Året som var mer av allt

Det börjar bli mörkt ute. Årets sista natt närmar sig. För mig har nyårsafton aldrig varit en partynatt - min inre motvallskärring har alltid höjt ett Frank Sinatra-ögonbryn åt denna "amatörernas afton". Men det är mest på skoj. Vad som däremot är allvar är att nyårsafton är en sådan där ångestkväll som alla förväntar sig massor av och som aldrig uppfyller det man förväntar sig.

Så. För mig är nyårsafton reflektion, utvärdering av det gamla året och förhoppningar inför det nya. (Och jo, sedan har jag lovat att laga en nyårsbuffé och duka fint. Men det gör jag gärna.)

Först, då - hur sammanfattar man 2013? Jag läste nyss mitt sista inlägg från 2012, som jag döpt till "Krångelåret". Det var verkligen ett krångelår. Tack och lov kan jag skriva att 2013 inte varit likadant. Däremot har det varit mer av allt. Jag har skrattat mer, oroat mig mer, jobbat mer, njutit mer... Så jag ser fram emot nästa år med lika delar bävan och förväntan.

Jag ger inga löften och önskar mig inget just ikväll. Det blåser på mörkmåne i natt. Vem vet vad sådana önskningar kan innebära?

Gott nytt, och en god natt till er alla. Vi ses igen nästa år.

Smaugs ödemark

Hur var då filmen - och bioupplevelsen - The Hobbit, the desolation of Smaug? Jotack. Får jag först bara göra en liten avstickare och fundera lite över varför folk verkar ha slutat duscha? Är det helt ute/miljöovänligt/inte coolt längre att vara ren? Eftersom småstadens bio för en gångs skull var fullpackad med folk satt jag och vännen T. flankerade på båda sidor av unga, rätt nördiga personer i 20-årsåldern. Och de luktade inte hallon, direkt. Jag är ledsen att behöva vara så grym, men kombinationen av cola/kaffe, cigaretter och allmänt stillasittande ger inte en vidare frisk doftkombination. Jag var rätt tacksam då mannen närmast mig blev så fascinerad av filmen att han lutade sig framåt och därmed slutade andas bredvid mitt ansikte. För isch. Borsta. Tänderna. Någon. Jävla. Gång. Och drick vatten.

Jag inser att dem av oss som var ute i (varning för geriatriskt uttryck) svängen cirka 1995-2005 överdrev åt andra hållet istället, genom att duscha tre gånger om dagen, ta bort allt kroppshår med viss hysteri och gurgla munvatten tills dess frätskador nästan uppstod i munnen - det var inte bra det heller. Men en gyllene medelväg, kanske?

Okej, nu till filmen.

 

Först, en liten nördig grej för alla som inte upptäckt den redan - den första person man ser i filmen är Peter Jackson, regissören. Han går förbi alldeles utanför The Prancing Pony och äter en morot. Så, nu kan ni vara skitjobbiga med alla era vänner med den lilla detaljen. Men det är ju kul på sätt och vis när regissörer följer i Hitchcocks fotspår. 

Nummer två - extrema Tolkienfans/purister kommer nog inte att gilla den här filmen. Det är fruktansvärt mycket som över huvud taget inte finns med eller ens nämns i boken. Men om man kan bortse från det så är det fortfarande en mycket underhållande film, man behöver inte ha tråkigt.

Nummer tre - 3D-upplevelsen fungerar förmodligen bara fullt ut i en I-max. Det är flera scener där det helt enkelt är för många synintryck. Jag tror inte man hinner uppfatta allt på en vanlig biograf och därför blir det riktigt jobbigt efter ett tag (till exempel i tunn-scenen) att försöka sortera upp vad man ser. Det känns lite som om man har lagg i hjärnan.

Nummer fyra - Beorn är med i två minuter i Persbrandts skepnad och man ser inte att det är han på grund av kontaktlinser och päls.

Nummer fem - Det förekommer förstås en spirande kärlekshistoria mellan en dvärg och en alv, vilket förmodligen ska vara någon sorts nick till folk från olika raser eller samhällsklasser men som jag mest misstänker kommer att bli material för en hel del porr-spoofs. 

Nummer sex - Draken var lite häftig. 

Har hållit mitt löfte

Alltså, jag måste säga att jag är supernöjd. Verkligen. Jag har, för första gången i mitt långa liv, hållit mitt nyårslöfte till perfektion.

Ni kanske minns mitt nyåslöfte? Nej? Okej, här kommer det:

"Jag lovar härmed högtidligen att slänga alla mina trasiga trosor och köpa nya, så att jag aldrig lämnar huset i trasiga underkläder igen."

Så ni ser, det handlar inte om viljekraft eller självdisciplin när man ska uppfylla ett sådant löfte. Det handlar bara om att justera nivån på det man egentligen lovar.

Frågan om fröken Friman

Årets svenska TV-satsning under julen kan vi väl alla vara överens om är Fröken Frimans krig - en svt-produktion med manus av Pilla Oljelund och regi av Mikael Hellström. För dem som har missat första delen så finns den att hitta på svtplay.

Upplägget är ganska lättfattligt: Sissela Kyle spelar Dagmar Friman, en ensamstående kvinnosakskvinna som återvänder till sin familj för att kräva ut ett arv efter sin far. Då hon inte får det, försöker hon i stället hitta en vettig sysselsättning och bildar slutligen ett matvarukooperativ tillsammans med en grupp andra kvinnor från blandade samhällsklasser - Svenska hem.

Det intressanta med serien är enligt mig att Svenska hem ju har funnits på riktigt och införlivades så småningom i kooperativa förbundet. Deras flaggskeppsaffär såg i verkligheten ut så här:

Mer om perioden och kvinnorörelsen finns att läsa i den här boken som kom 2006:

Den är för närvarande slut i näthandlarna, men något säger mig att det kan komma ett nytryck vilken dag som helst eller allra senast till bokrean. Det brukar ju bli så. Och det är riktigt roligt, eftersom författarna gissningsvis inte fick så fantastiskt mycket uppmärksamhet under första vändan.

Hur var då första delen av miniserien? Skådespeleriet tyckte jag höll, och till och med gnistrade till rätt ofta. Allan Svenssons grosshandlartyp är riktigt roligt gjord. Scenografen Jan Olof Ågren, rekvisitören Kennet From och kostymskapare Ewa Mark har gått till verket med sådan detaljorientering att det är en fröjd att se. Jag var tvungen att backa streamningen en stund eftersom jag slutade följa med i dialogen och bara satt och tittade på broderier, tygklädda knappar och fönsterskyltningar med originalförpackningar.

Det är förstås svårt att vara riktigt objektiv när det dyker upp en svensk serie i samma anda och stil som så många av de riktiga stor-TV-drakarna som Mr. Selfridge och Downton Abbey. Man sitter och jämför, och det beror inte bara på mina egna erfarenheter. Det verkar som om manusförfattare och regissör också låtit sig påverkas en hel del. Det var inte mycket som överraskade mig i sekundärintrigerna. Det introduceras snabbt en ung man i den ena affären som kommer att bli kär i det unga affärsbiträdet i konkurrentens affär. Självklart. Arbetarklassens lidande introduceras av en storebror som dör i lungsot medan den yngre brodern blir räddad av fröken Friman och får gå i skola. (Deras pappa är förstås suput som tycker illa om överklasskärringar.)  Jag hoppas på lite större överraskningar i nästa avsnitt, men då ska i och för sig Rolf Lassgård dyka upp som fröken Frimans love interest.

Av intresse kan också vara att en miniserie som handlar om en kooperativ handel enbart för kvinnor startad av rösträttsivrare än så länge inte klarat Bechdel-testet. (Minst två namngivna kvinnor, minst två separata dialoger mellan kvinnor som INTE handlar om en man). Det är på den andra punkten serien inte klarar sig. Där ser man.

Slutgiltigt omdöme väntar jag gärna med tills serien slutar. Återkommer då.

För snygg för att fortplanta sig

Ja, som ni fattar så gäller inte rubriken mig. Nej, då. Utan en person som jag precis stötte på inne i "stan". Låt mig förklara.

Det är som ni vet vanlig jobbdag idag, och jag var alltså på väg från ett trevligt arbetsmöte till hemmets lugnare vrå. På vägen var jag bara tvungen att stanna för att hämta ut ett paket, och där, på utlämningsstället träffade jag en yngre bekant jag inte sett på ett tag. (Den här personen ska få vara anonym så till den milda grad att den hädanefter benämns med pronomenet "hen") Som många andra hade hen återvänt till hemstaden över jul och - som många andra - gått på krogen på juldagen.

Det hade gjort personen ifråga mycket, mycket dyster. Inte en enda person hade varit intresserad av att bryta upp hens sextorka och singelskap ens för kvällen.

Inget ovanligt, tänker ni kanske. Men till saken hör att denna "hen" är så... ja, rent av vacker att man tycker det borde vara hur lätt som helst för hen att hitta någon åtminstone för kvällen. Hen är en klockren tia, en sådan där människa som det nästan är lite läskigt att titta rakt på för det blir för distraherande. Av många olika skäl är jag sedan länge immun mot effekten av den här personen, och kan se förbi snyggparalysen. Så jag kan också se att hen blivit uppriktigt ledsen över att ingen ens tagit chansen till ett vi-är-ju-ändå-bara-hemma-över-helgerna-hångel.

Efter att ha levererat några kärnfulla och förhoppningsvis tröstande plattityder skildes vi åt och jag började fundera över det här med koinofili. Kortfattat och mycket förenklat är det en biologisk teori som går ut på att vi väljer att fortplanta oss med människor som så lite som möjligt sticker ut från mängden. Evolutionen tuffar stadigt på framåt då, eftersom om man så att säga genetiskt staplar alldaglig människa på alldaglig människa, så blir vi automatiskt snyggare som art. Man har gjort försök där man morfat 64 kvinnors ansikten på varandra (där alla enskilda kvinnor rankars högst som en 3-4 på den berömda 10-skalan) och då kommit fram till detta:

 

32 stycken alldagliga mäns ansikten morfade tillsammans ger detta resultat:

 

Ett objektivt sett ganska tilltalande resultat på ett lite androidliknande sätt. Extrem skönhet, förstår ni, räknas precis som extrem fulhet som ett fortplantningshinder. Avvikande. Som albinism inom djurvärlden. Den största chansen att en person med sådana avvikelser ska kunna fortplanta sig, är att den träffar en person med exakt samma lyte. Men inte ens då är det säkert att det "blir något", eftersom även personerna som har lytet är genetiskt programmerade att gilla de mest normala av normala.

Om däremot det lyckas för en person med en extrem avvikelse att fortplanta sig, då sker det något intressant. Enligt teorin sker ett evolutionärt hopp. En utveckling som annars skulle ha tagit 200 år kan ske på ett par decennier. Låter inte det intressant?

Så, med det i åtanke vill jag uppmana alla er singlar därute som ska gå ut i mellandagarna och festa på nyår - varför inte göra mänskligheten en tjänst och ragga upp den där personen som ni annars skulle anse som alldeles för toksnygg för att ens försöka med? Ni har ju trots allt evolutionsteorin på er sida - oddsen är att den där supersnyggingen tycker att det mest åtråvärda i världen är en helt alldaglig person. 

Googlandet går runt i ring...

Nu misstänker jag att det helt enkelt finns för mycket text av mig svävande runt på nätet. Den blogg jag skrev i under ett ganska långt tag på Amelias bloggportal existerar ju inte längre i någon nätupplaga även om jag sparat en del av texterna därifrån på vår egen server. Kanske ska man säga tack och lov, där? Någonstans efter de första 500 inläggen börjar man tappa lite av det här med diskretion och privatliv och gliiiiider mer och mer nerför den slippery slope-en tills man plötsligt sitter och bloggar öppet om sitt och bekantas sexliv utan att använda pseudonymer.

Anyway.

Annandagen (som i vårt hus som vanligt föregåtts av Stora Lekdagen) har gått åt till att sortera saker och rensa ut gamla prylar för att få plats med de nya. Det verkar inte spela någon roll hur ofta vi kommer överens om att vi inte behöver en endaste pryl till, efter jul så står vi där igen med nya surfplattor och sodastreamers och har allmänt dåligt västvärldssamvete.

Jag hittade i rensandet en bok som jag ska använda inom kort, en guide till sällskapslivet år 1879 av den fiktiva baronessan DuFresne. Och jag har ännu inte hittat några ledtrådar till vem denna fiktiva baronessa egentligen var. Så, jag bestämde mig för att googla namnet. De flesta träffarna gick till tradera-liknande siter där man kunde köpa boken. Ingen hjälp där. Men så dök det upp en bloggträff på namnet.

"Fint!" tänkte jag och klickade för att läsa på och lära mig mer.

Det var bara det att jag kom hit:
http://bblat.se/start/1.876076-bokbloggen 

Och, nej, därifrån fick jag av förklarliga skäl inte så mycket hjälp.

Men jag insåg att jag nog måste pdf:a det blogginnehållet också, innan det försvinner. Jag läste inläggsrubrikerna och har endast en vag aning om vad det är för text som skvalpar runt där.

En julnovell

Jag tar tillfället att bjuda på en julberättelse och tar sedan blogguppehåll till annandagen. Vi ses då!


Den 23:e december klockan 20.22 på kvällen stannade tåget till Skövde för tredje gången och stod stilla någonstans mitt i på Närkeslätten. De båda unga männen som satt ensamma i kupén drog en samfällig suck.
- Ser du något åt ditt håll? frågade den ene.
- Nä. Helt svart. Vi ser inte ut att vara i närheten av någonting, svarade den andre och kastade en blick på mobilen för säkert tionde gången på en kvart.
De kunde ha varit bröder, de två männen. De hade båda öppna, vänliga ansikten och ljusbrunt hår. Den ene hade skägg, den andre hade sitt långa hår sammandraget i en tofs i nacken. Båda sträckte ut sina långa, jeansklädda ben snett över kupéns golv för att få plats.
- Har du en tid att passa?
- Inte en tid direkt...
Mannen med skägget tystnade och ryckte sedan på ena axeln, som om han egentligen bara väntat på chansen att få avslöja vart han var på väg.
- Jag ska be min flickvän att gifta sig med mig ikväll. Precis klockan 12 inatt, så vi kan förlova oss på julafton.
Den andre mannen satte sig rakt upp i sätet.
- Det var som fa... Jag med!
-Vadå du?
- Jag med! Jag ska också fria till min tjej ikväll! Helt otroligt... Du, Gustav heter jag.
Han sträckte fram handen tvärs över det lilla bordet med ett brett leende, och den andre mannen skakade den villigt.
- Linus. Vad är oddsen för det egentligen? Att vi båda är på väg för att fria till någon. Man borde ta en trisslott på stationen eller nåt...
De skrattade fortfarande när tåget startade igen med ett ryck och långsamt rullade vidare.
- Tack och jävla lov, utbrast Linus. Har ni varit ihop länge?
- Nej, inte länge alls. Hon började på högskolan hemma i Skövde i januari och vi träffades ganska direkt efter det.
-Nä? Min tjej går också där. Vi har bara varit ihop sedan i mars, men när man vet så vet man...
Linus såg eftertänksamt ner på sina händer medan han fortsatte.
- Andra tjejer i vår ålder verkar så barnsliga, de bara leker. Men min tjej är inte så. Det kanske beror på hennes bakgrund, hennes familj flydde till Sverige när hon bara var fem år. Om man varit med om krig när man är så liten...jag tror det förändrar en.
På andra sidan kupén hade Gustav tystnat och satt nu tillbakalutad mot sätet. Hans ögon såg plötsligt mörkare ut, ansiktet blekare. Han log inte längre.
- Min tjej kom till Sverige när hon var fem, sa han med utstuderat neutral röst.
Tystnaden lägrade sig över dem. På avstånd hördes dämpade röster från restaurangvagnen och det jämna dunkandet då tågets hjul for över rälsen. De båda männen mätte varandra med blicken. Till sist frågade Gustav:
- Vad läser din tjej på högskolan?
-Vad läser din? kontrade Linus snabbt.
Det blev återigen tyst, tills Linus drog ett djupt andetag.
- Vi säger det på tre - ett, två, tre!
-Socialpsykologi.
-Socialpsykologi.
De betraktade varandra misstroget i en sekund, innan de båda drog sig undan i varsitt säte, med blickar som pilade från varandra, till de mörka rutorna, till det smutsiga golvet och sedan tillbaka till den andre mannen, medan den mest horribla av misstankar började formas i deras huvuden. I över en timme till satt de som fastfrusna i sitt eget elände, oförmögna att resa sig eller ens formulera en vettig fråga. Till sist ropade konduktören ut deras station, Skövde, i högtalarna. Gustav reste sig långsamt, som en gammal man. Linus harklade sig just som han var på väg ut genom dörren.
- Jag klarar inte det här. Jag måste fan veta. På tre, säg din tjejs namn så säger jag min tjejs.
- Okej.
De båda männen vände sig mot varandra, som revolvermän på varsin sida av en dammig vilda västern-gata, med benen brett isär och hakorna aggressivt framskjutna, beredda på smärtan. De räknade ner tillsammans:
- Ett...två...tre!
- Yelena!
- Amira!
Tåget bromsade in vid stationen och stannade helt med ett gnisslande från bromsarna. Folk trängdes i korridoren, brottade ner sina väskor på perrongen och ropade hälsningar till mötande vänner. De båda männen i kupén stod som fastfrusna och stirrade på varandra, lamslagna av genans och lättnad på en gång. Till sist var det konduktören som skakade liv i dem:
- Skulle ni inte av här?
Då de till sist stod på perrongen hade snön börjat falla. Gustav vände sitt ansikte upp och blundade då de stora, mjuka flingorna landade på hans ansikte. Linus gav honom en generad klapp på axeln, medan han tittade bort mot stationshuset.
- Du... lycka till ikväll, då!
Gustav gav till ett kort skratt.
- Detsamma. Verkligen.

Aah, förståelse

Man märker verkligen att ens vänner sympatiserar med ens livssituation.

Att de bryr sig om och förstår det man går igenom, stöttar en i de skeden man passerar i livet.

Man märker också att det inte är mer än fem månader kvar till ens 40-årsdag....

...när man får rynkkräm i julklappsbytet.

Rimmar vilt

I morgon ska vi ha ett julklappsbyte med bokcafégänget, och jag hade lyckats förtränga att vi förutom att ge julklappar anonymt också ska rimma på dem. Så det gör jag nu. Tack och lov så är faktiskt språk "my thing" och nu är klapparna klara. Även makens som outsource-ade sitt rimmande. Han dammsög istället, så jag tyckte på det hela taget att det var ett bra byte. Jag kan ju tyvärr inte avslöja rimmen jag hittat på till julklappsbytet (anonymt, ni vet!) men jag tänkte så här: här följer en lista på tidigare års "årets julklapp" hämtad från prisjakt.nu - jag rimmar på ett par av dem istället! Bara för skojs skull, men låna gärna.

Listan:
1988 Bakmaskin
1989 Videokameran
1990 Woken
1991 CD-spelaren
1992 TV-spelet
1993 En doft (parfym)
1994 Mobiltelefonen
1995 CD-skivan
1996 Internetpaketet
1997 Det elektroniska husdjuret
1998 Dataspelet
1999 Boken
2000 DVD-spelaren
2001 Verktyget
2002 Kokboken
2003 Mössan
2004 Den platta tv:n
2005 Ett pokerset
2006 Ljudboken
2007 GPS-mottagaren
2008 En upplevelse
2009 Spikmattan
2010 Surfplattan
2011 Den färdigpackade matkassen
2012 Hörlurarna

 Vad sägs om ett rim på... 2003 års klapp - mössan

Från och med i år spelar det ingen roll,
om du har löss eller mjäll
eller är kal som en boll
eftersom jag är så snäll
har du nu full stil-koll

Okej, lite sådär. Men vi tar en till. Vad sägs om...ljudboken?

Du slipper glasögon på din näsa,
när du nya Guillou ska läsa.
Med denna i ditt öra,
kan du istället boken höra.

Äh, jag vet inte. Ett sista försök: matkassen

Om du är utarbetad, fantasilös eller bara lat
Slipper du nu bekymra dig om att välja mat.

Okej, den gränsade till elak istället! Bäst att stänga rimstugan för ikväll.

Lägesrapport

Vi sitter alla i matsalen, store sonen spelar schack med min man, lille sonen spelar Plants vs zombies (som är litegrann som schack. Fnast med zombies), en katt sover på kökssoffan och en katt äter. Och jag sitter vid datorn och är, för första gången på oöverskådelig tid helt och hållet avslappnad. Så avslappnad att jag inte orkar hålla ryggen rak ens en gång, utan har den böjd i någon sorts konstig s-form.

Nu måste jag fråga - hur känner ni inför företagspresenter? Jag har varit lite hit- och dit i den frågan. Själv har jag antingen varit anställd inom kommun eller landsting, där man får gåvor av varianten "tanken som räknas" och "vi måste spara pengar". Det är något jag inte funderar så mycket på, utan mest bara säger tack för tanken och åker hem. Ibland går de alldeles utmärkt att använda eller re-gifta eller så.

Min man har varit i lite olika situationer eftersom han är i en bransch där det förut gavs bort mycket och dyrt, speciellt till de stora beställarna. Maken, som är av den snåla och ärliga typen tyckte det var smått obehagligt att ta emot dem och sade "nej tack" så ofta det gick. Annars fick han den där smått obehagliga känslan som man som kvinna kan få när en kille bjudit en på drinkar hela kvällen och sedan står i garderoben mead förväntansfullt höjda ögonbryn när klockan är två på natten. Det är bättre att säga nej direkt.

Sedan det kom nya och strängare regler om vad som ska betraktas som mutor eller inte så känner jag att det hela blivit mycket lättare. Alla håller sig till ungefär samma, ganska låga summor och det handlar mest om vilken inköpare som har haft störst fantasi. Maken har fortfarande lite blandade känslor inför paketen, men jag blir betydligt mer nyfiken och glad när paketen ramlar in veckan före jul.

För mig är ju dessa klappar helt skuldkänslebefriade. Jag har aldrig något att göra med dessa personer, och behöver inte heller säga tack eller köpa en present tillbaka, bara njuta av innehållet - som ofta dessutom är mat. Ni vet, marmelader man aldrig skulle komma på att köpa, ostar, ekologisk glögg och godis. Och på tal om det kanske det är dags för en minitoblerone igen. Är det jullov så är det.

Klackar och en klänning

I morgon blir en dag modell längre, som avslutas på kvällen med musikuppträdande och julbord med elever. Som ni, som hängt med här under hösten har märkt, så får det gärna bli jullov nu. Vilken sekund som helst. Jag har jobbat hårt, jag är trött och ser fram emot många dagar med bjudmat och kompishäng och bio och spel med ungarna och tid med min man där båda är vakna och julklappsbyten och vinterpromenader och film och böcker och allt annat trevligt man kan komma på.

Innan dess måste jag först leta rätt på en klänning och ett par snygga skor. För idag stötte jag på ett förvånande stort antal elever som undrade om inte fröken skulle ha på sig finkläder i morgon eftersom det är julavslutning.

Den biten med att vara lärare hade jag glömt. Att man då är en del av juldekorationerna. Som någon sorts julgranskula i jätteformat.

(Valde denna julgranskula pga mönster och pga av att min klänning förmodligen kommer att vara en köpt i en affär som har samma namn som ett land där man gillar kor och har elefanter och curry)

Det fick mig att tänka på två bloggar jag läst idag - och främst kanske då på Astas svar på Lady Dahmers blogg om komplimanger. I korthet svarade Asta på det faktum att komplimanger kanske inte alltid beror på en könsstrukturell ojämlikhet och att man kanske bara vill vara fin ibland. Och jag tänker också att man ibland måste klä upp sig av ren uppskattning. Som när någon tar sig tid att fixa ett fint julbord, till exempel.

I övrigt så fick min man hem present från sin chef idag.

Jag gillar verkligen min mans chef.

Ofrivillig zombiewalk

Att handla julens man brukar inte direkt vara en harmonisk upplevelse. Nej. Det brukar mera vara en varm och kliande upplevelse, där man alltid hamnar precis bakom de där paren som inte sett varandra på fem år och nu träffas mellan mejeri- och charkhyllan på Willys och vägrar flytta på sig. Har man barn med sig brukar de helt enkelt lägga sig ner på golvet i brödavdelningen om de är yngre, och om de är äldre brukar de vara spårlöst försvunna precis då det är dags att gå till kassan.

Min plan var alltså att handla så sent som möjligt på kvällen idag och sedan inte visa mig i en affär innan mellandagarna. Själva handlandet gick bra, en veckas mat nedriven på hyllorna på 25 minuter.

Men det var lite läskigt.

Alla som går omkring och handlar så sent på kvällen en helt vanlig tisdag ser litegranna ut som zombier. Bleka, med ringar under ögonen och lätt stel gång. En man kan faktiskt ha varit en zombie på riktigt, riktigt. Jag försökte tänka små, tysta tankar så han inte skulle börja lusta efter min avsevärda (ha!) hjärna.

Jag själv var ju inte bättre. Jag höll nästan på att skrämma slag på mig själv när jag såg mig själv i spegeln som sitter i kanten på ostdisken. (Varför? Ska det se ut som om de har dubbelt så många ostar?). Kanske var det helt fel år att sluta med brun-utan-sol-produkter och färgade hudkrämer...

BRAAAAIIINS! på er

Frestelser och nedräkning

Idag börjar jag försiktigt våga räkna ner fram till julledigheten. Den sjunde januari kommer en ny klass elever till Filmarbetarlinjen, som jag ju numera ansvarar för. Fjorton stycken 20-40-åringar med varierande bakgrund ska på 38 veckor lära sig fungera som filmproduktionslag och ta uppdrag från företag och organisationer. De ska få göra musikvideos, reklamfilm, webproduktioner... lära sig filma, lägga ljud, Ljussätta, skriva manus, redigera, planera, analysera... vara med på festivaler och tävla med egen film... pitcha kunder...

Det är roligt och belönande att få sätta ihop en utbildning som man själv skulle ha gett sin ena arm för att få gå när man var (typ) 24. Men det är mycket jobb. Fy. Sjutton. Vad. Jobb. Det. Är. Efter idag känns det i alla fall lite lättare. Det mesta nu är administrativa grejor. Det kan jag hantera. Man skriver en lista och sedan prickar man av en grej i taget tills det är klart. Rapport följer.

Och ja, förlaget är kvar det också och nya saker väntar där med. Berättar så småningom. ;-)

Sedan föll jag för en frestelse idag:

Ända sedan en FB-kompis lade ut en bild på denna flaska så har jag inte riktigt kunnat få den ur tankarna.

Så nu har jag köpt en.

På fredag, när skolterminen slutligen och sist är över, ska jag blanda den med 80% Strohrom och göra arraksbollsglögg.

Eller - arrakschbolls...*hick*glögg

Triss i juleljus

... i vårt hus:

Trevlig advent på er!

En shoppingtur på tusen

Egentligen har jag ju länge varit tveksam till att shoppa något alls. Under förra året hade jag ett totalköpstopp på fem månader, då det enda jag handlade var matvaror och hygienartiklar och året före det körde jag samma sak i nio månader. Det gick ju hur bra som helst. Jag gick inte naken, och biblioteket utnyttjades flitigt. (ni kommer kanske också ihåg att jag gjorde undantag för födelsedagspresenter åt folk och för nya kläder till växande barn - så omgivningen inte behövde lida...)

Men idag skulle jag trots all shoppingambivalens ut och handla julklappar - dessutom i vår lilla stads centrum, för att stödja den levande handeln på glesbygden och så. Jag såg inte direkt fram mot upplevelsen. Jag förväntade mig trängsel och elände och svettiga stunder i köer.

Så blev det inte.

Så blev det inte alls!

Istället hade tydligen hela stadens befolkning tagit ett gemensamt beslut att stanna hemma och titta på skidskytte eller åka till monster-mega-köpcentrum, för det var nästan folktomt. Jag gled fram från affär till affär medan snö singlade ner i stora, tussiga flingor från skyn, gick rakt fram till disken då jag ville betala och stod i lugn och ro medan affärsbiträdena gjorde extra vackra paket med superkrusedulliga snören som man aldrig får till hemma. Och så bjöd de på glögg och saffransskorpor och höll upp dörren då jag gick. Ja, utom på Systembolaget, förstås. Där bjöd de inte på något.

Nu undrar jag om det är ett tecken? Ska jag börja shoppa mer? Hm, värt att fundera på.

Jo, och sedan provade jag alla julklänningar när jag kom hem också. De satt perfekt och till och med lite väl löst i några fall. Så av detta drar jag slutsatsen att jag borde göra följande under julen:

Shoppa.
Äta. Mycket.
Gå på fester i fina kläder.

Okej då! Inte ska jag väl gå emot så tydliga tecken.

Ett erkännande

Idag var jag två minuter från att göra så här:

 

Men processen hindrades något av att alla kameror fortfarande var utlånade till filmande elever med hemuppgifter och min mobiltelefon är så kass att filma med. 

Istället har jag nu åkte hem och tittar på Lyxhotellets hemligheter, där man går bakom kulisserns på Claridges och ser hur de gör om sviter för arabiska prinsessor och putsar kristallkronor för hand. Man kanske skulle jobba där istället?

Eller bo där! Ja! Det vore något. Här har ni länken till programmet: http://www.tv8play.se/play/334518?autostart=true 

Tacktal

Just nu är Nobelmiddagen i full sving. Folk håller på och hitta sina platser, minglet är över och det är snart dags för den där fruktade långsittningen som alla vill vara med på tills de inser att det praktiskt taget är omöjligt att gå på toa. Någon gång skulle jag vilja ha alla de här hemliga tipsen som drottningen måste ligga inne med. Hon måste ha en blåsa av titan eller nåt för att klara av de där statsmiddagarna.

Ni som såg (eller för all del ser) Vänner, kommer ni ihåg det där avsnittet när Joey är nominerad för något såpoperapris som han sedan inte får? Utan istället tar emot (knycker) ett pris i någon annans ställe. Och senare på kvällen turas han och Rachel om att hålla tacktal för alla möjliga olika awards. Inklusive Country Music Awards Best New Female Artist...

 

Sista minuten i klippet visar hemma-talen!

Handen på hjärtat - har ni några hemliga tacktal "på lager" och i så fall, vilka galor har ni tänkt hålla dem på? Erkänn, ni kvinnor har förmodligen tänkt en del på hur klänningen ska se ut också... (jag känner för något med halterneck i mörkare färg...)

Men jag undrar just om vetenskapsmän står och håller Nobeltal för sig själva medan de väntar på att bakterieodlingen ska växa till sig eller DNA-strängen separera sig eller partikelacceleratorn värma upp? Jag slår vad om att de gör det. Det är nog den första frågan jag skulle ställa om jag intervjuade en av vinnarna.

Surungar och nätshopping

Just nu är det den här minen som möter mig ovanför skärmen:

Jag sitter och försöker övertala yngste sonen att göra bokstavsläxan. Hittills har han tappat pennan (med flit) på golvet 48 gånger, boxat vilt på en kudde, lipat 22 gånger, kastat bort suddet fyra gånger, sagt att han har tråkigt 100 000 gånger och petat sig i näsan med ett avhugget zombiefinger från skämtlådan.

Vi är inte helt överens.

Det fåniga i sammanhanget är att han satt inne hos sin farfar idag och ritade fina bokstäver på ett papper i timmar i sträck. Men så fort de ska göras i en skrivbok... nä, då är det stopp.

I övrigt börjar jag känna viss tidspanik inför julklappsshoppingen. Jag får ta till nätet, bara rå-dum-beställa från alla shoppar jag kan hitta och hoppas på att allt hinner hem.

Så där har ni min kvällssysselsättning.

Om bara de här barnen går och lägger sig någon gång ska jag också sätta mig och slå in de klappar som jag faktiskt drog hem redan i juli när en viss leksakskedja hade rea. Skrattar bäst som skrattar sist, sa hon som tänkte på julen när det var 28 grader varmt...

Lars Von Trister och kejsarens nya kläder

Jag tänkte göra ett försök att spara er lite tid. Fast jag inser ju att det är förgäves. Förmodligen kommer många av er ändå att se Lars Von Triers Nymphomaniac av ren nyfikenhet ändå... bara titeln och taglinen "Den mest sexuella film som någonsin gjorts!" garanterar ju en hel del uppmärksamhet.

Innan jag går vidare nu, så varnar jag dem av er som sitter med läskunniga barn bredvid skärmen - det kommer att förekomma en del ord i det här inlägget som ni kanske vill slippa förklara.

Själv blir jag så fruktansvärt trött när en så kallad okonventionell regissör gör något extremt konventionellt och sedan, på grund av sitt rykte och en viss förmåga att prata om pedofiler och porr offentligt får media att tro att de ska få se något spännande. Nytt. Artistiskt. Lite på samma sätt som att filma något jäkligt dåligt och sedan kalla det konst eller en ny point of view. (Det är då det borde ställa sig någon upp och skrika: Det är inte konst, du kan bara inte ställa in skärpan!!)

Jo, nu har Von Trier gjort en film som handlar om en ung kvinna som träffar en äldre man (oj, oväntat!) och som för honom berättar om sina sexuella svårigheter (wow...) som till exempel att hon blev "stum i fittan" första gången hon blev kär (jisses...) och sedan dess levt i någon desperat jakt på sin egen orgasm och gått från man till man utan resultat (jo, men hon var ju tvungen att träffa den äldre mannen först, eller hur?) och till och med, till och med provat på S&M (men nu blir jag förvånad, det är ju inte ett ämne som berörts alls de senaste två åren...)

Låter det nytt? Spännande? Som något man aldrig sett förut?

Jag tror inte jag behöver skriva mer, eller ens beröra det faktum att låta 57-årige Lars Von Trier skildra kvinnors sexualitet påminner starkt om att be en blind person beskriva Mona Lisa. Det blir sådär.

Det föreligger recensionsstopp fram till 17 december, på den här filmen, men flera kritiker har redan hintat om hur fantastiskt berörda de blivit. Själv känner jag mig mest uttråkad. För kejsaren är helt naken och ingen vill egentligen se hans fula gamla rumpa paradera gatan ner.

All in

Vi är med stormsteg på väg mot julen. Har det undgått någon? Det hade faktiskt undgått mig en aning. Jag har inte haft så mycket julstämning, mest på grund av en sjuk massa jobb och ett väder som mest påminde om...ja, vår. Men nu är det dags.

Jag går lika all in på julen som det mesta annat. Jag vet att många vägrar jul av olika anledningar - den främsta verkar vara att man känner lyckopress. Allt ska vara det där svåruppnåeliga "perfekt", vilket medför ångest över mat, klappar, barn som inte tindrar nog med ögonen och diverse familjemedlemmar som grälar, super eller båda sakerna i kombination.

Men är det något jag vägrar, så är det att vara någon sorts "forna julars spöke" och förknippa den kommande julen med sådana jular som inte varit bra. Vilket trams! Finns det någon fördel med att vara vuxen så är det väl att bestämma själv hur man vill ha det. Så jag slänger härmed in en brasklapp för att faktiskt våga se fram emot julen. Var modiga. Det kan ju bli bra.

Här har ni min plan (a la Adolphson och Falk)

Jag är en lugn person
med takt och ton
måttfull och balanserad.
Jag är tyst och still
och det ska mycket till
innan jag blir exalterad.
Men jag har en last
som håller mig fast
i ett järngrepp varje vinter.
När året är slut
och snön ligger djup
och slädarnas medar slinter.

Jag vill ha mer jul.
Ge mig mer jul.
Jag vill ha mer jul.
Ge mig mer jul.
Tusen stjärnor som tindrar,
glitter så långt jag ser.
Av juleljus som glimmar,
vill jag ha mer.

En show glöms bort
om den bara visar opp
effekter som man knappast anar.
Så ge mig trettio grader kallt,
tomtar överallt
och en skog av gröna granar.
Jag vill ha snötyngda hus,
tusentals ljus,
kulörta kulor i drivor,
bjällerklang
som ackompangemang,
på alla julens skivor.

Jag vill ha mer jul ...

Ge mig en svårknäckt nöt,
sötare gröt,
djupare dopp i grytan,
glittrigare glim
och grötigare rim
och mer Arne Weise i rutan.
Jag vill ha rymligare säck,
segare knäck,
fetare fläsk från grisen,
krimsigare krams,
längre långdans
och raskare räv på isen.

Jag vill ha mer jul ...

Tur med Svempa

Även om stormen Sven - eller Svempa, som vi nu kanske får kalla honom när vi är så väl bekanta - inte drabbat vår del av Sverige så värst hårt, så är det väl klart att vi märker av ovädret. Igår hade jag riktig tur med vädret, eftersom jag och en lärare till åkte med filmelever på studiebesök till Sveriges Television och sträckan var på 14 mil enkel resa. Men det hela gick smärtfritt, med fem plusgrader och lite regn. Trist, men inte särskilt farligt. Idag var det lite annorlunda på vägarna.

Det här satt jag och stirrade på i 40 minuter.

Det blåste helt enkelt så mycket att den bakre delen på denna postlångtradare helt enkelt drev ner i diket. Och sedan var det ju stopp. Och så var vägen avstängd och det kom två räddningsbilar, en polisbil och en ambulans. Det är något speciellt hemskt med blåljus på morgnarna. Dagen blir lite fel innan den ens har börjat.

Jag har känt en makaber lust att börja föra dagbok över antalet olyckor jag sett på den här vägsträckan, men där jag lyckats missa dem alla. Förmodligen är det jättedumt. Men jo, jag måste erkänna att jag i år varit en kvinna med tur på tusen olika sätt. Och att jag missat alla stora trafikolyckor på E18 - det är ett av sätten.

Naken och rädd

Hur långt är vi egentligen från att få se en riktig version av Battle Royal eller Hunger Games på TV? Vad tror ni? Kanske fem, tio år ifrån om utvecklingen fortsätter. Det är inte mycket som inte kan visas på reklamkanalerna längre.

Men jag vet inte riktigt vad Discovery Channel tänkte när de gick med på att producera och sända det nya programmet Naked and afraid. Programmet går ut på att två personer släpps nakna ner i en djungel, regnskog eller annan tropiskt och ska sedan leta rätt på varandra. De får under tiden göra vad de behöver för att klara sig, men de får inte tillverka kläder av löv och dylikt. De måste fortsätta vara nakna.

Jag undrar om det var tanken att det hela skulle vara lite sexigt och pirrigt? Tanken på en naken man och en kvinna som träffas efter att ha letat efter varandra i djungeln i dag efter dag. Men... de där dagarna har ju varit utan sådant som toapapper, tandborste och tvål... däremot med lera, insekter och annat - mojs. Ni vet. Dessutom är de tre veckor i djungeln. Störtkul att som tjej ha mens under tiden... oddsen är ju rätt stora för att det ska inträffa någon gång på de tre veckorna.

Nja, kanske är det mer åt äventyrarhållet man är på väg. Men borde inte då deltagarna tillåtas att klä på sig något? Om inte annat för värmens skull? Det har ju vi som art gjort i en 30 000 år ungefär.

Och sedan det löjligaste av allt - båda deltagarna följs ständigt av varsitt kamerateam på minst tio personer. Med kläder, proviant och mobiler och sådant. Hur rädd känner man sig om man sitter under en buske, med en producent tio meter bort som spelar Plants vs zombies på I-paden? Inte så värst.

Här är ett klipp:

Vad vetenskapen lär oss

Jag har nördat in en del på en sida som heter sciencedirect.com idag. Surfa gärna runt där, för där presenteras den senaste tidens främsta internationella forskningsprojekt i korthet. Man kan läsa abstracts och lite andra delar, och ladda ner hela avhandlingar som pdf.

Efter en stuns runtsurfande i den neuroendokrinologiska delen (för det är ju sådant man gör på en ledig tisdagseftermiddag) så kom jag fram till två saker som kan vara till nytta för alla kvinnor som gillar män och alla män som gillar män. Är ni med?

Jo, neuroedokrinologiska forskningsprojekt visar att män

1) Får en stor ökning av testosteron av att vinna i tävlingar. Inte av att tävla. Utan av att vinna.

2) En plötslig oxytoxinutsönding leder till att alla män upplever okända kvinnors ansikten som mer attraktiva än om de har låga halter. Oxytoxin utsöndras vid fysisk kontakt/beröring. Den snabbaste effekten fås genom att hålla något varmt mot handflatorna.

Av detta kan jag alltså dra en slutsats som leder till ett oslagbart raggningstips inför adventshelgernas glöggfester.

1) Hämta två mycket varma glöggmuggar, och gå fram till utvald snygging.
2) Säg "oj, den här var varm! Vi tävlar, vi kan väl se vem som kan hålla i muggen längst med båda händer."
3) Släpp innan han gör det, så vinsten är hans.

Score. Tack för mig, och släng dig i väggen, Fexeus.

En blogglånad jullista

Ingen tid för att hitta ett eget ämne idag, lille sonen fyller år! Lånar istället en bloggfrågelista från "Sammelsurium".

Har du druckit säsongens första glögg än?

Japp, med hjortronsmak. Den var lite onödigt saft-lik.

Gillar du att köpa julklappar?

Ja, det gör jag. Främst åt barnen. Jag försöker hitta saker till de vuxna som de aldrig köper åt sig själva. Men jag är inte familjens mästare på julklappar, det är maken.

När brukar du julpynta?

En liten vända när det är dags för advent (gardiner, ljusstakar, osv) och sedan på allvar samma dag som skolan slutat. Granen kommer in högst en vecka före jul.

Köper du mer julpynt för varje år?

Jag köper något nytt varje år, men slänger eller ger bort det gamla. I år har jag köpt turkosa adventsstjärnor som var jättefina, men lite för otraditionella. De åker förmodligen ut nästa år.

Hur klär du granen?

Tillsammans med barnen, och därför får estetiken stryka på foten för deras idé om hur en gran ska vara.

Hur firar du jul?

Min favoritdag är egentligen juldagen, för då är all mat lagad, och ungarna är fullt sysselsatta med julklappar och jag får sitta ifred och bara käka godis och läsa eller titta på film. Men. På julafton får barnen julklappar direkt på morgonen (anglo-style) och leker med dem. Vi äter skinkmackelunch, och går sedan över till svärisarna för traditionell och alldeles för stor julmiddag följd av paltkoma och julklappsbyte. På kvällen tittar jag på någon översentimental film under filt i soffan, det är tradition.

Julens "måste" på julbordet?

Köttbullar, hemlagade. Skinka, men bara en skiva eller två, och sedan svärisarnas omelett. Prinskorv. Sedan är jag nöjd.

Vilken är den bästa julfilmen?

Fanny och Alexander ser jag ALLTID, men den handlar ju egentligen inte bara om julen. Annars är jag töntigt förtjust i National Lampoons Christmas Holiday.

Bästa julgodiset?

Chokladtryffel. Och ischoklad, fast jag blir illamående efter två bitar. Lite sådant får man leva med på julen.

Vad av allt juligt kan du vara utan?

Julöl. Isch.

(Följer här Blondies tillägg till listan)

Bästa julåt?

Love it.

Hemliga tomtar

Det blåser storm i mälardalen idag, ifall någon undgått att notera detta. Så pass mycket storm att här på gården har en stor och tung dörr (si så där 50kg) har blåst pang och tjoff av sina gångjärn och ligger nu en bra bit bort på gräsmattan. Tur att man inte stod i vägen för den. I natt, när vi var på väg hem från glöggkväll var det däremot helt vindstilla, så jag kan inte riktigt svara på när det här ovädret startade.

Glöggkvällen var tillsammans med bokcafé-gänget, och vi bestämde då att vi skulle byta julklappar modell "secret santa". Alla skriver sitt namn på en lapp, tillsammans med valfritt antal mer eller mindre användbara ledtrådar till vad man önskar sig och sedan får man dra ett annat namn att köpa klapp åt. Sedan träffas vi och byter.

Med tanke på de medverkande personerna så får vi väl se hur det går. Det avslöjades ganska raskt att en av oss (som ska förbli namnlös) helt enkelt hade dragit sitt eget namn ur skålen och nöjd med tanken på att han nu skulle få "precis det han ville ha" i julklappsbytet stoppade lappen i fickan. Det fick vi ju styra upp. Samma person gick några timmar hem från festen i en annan persons skor. Men sånt händer ju ibland.

Hur känner ni inför sådana julklappsbyten? Ångest eller kul? Jag tycker det är rätt kul när man känner personerna ifråga i alla fall. Jag fick två personer att vara hemlig tomte till, och har nog redan löst vad jag ska köpa till dem, så jag känner mig rätt lugn. Nu ska jag bara hinna in till någon affär och köpa klapparna också.