måndag 30 juni 2014

Ingen återvändo mer

Jag - eller vi - är i transit i vårt eget hem. Varje gång man ska byta rum eller flytta eller renovera så kommer man till den där punkten när man inte längre kan säga "äh, vi skiter i det och flyttar tillbaka grejerna istället". Idag har vi passerat den punkten. Nu finns ingen återvändo mer. Hela huset ser istället ut som mest påminner om en loppmarknad.
Såhär:

















Det är allvarligt tala lite stressande. Så jag tog en paus och satte mig istället för att läsa någon inredningsblogg och titta på bilder från någons hus där det finns personal som städar och en inredningsarkitekt som fixar. Och vad ser jag då? En artikel i tidningen om en människa jag har väldigt blandade känslor inför: Camilla Läckberg.

Förmodligen bottnar det hela i avundsjuka. (hon är ett år yngre, sjukt mer framgångsrik och ändå tycker jag inte att hon skriver så hävligt...) Jag är inget helgon. Inte alls. Men jag retar mig så förskräckligt på henne ibland... det är något med alla de där projekten som hon hoppar på och som hon egentligen inte har talang för (barnböcker, popsång, dans - you name it) och som får stor uppmärksamhet mer för kändisskapets skull. Hade jag gjort likadant om jag haft chansen. Mm, jajamensan :-S

Hittills har jag kunnat hålla känslorna litegrann under kontroll av två anledningar: Läckberg har ett ansikte som hämtat ur en illustrerad Mumindalenbok och hon har varit gift med kändispolisen Martin Melin. Jag menar, Martin Melin. Hallå. Stackars människa. Men vad ser jag då, när jag klickar mig in på Aftonbladets hemsida. Jo detta:
http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/klick/article19141258.ab

Nu gissar jag bara, men det är en ganska kvalificerad sådan - om en månad eller två kommer hon att börja träna (storsatsa på) MMA också, och inom ett halvår kommer Camilla Läckbergs träningsbok. Säkert med titeln "Träna kriminellt hårt" eller nåt.

Jag antar att det är nu jag bara måste kasta in handduken (pun intended) och ge Läckbergskan cred för att hon gör vad f-n hon vill och med viss YOLO swag (mina barn har lärt mig att det heter så!) Och bara acceptera att hon kommer att fortsätta göra det så att jag får fler saker att himla med ögonen åt. Och jag har ju alltid näsan.

söndag 29 juni 2014

När folk ser

På väg hem från ett ärende i grannstaden nyss, bestämde jag mig för att åka kostig hem. Så är det nästan överallt i Sverige, antingen kan man åka bred, fin motorväg/landsväg, eller också kan man ta en slingrande variant genom landsbygd som man inte visste fanns. Förutom att man får se en massa vacker, svensk natur på färden så har man också gott om tid på sig att grubbla över sociologi och människans normativitet. Det är slående hur fort vi anpassar oss efter vår omgivning.

Och det är också slående hur många små gårdar utmed de minst trafikerade vägarna som i princip ser ut så här:













Rena skrotupplag, alltså. Och det är inte bara runt där jag bor. Tydligen så är det ett så stort problem att vissa bygder måste ta till gemensamma åtgärder för att inte fastighetspriserna ska sänkas. Bristen på insyn leder liksom till att det inte är så noga längre med ordningen. Vi är alla ögontjänare. Hemma hos oss har vi en sådan granne på de tio närmaste, så han verkar inte ha någon större chans att smitta av sig. Istället tittar vi andra på medan han framför det halvrenoverade huset som inte fått panel på fler än två sidor på ett och ett halvt år nu har ställt en risig husvagn, en risig båt, två skrotbilar, en rostig grävmaskin och ett kravallstaket runt några träd där hundarna ska bo.

Sedan är väl inte vi så extremt noga med ordningen vi heller. Vi är mer på good enough-nivån. Det är glest med insyn i trädgården och man ser inte fram till nästa gård, så man behöver inte skämmas alltför mycket om man skippar gräsklippningen en dag till. Däremot finns det byar i närheten, där alla trädgårdar är hysteriskt välskötta (den där bokcafeet ligger, till exempel). För sådant smittar också av sig. Den allra vackraste trädgårdsbyn här i närheten ligger en halvmil bort i en dalgång där en sagolik liten å ringlar sig genom trädgårdarna. Där får man förmodligen flytta om man inte trimmar kanterna på grusgången. Så just där kan jag inte bo. Men jag åker gärna förbi och tittar. Nedan har ni lite bilder från den dalen, vårt eget The Shire.




























lördag 28 juni 2014

Begränsningar

Idag har jag drabbats av två insikter: den ena är att vi som familj har ett ytterst kort minne och att jag som person är i dålig yogaform. Den första insikten var att vi återigen tagit med oss den dåliga kameran  på semester eftersom "de andra tar ju så mycket plats". Och det har resulterat i att på cirka 600 bilder så fanns det kanske två stycken där jag inte såg ut som något som katten kräkts upp på hallmattan. Det fanns en del fina på pojkarna och en del fina från nöjespark och hav och sådant i alla fall.

Sedan måste jag erkänna att jag låtit yogaformen förfalla något till förmån för cykel och viktträning. Det var inte bra, och det måste jag bättre på å det snaraste. Jag fick till och med påminna mig själv om grundserien i ashtanga-yoga. Så i jakt på lite tips på någons sorts genväg åtminstone till höftstretch så hittade jag den här kvinnan, ny webtrendare inom just ashtanga:
 

Och insåg att jag nog ligger mer än lite efter. I vanliga fall brukar jag kunna skylla på att yogaläraren är en sådan där vegan-vidjesmal människa med tre meter ben som måste vara lätta att dra över huvudet. Men i det här fallet ser Kino från Kinoyoga och jag ut att vara exakt lika olånga.

Jaha, om ni letar efter mig på eftermiddagen så är jag någonstans i närheten av en vägg. Och den lilla kameran ska få stifta bekantskap med återvinningens småelektronikcontainer.





fredag 27 juni 2014

En ynklig ursäkt för ett inlägg

Jo, jag vet. Det här inlägget skulle jag lika gärna kunnat hoppa över. Men jag ville ändå bara säga att jag faktiskt hade ett alldeles utmärkt ämne att ta upp. Det är bara det att vissa saker måste prioriteras före andra:

torsdag 26 juni 2014

Det söta livet

Jag trimmar häcken. Den gröna lurviga som växer utanför huset, inte min egen, alltså. Inte för att det inte skulle behövas, jag fortsätter min battle royale mot tyngdkraften senare genom rumpträning. Men just nu är det trädgårdsarbete. Och det är så mördande tråkigt att det kräver pauser med terapi-TV.

Just nu tittar jag på "Det söta livet" på svt flow. Där visar en dansk konditor hur man snitsar till olika bakverk hemma. Det är trevligt och lugnande på något märkligt sätt.













Jag vet inte vad det är med den här sortens program, men jag hade ju samma köksromantiska crush på Nigella Lawson tidigare. (Innan hela burkini-strypgrepp på restaurang-och skilsmässa-debacklet). Det är något väldigt tilltalande med att se någon mamma stå i ett rent kök med tända ljus och friska örter på bänken och laga saker till sin förmodat lyckliga familj.

Det känns som en bakvänd seger på något vis att det åtminstone finns en eller två kvinnor som får ihop livet och inte har minsta fingeravtryck på skåpluckorna. Medan vi andra fumlar på i saftkladd och dammråttor och fettfläckar på platt-TV:n.

Jag vet att det är fejk. Oh ja. Men jag låtsas inte om det för tillfället. Utan tittar på söta saker.

onsdag 25 juni 2014

Politiskt inkorrekt

I bloggvärlden så måste jag få meddela att jag inte lämnat Cypern än. Jag måste skriva ännu ett inlägg och det här är ett extremt politiskt inkorrekt ett. Men jag måste ändå få kommentera ett fenomen som har blivit aktualiserat de sista två åren - vilken nation som räknas som världens sämsta turister. Jag har alltid undrat över hur sådana titlar uppstår och också alltid undrat hur mycket sanning som egentligen ligger bakom myten. Det kan ju vara så att det mesta är hitta på eller självuppfyllande profetior? Man har läst att tyskar alltid snor solstolar, alltså fokuserar man helt och hållet på den ende tysk som alltid gör detta.

För några år sedan var ju svenskarna väldigt illa sedda i alperna eftersom de åkte dit och söp skallen av sig och såg man någon tjej som var för full för att stå på benen på någon grekisk ö så var hon vanligen brittiska. Just nu, dock, så går ju titeln europas sämsta turister till: (trumvirvel) ryssarna. Här kan ni läsa om några av skälen: http://www.dailymail.co.uk/news/article-1209411/Russians-snatch-worst-tourists-crown-Germans--hiding-sunloungers-ROOMS.html

Alltså, jag försöker vara allt annat än fördomsfull. Men efter en vecka på Cypern fick jag ett ryssfrispel på en kvinna (återkommer till detta) och var nu också fullt övertygad om att alla ryska män ser ut så här:













Klädda i Speedos, med platta rumpor och korkade frisyrer, samt att alla ryska kvinnor under 40 ser ut som fnask oavsett deras egentliga yrke.















Det enda som skiljer verkar vara prisklassen - har de råd att köpa Louis Vuitton och Prada så ser de bara ut som lyxfnask istället. Dra ni efter andan? Fint, för det gjorde jag också åt mina egna tankar. Och så förmanade jag mig å det strängaste. Jag sade åt mig själv att ha ett öppet sinne. Att inte köpa fördomarna.

Så hände det igen. För tredje gången. Samma ryska småbarnsmamma störtade med dödsförakt rakt framför mig, grabbade tag i skeden jag näääästan hade lagt handen på i all inclusivebuffe-kön och började fylla sin tallrik med mat medan hennes tvååring (igen) stod bakom och höll henne i benet, stortjutade och naken med undantag av en bajsblöja som var så överfull att det rann utmed benet. Alltid trevligt i en restaurang.

Jag försökte räkna till tio. Jag hade tid, jag förstår stressen av att vara småbarnsmamma och så vidare... Men jag kunde inte. Istället kände jag hur hela kroppen drog ihop sig i någon sorts kyligt raseri - och när kvinnan vände sig om en bråkdel av en sekund för att plocka upp nästa sked så mötte hon min blick. Jag har aldrig sett någon blekna, bocka huvudet och ge sig av så snabbt. Förmodligen såg jag lite mordisk ut. Och efteråt så skämdes jag lite för att jag klart och tydligt skrämt henne.

Så vad har jag åstadkommit med den här bloggen då? Förmodligen ingenting, utom att jag ytterligare befäst myten om oss svenskar. Att vi hela tiden betraktar oss som så himla överlägsna och rättrådiga var än i världen vi är att vi ofta känner en lust att ändra och rätta på förhållandena där vi befinner oss.

Jo, och så vill jag bara säga att det borde finnas en lag. Mot Speedos.

tisdag 24 juni 2014

Var f-n har vi hamnat egentligen?

Att åka på en sådan där familjecharter-all inclusive-resa är bekvämt. Mycket bekvämt. I en veckas tid har jag och familjen vallats runt, runt som ekonomiskt stabila tamboskap på en cypriotisk resort där man inte kunde lägga ifrån sig en gaffel i mer än trettio sekunder förrän den italienska kyparen Norbert (mager som en humlestör med säkert storlek 46 i skor och det där sättet att gå som bara italienare har där höfterna kommer först och resten av kroppen sedan) svepte bort den med rasande effektivitet. Det svåraste valet man ställs inför är om man ska äta från grönskaksbuffen eller grillbaren, eller om man ska ligga närmast poolen eller havet.
















Efter en stund börjar man också inse att det hela är som en mikrovärld i sig med en egen uppsättning regler som det gäller att tillägna sig snabbast möjligt. Som det här med att det är förbjudet att paxa solstolar, till exempel. Eller att ta med sig dryck från baren till rummet. Sådant är ju mer...förslag än riktiga regler. Eller hur? Och när man väl insett detta måste man ju sätta en ära i att bryta mot sagda regler på elegantast möjliga sätt...

Det finns ju film som skildrar dessa mikrokosmos väldigt väl. Och då tänker jag INTE på Sune i Grekland: all inclusive, för himlars vad den filmen sög. Nej, jag menar klassikerna, som Sällskapsresan, Sun Trip. Den är fin. Och när vattengympan drog igång första dagen vid poolen så spontantittade jag och maken på varandra, varpå han utbrister med Robban o Berras odödliga ord: Var fan har vi hamnat egentligen?

Här har ni en liten "best of" dessa genier, och håll med om att det fortfarande håller. Sedan kan ni också glädjas åt den fortsatta möjligheten att tala om för folk varifrån the original "Tjäna" kommer. Ledtråd: det är inte Cafe Bärs.

söndag 15 juni 2014

Packad

Hörni, förutom mina gyllene sandaler så äger jag nu också en solgul bikini och en röd solhatt, så alltså känner jag mig helt redo för en semester där jag inte ska göra något viktigare än att ta kort på mina ben och lägga ut på fejjan. Sådär som man gör för att irritera folk. Hotellet påstås ha bra wifi, så kanske kan jag bidra med avundsjukebilder via blogg också.

Det är inte mycket kvar att fixa, större delen av familjen är "packad" och klar. Förutom maken då, som har spritt ut resväskans innehåll över hela matsalsgolvet. Det värsta i denna process är inte själva röran. Det är att maken också drabbats av någon sorts chartervirus. Han har plockat fram en magväska. En MAGVÄSKA! För den är "praktisk".

Mellan oss.

Den där väskan kommer aldrig att se Sverige igen.

Ses senare.


lördag 14 juni 2014

Sommartraditioner

Vissa traditioner är oumbärliga varje sommar. För somliga är det att bada i sjöar - det är inte jätteviktigt för mig. Inte att dansa kring midsommarstången heller. Att äta måltider utomhus, däremot är ganska stort och viktigt. Och att ta långa promenader sent, sent på natten runt midsommar och lyssna till alla djuren och fåglarna.

På samma sätt tar jag alltid in en bukett till den här vasen när pionerna börjar blomma:

















Här är årets version.

Sedan finns det traditioner man uppskattar mindre. Idag har jag legat på knä och rensat ogräs, till exempel. Och precis som första året, inom den första kvartens rensning, blir jag biten i bröstet av en rödmyra. Och när jag säger bröstet, ja, då menar jag verkligen i ett bröst. Det högra.














Den traditionen tror jag att jag kommer att försöka avstyra hädanefter.

torsdag 12 juni 2014

Att skriva sig till ett beslut

Se där, en äkta Ergo Sum-rubrik att börja dagens inlägg med. Det blir nästan ett metabloggande idag, för jag tänkte ägna en stund åt att hylla skrivandet. Hurra för processen! Ända sedan jag var sådär åtta-nio år gammal har jag skrivit dagbok. Vissa år har jag sparat dagböckerna och vårdat dem ömt, andra år har jag kastat. Sedan 2008 har bloggandet och de sociala skrivandet till största delen tagit över och det är egentligen synd. För jag har många gånger tänkt till för att inte såra någon och formulerat mig på ett sätt som varit mindre vasst och kanske mindre ärligt. För att blogga är att kommunicera med andra minst lika mycket som att föra dagbok. Det vet vi ju alla.

Det som är den största attraktionen med text för mig, är ju att man kan gå tillbaka och analysera den. Jag har läst och även studerat självbiografier i stor mängd, och även de människor som levt vad som till synes är fullkomligt vilda och vansinniga liv har en för dem helt logiskt beslutsprocess. Man kan läsa det i deras brev, man kan läsa det i deras dagböcker. Beslutet finns där, långt, långt innan det är officiellt fattat. Alla stora krigsherrar som begått hemska handlingar i krig har motiverat sina beslut år i förväg i brev och artiklar - synd bara att ingen reagerat starkare på det.

Raka motsatsen är när man får läsa brevkonversationer mellan blivande älskande. Där vill man istället som läsare gärna skynda på dem! För oh, så tidigt attraktionen och viljan syns för läsaren. Ibland från dag ett. Jag kommer ihåg att jag för något år sedan läste breven mellan Marika Stiernstedt och Albert Engström (som var hennes älskare av och till under halva livet) och Lubbe Nordström som hon gifte sig med. Från kanske brev två eller tre i konversationerna dem emellan så vet man som läsare exakt vad som ska hända sedan.

















Jag skrev ju för ett par dagar sedan att jag lidit av allmän obeslutsamhet, något som inte riktigt är likt mig, och som jag våndats över. Lugn - jag har inga stora planer på att invadera någon annan nation, annektera någon världsdel eller så, jag har bara haft svårt att se var jag varit på väg.

Så tidigare idag när jag faktiskt hade en stund ensam och i lugn och ro så satte jag mig och läste igenom alla text jag producerat de senaste tre-fyra veckorna. Mail, bloggar, anteckningar osv. Och jovisst. Jag var bara tvungen att kasta upp händerna och ge mig. Det jag bekymrat mig mest för idag, till exempel - ja, det beslutet har jag redan tagit. För ungefär två veckor sedan, tydligen.

Det var väldigt många timmars tankar jag kunde ha sparat in på att bara läsa mig själv i kanske en timme.

Hur är det med er andra bloggare, använder ni bloggen retroaktivt för att förstå er beslutsprocess? Jag misstänker det.

tisdag 10 juni 2014

The heat made me do it!

På grund av hettan råder det någon form av force majeure i Sverige just nu. Det blir så, när temperaturen stiger upp emot trettio grader fast skolorna inte ens har slutat helt. Folk är inte vana efter sådär en åtta månaders vinter att helt plötsligt befinna sig i medelhavsklimat. Eller förresten, tropiskt klimat. Våra släktingar på Öckerö utanför Göteborg berättade att de hade haft en tromb igår som slitit upp meter av vatten i luften och dumpat över ön.

Hur reagerar då svenskarna på hettan? Lagom omdömeslöst, verkar det som. Jag ser rätt många bilder av rosevin i motljus allaredan på Facebook - sådant brukar vanligen vänta till i juli. Själv känner jag också att moralen ställt in sig på semestermode. Det finns en skit samma-känsla över det mesta just nu.

Till exempel gjorde jag mitt livs kanske kitchigaste inköp för någon timme sedan:



Jodå, ni ser rätt. Ett par flip-flops i guld. Förmodligen borde jag inte ens få köra bil med det taskiga omdömet. När ska jag ha dessa? Förmodligen får de följa med på semester och sedan glömmas på hotellrummet. Det kan ju vara kul att frakta ett dåligt inköp åt det hållet för en gångs skull. Annars brukar det vara vanligare med att man köper prylar på charter som man aldrig skulle ha på sig hemma.

Sådant är också värmerelaterat.

Nu ska jag stoppa huvudet i antingen kylen eller poolen, så jag inte begår fler omdömeslösa handlingar på ett tag.

måndag 9 juni 2014

Komplicerat

Jag har mycket att tänka på just nu och absolut ingen förmåga att komma fram till ett vettigt svar. Ibland tycker jag att det skulle vara skönt att vara en sådan där extremt rättrogen högerspökes-kristen från USA, en sådan med för trång kavaj alternativt syntetbyxor och permanentat hår som höjer blicken mot skyn och frågar med djup sydstatsdialekt "What would Jesus do!?" Och sedan bara tar vilken slumpmässig ide som än ramlar in i deras skallar som Guds outspädda sanning. För hörni, vad skönt det vore. Minimal beslutsprocess!

Eller också kanske man skulle må bäst som totalpsykopat som bara gör vad helst som faller den personen in utan att för ett ögonblick känna ånger eller tänka på konsekvenserna. (när jag tänker efter låter dessa båda typer rätt lika...)

Men nu är jag inte någon av dessa personligheter utan en hyfsat vuxen alldeles för välutbildad kvinna som tagit alla sina egna beslut sedan hon var 16 - och ja, levt med och lärt av konsekvenserna. Det är bara det att jag just nu känner att jag har lite svårt med det. Jag känner mig mer som på bilden nedan:

 

Det allra bästa nu vore förmodligen om någon annan människa tog alla mina beslut åt mig. Någon intelligent person som ville mig väl. Tror ni det är svårt att få sig själv omyndigförklarad? Och hur mycket måste man egentligen betala en jourhavande beslutsfattare?

Fler frågor att besvara. Hm. Semester vore förmodligen helt okej också.


söndag 8 juni 2014

Skrapsår och choklad

Problemet med att vara en all in-personlighet är att man ibland gör en face plant rätt ner i en gräsmatta. Som ni ser på bilden nedan har jag nu ett cirka fem gånger två centimeter långt skrapsår på armbågen.





















Och detta motsvaras av ett ännu större på låret som bara var för äckligt för att lägga ut. Vad jag gjort? Spelat brännboll på klassfest med yngste sonen tillsammans med övriga föräldrar och syskon. Och jag gjorde en mycket unladylike vurpa rätt ner i gräset. Smällar man får ta.

Resten av kvällen blir säkert mer läkande. Jag ska rulla femtio stycken specialchokladbollar - vi har snart cafepremiär. Det blir fint. Jag älskar att stå och lukta på kakao och vanilj och kaffe. Jag återupptäckte den saken i slutet av förra veckan, efter en riktigt deprimerande dag då jag bad om tips om en film som skulle få mig att må bra igen. Jag fick förslaget Chocolat (Hallström, 2000), en film jag inte sett på över tio år. Och ja, jag mådde riktigt bra efter bara en halvtimme.

Det är något med de där scenerna då huvudkaraktären Vienne står i sitt chocolaterie och rör samman sina hemliga blandningar som jag är så förtjust i. Och som tur är får jag själv chansen att göra samma sak hela sommaren lång. Det är ett bra plåster på såren.



lördag 7 juni 2014

Trygg i ovädret

Jag brukar skryta om att jag har god överlevnadsinstinkt. Men ibland verkar inte mina reaktioner stämma riktigt överens med verkligheten runt om mig. Till exempel älskar jag när det är ordentligt oväder ute. Regn som brakar ner, snö som faller så tätt att man knappt kan se mellan flingorna eller piskande vind så det går dammtromber ute på åkrarna. Speciellt gillar jag sommaroväder och allra mest åska på sommaren. (så idag har jag haft mycket att gilla)
















Jag borde vara orolig när åskan går. Vi sitter i en träkåk omgiven av öppna fält och i bästa fall tar det brandkåren 20 minuter hit. Blixt och dunder borde vara ett bekymmer. Men det är det inte. I samma sekund som det första mullrandet kommer sträcker jag ut mig som en katt och bara slappnar av.

Kanske är det en barndomsgrej? Mina föräldrar, och särskilt pappa, var så bra på att tackla just den saken. Vi stod alltid tillsammans på altanen eller i ett öppet fönster och räknade "tvåtusenett, tvåtusentvå, tvåtusentre!" mellan blixt och knall så vi skulle veta hur nära ovädret var. Åska var hanterbart. Man drog ur kontakter, tände ljus och tog fram en filt. Och om det blev riktigt illa så kunde man sätta sig i bilen. Vi semestrade ofta i husvagn och det var ju det bästa av allt. För då var hela huset på hjul. Förmodligen är det också därför jag somnar så gott till ljudet av regn på tältduk - det är nog ljudet från droppar på förtältet jag kommer ihåg, blandat med ett pyyssssande ljud från fotogenlyktan vi hade där.

I efterhand är inte det heller så logiskt. I vuxen ålder har regn på tält vanligen betytt att man vaknat nästa morgon bakfull i en vattenpöl (festivaler, MC-träffar...) och det är inte tryggt och mysigt någonstans. Men ändå. Somnat gott kvällen innan har man ju.

fredag 6 juni 2014

A girl in a hood in the woods

Det finns mygg i skogen. Massor. Nu förstår jag att det inte kommer som någon överraskning för många av er, men jag har ständigt fått sådana där överraskningar i år. Oj, är det redan (sportlov, födelsedag, påsk, dags att ta fram gräsklipparen)?

Så när jag sprang i vår skog i morse var jag alltså helt oförberedd och utan sådana finesser som till exempel myggspray. Jag fick dra upp huvan på min luvtröja istället. Efter ett tag insåg jag precis hur udda jag måste se ut, där jag sprang på småstigar, lätt hukad för att inte slå i grenar, en hand i fickan för att inte tappa mobilen och så huvan uppe. Tur ändå att man inte springer i allmänna spår, då skulle snart rykten om den mystiska figuren i skogen sprida sig som legenden om salt och peppar-ligan gjorde då jag var liten.






















(Kan eventuellt ha hål i ryggen och kosvans! Allmänheten varnas.)

På grund av samma tidsförvirring har jag också redan brutit mot den enda punkt jag var tvärsäker på i sommarlistan jag skrev om här. Den där jag sa att vi definitivt ska vara hemma på midsommar. Det ska vi inte. Vi ska inte ens vara i landet. Så jag har plockat en midsommarbukett idag istället. En sådan där riktig gammaldags klok gumma-bukett med nio sorter som man hänger i spisen och sedan kan spå i framtiden under nattens drömmar. Så vi får väl se vad jag har att säga i morgon.

(Ackleja, libbsticka, Johannesört, kärleksört, lungört, krusmynta, kungsmynta, salvia och lavendel)

torsdag 5 juni 2014

Om jag hade ett slott...

Så vore jag förstås pank. Eller helt utarbetad. Eller djupt ogillad av mina vänner pga flitig uppanvändning av deras kunskaper och goodwill. För det är nog egentligen bara de tre alternativen man har när det kommer till sådana byggnader för en vanlig, icke-kunglig person. Just nu vimlar ju den svenska landsbygden av slott och herresäten som är till försäljning. Har man någonstans mellan 4 och 25 miljoner till övers så kan man köpa sig en redig massa arkitektonisk historia. Kolla gärna på Hemnet med nyckelordet "herrgård" och se vad som dyker upp.

Jag har varit på ett slott idag för personaldag medelst lerduveskytte (alla lever fortfarande eftersom skyttet var av laservarianten). Det var ett mycket vackert och anrikt slott som ska förbli namnlöst av den anledningen att det också är mycket eftersatt. Vad jag förstår är det nya ägare, eller något i den stilen, och allmänskicket kanske förbättras så småningom, så jag vill inte sabba förutsättningarna med en dålig recension. Men oj. Vad mycket jobb där fanns att göra. Och vad tydligt det syntes att ägarna inte hinner med!

















Kristallkronan från en av salongerna. En sådan skulle jag vilja ha i mitt badrum, om det inte vore för det att där är det 2.40 i takhöjd och kronan var 1,5 m bred. Skulle vara som att ha en julgran i kristall bredvid badkaret.

Jag, som har svårt att hinna med min egen trädgård på 3000m2 bara ryste av tanken på att ens börja med denna lilla bit av slottsparken:
Och som ni till och med kan urskilja på bilden, så var det fullt med ogräs i grusgångarna, häckarna började tappa formen och pionerna var fulla med löss. Jag tyckte det var smått jobbigt att titta på faktiskt, för jag föreställde mig själv som ägare och vad det skulle krävas i timmar och pengar... och så såg jag att alla dörrlister behövde målas... och alla möblerna i konferensen var från 90-talet... och plåttaken på flygelbyggnaderna flagade...

Nä, det kanske är bäst att nöja sig med en vanlig gård istället. Det är inte som om mina rabatter är ogräsfria heller!

Sedan spöar det som f-n också på just det här slottet...

Undrar om ett spökslott kostar mer eller mindre på hemnet? Det ska jag ta reda på härnäst.


onsdag 4 juni 2014

Bota västerländska kvinnors hunger

Efter en natt av bristfällig sömn strösslad med så komplicerade drömmar att Freud kunnat författa ett nytt banbrytande verk om han levat, så orkade jag inte riktigt med världen på förmiddagen. Jag drog mig undan till mitt arbetsrum under lunchen för att titta på ett TED-talk istället för att socialisera med folk. Givetvis är det så, att då man egentligen är för trött för att tänka, så hittar man de absolut underligaste klippen. Jag hade till exempel inte frontallobskapacitet nog för att inte klicka på den här föreläsningslänken:
Från TEDxSF - Nicole Daedone
Orgasm: The Cure for Hunger in the Western Woman

(och här lämnar jag lite utrymme för er att titta på klippet ifråga)

Först trodde jag om att det handlade om någon sorts fysisk hunger - jag var som sagt trött. Sedan insåg jag ju att det handlade om den psykologiska hunger som ofta diskuteras inom till exempel feminismen och som vissa tror kan orsaka allt från ätstörningar till utbrändhet. Det handlar om en önskan att bli sedd som kvinna och inte som en icke-man, och Nicole Daedone är inte den första som försöker på något sätt reclaima den kvinnliga orgasmen.



Däremot har hon paketerat vad som egentligen är en västernfierad version av en viss gren inom tantra-yoga på ett väldigt kommersiellt sätt på sin hemsida: http://onetaste.us/ där man bland annat kan lära sig en femtonminuters version av vad som kallas orgasmisk meditation. Jag har egentligen inga åsikter om metoden annat än att den säkert är rätt trevlig att använda och inte kommer att göra någons intima liv sämre - men jag har andra frågor.

En fråga jag faktiskt satt och funderade på är hur känsligt det här ämnet fortfarande verkar vara. Om man går till original Youtube-sidan så har klippet fått drygt 600 kommentarer, vilket är mycket i TED-mått mätt. De allra flesta av dem är mycket förbannade på antingen sina manliga partners eller sina kvinnliga partners eller på Nicole Daedone själv. Sedan finns det en liten mängd tummen upp-kommentarer och till sist en uppsjö av kommentarer i stil med denna: I watched this hoping I could masturbate to it but my Penis walked out of the room at7:38. :( 

...och den var en av de rumsrenare.

Så - den egentliga frågan är - av alla de ämnen som diskuteras på TED-sidorna (massmord, sjukdomar, ekonomisk kollaps, hemliga budskap i reklam) varför är det detta som folk blir så upprörda över?

Ja, det hade jag inte förmåga att tänka ut något svar på idag i alla fall. Men kanske jag kan drömkanalisera Freud eller Jung i natt igen och ta reda på det. I så fall blir ni de första att veta.

tisdag 3 juni 2014

Prova Genetics!

Det har varit en turbulent dag på jobbet idag, om man säger så. Äh, det har varit en turbulent vecka. Jag undrar i mitt stilla sinne exakt vilka som kommer eller inte kommer att vara kvar i personalen nästa höst, men för min egen del så känns läget ändå ganska lugnt. Jag behövde i alla fall en dos humor när jag kom hem och tittade därför på det nyaste klippet från College Humor:


Håll med om att det är ganska kul. Och ganska så träffsäkert. Jag tror en tredjedel av oss kämpar mot det omöjliga att ändra sådant vi är genetiskt predisponerade för, en tredjedel av oss skyller allting på våra gener och väljer att inte försöka med något alls eftersom det ändå blir som det blir, och den sista tredjedelen har inte en aning om vad gener är eller vad det innebär just för dem.



Man kan förstås vara en mix också. Eller resignera inför sitt genetiska öde. Jag kan till exempel inget göra åt mina korta ben eller närsynta ögon. Men å andra sidan har jag aldrig haft ett hål i tänderna och har supermjuk hud jämt. Gener. Man jobbar med det man fått, för vad annat finns det att välja på?

måndag 2 juni 2014

Ett litet vik-freak i världens ensammaste land

Jag tillbringade hela söndagen med att vika saker, sa jag det? Det är ju tyvärr ett framträdande drag i min personlighet det där. Att se något och bli smått besatt av det. Den här gången var det att organisera en garderob. Vi håller ju på att flyttar om hela huset för att byta sovrum med pojkarna, och min nya garderob ser nu ut såhär:





















Och är i själva verket ett rum. Jag ska ha ditt en skiljevägg till vänster, ett draperi och en matta - men det var inte det som var grejen. Grejen var att jag ville göra allting så lättskött som möjligt nu när jag hade en chans att börja om från scratch. Efter två sekunders googlande så hittade jag den här kvinnan:

 

Som då alltså lever på att vika saker och sätta etiketter på allting. Samtidigt som man då inser att den här donnan inte är riktigt klok (i ett klipp så sätter hon text OCH bilder på lådorna i sitt eget medicinskåp om och utifall jag vet inte vad. Stroke?) så blir man ju ändå fascinerad. Så har hon ju rätt i många fall också. Det där t-shirttricket var grymt bra, till exempel. Ja, så nu har jag vikt om saker i två dagar. Rätt ska vara rätt.

På väg till jobbet i morse hörde jag på radion av Sverige är det land där det finns flest ensamboende (singlar) personer i vuxen ålder. 37% av befolkningen. Det är grymt många det. Sådant går givetvis lite fram och tillbaka, man är förmodligen inte singel hela livet. Och vi är ett jämställt land, så ingen måste av den anledningen stanna kvar i ett äktenskap eller förhållande vi inte gillar. Vi kvinnor för till exempel både försörja oss själva och skriva under kontrakt utan en make! Bara en sån sak.

Jag passar inte in i just den statistiken. En snabb sammanslagning av mina singelperioder visar att jag varit gift eller sambo i 22 och ett halvt år av 40. Jag hann väl direkt aldrig känna mig ensam och som singel under de korta tiderna emellan förhållanden. Men jag har aldrig letat efter någon att bo ihop med, det verkar bara som om jag med relativt liten möda kan göra det.  

Kanske jag borde göra youtube-videor om det? Det slitfria sambolivet. Jag menar, kan man leva på att göra videos om t-shirts, så... (Det finns också en video om hur man organiserar pysselmaterial, hur man väljer rätt etikettmaskin och hur man färgkoordinerar posten. Det ni.) Eller nä... jag kanske bara går och viker färdigt mina träningskläder istället.

söndag 1 juni 2014

Som om du vore någon värd att prata med

Jag skulle nog inte bli en bra professionell cheerleader. Inte för att erbjudandena haglat tätt, sådär. Men ändå. Jag gissar att ni inte missat "skandalen" då Chicago Bulls cheerleadingteams ordningsregler läcktes till media? Har ni? Okej, det går att läsa på här: http://deadspin.com/how-to-use-a-tampon-and-other-guidelines-for-bills-che-1567047406

Chicagolagets hejarklack kallas "Jills" eftersom spelarna kallas "Bills" och när de skriver på kontrakten så medföljer en handbok som täcker allt från hur ofta man ska tvätta fötterna, när man får och inte får äta bröd (nästan aldrig) hur man ska använda en tampong (för tänk om det börjar lukta räkbåt i hejarklacken), vilka färger man får färga håret i och så vidare i all oändlighet.













De flesta av dessa regler hör till sådant som ganska många kvinnor stött på. Man lägger sig ganska ofta i utseendet, och ganska ofta nickar vi och accepterar detta för att vi ska få göra något roligt. Som att vara flygvärdinna, modell, talesperson, skådespelare (ibland), artist av olika slag... När jag var någonstans 20-25 och ville tävla i Fitness, så var den variant vi hade i Sverige då en väldigt amerikaniserad typ som nästan var en skönhetstävling. Bedömningen var i stringbikini med höga klackar och det fanns en aftonklänningsrond med. På riktigt. Så här kunde det se ut:
Det här klippet är från 1996. Jag ryser vid tanken på att jag faktiskt var villig att utsätta mig för något dylikt för att komma åt resten av tävlingen. Tack och lov kraschade och ombildades bodybuilding- och fitnessförbundet i Sverige runt den tiden, och när väl tävlandet hade återuppstått så hade jag gått vidare. Till styrkelyft. Så kan det gå.

Vad jag menar är jag förmodligen som 20-åring kunnat köpa in mig på en hel del av Jills-reglerna, och tillägnat mig nog många för att få vara kvar i truppen. Men en sak stör mig så grymt nu och den hade stört mig så grymt då också.

Förutom att då faktiskt uppträda under matcherna så ska Jills-arnar vara någons sorts representanter och erbjuda kvinnlig fägring på olika event och fundraisers. Som någon modern Geisha-variant. Och där - där får man läsa en av de sjukaste formuleringarna i hela regelboken enligt mig. Först kommer en lista på de tillåtna samtalsämnena och sedan: "The more you can engage people about football, the more intelligent you will appear. Even if you simply just start the conversation, you'll be percieved as someone people enjoy talking to."

Det är där det börjar bli riktigt äckligt. Tydligare kan man nog inte säga "håll käften och var söt". Uppenbarligen så finns det är 2014 inte mycket som är farligare för ett företag än en kvinnlig cheerleader som uttrycker egna tankar. Det var ju charmigt.