torsdag 27 februari 2014

Matching hypothesis och kindpussar

Det här är delvis en fortsättning på ett inlägg jag skrev i december som blev läst av väldigt många: För snygg för att fortplanta sig och kommer sig dels av att jag hamnade på en av mina favoritsidor academia.edu, där världens forskare delar artiklar och uppsatser med varandra, och dels av att jag på eftermiddagen satt på ett möte där två av personerna besitter en sådan där självkänsla som man inte tror existerar på riktigt. Jag blev alldeles matt. Dessutom var de sådana där kindpussande människor - mer om det senare.

I inlägget från i december träffade jag ju en person som är väldigt snygg men som inte fått något ragg alls och jag stipulerade och bevisade med den forskning jag kunde hitta ;-) att hen helt enkelt var för snygg för att fortplanta sig. Nu idag har jag studerat vidare i socialpyskologiska forskningsartiklar och hittat ytterligare belägg för att vi även om vi i tester alltid markerar en viss typ som extremt attraktiv så är det aldrig dem vi söker upp i verkligheten. Vi gör istället redan från början en urvalsprocess som styr in oss på en realistisk partner - en som vi anser passa oss inte bara utseendemässigt utan också statusmässigt och popularitetsmässigt. I själva verket kommer utseendet som trea i processen. Det är inte oviktigt, men inte det som är utslagsgivande. Istället väljer vi en partner som är så snygg som det är möjligt för oss att "få ikull" baserat på hur vi uppfattar oss själva.

Det är en komplex historia, det där. En hög uppfattning om ens intelligens eller värde kan kompensera för brister i utseende, en god ekonomisk status för en bristande personlighet. Är man skitsnygg kanske man varken behöver vara rik eller trevlig - vad vet jag? Hur som helst, det som var skrämmande i den här artikeln var det faktum jag kommer till nu: "low self-worth people will voluntairly select undesireable partners". Det här är ju något vi länge läst i veckotidning efter veckotidning - älska dig själv först så hittar du en bra partner sedan! Och nu finns det hårddata på att urvalsprocessen faktiskt går till så. Tvisten? Jo, det gäller kvinnors urvalsprocess. Inte mäns. Så ja, vi väljer alltså frivilligt de eventuella skitstövlar vi sedan klagar på. Det var ju attan. Hela artikeln heter The Matching hypothesis och finns på hemsidan jag nämnde ovan.

Jag måste i alla fall ha en ganska trevlig självkänsla. Min egen man är inte en skitstövel på en fläck. Däremot är han en aning socialt obegåvad. När jag kom hem och pratade om mötet jag haft skojade jag om att vi kanske måste ha en liten kurs för eleverna på filmutbildningen om hur man kindpussas på kulturfolksvis. Det finns ju en metod. Alltid höger sida mot höger sida och givetvis ingen riktig puss utan bara lätt kind mot kind.
Typ så här:















"Jag får aldrig kindpussar", konstaterade min man. "Okej", svarade jag. "Du kan få en av mig!" Varpå jag sträckte mig fram för att genomföra manövern och han genast och ofrivilligt ryggade uppåt och bakåt. "Gör du sådär jämt när någon böjer sig närmare? Då vet jag nog varför du inte får några kindpussar..." konstaterade jag torrt. Jag menar, det är ju inte som om min man brukar rygga tillbaka för annan kroppskontakt med mig... Ja, så nu ska vi för säkerhets skull ha desensiteringsträning av kindpussar hemma. För det där var nog veckans roligaste reaktion.

onsdag 26 februari 2014

Legofilmen och paket från Bokus

Sportlov är sportlov, om än utan snö. Så vi har ägnat oss åt en annan typisk sportlovsaktivitet idag. Bio. Jag och pojkarna var och såg LEGO-filmen, och hade lika kul alla tre. Den är episk. Jag var lite tveksam först, men när jag ett par minuter in i filmen förstod att stora delar av intrigen är hämtad rakt ifrån Matrix med inslag från Sagan om ringen - ja, då var jag helt med på legotåget. Matrix, hör jag er tvivlande säga. Ja, just det. Komplett med användning av mästerbyggarnas idéenergi för att driva världen, och - OCH!- bläckfiskbovar som dessutom (eftersom storboven kallas Chairman Business) går under namnet Mellanchefer. M-hm!

















(jag försökte få en vettig bild på oss tillsammans, men den här familjen är nu en gång som den är...)

Och när man till sist inte trodde att filmen kunde bli bättre - då dyker Will Farrell upp. Det är bara att gå och se den. Låna ett barn ni känner om ni skäms för att gå ensamma som vuxna.
 
På vägen hem hämtade vi ut mitt senaste bokpaket, så efter en ganska komplicerad arbetsdag ser kvällen ljusare ut. Den bok jag är mest spänd på är Stephen Kings nya.
 Ni ser den till vänster i den ganska ofokuserade bilden: Doctor Sleep. Huvudpersonen är den nu vuxne Danny Torrance. Ni vet, lillkillen från The Shining! (Och snälla, tänk nu romanen och inte Kubrick-Redrum-dravlet!). Det ska bli ytterst kul att träffa honom mellan sidorna igen. Jag återkommer med recensioner där, men det ser litegrann ut som om jag kommer att få slåss med maken om vem som ska läsa först.


tisdag 25 februari 2014

Psykologiskt mätt

Först - en bild på den enormt stora spegeln som fraktades hem på ett så förvirrat sätt igår (varsågod Freja m.fl).















Jag är hur som helst nöjd med den. Eftersom rummet har lågt i tak och endast ett fönster, så fungerar spegeln som en extra ljuskälla med naturligt ljus.

I övrigt kan jag meddela att det nu bara är någon timme kvar till svärfars 70-årskalas och vad det kommer att innebära i form av smörgåstårta och bakverk. Jag har försökt att ladda genom att leva på kvarg och lite äggröra idag, men jag är ändå mentalt proppmätt. Förmodligen beror det på layoutandet av bokcaféets nya bok. Undrar hur många timmar av mitt liv som har gått åt till att fota mat, egentligen? Bäst att inte veta. Här är några "smakprov".































måndag 24 februari 2014

F som i förvirrat

Läge, alltså. Den här måndagen som hela familjen var övertygad var en söndag. Tur att det är sportlov. Om det nu är sportlov. För det känns som påsk. Här i mälardalen är det nio grader varmt, åkrarna är fulla av smältvatten och kanadagäss och jag var ute i trädgården (utan jacka) och fotograferade dessa:















Ja, alltså måste det vara vår? I februari? Eller? Vädret är förmodligen det mest förvirrade av alltihop. Jag har dessutom haft extremt svårt att komma ihåg att jag hade så hög feber för två dagar sedan att jag nästan svimmade varje gång jag reste mig upp. Idag mår jag ju bra. Så jag har två gånger idag nästan hunnit knäppa funktionsjackan innan jag hejdat mig med min strängaste inre röst "Ingen träning för dig! Vill du få hjärtsäcksinflammation, eller?!" Nej, det vill jag ju inte.

Sedan har jag också haft en mycket förvirrad hämtning av en spegel jag beställt för att ha på väggen i matrummet, bakom bordet. Den visade sig vara så enormt stor att vi i princip skulle kunna slänga ut bordet och bänka 6-8 personer direkt runt spegeln... Det var lite förvirrande. En annan sak som var lite förvirrade var att jag inte kom ihåg att man i volvon fäller baksätena med hjälp av två stora, lättillgängliga handtag alldeles i kanten av bakluckan. Efter att ha letat i cirka fem minuter inne i kupén så fick till sist expedittanten (60+ eldrött hår och moderlig inställing) ta ledningen med orden "Hördu, lilla vän, vad sägs om att vi försöker med de här?" och ett pekande finger mot stort handtag med texten "Fold back seats" på.

Ja, vad fan... om inte hon ska få kalla mig lilla vän - vem ska då få det?

Glad vår på er.

söndag 23 februari 2014

Utskällda evenemang

Så var det slut på OS för den här gången. Och nej, jag tittade faktiskt inte på en enda tävling. Det var inte så mycket av politisk protest som av det faktum att jag tycker de flesta vintersporter är rätt trista att titta på. Hockey kan vara okej, snowboard också och ibland konståkning bara för att allt är så paljetter och glitter på utsidan, men det är alltid någon av åkarna som får ett psykopatbryt när poängen blir för dåliga. Det är underhållning, det. Nu återstår det väl att se hur eftervärlden kommer att komma ihåg det här OS:et, och hur länge vi som västvärldsmedborgare kommer att var intresserade av hur det går för alla de där arbetarna som inte fick betalt för sitt arbete innan tävlingarna. Gissningsvis är det en hel massa människor som inte får se några pengar av dem som nu städar och monterar ner och röjer upp efter OS heller. Hur som helst, det har varit ett utskällt evenemang.

Men Mello fortsätter ju ett tag till, så de som älskar att uppröra sig kan ju bara lite smidigt fortsätta dit. Det är många av de stora TV-jättarna nu som svajar ordentligt. Undrar om det kan blir så att TV3 köper över Mello också till nästa säsong? Visst, det låter otroligt nu. Men visst lät det lika otroligt när snacket började gå om vilken kanal som skulle sända vinterolympiaden?














Jag undrar rätt mycket över hur stor plats årets Mello kommer att få i alla medarbetares CV. Hur utskällt evenemanget än varit, så är det ändå Sveriges största Tv-händelse i pengar och medarbetare och tittare räknat. Så om jag arbetat som tekniker eller koordinator eller musiker eller med catering eller smink eller vad som helst så hade jag nog stolt satt den posten på tydlig hedersplats. Men... hur är det med de mer synliga inblandade? Som Henrik Johnsson eller programledarna Anders och Nour? Hur mycket vill man förknippas med "den där Mellon som till och med fantasterna hatade"? Svår fråga.

Förmodligen kan man klara sig ganska bra på att skriva just den biten med teckensnitt 10 i sin CV det närmaste året. För folks mediaminne är trots allt kort som bara den. Så länge ingen gör något överdramatiskt skitdåligt under finalen, så dör allt bort rask. Men nu när jag skriver detta så börjar jag faktiskt fundera på om jag ska titta på finalen bara för att se om det kommer en riktigt intressant krasch. Hm. Man kan ju trots allt gå och koka kaffe när låtarna körs.

lördag 22 februari 2014

Förlorad eller vunnen lördag

Om man föreställer sig sin kropp som fabricerad av någon sorts tillverkare, så finns det förstås alltid saker att reklamera. Uppenbarligen så hade snubben som ansvarade för att sätta i linserna i mina ögon baksmälla, till exempel - han klämde säkert dit dem med tummen... Och karossdesignern kanske hade kunnat kosta på sig fem centimeter till i benlängd utan att för den skull kompromissa med balansen och den stadiga gången alltför mycket.

Men en sak jag aldrig skulle vilja byta bort är min inbyggda kroppsklocka. Jag blir ständigt imponerad över vilken enorm tajming min kropp är utsedd med. Jag kan minnas en enda gång på drygt 39 år jag har försovit mig, till exempel. Och för att jag inte ska veta vad klockan är nästan exakt på minuten så krävs en promillehalt som närmar sig medvetslösheten. På samma sätt blir jag inte heller sjuk när jag har för mycket att göra.

Fast idag har jag feber. Massor av feber. Frossa-och-hjärtklappning-feber. Otajmat, säger ni? Nu när sportlovet precis har börjat? Inte alls. Jag har ju fått en sådan där lördag som man faktiskt borde ha när man är ledig. Jag streamar TV och sitter och hänger och tar tupplurar och bryr mig inte alls om allt det där jobbet jag skulle ha tagit tag i hemma med start omedelbart!

Nä, det börjar jag med på måndag istället. För då har jag planerat att vara frisk. Får se om min inre planeringskalender är med på den biten också.


torsdag 20 februari 2014

Den perfekta smekningen

Det finns många saker man forskar om. Många. Idag läste jag resultaten av ett av dessa forskningsprojekt i DN. Helena Backlund-Wasling vid Salgrenska insitutet i Göteborg har tagit reda på hur den perfekta smekningen fungerar och vad vi har den till.

Genom att fästa en mätningsnål under huden i armen har man kunnat tjuvlyssna på nervreaktionen på en beröring. Det vi reagerar starkast på är följande:

- En lätt hand
- En hudtemepererad beröring
- En hastighet på smekningen som motsvarar 5 cm per sekund.

Och varför använder vi denna smekning? För att skapa band mellan människor, samhörighet. Jag blev förstås nyfiken på exakt hur denna smekning känns. Lätt att tajma, trots allt. Och vet ni? Det är exakt den sortens smekning vi rent automatiskt använder när vi till exempel stryker ett barn som håller på att somna över håret. Eller när vi har en spinnande katt i knät.

Men nu har vi ju hårddata på att vi gjort rätt i alla fall. Här är länken till artikeln: http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/sa-far-din-smekning-bast-effekt/

Nedan: experter på processen, tillsammans för cirka två år sedan

onsdag 19 februari 2014

Dipp i vuxengarderoben och GOT-maraton

Under ett möte igår kväll var vi tre kvinnor i samma ålder som konstaterade att vi har en vanlig garderob och en som vi använder när vi ska verka som om vi vet vad vi håller på med. En av kvinnorna hade satsat på både klackskor och smink just den dagen, till exempel, eftersom hon hållit föredrag. Sedan augusti har min jobbgarderob mestadels bestått av skinny jeans, grova kängor, oftast ett vitt linne och en skjorta eller cardigan över. Men idag skulle en av mina klasser filma en seminariedag på ett museum, och deltagarna var kulturchefer och liknande från länet.

Ett perfekt tillfälle för mig alltså, att återgå till kulturföretagargarderoben. Som är klänning från Indiska med grafiskt mönster, kavajliknande tröja, strumpbyxor och stövletter. Uppenbarligen var det dagens uniform. Några av de andra damerna hade förstås gått full on Gudrun Sjödén, matchat med senapsgula tights. Men i övrigt.

Vet ni vad? Jag har saknat den vuxnare garderoben en aning. Jag får nog besöka den oftare.

Annars kan jag bara meddela att jag nu påbörjat genomtittandet av tre säsonger Game of Thrones inför nya säsongen. Jag är på andra avsnittet.














Bara för att så kanske jag till helgen återupplivar följande spel:





















Kommer ni ihåg det?

tisdag 18 februari 2014

Muff-ins, någon?

Eftersom nu Asta redan börjat dagen med ett barnförbjudet inlägg i bloggdala idag, och eftersom jag nyligen blivit fotad och utlagd på facebook framför en white board full med svordomar och könsord (det var under en lektion i språkutveckling om värdeladdade ord för att vara tydlig) så tänkte jag att det var lika så gott att fortsätta på den banan och föreslå ett utflyktsmål för internationella kvinnodagen.

Om man befinner sig i närheten av Stockholm kan man gå på en hel festival som hyllar det kvinnliga könsorganet, komplett med seminarier utställningar, och:






















MUFF-INS!

Jag tyckte faktiskt att detta var en riktigt gullig liten cupcake...

Det jag reagerade mot i sammanhanget var kanske att seminarierna inte var öppna för män. Vissa kanske borde ha varit det. Vissa kanske till och med skulle vara obligatoriska för varje heterosexuell man över 18.

Hur som helst, här har ni länk till artikel med tider, platser osv.

söndag 16 februari 2014

Personlighetskluvet kylskåp

I morse kom min 7-åring fram till mig och sa: "Jag har möblerat om lite i skafferiet! Allt jag gillar stod på översta hyllam, så det är ändrat nu." Och mycket riktigt. Nu stod Pringles, Oreos och minikexchoklad uppradat på den hylla som är på cirka 1m och 10cm höjd. När jag berättade detta för min kompis som är yngre och singel utan barn, så frågade hon: "Varför köper ni inte bara hem kakor när ni ska äta dem, då? Så behöver ni inte tänka på var ni ställer dem."

Det är förstås logiskt. Men det var mycket länge sedan vi var på den amatörnivån i matförråd. Nu är vi proffs sedan länge. I själva verket har vi idiotiskt stor bredd i vårt/våra kylskåp och skafferi. Eventuellt kan detta tyda på någon form av besatthet.

Jag gjorde en snabbräkning och konstaterade att vi just nu har fem sorters ostar, sju sorters kex/rån, tre sorters kvarg, åtta sorters frukt, två olika smaker av proteinpulver + gainomax, tre olika sorters kött, fem olika glassmaker, nio olika varianter av pasta (vilket är knäppt på allvar eftersom de alla smakar lika) och elva (!) olika sorters frön eller nötter...

Inte kan jag skylla på någon annan heller, eftersom det nio gånger av tio är jag som handlar.

Fast jag visste ju att det skulle bli så här. Jag har sett mina svärföräldrars kylskåp till exempel. Det är någonting med att bo ute på landet och ha plats i huset men en mil till närmaste affär. Eller också kan det vara något med att titta ut genom köksfönstret och inte se en enda gatlykta eller ljus från grannen som väcker survival-isten hos en. När zombieapokalypsen kommer så kan vi i alla fall bjuda på både en fullständig vegetarisk meny och ett rejält kafferep varje dag i tre veckor tills vi blir uppätna själva.

Resten av dagen har också gått i matens tecken. Nu är sista fotograferingen gjord för bokcaféets nyutgåva av kokboken. Nästa vecka ska layouten göras klar, och själva boken kommer att vara klar i lagom tid för vårmarknaden i maj.

lördag 15 februari 2014

Kärleksfilm och disneyfoton av Liebovitz

En av biverkningarna med OS är förstås att de flesta TV-serier gör uppehåll under perioden och visar inga nya avsnitt. Det är okej för mig. Jag har Oscarsfilmer att ta tag i, och jag har också planer på ett Game of Thrones-maraton innan den nya säsongen börjar. Den här helgen har jag däremot tittat på en genre som jag vanligen inte ägnar så mycket tid: kärleksfilm. Det är inte många jag fäster mig vid, de flesta känns översentimentala och klyschiga. Men dessa tre återvänder jag till med regelbundenhet:
A Room With a View - klassisk Merchant & Ivory och smått ljuvlig att bara slötitta på. Här har ni länk till hela filmen om ni har lust med en stunds avslappning.
Moonstruck - hela filmen även här. Nicholas Cage med fejkitaliensk brytning men minus en hand som bråkar passionerat med Cher och så går de på opera... what's not to love?
The english patient - som det inte alls är coolt att gilla längre. Vilket jag skiter i. Den är så vackert gjord och ett så perfekt exempel på en film där ingen får någon i slutändan men de lider väldigt tjusigt och intensivt i processen.

Sedan upptäckte jag på tal om romantik denna sida: http://www.boredpanda.com/celebrity-disney-dream-portraits-annie-leibovitz/

Där überfotografen Liebovitz fotograferat kändisar som sagofigurer. Fina. Jag gillade denna:















tätt följd av Russel Brand som kapten Krok och Jessica Chastain som tjejen från Modig. Så nu vet in vad jag sysselsätter mig med, medan barnen med kompisar river huset runt omkring mig.

fredag 14 februari 2014

Hur man firar alla hjärtans dag

 

samma metod kan också användas för att fira:

- födelsedagar
-namnsdagar
-bröllopsdagar

...och att det är tisdag. Eller onsdag.

torsdag 13 februari 2014

40 innan 40

Jag funderar på att göra en 40 innan 40, faktiskt. Min vän T. gjorde ju en sådan utmaning mellan nyår och nu i lördags, att träna 40 timmar innan sin födelsedag. Jag har inte riktigt samma tid (ha!) att lägga ner över en timme per dag på träning, utan får prioritera lite annorlunda. Men jag gillar ändå idén!

Så, jag överväger att från och med 1 mars köra utmaningen 40 mil innan 40. Löpning eller cykel. Det borde vara fullt genomförbart. Cykeln är ju jäkligt tacksam när det gäller att samla mil, dessutom... så börjar det bli ont om tid så blir det mer cykel och mindre löpning.

Dessutom tror jag att jag behöver bättre på kroppskemin lite. Jag vill inte bli för personlig, men jag håller precis på att prova ut ett nytt preventivmedel som innehåller en låg hormondos. Eftersom jag är väldigt lättpåverkad av...ja, allt, så har det under de sista två dagarna lett till följande:

1) Jag har växt ur alla mina bh:ar. Men då slipper jag väl få den sortens 40-årskris då man överväger att köpa nya bröst i alla fall.
2) Jag är nära att börja grina åt sentimentala saker. Hela tiden.

Där har vi en sann genusorättvisa. Det är bara att hoppas på att det stabiliserar sig. Idag har jag pinsamt nog nästan grinat två gånger. Första gången var när jag stod på en lektion i retorik och tal, och läste igenom Prins Daniels bröllopstal. Och jag har verkligen alltid avskytt det talet som överdrivet och smetigt.

Gång nummer två var när Yngre Kollegan berättade om en dokumentärfilm som snart ska ha premiär, där filmaren följt par där barnet dött i magen och kvinnan varit tvungen att föda fram det. När han berättade om namngivningscermonin paret haft så var jag två hjärtslag från att göra en sådan där fulsnyftning bara vid tanken på hur det skulle kännas. Klarade mig, dock.

Nä, mer testosteron och serotonin åt folket. Eller mig. Snabbt.

onsdag 12 februari 2014

Bland Raw Men och Feminazgûls

Cyberhand upp, hur många var medvetna om att dessa begrepp existerade innan ni läste dem i rubriken? Jaså... ja, själv var jag lyckligt omedveten om att de fanns. Jag har haft en sanslös jobbvecka hittills och helt enkelt inte haft tid att hänga med - i normalfall brukar alla dessa fenomen sätta sig direkt i flugpapperet jag kallat hjärna. Den enda sociala medier-grej jag uppsnappat de sista dagarna är den där "ha-ha-ha-jag-är-17!-drick en halv liter öl och filma, annars är du skyldig mig en back!" som de något yngre envisas med att dela på facebook. Har sett fem olika varianter hittills... en var iofs rätt kul, filmad med handhållen Carola-fläkt till tonerna av Careless Whisper.

I alla fall, här förklaras begreppet Feminazgûl på ett lysande sätt av Lina Neideman:

Så vad är då en Raw Man? Jo, en rawfoodfantast och yogalärare som heter Herman Ottosson Har myntat uttrycket och håller nu workshops där män kramas och har kroppskontakt, tillagar och äter raw food som de äter efter att ha uppskattat den på ett mindfullness-sätt och sedan pratar om hur de ska använda sin inre, sanna, maskulint råa kraft för att få kontakt med (ligga) kvinnor.

Här har ni en artikel om saken: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article18335563.ab

Tydligen har feminister reagerat starkt mot denna rörelse, men jag finner det lite svårt att bli något annat än lite fnissig åt en medelålders man i hästsvans som med slutna ögon upplever en skål hemmalagad borjst. Nä, jag kan inte ens skriva meningen utan att bli full i skratt. Vad kramarna beträffar - ja, det låter som om det kan behövas. Där stöder jag rörelsen. Mer kramar åt folket, då. Heja, heja.

tisdag 11 februari 2014

Selfies, utpressningsfoton och glömt i mobilen

Jag har undrat rätt mycket över selfie-trenden, som nu börjar bli ett så vedertaget beteende att man skriver forskningsrapporter om hur barns användande av självporträtt via mobil styr deras genusroller. Det är ett intressant faktum att vi ser mer av oss själva än vi någonsin tidigare gjort i världshistorien. Frågan är om inte epoken så småningom kommer att kallas för narcissmen? Men är det av narcissism vi fotograferar oss själva? Kan det vara så enkelt?

Förmodligen inte.

Jag misstänker att selfies antingen används mycket under vissa faser i en persons liv, som någon sorts avstämmare eller bekräftelse. Ett tydligt exempel på detta är när folk till exempel gått ner en massa i vikt. Man vill få bekräftelse på att man nu ser ut som man gör. Samma form av identitetsskapande är det förmodligen när man ser yngre människors tusen olika selfies med kompisar, hästen, fotbollskompisen, killen, gänget på krogen. Hos andra är det mer av ett varumärkesbyggande - och där tror jag att det lätt går över till något som nästan liknar ett beroende. Hur många kändisar kommer om tio år att ångra sina tusen instagram-bilder med pussmun och "här är jag osminkad!"- tags? Gissningsvis mer än en.

Själv har jag än så länge inte fallit i selfie-fällan särskilt ofta. Som ni såg i tidigare inlägg har det mer varit av misstag när jag glömt stänga av webkameran. Däremot har jag vänner som gärna tar bilder med selfie-estetik åt mig. Min vän som jag väl i fortsättningen i bloggen får kalla T.jr. för att inte förväxla henne med vännen T. brukar till exempel på de flesta fester vi är på samtidigt ta nästan exakt denna bild på mig:





















(Den här i från 40-årsfesten i lördags, till exempel). Först får bordsgrannarna flytta över sina glas till mig och sedan knäpper hon bilden med sin trofasta mobil. Detta började mest som ett skämt eftersom jag då vi först lärde känna varandra hade en helnykter period. Från juli 2004 till våren 2010 drack jag inte mer än kanske två glas champagne på hela tiden. Det fanns ingen egentlig anledning till det annat än att jag var gravid, ammade, gravid, ammade och sedan blev ständigt väckt klockan 5.30 på morgonen oavsett vad vi gjort kvällen innan. Jag fick den här bilden skickad till mig och antar att hon behåller de övriga i en mapp det står "utpressning" på.

Medan jag gick igenom de bilder jag sparat på sim-kortet i min mobil hittade jag massor som jag inte kom ihåg att jag hade tagit. Här är en av dem, som jag är jätteglad att jag hittade!






















Pojkarnas första besök på Naturhistoriska museet!

En sak är i alla fall säker. När den generationen växt upp blir det nog inte mycket snack om huruvida de gjort något eller inte. Allt finns bildbevisat!

måndag 10 februari 2014

Uppfinningsrikt och mellan fyra väggar

Helgen har varit fullspäckad och bloggandet bristfälligt, det erkänner jag. Så, idag blir det en kvick rapport och en fotoutmaning i ett, så jag tar igen åtminstone ett inlägg. Förra veckan var en logistiskt svår vecka att pussla ihop och det fortsatte en bit in på lördagen. Maken såg det som en bra och välövervägd idé att utöka maskinparken med en fyrhjuling till och tydligen så säljs 90% av alla dessa i Dalarna. Så han har tillbringat ganska mycket tid i miiiid-sommarens landskap.

På lördagen var det sedan dags för vännen T:s fyrtioårsfest och en sådan kräver visst engagemang. Jag lärde mig också att jag är mer uppfinningsrik än vad man kan tro. Jag har ju sedan ett par år tillbaka de tretton dvärgarna i Hobbit som nykterhetstest. Så länge jag kan räkna upp alla tretton är det okej att gå tillbaka till baren. I lördags kväll uppfann jag undantaget till den regeln genom att införa tillägget att så länge man kan googla fram namnen på dvärgarna så gills det också. Nu behöver vi inte prata mer som den saken.

Vi går istället över på en fotoutmaning: Mellan fyra väggar

I den här utmaningen ska man ta kort på fyra intressanta väggar, och eftersom jag just idag måste hålla mig mellan husets väggar på grund av VAB - så blir det fyra väggar hemma jag älskar av olika anledningar:





















Ett hörn av trappan upp till övervåningen - det är lite svårt att få med hela på bild, men där har vi familjefotografierna och därför gillar jag de väggarna lite extra. Jag blir glad varenda morgon jag kommer ner från sovrummet.















En del av pojkarnas solsystemvägg, som jag och pojkarna målade på frihand istället för att köpa dyr fototapet. Den gillar vi alla jättemycket, så jag vet inte riktigt hur vi ska göra nu i sommar då vi ska byta sovrum med sönerna. Jag känner kanske inte riktigt för att sova under den stjärnhimlen direkt, utan hade tänkt mig något mera boutique hotel-stil. Eventuellt klär jag bara över den väggen med tyg.
















En del av bokväggen i vardagsrummet. 5 x 2 meter av bara böcker. Och jag har en till lite mindre i matsalen. Lycka.






















Nu hänger alla gitarrer på väggarna i vardagsrummet, pojkarnas lägre så de kan ta ner sina när de får "feeling". Instrument är minst lika vackra som tavlor, enligt mig.

fredag 7 februari 2014

Har verkligen försökt

Från och med detta inlägg kan jag högtidligen lova att den här bloggen kommer att vara helt och hållet fri från referenser till OS och/eller Mello. Jag har verkligen försökt engagera mig som god medborgare och stöttare av allt det goda som kultur och idrott gör i samhället.

Men jag orkar verkligen inte bry mig om något av dessa evenemang. Hela OS har en längre tid bara lämnat en ganska fadd smak i munnen och jag bestämde mig för ganska länge sedan för att inte titta på invigningen och glorifierandet av en korrupt regim som dessutom tillskansat sig tävlingen på ett rekordartat kriminellt sätt. Nu tror jag att jag skiter i resten också.

Mello är inte heller någon större uppoffring, eftersom det evenemanget mest känns som ett två timmar långt förspel med en karl som tror att klitoris är en plats i Sydamerika följt av ett tvåminuters samlag. Om ni förstår vad jag menar.

Så ni som kommer att gå åt motsatt håll och bombmatta FB och bloggar med detta - jag gillar er verkligen, men jag kanske inte kommer att ha så mycket vettigt att säga i kommentarsfälten på ett tag.


torsdag 6 februari 2014

Fem åsikter och fördomar

Sista dagen för bloggutmaningen. Jag vaknade i morse och trodde i en ljuvlig sekund att det också var sista jobbdagen för veckan. Och så var det torsdag. Nåja. Här har ni utmaningslistan igen:
Dag 1: Lista fem udda skills du aldrig trodde att du skulle skaffa dig.
Dag 2: Lista fem fysiska attribut du alltid faller för hos en tänkbar partner.
Dag 3: Visa fem foton du först tyckte var misslyckade men som du sedan börjat gilla ändå.
Dag 4: Berätta om fem tillfällen i livet då du varit riktigt illa ute men klarat dig oskadd.
Dag 5: Avslöja fem fördomar eller klargör fem åsikter du annars inte är så öppen med.

Efter fyra-fem års bloggade, vad finns det kvar att vädra i text? En hel del, antar jag. Jag är ofta personlig men inte särskilt privat och det här berör helt klart de mer privata områdena.

1. Den första är lite av en soft opening - jag blir fruktansvärt provocerad och arg när folk antingen skryter över att de aldrig läst en bok eller säger "Jag är rasist och skäms inte över det!" Efter sådana uttalanden har jag jättesvårt att inte se dessa människor som korkade inom alla områden.

2. Jag är politiskt röd. Ibland grön. Det är svårt för mig att vara partipolitiskt trogen, dock - eftersom det då jag röstar oftast blir på det parti som har minst "fel" i mina ögon. Även om jag ofta och gärna förespråkar total valfrihet och självstyre, så inser jag någonstans att det är ideal som fungerar för mig som person men som i ett samhälle offrar de utsatta, sjuka och fattiga. Jag kan inte leva med det.



Okej, är vi uppvärmda?

3. Jag tycker inte fysisk trohet är absolut viktigt i ett förhållande. MEN!!! Eftersom min man gör det, så lever vi efter hans regler endast och enbart. Däremot är jag inte en av dem som omedelbart skulle lämna min partner om han råkade ramla i säng med någon på en konferens.

4. En av mina fördomar är att jag ofta tycker folk framstår som lite...bleka. Jag jobbar verkligen på att inte bara rata nya bekantskaper som ointressanta och oengagerade bara för att de inte är lika direkta som jag. Ju vuxnare jag blir (och det är ju en process) som märker jag allt oftare att de verkligt intressanta människorna ofta bara säger två ord i veckan - men dem vill man ju inte missa. Sedan försöker jag också vara försiktig med dem som har en mjukare framtoning. Det är liksom inget fel med det. Det är bara att jag ofta känner att jag måste vara så varsam (och inte mig själv) för att inte...bränna rätt igenom dem och lämna aska kvar. Detta har blivit lättare och lättare sedan jag fick barnen, men det är fortfarande en ansträngning. Jag är sällan helt och hållet mig själv till exempel på jobbet. Jag håller igen.

5. Nummer fem, tillagd en stund senare efter påstötning av Blondie! Den föll bort när jag sparade inlägget första gången, tydligen! Min sista åsikt är en lätt en, men den som förmodligen kommer att uppröra flest: Jag tycker både boken och filmen Hundraåringen... är överskattade.

Puh... det var en intressant en, den här utmaningen. Kul också att några hänger på den, det visar bara hur olika och i vissa fall lika vi är!

onsdag 5 februari 2014

Fem situationer

Dag fyra av fem i pågående bloggutmaning:
Dag 1: Lista fem udda skills du aldrig trodde att du skulle skaffa dig.
Dag 2: Lista fem fysiska attribut du alltid faller för hos en tänkbar partner.
Dag 3: Visa fem foton du först tyckte var misslyckade men som du sedan börjat gilla ändå.
Dag 4: Berätta om fem tillfällen i livet då du varit riktigt illa ute men klarat dig oskadd.
Dag 5: Avslöja fem fördomar eller klargör fem åsikter du annars inte är så öppen med.

Det kan vara möjligt att varje människa har ett antal liv eller chanser att göra av med innan det slutligen är helt kaputt. Kanske inte nio liv som en katt, men ändå. De flesta av situationerna nedan är sådana jag valt när jag i efterhand varit säker på att ett bonusliv blev bortskalat.

1. Det var första dagen på en semester i Australien. Jag var jetlaggad och för trött för att fatta det här med vänstertrafik. Jag gick rakt ut i en korsning och en taxi fick tvärbromsa så den lämnade metervis med svarta spår innan den till sist lyckades stanna. Då hade jag båda händerna och ett ben uppe på motorhuven. Men jag fick inte så mycket som ett blåmärke.

2. Jag var femton år och på väg hem ungefär klockan halv tio på kvällen. I vårt hyreshusområde fanns det gångtunnlar mellan husen där man var tvungen att leda cykeln mellan två staket. Där blev jag infångad av tre män i tjugoårsåldern. De gjorde mig ingenting utan mest bara spärrade vägen ett tag och lät mig sedan gå vidare. Ett år senare hörde jag vad just det gänget gjort mot en annan tjej. 

3. Vi åkte motorcykel på väg från Tylösand in till Halmstad. Jag åkte bakpå makens MC. En traktor svängde ut mitt framför oss - föraren såg oss helt enkelt inte. Men vi klarade oss med sådär en decimeter från att sitta klistrade under den traktorn...



4. På Teneriffa sålde de ett tag sådana där steak sandwiches som britterna gillar, där det ligger någon sorts lövbiff mellan ciabattaliknande bröd täckt med orange ost. Jag hade just tagit en jättetugga av mackan när en bit biff full med senor halkade ner och lade sig som ett lock över luftstrupen. Det knäppa var att jag bara satt still och konstaterade "Oj, nu kvävs jag visst!" istället för att börja vifta på hjälp. Jag bara flyttade runt huvudet litegrann och kom till sist på att jag kanske skulle stoppa fingrarna i halsen. Jag lyckades få tag i en bit kött och hala upp det.

5. Jag och barnen var på väg hem från Örebro, när vi hamnade mitt i en biltävling a la Fast and the Furious. En gul Porsche följd av två andra bilar jag inte hann se vad de var kom farande i 180, och alla andra fick kasta sig in i högerfilen för att inte krocka. Vi blev nästan prejade av vägen av en lastbil.

Ja, det var mina fem. Inte så muntra, men med ett hyfsat slut eftersom jag ju sitter här oskadd. Sista fem i morgon, då!

tisdag 4 februari 2014

Fem foton

Dag tre av fem i följande bloggutmaning:

Dag 1: Lista fem udda skills du aldrig trodde att du skulle skaffa dig.
Dag 2: Lista fem fysiska attribut du alltid faller för hos en tänkbar partner.
Dag 3: Visa fem foton du först tyckte var misslyckade men som du sedan börjat gilla ändå.
Dag 4: Berätta om fem tillfällen i livet då du varit riktigt illa ute men klarat dig oskadd.
Dag 5: Avslöja fem fördomar eller klargör fem åsikter du annars inte är så öppen med.

Jag är ganska glad att det är foton idag. Vi kom nyss hem från ett besök hos optometrist på länssjukhuset. Yngste sonen behöver glasögon, något han är helt okej med "För då är man Harry Potter!" Men som ytterligare positiv förstärkning skulle vi äta på restaurang. I pojkarnas värld är det något i stil med Pizza Hut. Bordsservering, men inget avancerat käk. Och jag åt en liten pizza Bacon BBQ (allt blir bättre med bacon) och måste nu träna. Tre pass. Men innan dess, fem foton jag först tyckte var misslyckade.

1. En kvinna provar sin webkamera utan att egentligen vara medveten om det.
















...och då blir det en aning stirrade blick som antyder att Win8 suger ganska ordentligt. Men gissningsvis ser övriga familjen den här looken rätt ofta, så okej då.

2. Huvudet under armen.





















Det är två pojkar på bilden. Inte en med allvarliga nackproblem.

3. En mogen man.
















Vi är på väg på "konferenskryssning" med bokcafégänget och min man nyper mig så hårt i rumpan att resultatet blir extremt galen fru. Ha, ha. Ha.

4. Kvinna provar webkamera utan att vara riktigt medveten om det. Igen.






















Till mitt försvar - inte samma laptop!

5. Epic fireworks fail






















Jag hade ny kamera, och fick efter ett helt fyrverkeri endast en bild som verkligen visade en raket. Denna. Jag sa "fuck!" kanske 800 gånger, däremot.

måndag 3 februari 2014

Fem fysiska

Dags för dag två på följande bloggutmaning:

Dag 1: Lista fem udda skills du aldrig trodde att du skulle skaffa dig.
Dag 2: Lista fem fysiska attribut du alltid faller för hos en tänkbar partner.
Dag 3: Visa fem foton du först tyckte var misslyckade men som du sedan börjat gilla ändå.
Dag 4: Berätta om fem tillfällen i livet då du varit riktigt illa ute men klarat dig oskadd.
Dag 5: Avslöja fem fördomar eller klargör fem åsikter du annars inte är så öppen med.

(Jag kan också tipsa er om att läsa Pipans svar på "Dag 1", skrattade gott åt hennes bil-skills)



Fem fysiska attribut du alltid faller för hos en tänkbar partner

Först måste jag bara erkänna att när jag tänkte igenom den här listan i bilen så kände jag mig lite förvirrad eftersom jag inte kunde identifiera någon speciell utseendetyp jag brukar falla för. Jag hittade inga gemensamma nämnare i hårfärg, ögonfärg, längd, kroppstyp, ålder... jag verkade vara en equal opportunity offender helt enkelt. Så jag fick tänka efter noggrannare och kom fram till dessa attribut som väl kan räknas som fysiska med lite god vilja

Nr. 1. Rösten
Jo jag hör ju hur ni drar efter andan i total överraskning. Inte. Det krävs en röst av rang för att jag ska upprätthålla intresset. Gärna mörk, gärna åt det lite hesare hållet. Men igen - om man läst den här bloggen mer än denna vecka så har man full koll på detta redan.

Nr. 2. Doften
Jag måste tycka att personen luktar rätt. Det är fruktansvärt primitivt av mig, antar jag. Med det menar jag inte någon speciell sorts parfym (isch!) eller tvål eller så. Utan en ren kroppsdoft. Jag har därför mycket svårt att på allvar bli attraherad av en rökare. Det funkar bara inte.

Nr. 3. Axlar/nacke - ekvationen
Detta måste jag någon gång räkna ut på allvar, men det är en gemensam nämnare jag faktiskt inte uppmärksammat tidigare. Ni vet hur mäns axlar kan se väldigt olika ut - vissas sluttar lite, andra är framåtroterade eller bakåtroterade. Jag tittar väldigt gärna på dem som har en väldigt rak axellinje, nästan så att nacke/ryggrad och axlar bildar ett rätlinjigt kors.

Nr. 4. Ett transformativt leende
Det finns vissa personer som ser ut på ett sätt när de är allvarliga (eller neutrala) och sedan på ett helt annat sätt när de ler. Ett sådant där leende som är lite som en present, som man gärna skulle göra något för att se igen. Är det sedan en liten ironisk dragning på det leendet så ja - det gör mig lite andlös.

Nr. 5. Kroppsspråket
Show no fear! Äh, jag vet att det är löjligt skrivet. Men jag har lite svårt för de män som visar nervositet i kroppsspråket. Som tar ett steg bakåt när de tar i hand, vrider på sig för mycket, inte kan se mig i ögonen. Jag har alltid kopplat ihop den osäkerheten med osäkerhet på... andra ställen. Och det känns inte som om det vore kompatibelt med mig.

Nu har jag gjort mitt bästa, draggat långt tillbaka i minnet för komparativ analys och kanske varit lite fri med hur uppgiften skulle tolkas. Det hade förstås varit enklare om jag kunnat skriva "Endast blondiner" eller "Korta män göre sig inte besvär". Men hur kul är det. Egentligen. I morgon - foton.

söndag 2 februari 2014

Fem udda skills

Det är många i Bloggdala just nu som utmanar sig själva i form av olika listor/uppdrag som ska utföras under ett visst antal dagar. Jag antar att det speglar livet AFK, där många också håller på med efter-nyårs-löften. Min vän T. har utmanat sig själv att träna 40 träningspass innan hon fyller 40 (på lördag) till exempel. I alla fall - jag hittade en bloggutmaning i lagom format och tänker göra den. Mest för att uppdragen var kul.

Fem-utmaningen på fem dagar

Dag 1: Lista fem udda skills du aldrig trodde att du skulle skaffa dig.
Dag 2: Lista fem fysiska attribut du alltid faller för hos en tänkbar partner.
Dag 3: Visa fem foton du först tyckte var misslyckade men som du sedan börjat gilla ändå.
Dag 4: Berätta om fem tillfällen i livet då du varit riktigt illa ute men klarat dig oskadd.
Dag 5: Avslöja fem fördomar eller klargör fem åsikter du annars inte är så öppen med.

Okej. Dag 1. Fem udda skills

1. Klippa håret på män och pojkar
Denna skill skyller jag på det faktum att min man för cirka 10 år sedan kom hem med en hårtrimmer, beslöt att klippa sig själv och sedan såg ut först som den här dinosaurien i skallen:
Med en krans av hår som stack ut över öronen. Sedan bättrade han på det hela och fick istället en frisyr som påminde om tennisbollsludd över hela skallen och sedan tog jag över klippandet. Nu klipper jag sönerna också.

2. Räkna upp alla 13 dvärgarna i The Hobbit. 
Detta började mestadels som en kul grej och utvecklades sedan till det ultimata nykterhetstestet. Så länge man kommer ihåg alla 13 så är det okej att fortsätta med vinet.

3. Plocka flyghavre.
En helt onödig sak att kunna om man inte bor eller vistas på en spannmålsgård. Men det är en riktigt obehaglig sak att kunna eftersom man blir läskigt sjösjuk av att gå omkring på en fullt uppväxt åker och spana efter saker medan det blåser...

4. Ge en katt lavemang.
Användbart om man har en katt som äter saker den inte bör äta. Furry little idiots.

5. Ge startmotorn vad den tål.
För några vintrar sedan lärde jag mig exakt hur man öppnar huven, klättar (ja, jag måste klättra) upp på hjulet på en jeep grand cherokee och knackar på startmotorn med en tung mejsel på precis rätt ställe så att startmotorn hoppas igång trots dåliga lödningar. Just denna skill känns helt onödig att bemästra. Men inte desto mindre.

Dag två i morgon, då.


lördag 1 februari 2014

Om porträtt som aldrig blev målade

Helgen började lite vingligt igår. Yngste sonen hade ett sjukdomsskov och när ens barn har ont och är dålig så vill man inte göra annat än att slita sitt hår och yla mot himlen. Som alla föräldrar vet är inte det ett alternativ. Istället lugnar man och kollar tempen och känner på leder och antecknar och ligger i soffan och tittar på Disney Channel och efter ett tag så är barnet återställt och hoppar i soffan och själv sover man som ett skrutt eftersom man helt i onödan går upp och kollar barnet stup i kvarten och till sist vaknar tröttare än då man lade sig.

Halv sju i morse gav jag upp och klev ur sängen. Sedan drog dagen igång som vanligt med att lära äldste sonen rita en kanin med rätt proportioner, se till att den yngste drack mycket vätska, storhandla och så efter lunch åka och göra ett reportage från en vernissage.

Konstnären var Elisabeth Ohlson Wallin, som tidigare har gjort utställningen Ecce Homo, och som har en soft spot för alla dem som osynliggjorts under historien. Hennes nuvarande utställning heter "Porträtten som aldrig blev målade" och handlar om hur det saknas representationer av funktionshindrade människor inom porträttkonstens historia. Om de någon gång förekommer så hade de en komisk eller varnande effekt i en tavla föreställande till exempel en folkmassa, men dessa människor har aldrig porträtterats på ett positivt sätt.
Så nu har Wallin satt in funktionshindrade från gruppen JAG i historiska kläder och miljöer.






















Det var förstås nu som dagens första ansats till ett vettig perspektiv infann sig. Alla modellerna och deras stödpersoner fanns på plats tillsammans med en hel massa andra från lokala föreningar för funktionshindrade. När jag tittade mig om i rummet och funderade på all den ängslan och hopplöshet som måste ha funnits hos alla dessa föräldrar medan de nu vuxna vårdtagarna var barn - ja, min egen oro framstod som lite överdriven. Jag kommer förmodligen ändå att känna samma sak nästa gång något händer mina barn, men just för tillfället känner jag mig rätt okej.















Och sonen, då? Jotack, han är ute med de andra i familjen och bygger världens största snögubbe med världens minsta morot som näsa.