tisdag 30 september 2014

Intriger på arbetsplatsen

Det har nu gått ett år och några veckor sedan jag började jobba på en skola där det bara finns vuxna (även om termen vuxna är väldigt löst använd både ifråga om dem som jobbar där och dem som går där). Förut brukade jag säga att om mitt liv skulle liknas vid en sitcom så skulle den förmodligen vara någonstans mitt emellan Alla älskar Raymond och Cougar Town - men nu måste jag erkänna att livet landat någonstans mitt smack i Community. Bring on the madness.

Idag fick jag förklara grundupplägget av skolan lite snabbt för några byggjobbare som kommer att vara på plats och byta fönster överallt i några veckor. Och på deras reaktioner och frågor så förstod jag ju att de undrade en del över vilka intressanta intriger som kan uppstå på en sådan arbetsplats. Svaret är väl enkelt - en hel jäkla massa. Det är väl som en av lärarna som jobbat där lite längre brukar konstatera: "Sätt en massa människor på ett internat mitt ute på landet utan något speciellt att ta sig för på kvällarna och se vad som händer!"

Mestadels försöker jag att inte få reda på allt som händer bland eleverna. Jag har gärna lite "plausible deniability"- de är trots allt myndiga och långt över hela bunten. Men visst läcker det fram ändå.

Personalen är uppdelad i två avdelningar: den pedagogiska personalen och service/konferens. Det verkar som om service umgås lite privat med varandra också, men den pedagogiska personalen gör det inte alls, vad det verkar. Det kanske är en överlevnadsstrategi det också? För nog finns det saker som bubblar under ytan lite varstans där också sedan 5-10-15 år tillbaka... och som ibland bara "PLOPP!!" far upp till ytan och spricker på något planeringsmöte.

Eller också finns det en lite konfrontativ och intrigant kultur i väggarna - för de lärare som är nyanställda nu i höst verkar inte riktigt oberörda de heller... Just nu verkar det mest som om de mer luttrade i personalen mest går runt och väntar på den första riktigt stora skandalen för säsongen. Hösten har enligt uppgift börjat lugnare och mer redigt än på många, många år.

Vem vet - kanske ska man ha så mycket förtroende för människor att man bara antar att allt kommer att gå väl och smidigt hela året? Eller också kan man se detta som de första tio minuterna på en långfilm och vänta tills anslaget är gjort och konfliktupptrappningen börjar. Frågan är bara om det blir drama, komedi eller zombie-film av alltsammans.


måndag 29 september 2014

Hogwarts school of prayer and miracles

De senaste dagarna har det skvalpat omkring en historia i media som handlar om hur ett fan som kallar sig Proudhousewife har skrivit om kapitel från Harry Potter-böckerna och lagt upp dem på en sida för fan fiction. Det är bara det, att istället för trollkarl får Harry veta att han är kristen. Han ska nu till Hogwarts skola för bön och mirakel, där han träffar en lydig Hermione, en Ron som går i Slytherin och ja, Dumbledore är skolans kyrkoherde/rektor.
Ni som någon gång tittat in på någon fan fiction-site vet att de som skriver där inte direkt skäms för att uttrycka sina mest...äh, vågade fantasier om de olika karaktärerna och deras eventuella eller fortsatta äventyr. I Youtube-klippet nedan kan ni till exempel se en bit från The Graham Norton show där James McEvoy och Michael Fassbender pratar om den fan fiction och fan art som gjorts baserat på deras påstådda bromance:


 

Kort sagt, vi är rätt vana vid nätets skumma undersida vid det här laget. Därför är det lite intressant att notera hur fruktansvärt upprörda folk blivit av att någon försökt skriva om Harry med ett kristet budskap. Den läsarstorm som uppstått är alltså mer omfattande än samtliga protester mot till exempel den fan fiction där en underårig Hermione blir trekantad av Fred och George.

Sedan är frågan om inte alltsammans är en fejkberättelse. Den där Proudhousewife kanske är påhittad av någon som skrivit det hela som en satir för att belysa ignoransen hos den kristna högern. Det är mycket möjligt. Men det kan också vara på riktigt. Man ska ju aldrig glömma bort att Fifty Shades-succén började med ett fan som tyckte det var för lite sex i Twilight och skrev om de böckerna.

Här är länken till artikeln och till ett kapitel från Kristna Harry, då.

söndag 28 september 2014

FOMO

Igår när jag slösurfade runt efter reaktioner på alla de prylar vi omger oss med stötte jag på en föreläsning av en trendanalytiker som heter James Wallman. Ni kan se den här, men jag tänker faktiskt föreslå att ni inte gör det. Varför? Jo, jag tyckte nog att han har inte riktigt greppat problemet utan mest ser det som en ny affärsidé. Inte minst för att han myntat ordet "Stuffocation" eftersom vi upplever att vi kvävs av våra ägodelar. Det fick mig ju att vilja sträcka in handen genom skärmen och strypa honom. Sedan föreslog denna Wallman också att vi skulle ersätta våra många prylar med några få, nya prylar. Alla böcker kunde bytas ut mot en läsplatta, till exempel. Och så skulle man uppleva sig som mindre kvävd. Man skulle också gå från materialism till experiensialism.

Det är litegrann som att bota cancer genom att ge någon ebola, enligt mig. En ganska dum idé.

Och jag är inte heller den enda som reagerat på detta - vissa menar till och med att skiftet mellan dessa två -ismer redan har skett och det får inte alls folk att känna sig mindre stressade eller mindre fixerade vid pengar.

Experiensialismen går ut på att man ska samla upplevelser och erfarenheter istället för ting. Men, som ni vet, så fort som något blir en statusnorm så kommer också tävlandet igång. Nu är det inte vem som har den nyaste bilen som ger status, utan den häftigaste upplevelsen. Nu har inte jag Instagram, men det räcker ju långt med Facebook för att inse hur vi uppslukat och anammat denna nya trend. Det är inte få foton av upplevelser som strömmar in i loggarna under helgen. Allt från tävlingar till konserter, till tallrik efter tallrik med mat värd att uppleva, kompishäng på krogen och svampplockarturer i skogen med "älsklingen" eller "Bästa" någon



Det här har ju istället för att lunga ner folk och få dem att fokusera på att skapa minnen, inte köpa saker, bara skapat nya neuroser, som FOMO-syndromet, eller Fear of missing out. Vi är livrädda att missa alla de upplevelser som sociala media tydligt visar att vi borde ha under en given tid i livet. Lever vi verkligen ett liv värt att ha om vi inte åker på konserter eller resor i 20-årsåldern? Om vi inte har fantastiska grillkvällar med gänget i någon urfin, genuin stuga i 30-årsåldern? Om vi inte ätit på Marcus Samuelsons krog i New York i 40-årsåldern?

Något säger mig att vi egentligen inte lägger ner mindre med pengar eller tid på statusjakten bara för att den bytt fokus. Vi har bara färre prylar att visa upp för pengarna. 

lördag 27 september 2014

Vara långsam

Idag har jag vågat vara långsam. Det är en ovan känsla för mig vid det här laget, eftersom jag de senaste fyra åren ägnat mig åt att bara lassa in fler och fler saker i mitt liv. Den här lördagen har jag istället ägnat mig åt att göra sådant jag behöver istället för sådant jag måste eller borde.

Till exempel innebar det att jag gick och lade mig i soffan och sov i tre timmar eftersom jag fortfarande har rejält ont i halsen och i bihålorna. Det låter som en rätt självklar sak att göra när det är lördag (eller vilken dag i veckan som helst) men jag har alltid haft en tendens att uppföra mig som en "walking wounded" och sega mig igenom uppgift efter uppgift.

Jag kan inte komma ifrån att det bor en downshiftare och en downsizare naturligt i mig och jag undrar var det så småningom kommer att ta mig. Jag vet ju att vi redan praktiserar Slow Parenting eftersom det är något vi i familjen är helt överens om utan att ens ha diskuterat det. Jag var hemma väldigt länge med barnen när de var små och nu när de har långa dagar i skolan och på fritids så har de bara en aktivitet per termin på kvällstid. De har massor av tid med oss och vi har så gott som alltid tid att ha lekkompisar här.

Jag har också varit väldigt bra på slow cooking, i den mån att jag lagat allt från scratch och odlat det mesta av av våra grönsaker, kryddor frukt och bär själv. Bakat allt bröd, mustat och saftat. Det har jag varit mycket sämre på i år, men fått hjälp av svärföräldrarna som odlat potatis och grönsaker och gjort äppelmos åt oss, Förhoppningsvis kan jag ta tillbaka mer av det beteendet nästa år.

Jag har läst och varit mycket fascinerad av en del av slow-rörelsen på sista tiden som kallas för A 100 object living. Det går ut på att man rensar och rensar bland sina ägodelar tills dess att man endast har 100 stycken kvar. Och så lever man med dem. Minimalism i kubik. För mig så är detta en omöjlighet just nu, förstås. Jag har till exempel över 1000 böcker i huset och sist jag räknade mina skor hade jag 77 par (jag har rensat, lugn!) . Men fortfarande går jag säkert över 100-tingsgränsen på många enskilda grupper. Jag har säkert över 100 olika blomkrukor, säkert 100 olika nagellack...

Men på lång sikt har jag faktiskt ett nytt mål. Om jag får leva tills jag är gammal, riktigt gammal, så är mitt liv att gå ur tiden med färre än 100 ägodelar. Idag har jag börjat så smått med de berömda skorna. Femton par är nu på väg till second hand, och jag tror ändå inte att jag kommer att frysa om fötterna i vinter.



fredag 26 september 2014

En man och hans bil

Det var meningen att det skulle vara ett seriöst inlägg om EU-politik här, men jag kände att det var fredag och jag hittade en liten blogg som jag skrattade åt tills jag fick lite svårt att andas. Så jag delar den istället. Den heter kort "jag och min bil" och om ni följer länken hittar ni hela. Den bygger helt enkelt på tanken att en man kan kommunicera med sin Audi via SMS. Så här:

























Klicka och skratta. Lagom som helgstart.

Om någon av våra bilar kunde prata skulle de förmodligen säga något i stil med:

Snälla, städa mig! Jag orkar inte med detta... jag känner mig så SMUTSIG!

och Priusen skulle förmodligen tillägga:

Gud, jag är så sjukt uttråkat på Sala-vägen! Om det fortsätter så här kommer jag att fejka motorstopp mitt på E18 så jag i alla fall får spänningen med att åka bärgningsbil.

Annars hör jag inte alltför många döda ting som pratar med mig just nu. Möjligen nässprayen som ligger i ett fack i min handväska, då. Den som viskar förföriskt:

Kom tillbaka... bara ett enda lite spray! Du behöver mig, jag vet det... du kommer aldrig att kunna somna utan mig...

onsdag 24 september 2014

Upptagen av choklad

För ett par timmar sedan kom jag hem från Bryssel och är nu ganska fulltankad med jordbrukspolitik och EU:s styrelsesätt. Faktum är att jag faktiskt lärde mig en hel del saker som jag redan borde ha fattat. Men det är på något sätt är enklare att ta in när man är på plats och någon tjänsteman och/eller expert förklarar det som han eller hon arbetar med varje dag.

I alla fall - det fanns förstås två och en halv timme över på tisdagen för turistiga saker, och eftersom hela stadskärnan ser lite ut som Diagon-gränden, så höll jag mig där. Och shoppade choklad. Så jag slänger upp lite foton och återkommer i morgon med ett mer textbetonat inlägg. (bilderna är tagna med mobil, så ber lite om ursäkt för kvaliteten på vissa!)






måndag 22 september 2014

Vuxenpoäng

Det blir klent med bloggandet nu ett tag. Men det här blir ett så vuxet inlägg att det kanske väger upp bristen en del. Jag skriver från ett föreläsningsrum på Eu-kommissionen där jag lyssnar på en väldigt well spokem man, John McClintock som berättar om jordbrukspolitik.

Skicka lite bilder tills vidare. På hur vuxet jag uppför mig i ett par dagar.




fredag 19 september 2014

Saker mina barn tror att jag gör på jobbet

Det har idag varit studiedag för hela kommunen, och jag har därför haft med mig de två sönerna till mitt jobb. Jag tyckte det kunde vara en lärorik erfarenhet, eftersom det inte minns särskilt mycket av första gången de var på besök annat än att vi lekte kurragömma i parken i lång stund i strålande väder - och det var för dem inte helt kompatibelt med bilden av en mamma som släpar sig in genom ytterdörren på kvällen. För hur kan man bli så trött av att prata lite med folk och sedan leka kurragömma?

Ja, så efter idag så är det istället detta de tror att mamma gör hela dagen:

1) Sminkar folk till zombier















(en grupp elever skulle faktiskt kopiera öppningsscenen ur Zombieland och jag sminkade hälften av ansiktet medan en annan elev sminkade från motsatt sida. De blandade också i ordning blod i en kastrull och gjorde skinn och senor av latex...)

2) Spelar basket



















(Under lunchrasten i den tomma idrottshallen, och det var mest för att trötta ut sagda barn så de skulle hålla sig lugna)

3) Pratar om riddare

(lektion i litteraturhistoria)

4) Äter chokladpudding tillsammans med andra vuxna

(slutet-på-veckan-möte med kollegiet där vi bl.a. pratade om överbokning av datasalar och om fortbildningskurser för att möta människor med psykisk sjukdom)

Så njä, de tycker väl fortfarande att mamma åker till jobbet, leker och kommer hem. Fast de somnade minsann som stockar i bilen under hemresan...

torsdag 18 september 2014

Utopia

I bilen i morse lyssnade jag till ett morgonprogram där Sigge Eklund pratar om TV-nyheter. Den här gången tog han upp Utopia, det senaste realityformatet där man släpper ut 15 pers i den amerikanska storskogen och låter dem bo där i ett års tid. Det finns inga kamerateam, utan man har istället satt upp 400 kameror i träd. Tanken är att man ska få se hur ett samhälle spontanuppstår, så det finns inga regler, inga utmaningar, veckouppgifter eller utröstningar.














Genast när jag hörde idén tänkte jag att jag nog ville se den serien, och detsamma gjorde 4,2 miljoner amerikaner som tittade på premiäravsnittet. Men redan till avsnitt två hade tittarsiffrorna gått ner till hälften. Sigge Eklund hade en teori - det var helt enkelt för tråkigt! Utan regler att bryta emot och utmaningar att tävla i så höll folk helt enkelt sams hela tiden och satt och mysgrillade runt en lägereld. Och då blev det trist ganska snart.

Det är ett lustigt fenomen det där, att vi genast förväntar oss drama och katastrofer, och jag undrar lite om inte de senaste tio årens TV-dramaturgi haft något att göra med detta. Jag funderade över det tidigare i veckan också, efter valet. Media drog igång med ett gigantiskt "NU ÄR DET KRIIIIIIIS!!"- drev som egentligen inte speglar verkligheten alls. Vi KAN hamna i en regeringskris och extraval vad det lider, men det är föra troligt. Men som media drog på så skulle man kunna tro att alla departement, alla politiker och alla tjänstemän satt sig i ett glänsande rymdskepp och övergett jorden för alltid, och lämnat oss åt att styra oss själva.

Vilket faktiskt kanske hade funkat rätt bra det också? Som Utopia-exemplet visar. Det händer faktiskt att folk bara håller sams och uppför sig anständigt också. Det blir inte Flugornas herre efter bara tre dagar, ibland blir det bara grillfest. Det kan vara bra att komma ihåg sådant.

onsdag 17 september 2014

Serienyheter från Starz

Nu är det flera av er, det vet jag, som kommer att se fram emot serievintern lite extra. Outlander-böckerna kommer nu som serie! För er som inte direkt känner igen benämningen så är det alltså samlingsnamnet på böckerna om sjuksköterskan Claire som ramlar genom en portal i Stonehenge och hamnar i 1700-talet där hon träffar megasexige, skotske krigaren Jamie.



















Jag har läst serien från början till slut och fattar precis varför det är just Starz som plockar upp denna serie. Böckerna vimlar av sex, blod och allehanda groteskerier och ja - Starz är ju kanalen som plockar upp sådant som HBO finner lite vågat (se exemplen Spartacus eller Rome)

Så här ser bildreklamen ut:
























Här har ni bilder på Jamie respektive Claire

































Så...ja, det hela har potential. Nu funderar jag på om inte det ska få följa med ett par Outlander-pocket på resa med mig - så jag hinner läsa om hela serien innan allt brakar igång. Håll utkik på Netflix och era vanliga streamingsiter för starttider.

tisdag 16 september 2014

Världens sämsta miljonär

Nu i dagarna har Marcus Perssons företag Mojang sålts till Microsoft för den facila summan av 18 miljarder kronor. Eftersom allt som rör Minecraft är familjeangelägenheter i det här huset så har vi förstås pratat om saken. Äldste sonen är vid den mogna åldern av tio år orolig för uppköpet, eftersom "Det alltid blir så stora förändringar när spel köps upp." Jaså. Och sedan tillade han "Ja, sedan är jag orolig för Marcus och Jens och dem. Vad ska de göra nu?"

Ja. Vad gör man egentligen när man har 18 miljarder att disponera? Det är sådana summor som man har svårt att begripa. Man kan bygga en ny bro till Öland, till exempel. Eller en egen motorväg från Stockholm till Västerås som löper parallellt med den andra... så man får köra själv. Och man kan köpa 1 800 Bugatti Veyrons att köra på den.

















Eller också kan man bjuda hela Norrköping på trerätters middag på finkrog. Eller köpa alla slott i hela Sverige (utom de kungliga).

Jag skulle vara en urusel miljardär. I själva verket skulle jag vara en urusel miljonär (även om snart var och varannan människa som äger en betald bostad har tillgångar som överskrider miljonen, så det ordet har snart förlorat sitt höga värde). Jag har inte förstånd nog att göra av med mycket pengar och misstänker att det skulle kräva en lång process för att få mig att gilla det. Jag gillar att göra av med små pengar på saker som är värda mer än det jag betalat. Som att hitta chokladkakor där man får två för priset av en, eller då man kan köpa rea-trosor för 10:-

Visst har  jag mer köpkraft nu och köper stora, vuxna saker som bilar och gigantiska soffor och så, men det ger mig inte alls samma "thrill" som då jag kommer hem med ett par skor som det var 50% rabatt på! Förmodligen har det att göra med att jag klarade mig på pyttelite pengar väldigt, väldigt länge när jag var tonåring och flyttade hemifrån så himla tidigt. Då var det nya kläder eller den senaste CD:n som var status (ja, så gammal är jag!) och jag tror det hänger kvar.

Så fick jag 18 miljarder skulle jag förmodligen inte investera dem eller köpa lyxkryssare eller något i den stilen... jag skulle åka på en på en resa till något varmt land och bo på vanligt hotell, och sedan komma hem och fortsätta handla på rea av gammal vana.

Men förhoppningsvis gör killarna för Mojang något mycket, mycket roligare än så. Som (så som det föreslogs på en radiokanal idag) hyra ett vattenland i en vecka och fylla bassängerna med rosévin.

Det vore kul.

måndag 15 september 2014

Intresse-besatthet-sektbeteende

Nu så här i valets efterdyningar är det lätt att se exakt hur djupt det politiska intresset verkligen går hos folk. Inte minst på Facebook går diskussionerna höga och hur bemötandet av åsikter har varit debatteras lika högt som åsikterna själva. Och tonen facebook-"vänner" emellan har onekligen varit hård på många ställen. För att inte säga brutal. Jag tror att det intensiva debatterandet har puttat oss raka vägen från intresse till besatthet och i vissa fall nästan rakt ner i sektbeteende.










I mitt lilla distrikt kunde man dessutom läsa att hela 17% röstat på SD och bara 0,7% på Fi. Det är inte uppmuntrande på något sätt, men jag tröstar mig med att det finns en stor del äldre personer som röstat härute och de har varit den främsta målgruppen för ett visst parti. Som utlovat ordning och reda och högre pensioner. Pft.

Annars håller jag i SD-frågan helt med Henrik Schyffert i hans krönika idag i Aftonbladet:  http://www.aftonbladet.se/debatt/article19538256.ab Vi får väl se hur rebelliska och farliga inte  de verkar när de är upp till nacken begravda i motioner om antibiotika i importerat kött och rapporter om wireräcken på landsvägar och regler om EU-finansierat kulturstöd. För som riksdagsparti så är det inte bara de frågor man gick till val på som ska hanteras.

Men hela valdebatten har också fått mig att fundera på om vi inte blivit en kultur som förutom allt det andra också tycker att det är fint att bli besatt av saker? Folk uppför sig inte riktigt normalt när det gäller sina hobbies, till exempel. Jag tänker inte peka ut några speciella, men se gärna exemplet i klippet:
 

Jag kan inte riktigt minnas att mina föräldrar fick ett bryt om de en kväll blev förhindrade att sticka/handarbeta respektive åka till kolonilotten (minns att detta var på 1900-talet) men nu så ser jag hela tiden vuxna människor som får hela veckan förstörd om de missar sitt yogapass eller en trädgårdsvisning eller en korpmatch eller ett LAN. När blev det så himla creddigt att förlora all förmåga att kontrollera sitt beteende?

Nästa fråga är hur detta kommer att påverka folks förhållanden till varandra. Kommer vi alla inom kort att vara tonårsidols-besatta av varandra? Jag ser ju tecknen hos vissa nykära vänner, som skickar så himla många glittriga hjärtan och cheesy citat till varandra att jag allvarligt funderar på att bara avfölja dem ett tag.

Och ja, jag kastar nog sten i glashus nu. För jag är precis lika benägen att nörda ur totalt på saker. Som CollegeHumor, till exempel. Se exempel ovan.

söndag 14 september 2014

Saker man bara gör

Lagom till lunch idag gjorde familjen sitt för demokratin och röstade. Det är verkligen ingen omständlig process där vi bor. Vi röstade i den vallokal där barnens fritidshem ligger och det tog inte ens fem minuter eftersom vi var helt själva. Hade det inte varit för det faktum att röstkontrollanterna var vänner till oss och vi var tvungna att prata lite om barnens maskerad och om förra cafékvällen - ja, då hade vi varit klara på kanske 40 sekunder.

Det var knappast den pompa och ståt som finns runt vissa vallokaler (där olika kandidater röstar, till exempel) eller den idioti som finns runt andra lokaler, där grupper delar ut flygblad för att övertyga folk inte rösta alls. Men det är inte heller så svårt och komplicerat som folk gör det till. För mig har demokratiska omröstningar alltid varit något man bara gör. Men det är en stor grupp av svenskarna som känner att de behöver motiveras till att rösta, och de blir allt fler.
















För cirka ett och ett halvt år sedan satt jag på ett föredrag av en chef från Volvokoncernen som berättade att svenskarna är rätt unika i det faktum att precis allt ska motiveras för dem. Vi är nationernas motsvarighet till en intelligent men inte alltid så produktiv tonåring som kan räkna matte D utan problem men som inte kan acceptera rakt av att man måste duscha varje dag för att inte lukta illa. Ni har alla hört eller alla haft de diskussionerna, där den ena föräldern till sist bara ryter: "Gå nu och duscha, annars åker datorn ut!!"

Inte undra på, då att de politiska partierna kör med allt skarpare och skarpare skrämseltaktik... det räcker helt enkelt inte att motivera med mjuk övertalning  och sunt förnuft när någon tycker det är för jobbigt för att ens orka försöka förstå.

Jag skulle kunna tänka ut en lång, lång rad av saker man som vanlig människa i Sverige skulle kunna bara göra utan att det behöver motiveras, allt från stora saker som att ta hand om barn man faktiskt satt till världen till att plocka upp skräp som ligger mitt framför fötterna på en fastän man inte var den som lade dit det. Men av alla dessa saker så känns det ändå som om demokratiska val inte borde vara nödvändigt att sälja in till någon...

Risken är, att i en kultur där vi har alla möjligheter att välja precis vad vi vill helt förlorat förmågan att värdera och rangordna valen. Trots allt, borde det inte vara lite mer prioriterat att välja våra regeringsrepresentanter än att välja semesterresa? Och det orkar vi ju jämförsshoppa i veckor.




lördag 13 september 2014

Nystart eller omstart

En dag kvar till valdagen och frågan är vad som väntar - en nystart eller en omstart. Själv har jag som ni ser ägnat en del av dagen åt att starta om denna blogg, och har också lovat mig själv att ägna lite mer tid åt att skriva den och annan egen text också. Det är verkligen dags. Och just nu kan jag också skriva (det är inte alltid det går även om man vill - som ni vet)

Det här är kanske den lugnaste bloggdesign jag någonsin haft. Förmodligen för att det är lite lugn och fokus jag mest behöver för tillfället. Så jag startar här!

Glöm inte att rösta nu!

torsdag 11 september 2014

Ständigt dessa överraskningar

Jag har verkligen varit ute i sista minuten med alla förberedelser som gäller mig själv under hela året. All packning eller tillfixning inför fester eller så har skett i absolut sista minuten. Så idag slog det mig på allvar att jag kanske borde gräva fram mitt pass och åtminstone kolla i någon garderob för om tio dagar ska jag tydligen vara här:













(här som i Bryssel)

... för en tredagars konferens om sameuropeiska landsbygdsutvecklande grejer. Vilket jag har vetat om sedan i april eller så. Fast nu känner jag att jag har lite koll på läget. Jag har till och med bett om ledigt från jobbet. Igår.

Och så har jag tittat på denna video:


Inte för att jag någonsin kommer att packa så. Men i alla fall! Känner mig väldigt förberedd nu.

onsdag 10 september 2014

Everything that will kill you from a-z

Jo, jag tänkte bara fråga: Har ni sett den här animerade kortisen från collegehumor?

 

Om inte, ta gärna två minuter, för den är lysande. Och ack så sann! Det är helt enkelt så att vad du än väljer så kommer det förmodligen att ta livet av dig i slutändan, och väljer du motsatsen så är det istället det som till sist tar kål på dig.

Det har vissa likheter med valrörelsen också. Samtliga partier har sina... låt oss säga nackdelar för att hålla oss lite korrekta. På söndag kommer de flesta av oss helt enkelt välja det parti som är det minst obehagliga. Men det är inte en helt dum idé det heller.

Nu - titta på det vänliga skelettet!



tisdag 9 september 2014

Samtal vid ett matbord

Det har skrivits och pratats 10 000-tals ord om vikten av att äta tillsammans som en familj och inte hänga framför en dator eller TV. I princip håller jag med om allt som skrivs samtidigt som jag också tycker det är fantastiskt skönt att få hänga framför datorn och titta på någon sitcom och äta alldeles själv och ostörd.

I alla fall får man väldigt mycket information om pojkarnas liv vid matbordet. En del nyttig, en del som man inte alls vill ha och ibland är de två sakerna samma sak.

Igår kläcker först äldste sonen ur sig något i stil med att de pratat om valet på rasten och att han om han skulle rösta "Skulle rösta på han Fredrik, för han är ju ett säkert kort och har styrt Sverige i åtta år så han vet ju hur man gör..." Där någonstans fick jag ju då börja hålla i mig i bordet och påminna mig själv om att de orden förmodligen varit i någon stor och cool killes mun innan de hamnade i min sons... och han sade ju i alla fall inte att det var SD han gillade.

Sedan öppnade yngste sonen munnen och sa att för ett par tusen år sedan så hade ormen ben. Det var bara det att ormen var så elak och lurade folk att äta frukt de inte fick äta, så sedan dess har ormar inte haft några ben! Ja, då blev det ju lite svårt igen att inte ställa sig upp och hålla ett jämförande tal angående kreationism och evolutionism. Jag nöjde mig med att (egentligen inte så pedagogiskt säga) "Fast du vet väl att det där är en saga, va? Som alla religioner..." så där styrde jag ju barnet till ett val som mer är mitt och inte hans. Men hur mycket ska man behöva lyssna till?

Så kom då båda sönerna på att de hade en lapp i kontaktboken. Och eftersom middagen var som den var vid det laget borde jag ha anat att det inte skulle vara något bra på den lappen heller... och mycket riktigt! Det går löss i klassen.

Men som sagt, information fick jag.


söndag 7 september 2014

Skandalveckan

Är ni redo för den vecka som kommer att vara den mest skandaltäta på fyra år? Ja, det spelar ju inte någon roll huruvida ni är det eller ej. Den är som julafton fast inte lika kul. Hela augusti har de olika partierna sparat och sparat på sina mest skandalösa nyheter och kommer nu att släppa dem. Frågan är bara vilka som får den största mediauppmärksamheten.

I dagens tidningar har jag bara kunnat hitta tre, fyra stycken. En SD-politiker har blivit överfallen och misshandlad. Några andra SD-medlemmar sprider hatsajter. En S-politiker har avgått eftersom han skickat olämpliga SMS till en M-kandidat. Lite sådana. Tidigare i veckan var det en LRF-lobbyist som lyckats extra bra med sin verksamhet mot en minister hon kanske eller kanske inte är ihop med, och så var det SD:s kreativa bokföring.

Samtidigt blir också vallöftena allt vildare och större. Det mesta för att väcka uppmärksamheten hos de mängder av röstberättigande som ännu så längre inte bestämt sig och som kommer att vackla hela vägen fram till valdagen.

Själv hoppar jag av mediatåget i morgon genom att förtidsrösta. Extra smidigt blir det ju genom att jag kan göra detta två trappor ner från mitt eget arbetsrum (skolans aula är vallokal).



Sedan ska jag bara ruska på huvudet åt skandaldrevet och vänta på nästa måndag, trygg i förvissningen att jag inte kan göra något mer åt vem som styr Sverige under nästa fyra år.

lördag 6 september 2014

Lättlurad

Egentligen vet man ju att det bara är vanligt té. Vanligt vanilj- blåbärs- och jordgubbsté. Men så har ju någon döpt om smakerna till "Vanilla Caramel" "Blueberry Muffin" och "Strawberry Cupcake". Och ordnat en kampanj så man tar tre och betalar för två...

Och då köper man ju. Eller jag.

Och när man kommer hem så upptäcker man det man misstänkt hela tiden. Det är samma gamla vanliga té.

Men det gav ju upphov till ett lite snabbt inlägg i alla fall.


fredag 5 september 2014

Två listor, inget samband

Men några få minuters mellanrum idag läste jag två listor som inte har något gemensamt direkt, men som var lite kul att fundera över. Den första var från Expressen och innehöll "9 tips för att alltid ha ett välstädat hem". Det har ju inte vi. Så jag började läsa för att ta reda på var vi missade!

Prydliga människor...
1: lägger alltid undan sina kläder varje kväll. (Det gör vi iofs också... eller snarare, jag lägger undan allas kläder)

2: De har bara en sak av varje (HA!! Där förlorar :vi storartat. Vem lever med bara en osthyvel, eller ett durkslag? Sedan behöver man inte, som vi, ha 37 av varje sort... det håller jag med om)

3: De rensar bland sina papper (Tja... lite ibland, så.... nej - alltså. Speciellt dåliga är vi på att slänga tidningar vartefter)

4: De torkar upp alla fläckar direkt (Ja, åtminstone görs det då jag är hemma. Resten av familjen är lite allergiska mot disktrasor, tydligen, och tycker att de är läskigare än fläcken)

5: De lägger inte en massa saker på sängen (Det gör vi aldrig. Så poäng, där)

6: De ställer tillbaka saker där de hör hemma. (Ja, jag gör det. Men jag hinner inte alltid med alla andras grejer - och visst, lite slarvar jag med det jag också)

7: De lägger undan ytterkläder och skor (lite halvbra där, på grund av platsbrist. Det mesta hamnar ändå i hallen)

8: De låter aldrig disken stå (Ähum. Jo, det händer!)

9: De dammar och dammsuger lite och ofta (jo, så gör vi)

Så, man skulle kunna säga att vi följer hälften av tipsen och det motsvarar också det faktum att vårt hem är sådär halv-välstädat. Och jag måste också säga att de personer vi känner som har de mest välstädade hemmen också följer alla de där reglerna. Det vet jag.


Sedan hittade jag också en lista i Elle Decoration, som gav fem tips för dem som ska bli sambos, och den delar jag mest av allmänintresse! Här är deras överlevnadsguide:

1. Tänk efter före - flytta ihop av rätt anledningar och om någon partner är tveksam, gör det inte!
2. Sök neutral mark - Försök enas om en helt ny bostad istället för att en flyttar hem till den andre.
3. Håll på rättvisan - se till att bådas smak får lika mycket utrymme och att eftergifter kompenseras i form av andra fördelar
4. Skaffa diskmaskin
5. Tänk positivt

Jag tänker mig nog att lista nummer ett ändå kändes lite mer "on point" men här har ni dem båda! Nu tillbaka till fredagsstädningen, där vissa punkter kommer att följas. Kanske "tänk positivt"...

onsdag 3 september 2014

Ge igen på varenda jävel

Idag hade vi bjudit in till politisk debatt på skolan där jag arbetar. Representanter för alla sittande riksdagspartier var inbjudna och alla utom MUF dök upp. De ansågs sig för sent inbjudna (givetvis blev de inbjudna samtidigt med alla andra...) men jag misstänker att den verkliga orsaken var att de helt enkelt tyckte det var ett slöseri med tid eftersom de inte förväntade sig kunna skrapa åt sig särskilt många röster på en folkhögskola... förmodligen hade de rätt.

Med det blev en riktigt, riktigt bra debatt. Alla representanter var förberedda och hyfsat vana och högg friskt mot varandra. Filmklassernas uppgift var förstås att filma det hela, så medan det skedde hade jag gått om tid att både via display och live iaktta debattörerna. En av representanterna från ett alliansparti stack ut litegrann från de andra, just för att hon framstod som så arg. För det mesta är jag övertygad om att ilskan var en spelad patos, men då och då så sprack fasaden på allvar och ett sannskyldigt raseri bara läckte ut. Detta skedde då den här kvinnan pratade om oförrätter som inträffat i hennes eget liv och hur hon ansåg att det påverkat hennes framtid.

Det slog mig då att det nog finns väldigt många som väljer någon form av karriär inom politiken eller tar politiska uppdrag, inte för att de vill framföra ett viss partis åsikter. Utan för att de vill ha en plattform att ge igen eller få upprättelse för sådant som de själva varit med om. Som väljer ett parti som har en åsikt som svarar mot deras behov av någon sorts personlig hämnd. Har man känt sig diskriminerad eller objektifierad så väljer man förmodligen FI, har man någon gång fastnat i en byråkratisk trampkvarn väljer man förmodligen ett liberalt parti.

Frågan är väl då om detta är fel eller inte. Att välja parti inte utifrån tanken att det är det parti som bäst kan bygga ett bra samhälle, utan utifrån det som är bäst lämpat att rätta till de oförrätter som begåtts mot ens egen person. Är båda anledningarna valida? Eller utesluter de ens varandra?

Jag har inget riktigt svar på frågan, men en sak är säker, och det är att de är debatterna på lägre nivåer som är roliga. Partiledarna kan stå där med sina mediatränade svar och intetsägande kroppsspråk i timmar utan att bli lika intressanta. Det är när människorna läcker igenom politikerna som valet blir levande.

tisdag 2 september 2014

Om du uppfann din flickvän

Härom kvällen tittade jag på en film jag hade glömt bort. Jag var inte riktigt säker på varför den fallit ur minnet - för det är en sådan film som på papperet låter precis som en sådan jag skulle kunna gilla! Ruby Sparks handlar om en ung författare, Calvin, som skrev sin enormt framgångsrika debutroman det året han hoppade av High school. Efter ett taskigt förhållande drabbades han av en massiv skrivkramp, och nu är han 27 och får inte ur sig en rad. Men han drömmer om en kvinna på nätterna som verkar helt perfekt... och när han till sist bestämmer sig för att skriva ner allt på papper så flödar orden som aldrig förr. Och han är lycklig.



Tills en morgon då han kliver upp och hittar kvinnan han skrivit ihop livs levande i köket där hon gör äggröra. Då blir han rädd att han blivit knäpp på riktigt. Men Ruby visar sig vara verklig. När han presenterar henne för sin bror så erkänner han för första gången högt att han har manifesterat fram den perfekta kvinnan ur en text han skrivit. Och de får förstås en oemotståndlig lust att... experimentera lite. De skriver in i manuset att Ruby bara pratar franska utan att vara medveten om det - och genast pratar hon franska. Calvins bror som lever i ett långvarigt förhållande ser genast potentialen i detta. Han upplyser Calvin om den makt han har - makten att ändra sin partners utseende från dag till dag, hennes beteende, hennes språk... Men Calvin är till en början en sann romantiker och låser in det ofärdiga Ruby-manuskriptet i en låda. Han vill inte ändra någonting på sin perfekta flickvän.

Till en början, alltså.



För nog är det alltid så att det är svårt att låta bli att bara....justera sin partner litegrann. Efter sin egen mall. Jag kan nog ärligt säga att jag inte känner till ett enda förhållande där detta inte sker i någon mån. Ibland handlar det som små saker, som att be någon sluta tugga tuggummi eller ha håret långt istället för kort. Och ibland handlar det om jättestora saker, som att be någon dumpa sin bäste vän eftersom man inte gillar honom eller henne.

Det är en uråldrig fälla att ramla ner i med hull och hår då den första förälskelsen gett sig. Vi har svårt att förstå att personen som gör oss så lycklig inte skulle bli lyckligare av att ändra sig till en version som vi blir ännu lyckligare av att vara med! Sådant kan ju inte spela någon roll när man ändå är själsfränder. Men allt eftersom detta pågår - vi får igenom en liten ändring där, kompromissar lite där - så vet vi aldrig när vi passerar den där magiska gränsen. Gränsen då vi ändrat så mycket på en person att den inte längre är densamma som vi blev hals över huvud förälskade i! Utan en ny version. Det är ju verkligen då man får hoppas på man själv korrigerat sig åt samma håll.

Frågan är väl egentligen om det finns ett förhållande där man inte faller i fällan? Nja, jag tror att det finns personer som vägrar att ge sig en tum. Och de är sällan i förhållanden längre än tre månader... så på sätt och vis finns det, de är bara inte så långa. Jag tror i och för sig också att det finns förhållanden där man ger varandra väldigt stor frihet att vara individer. Men de kräver två oerhört starka personer med en självkänsla av urberg. Så de är förmodligen sällsynta som enhörningar. Och förmodligen lika vackra att studera.

måndag 1 september 2014

Partierna om Zombieapokalypsen

Det är en mått på hur mediamedvetna de politiska partierna idag är, när en bloggare som driver wordpressidan "Zombieöverlevnad" skickar en enkät till alla riksdagspartierna och majoriteten av dem svarar. Vad enkäten handlar om? Hur Sverige skulle klara sig under en sådan händelse, förstås.

Här har ni svaren, förstås - och de som var mest "down with the kids (or nerds)" var förstås Vänsterpartiet - men vete sjutton om jag inte tyckte att Folkpartiet hade roligast svar i alla fall... det ska väl hända i någon fråga, men kanske inte så lyckat för det egentliga valresultatet att det var just zombier inblandat.

Här har ni länken: http://nejtackzombies.wordpress.com/2014/09/01/sa-har-tycker-partierna-vi-ska-klara-zombieapokalypsen/

Läs och begrunda.

Sedan kan jag så här i valtider också tipsa om serien VEEP - nyligen Emmy-belönad. Se! Medan ni gör detta åker jag på möte.