång man med ryggen mot henne och läste i en av firmans informationsbroschyrer som låg på disken. Hon harklade sig och sa med frågade tonfall: ”Jacob Eek?”  Mannen vände sig om, log och sträckte ut handen till en hälsning. Hon blev varm och kall på samma gång och kände hur blodet började pulsera på de mest olämpliga ställen. Framför henne stod den definitivt snyggaste mannen hon någonsin sett. ”Sexiest man alive” hann hennes reptilhjärna sända iväg ut i kroppssystemet innan hon hade sig så pass under kontroll att hon kunde ta hans hand, presentera sig och visa honom vägen till sammanträdesrummet.

Efter två timmars gemensamt arbete, hade hon fått klart för sig att han inte bara såg exeptionellt bra ut. Han var dessutom osedvanligt intelligent, kreativ och charmant på fler sätt än hon kunde räkna. När han tog henne i hand och tackade henne för det  produktiva samarbetet, med den mest sensuella röst hon någonsin hört, var hon beredd att följa honom till världens ände, bara han gav henne minsta lilla vink om att han ville ha sällskap.

”Föresten” sa den välmodulerade rösten, när han egentligen borda ha släppt hennes hand för att vända sig om, gå ut på gatan och försvinna ut ur hennes liv. ”Du kanske har lust att äta middag med mig någon kväll i nästa vecka?”

”Middag?” sa hon så dröjande att han abrupt släppte hennes hand och förstod att han misstagit sig på den laddade stämningen i rummet under föregående två timmarna. Han bad om ursäkt för sin fråga och hastade försenat i väg ut ur byggnaden. Hennes ben skakade, hon var tvungen att sätta sig i en av de representiva Arne-Jacobsen-fåtöljerna avsedda för väntande kunder, innan hon kunde ta sig tillbaka till sitt kontor. Receptionisten kom springande med ett glas vatten och frågade hur hon mådde, eftersom hon plötsligt blivit så blek. Hon darrade på rösten när hon sa: ”Tack, det är okej. Jag klarade mig precis från en mycket hotfull situation...” En dejt! Aldrig! Det vet man ju hur det går: man blir kär, vill vara tillsammans hela tiden, så man flyttar i hop och innan man vet ordet av, så har man fått två ungar som måste ammas, vaccineras på barnavårdcentralen, anmälas till dagis och ha födelsedagskalas och …

Novell av gästbloggare

Hörni, det är ju för-fredag som jag nu har hört att dagen kallas (visserligen trams) och jag tänkte därför tjuvstarta novellandet med en gästbloggares alster som kommit till mig via Tyskland. Författare är Carina Middendorf, som gör sitt bästa för att lära tyskarna om svenska seder och svenska språket. Hon är dessutom ett sant bloggfan till dem av oss som skrev på Ameliaportalen när det begav sig. Original-bloggdala. Här kommer del 1, i morgon lägger jag ut del två av Carinas:

Slippa ur fällan

„Nej, inte än“, tänkte hon sömnigt och vände på sig i sängen ett halvt varv. Sängen knarrade lite under hennes tyngd, men det var fortfarande precis lagom varmt och skönt under det tjocka duntäcket. Klockradion var obeveklig och eko-nyheterna halv sju basunerade ut sitt budskap även om hon inte lyssnade. En minut till eller kanske två, så skulle hon känna sig mer redo. Redo att ta itu med dagens uppgifter. Snart nog skulle hon höra Villes snabba små fötter springa in till henne och krypa ner under hennes täcke. Men så fort kroppen märkte att hon spände öronen för att lyssna efter fötterna, kände hon i magen att Ville inte skulle komma springande. Inte idag och inte imorgon. Aldrig mer. Hon skulle aldrig mer höra hans fötter rusa från sitt rum till hennes.

Hennes rum, var inte längre hennes rum. Det rum där hon nuförtiden tillbringade sina nätter och ibland delar av sina dagar, hade inget med henne att göra egentligen. Det var bara ett rum hon hyrt, varken mer eller mindre. Ville och hans syster Carlotta däremot sov hemma i sina vanliga rum, i sina vanliga sängar, med sin vanliga pappa inom räckhåll. Den enda förändringen för dem var att deras mamma inte längre låg där jämte honom när de vaknade. De hade kanske saknat henne i början, men små barn glömmer så snabbt, och Christian, han skulle snart hitta en ny kvinna, det var hon säker på. Och då skulle den ”gamla mamman” snabbt glömmas bort. Ensamma pappor som sköter barn och hushåll är högvilt bland kvinnor på singelmarknaden, det hade hon både läst om och sett i verkliga livet. Hon begrep absolut inte vad det var som gjorde outsövda, grötkladdiga män så mycket mer oemotståndliga än trötta och ofräscha ensamstående morsor, för de hade det minsann inte lika lätt på samma singelmarknad.  

Hon motstod frestelsen att ligga kvar i sängen, stängde av radion och slängde med kraft av sig täcket. Den kalla luften nöp tag i hennes nakna kropp eftersom hon inte tänkt på att sätta på elementet när hon kom sent hem från jobbet i går kväll. Hon hade varit så trött, att hon direkt klädde av sig, ladesig i sängen och somnade. Utan att äta, utan att ens borsta tänderna och framförallt utan att rättfärdiga sig för varför hon kom hem så sent. Kort hade hon hunnit tänka, att det varit rätt av henne att lämna familjen.

Hon hade faktiskt aldrig varit särskilt intresserad av familjeliv, utan alltid tyckt att det mest spännande livet var utanför den bur som våningen alltmer hade blivit för henne. Hon tyckte att det  var intill dödens tråkigt att hålla ordning på alla de där rutinerna som enligt Jesper Juul och allt vad det hette, de där familjerådgivningsgurusarna, är helt nödvändiga när man lever i en familj med små barn. Mat på bestämda tider, sova på bestämda tider och helst också leka pedagogiska, utvecklande lekar på bestämda tider. Hon tyckte verkligen inte att de där små barnansiktena som sa ”mamma” till henne med stor tillförsikt på något sätt vägde upp allt omak som de medförde. Hon hade aldrig känt av den där stora lyckan som moderskapet visst skulle vara. Hon tyckte mest att barnen var kravmaskiner, ivrigt påhejade av Christian, som totalt gick upp i sin papparoll och knappast kunde prata om annat än barnen när de någon enstaka gång träffade andra vuxna tillsammans. Hon tyckte att det var lite pinsamt, eftersom han inte verkade ha några som helst andra intressen sedan de blev föräldrar förutom sådana saker som att köpa nya vinterskor till ungarna och att fundera på om det kanske vore dags att anmäla Carlotta till simskolan.

Hon själv däremot var helt ointresserad av att hänga i en simhall och att hon dessutom förväntades att som mamma vara genuint intresserad och sitta med näsan pressad mot det immiga glaset i simhallens cafeteria för att inte missa ett enda av dotterns vattenstänk. Cafeterian, föresten? Fick man ens sitta i en cafeteria när ens barn lärde sig simma? Man kanske till och med skulle behöva vara inne i den varma, klorstinkande, fuktiga hallen? Och kanske rentutav själv vara i bassängen? Ja, vad visste hon om simkurser? Förutom den hon själv gått på som barn, så hade hon faktiskt ingen aning. Hon hade lärt sig simma i en iskall sjö en gång ett sommarlov för ganska länge sedan. Hon kunde inte minnas att det synts till några föräldrar där överhuvudtaget. Så vitt hon kom i håg, hade hon och alla andra ungar som skulle lära sig simma blivit ditkörda av en buss på morgonen och hemkörda igen lagom till lunch. På den tiden fick mammor ägna sig åt sina egna liv medans barnen lärde sig simma, göra kullerbyttor på elitgymnastiken eller rykta hästar i stallet bara de såg till att det fanns mat på bordet när barnen kom tillbaka. (Fortsättning följer i morgon)

Sluta på plus?

Idag har jag haft en sådan där ömsom vin-ömsom vatten-dag. Det är lite svårt att säga om jag slutat den på plus eller inte, men resultatet kommer säkert att bli bra. Så småningom. Kanske berodde det lite på att jag var trött efter gårdagens sena möte i en styrelse. De kan vara så att jag missade en del cues i kroppspråk (vilket är ironiskt, eftersom jag just nu håller lektioner i hur man kan avläsa kroppsspråk i debatter). Men jag träffade i alla fall en kvinna som verkade fast besluten att redan innan vi träffats missförstå allt jag sagt och skulle komma att säga.

Har ni mött sådana människor någon gång? Så på defensiven redan från början att det inte finns någon möjlighet att rå på det hela. Det har ni säkert.

Jag undrar hur man blir så? Kommer det efter en viss ålder, kanske? Jag hoppas inte det. Jag försöker gå in i varje möte med ett leende och förhoppningsvis ett hyfsat öppet sinne och anta att det inte kommer att uppstå en situation jag inte kommer att klara av.

Vi får se hur det hela går, vidare rapporter följer.

I övrigt har det hänt ganska positiva saker. Jag skrev en kursbeskrivning på nätet för den nya filmutbildningen vi bygger på, det har gått ut annonser och helt plötsligt började det ringa blivande elever som tyckte att det hela lät fantastiskt och omedelbart skulle börja skissa på sina arbetsprover.

Det var en omedelbar och trevlig respons.

En av de blivande eleverna, en tjej, vill hålla på med scenografi, mask och smink som sin specialitet. Hon ska göra om hela sitt hus till en Haunted Mansion över Halloween, fotografera det och skicka in som en del av sitt arbetsprov.

Det blir kul att se, och jag ska givetvis fråga om jag kan få lägga ut en bild eller två. Sådant engagemang vill man ju visa.

En länklista

Åh, vilken fin lista av noveller jag har att bjuda på - det blev ett bra race även i år, även om det inte var på ett gemensamt tema den här gången. Själv lade jag ut två, och fortsätter med ytterligare två nästa helg. Och nedan har ni länkar till bloggare som gjort samma sak:

Cissis skrivhörna

Tråktanten

Livskapitel

Ergo Sum

Pipans blogg

Habibty Nina

Millans värld


Har jag glömt någon, så hör av er i kommentarsfältet eller på facebook!

Novell nummer 2

Novellrejset fortsätter - i morgon kväll lägger jag ut alla länkar till de utmärkta skribenter som också deltagit. men tills dess får ni på denna blogg nöja er med:

SÅ LÄNGE SOM NÅGON ENDA ÄLSKAR DIG

Någonstans på nätet hade Jimmy läst att namnet Leif och Jimmy var överrepresenterade bland kriminella män i Sverige. Det var ju en intressant upptäckt, att veta att ens namn kanske bidragit till att saker och ting gått snett här i livet. Om man nu valde att tro på sådant. Vilket Jimmy inte gjorde. Inte egentligen. Om han tänkte tillbaka långt nog kunde han steg för steg spåra varenda handling som försatt honom i den knipa han nu befann sig i. Och det var ingen annan än han själv som gjort de valen. Han var inte den som skyllde ifrån sig.

Jimmy stirrade ner på kaffemuggen som såg löjligt liten ut då hans stora händer kupade sig runt den. Händerna, övergick i massiva, ådrade underarmar, upp via tribaltatuerade biceps, till de tunga axlarna och hans snaggade huvud som bekymrat lutade sig fram över bordet. Han satt som en 130 kilo tung spågumma i t-shirt med reklam för proteinpulver och stirrade ner i muggen som om han försökte tyda sin framtid i kaffesump.

Han satt jävligt illa till, det gick inte att förneka. Och den enda chans han hade att lösa den knipan var stängd för honom. Det var länge sedan han kunnat gå igenom en säkerhetskontroll utan att bli stoppad, länge sedan han passerat obemärkt genom tullen. Om han hade haft ett år på sig, så kanske... han kunde låta håret växa ut, sluta lyfta och löpa bort en massa kilon istället, dölja tatueringarna under någon kofta. Men han hade inte ett år på sig. Han hade exakt en vecka.

Även om Jimmy var helt säker på att det var han själv som ställt till allt elände han nu led konsekvenserna av, så var han lika säker på att han inte var en helt igenom dålig människa. Han hade trots allt två av de finaste kvinnorna i världen som älskade honom: hans lillasyster Fia och så mormor, förstås. De var hans värld, och hos dem var han en annan man. En som inte ens svor och som ställde in stolen hela vägen in till bordet och som tackade artigt för maten och som hjälpte till att bära ner lådor från vinden.

Han log då han tänkte på hur ivrig Fia lät då hon pratade om caféet hon skulle öppna tillsammans med sin barndomsvän Marie, så snart de fått ihop ett litet startkapital. Och leendet blev än bredare när han mindes hur mormor öppnat den gröna plåtasken i köket och skjutit den över bordet till Fia. I lådan låg alla mormors recept, fulla av anteckningar i marginalerna, små blyertskråkor som förvandlade mat till magi. Och nu var han tvungen, helt enkelt tvungen att blanda in en av dem i sitt skitleverne.

Det fanns en chans. En chans till 200 000 kronor. Och själv behövde han bara hälften av den summan för att lösa sin skull. Resten skulle gå till Fia. Om han nu bara kunde hitta ett sätt för att slippa blanda in dem, de två. De enda i världen han verkligen älskade. Men så fungerar inte världen för en man som heter Jimmy, som försöker läsa konsekvenserna av sina val i en kaffekopp och som kanske har en vecka kvar att leva.

Novell nummer 1

(I årets novellrace, som jag kommer att köra under helgerna. Hoppas ni vill hänga på!)

Att baka en tårta

Köket låg i vinkel ut från matrummet och var så litet att det var omöjligt för mer än en person i taget att arbeta där. Men det gjorde henne inget. Hon var van att manövrera i det trånga utrymmet vare sig det var en hollandaisesås eller en gratäng eller bara en äggröra som skulle lagas. Idag skulle hon ta sig an en rätt som hon kanske lagade en gång vart femte år eftersom den var så komplicerad: en trevånings chokladmoussetårta med chokladganache. Varje moment i tillverkningen hade sina fallgropar och krävde total koncentration. Det var en uppgift som passade för dagen.

Hon vispade äggen tills armen började kännas stel, men slutade innan hon fick kramp i handen. Medan hon satte in kakformen i ugnen viskade hon för sig själv: ”Om kakan reser sig jämt svarar jag ja, om det blir en grop i mitten svarar jag nej.” Fyrtio minuter senare stod kakan och svalnade på ett galler, lätt och luftig, vaniljdoftande, och med en yta så perfekt som om den jämnats med vattenpass.

Så snart kakan blivit riktigt kall drog hon den till sig och lindade den vaxade tråden runt vardera tummen. Sedan lade hon tråden över kakan i en stor ögla och började försiktigt med den dela kakan till tårtbottnar. ”Om någon av bottnarna går sönder svarar jag nej, blir de alla hela svarar jag ja”, tänkte hon för sig själv. Alla bottnarna blev perfekta, precis en dryg centimeter tjocka.

Om chokladen till moussen blev aningens för varm när den vändes ihop med äggen, sockret och grädden skulle det hela bli grynigt och smaka stekt ägg. Med berått mod hällde hon den smälta chokladen rätt ner i mitten av skålen istället för att försiktigt hälla den nerför sidorna av skålen så den hann svalna på vägen ner. Medan hon rörde nynnade hon för sig själv: ”Om moussen blir slät så svarar jag ja, om den skär sig så svarar jag nej.” Moussen blev slät och sammetslen och lade sig mellan tårtbottnarna som ett fluffigt, kakaodoftande duntäcke.

Så var det endast chokladganachen kvar. Där var det viskositeten som var avgörande. För mycket grädde gjorde att all glasyr rann av och lämnade stora hål efter sig på tårtan. För lite grädde, och smeten skulle hinna stelna innan den gick att sprida över hela tårtan. Hon lade decilitermåttet i slasken och hällde på frihand ner en skvätt grädde i kastrullen. ”Om ganachen bli blank svarar jag ja, om den spricker så svarar jag nej!” sade hon högt till småfåglarna i trädet utanför köksfönstret. Och chokladglasyren flöt ut och stelnade som en blank och orörd skridskobana över tårtan.

Då dörrklockan ringde stod den fantastiska skapelsen på ett fat med hög fot, pudrad med ett lager florsocker, och väntade. Hon öppnade dörren på andra ringningen. Han stod med ena foten uppe på trappan och den andra vänd utåt mot trottoaren, som om han nästan tagit till flykten innan hon hunnit öppna dörren. Han mötte hennes blick, frågande, och med ett tveksamt leende. ”Kom in, sade hon med låg röst. ”Jag har bakat.”

Masters of sex

Åh, ett typiskt fredagsinlägg på gång? Ja, kanske - om ni vill ha ett intressant tips på en mycket bra ny serie som väl förmodligen kommer till Sverige inom kort. Masters of sex.

Michael Sheen (återigen en britt som får spela smart amerikan) är Dr. William Masters (har funnits på riktigt) som forskar om infertilitet och obstetri. Efter årtals av forskning och enorma framsteg i förlossningsvård och kirurgi, inser Masters att han fortfarande inte vet exakt vad som sker inuti kroppen under fortplantningsakten. Så han bestämmer sig för att studera folk med en vetenskaplig metod i olika sexuella situationer.

Han börjar med att betala prostituerade för att se på och mäta tiden när de hade besök av sina kunder - men förstås kommer han på att det är väldigt lite äkta fysisk och psykisk känsla i en sådan interaktion. Så han skaffar sig en kvinnlig medarbetare (Lizzy Caplan) med öppet sinne från sekreterarpoolen och börjar inreda ett riktigt labb enbart för forskning om sex - både solosex och partnersex - med film- och mätmöjligheter.

Det som jag tyckte var mest intressant med serieupplägget var att den i motsats till vad man skulle kunna tro vänder rätt mycket på stereotypa könsroller. Det är männen i serien som t.ex. blandar känslor med sex, medan kvinnorna mer ser sex som ett fysiskt behov och är rakt på sak med det hela. Dr. Masters själv har ett ganska plågsamt förhållande till sin fru - deras sexliv är i göra inte särskilt passionerat och helt inriktat på att göra henne gravid. 

Tills dess att den här serien dyker upp på svensk TV finns den säkerligen att streama någonstans - men det är en sådan där serie man kanske inte ska titta på medan de mindre barnen är vakna. Den har ett ganska grafiskt innehåll - och med grafiskt menar jag till exempel en scen där sjukhuschefen får titta genom ena änden av en dildo som innehåller en kamera och som för tillfället används av en försöksperson för att framkalla orgasm. Jag tror delar av den scenen finns med i klippet över.

Se och hör av er om vad ni tyckte.

Leve novellerna!

Det var minsann inte så pjåkigt - nu har jag för andra året i rad prickat in rätt nobelpristagare i littertur och det hela blir ju inte sämre av att det var Alice Munro som vann. Precis som hon tycks anse, så tycker jag att novellen är det ultimata litterära formatet. Anledningen till detta är att jag tycker en novell kräver disciplin. En roman kan dra iväg på hundratals och åter hundratals sidor. Det finns gott om plats att utveckla karaktärer och förklara deras motiv och beskriva platser.

Men bristen på utrymme i en novell gör att man måste sålla hårdare, koncentrera och destillera sitt språk. Det gäller att tänka till: behöver jag verkligen det här stycket, eller går det bra ändå?

Eftersom den här processen sker, så blir ofta resultatet en mycket stark och bärande dramaturgi. En dramaturgi som går utmärkt att filma, till exempel, eller dramatisera på annat vis.

Jag funderar på om helgens blogginlägg istället ska få bli en novell eller två. En fin oktobertradition. Är det någon som har lust att hänga på, så hör av er, länka eller tagga med novell, så kör vi ett gemensamt race. Förra årets spöknoveller blev ju till en fin bok, men jag tror att jag i år ska hylla Munro genom någon form av dramatik i vardagsformat.

Leve novell och Nobel. En fin kombo.

Moder Ryssland

Ja, det är väl ingen som missat att Rysslands regering har en lite förvirrad och allmänt ologisk inställning till vad som är bra för barn och ungdomar. Jag det skulle förmodligen inte irritera mig lika mycket om det fanns någon rim och reson och metod i det hela... men det gör det ju inte. Eftersom det mesta är baserat i en hel massa fördomar och rädslor så är logiken och eftertanken förstås omöjlig.

För ett tag sedan stoppades ju alla svenska adoptioner från Ryssland i ett typiskt "ni var dumma mot oss, så då ska vi vara dumma mot...oss själva?" Ett land som behöver adoptera bort föräldralösa barn till andra länder borde väl först och främst bara hålla klaffen om ämnet barnomsorg - men som sagt - logiken funkar inte.

Sedan idag läste jag om den gamla popstjärnan Alla Pugatjova som blivit mamma vid 64 års ålder (se video för liten minneshjälp om ni är så gamla att ni minns 80-talet)

Pappan var hennes 37-åriga make Maksim. Efter att först ha kommit över tanken på åldersskillnaden, genom att å det strängaste påminna mig om att jag inte tyckt det varit omöjligt för en 64-årig man att få barn med en 37-årig kvinna, även om jag tycker det är i senaste laget där också - så länge som det finns en förälder med ork och utsikter att leva längre än tio år framåt - visst, go for it.

Men sedan läste jag ju vidare att de förstås använt sig av en surrogatmamma av det fattigare slaget som fick bära fram babyn och sedan avvika.

Det störde mig mer.

Ett land där man inte får säga till en minderårig att det är okej att vara gay, men man får hyra in sig i livmodern hos någon om man bara har pengar nog... hm...

Enda slutsatsen är att Mamma Ryssland nog borde få ett besök av en riktigt sträng och nitisk socialtant. För nog vanvårdar hon sina ungar å det grövsta.

Fotografiska förändringar

Det känns som om den här dagen har temat fotografiska förändringar. I morse i bilen hörde jag på nyheterna att ett flertal kommuner nu går ifrån det gamla systemet med skolfoton, och ersätter det med endast en gruppbild av klassen som dessutom ska vara gratis. Det är en förändring och en förbättring, enligt mig som bloggat ett okänt antal gånger om just detta. Jag antar att jag borde känna mig lite ledsen å skolfotografernas vägnar - säkerligen blir det arbetsmöjligheter som försvinner där. Men nej... jag kan inte riktigt få till det.

Alldeles nyss var jag också och hämtade mitt nya körkort. Berättelsen om hur fotot som skulle sitta på det körkortet är ju en fars i sig... Jag rusade in, hungrig och trött med påsar under ögonen på Coop i Västerås där det finns en fotoautomat. Sedan följde en stunds fram-och-tillbaka-löpning från automaten till kundservice till bankomaten och tillbaka till kundservice, eftersom det inte gick att använda kort i fotoautomaten. Farsen fortsatte sedan med att automaten spottade ut varannan tiokrona som studsade iväg, glatt plingande över golvet med mig jagande efter.

Till slut var 80:- deponerade och maskinen började blinka vilt. Resultatet blev fyra hiskeligt fula kort med mig komplett med stirrande blick och Severus Snape-frilla. Jag såg framför mig hur jag i framtiden skulle bli stoppade i poliskontroller:
-Får jag be om körkortet?
-Nej.
-Har du inget körkort med dig.
-Jo, men det är bara för fult att visa. Jag tar böterna.

Jag var i själva verket säker på att detta körkort skulle skicka mig raka vägen ner i fyrtioårskrisens djup, så jag öppnade kuvertet med en djup suck.

Och upptäcker att de måste ha börjat retuschera körkortsfotona på något vis.

Det övre kortet är det som jag tog efter vi gift oss, vid 29, och där ser jag ta mig sjutton avsevärt mer rynkig ut än på det nya. Titta bara på halsen?
Jag vet inte vad de använt för uppljusning eller filter på det nedre, men det enda som överensstämmer med originalfotot är snape-frippan och den lätt stirrande blicken. Så där rynk- och mörkaskuggorfri är jag definitivt inte.

Så nu står jag inför ett nytt dilemma. Det är väl en överhängande risk att jag, då jag blir stoppad i en körtkortskontroll över huvud taget inte känns igen.  Och jag ska ha detta kort tills jag blir 49. No way att någon kommer att köpa att det där är jag om ens fem år...

Jag får se till att förnya mitt pass illa kvickt. Den nya sortens foton har jag sett. De är inte de minsta retuscherade, de.

Pyjamasjobb och sifferdieter

Förra året vid den här tiden tror jag att jag inte uppskattade min jobbsituation tillräckligt mycket. Visserligen var vi ganska stressade över att barnen, och speciellt då yngste sonen, var sjuka. Förutom de vanliga och konstanta förkylningarna så åkte vi ju på en hel massa provtagningar hit och dit som inte var särskilt bra för nerverna. Vi var på barnakuten alldeles för ofta. Men ändå, då barnen var krya och ivägskjutsade till skolan så hade jag all möjlighet i världen att göra vad jag ville. Jag satt framför datorn och åt frukost i lugn och ro medan jag svarade på dagens mail, till exempel. I pyjamas. (Ja, var det kallt nog drog jag jacka och termobyxor över pyjamasen och lämnade barnen - don't judge me!)

I år är situationen den omvända - jag jobbar som en liten blå iller och barnen är kärnfriska och vill inte lämna fritids när jag kommer för att hämta dem. De vill stanna och leka mer. Jag antar att jag föredrar den ordningen trots allt. Men jag saknar att jobba i pyjamas. Mycket.

Jag läste nyss att det nu förespråkas att man ska följa en ny diet istället för den där 5:2-varianten som alla tjatat om sedan i somras. Nu ska man istället köra 16:8. Varje dygn ska man låta bli att äta 16 timmar av dygnets 24.

Alltså, det gör man väl nästan ändå? Är det verkligen en så revolutionerande grej?

Eller är det bara jag som inte gillar att vräka i mig mycket mat på kvällen?

En av de största förespråkarna för 16:8-dieten är tydligen allas vår Wolverine, Hugh Jackman:

Jag gillar alltsom oftast hans inställning till träning och skrattade ett sådant där gillande he-he-he skratt när han twittrade ut bilden nedan:

...men som förebild för vanliga tränande? Hmm... med tanke på att han för att se riktigt deffad ut för senaste filmen nollade kolhydratsintaget och gav sig själv vätskebrist, så till den grad att han, så fort han inte var framför kameran, somnade - nja, det är nog inte för medelsvensson.

Undrar vad nästa sifferdiet blir? Någon som vågar sig på en gissning?

Sleepy Sunday

Något måste ju ha varit löst i vårt hus i natt, det är jag övertygad om. Frågan är bara vad? Samtliga av oss lade oss i vettig tid, men när vi steg upp så var det ingen som kände sig utvilad. Förutom att vi drar oss fram på tomgång så har det varit en perfekt oktobersöndag hittills, varm som en sommardag ute och alla är hemma på gården och drar runt med sina sysslor. Jag har till och med haft kameran ute, för att föreviga detta årets höstfärger. Bjuder på några foton:

 

Gott om färg blir det på bild just nu. 

Att dela hälften av befolkningen i två delar

Ända sedan början av sommaren har få ämnen varit så diskuterade som de alltför många våldtäkter som skett i landet, och den rättsliga påföljd - eller bristen på densamma - som delats ut efteråt. Jag har inte bloggat något om den senaste veckans debatt eftersom jag blir så otroligt trött och uppgiven av hela historien. Men eftersom jag under slutet på förra veckan fick en del av problematiken släppt i mitt eget knä med uppdraget: "Red ut detta!" så blev jag på ett ganska direkt sätt medveten om hur svenskarnas syn på sex och kvinnor klyver den manliga befolkningen i två delar.

Jag skulle vilja påstå (och säg gärna emot) att debatten gäller män i åldern 18 - 50 ungefär, där den ena delen tycker att det är okej att skicka sex-SMS till 14-åringar, tycker att feminister borde straffknullas och att om en tjej super sig redlös på krogen så är hon lovligt byte. Får skylla sig själv. Gissningsvis tycker de också att det är okej att spana på dotterns kompisar i poolen, kommentera anonymt och grovt hos kvinnliga bloggare och tafsa på kvinnliga kollegor på julfesten.

Den andra delen tycker att sådant beteende är riktigt äckligt. Och de är heligt förbannade på den första delen. Förbannade på ett sätt som är mer oförlåtande än de åsikter jag hör från de flesta kvinnor.

Det förvånade mig faktiskt. Att det fanns en så stor ilska riktad mot den grupp som uppför sig som svin mot kvinnor. Och det gjorde mig mycket nyfiken på att se hur detta kommer att spela ut. Jag kan förstå att man blir arg som man, eftersom man säkerligen har hamnat i någon form av diskussion om detta den senaste tiden och genom det hamnat på defensiven av ingen annan orsak än att man är just - man.

Frågan är om det då är männens sak att så att säga självsanera sig själva? Om resultatet bromsas av att kvinnor samtidigt är en del av debatten och en del av upphovet till debatten?

Men nej, det går ju inte. För om man som kvinna kliver ur debatten dyker den verkliga faran upp.

Att även de män som har sunda och vettiga reaktioner börjar se kvinnor som individer som behöver försvaras och beskyddas.

Och då är vi riktigt illa ute. För, som jag skrivit gång, på gång, på gång, på gång.

Man beskyddar inte en jämlike. Man beskyddar någon som är svagare och har en lägre social status än en själv. Ett barn. En sjukling. En mycket gammal människa.

Så trots att jag är hjärtligt trött på att ständigt återkomma till detta ämne, så är det bara att fortsätta väga in. Och hoppas att det blir tillräckligt många, män eller kvinnor, som drar åt samma håll för att åstadkomma en förändring relativt snabbt.

Ja visst, ja. Det var ju så här det var.

'nuff said.

http://whenyouworkasateacher.tumblr.com/?og=1

(tack Habibty för påminnandet)

Nu ska mamsen gå och se om det finns något vin i kylen.

Högsäsong

... på nördighet och spöksäsong, artar det sig till. Jag vet att en del tycker att det blir hyperamerikaniserat och töntigt - men jag gillar att ha något att fira på hösten! Jag gillar att ha lite skördefester och marknader och Allhelgonafirande som lyser upp utförslöpan fram till jul. Oktober verkar arta sig.

Igår blev pojkarna bjudna på maskeradkalas på en kväll. Eftersom man får de barn man förtjänar så skrek den äldste pojken:
"Jag vill vara The Riddler! Vi måste bygga en käpp med ett lysande frågetecken på!"

Den sminkningen blir väl inte något stort bekymmer i alla fall. Den yngste sonen däremot vill vara:
"Antingen Ylvis-räven. Eller en död slaktare."

(om någon har missat den...)

Sedan har jag också drämt iväg en beställning på kryolanprodukter, som protespuddy, mastixlim, framslim, sealer och färg och annat som man måste ha när man också har en filmklass med äldre (dock inte alltid vuxnare) pojkar som vill sminka gapande sår, kulhål och annat innan höstlovet.

...och sedan får jag ju börja sprida skräck genom Sverige i bokform vilken dag som helst nu.

Låter fint.

Lagom till spöksäsongen

Nu är det officiellt - om bara ett par dagar kommer nyaste boken ut från mitt förlag. Det är en novellsamling med lagom äckliga och rysansvärda noveller med ett antal för er här i bloggdala kända författare.

De "Nattmaror" som bidrar med noveller är (förutom yours truly) är:

Monica Bréti
Lotta Modin
Paulina Wennerlund
och
Camilla Lindberg








Jag lovar länka via bloggen till köpställen (direkt från förlag är förstås billigast, 60:- för boken i pocket)

Här har ni baksidetexten: Ett tåg utan passagerare som skenar genom natten, en joggare som förhandlar med döden och en polis som blir bjuden på en märkligt välsmakande köttgryta... I boken Nattmaror skriver fem författare från LiLmedia förlag gammaldags skräckberättelser för en ny generation. Här finns inga snygga tonårsvampyrer eller sexiga varulvar, bara sådant som ger kalla kårar under mörka kvällar.

Bokdagar är bra dagar.