Halloweenskräck, del 2

(fortsättning från igår)

Ljudet hade hållit på en god stund innan han vaknade på allvar. Det var Tobias säker på, eftersom han slet sig upp i en dröm där han satt under ett träd med en hackspett som pick-pick-pickade på stammen utan uppehåll. Men trots att han öppnat ögonen och stirrade upp i det halvmörka sovrumstaket så ville inte det hackande ljudet försvinna. Det fortsatte. Så försvann det ett ögonblick. Och så fortsatte det igen. Ibland var det tyst så länge att han låg och ansträngde öronen för att höra det. Och sedan, just som han gled ner i sömnen igen så började det om. Hack, hack, hack. Pick, pick, pick.

Till sist kastade Tobias av sig täcket och gick ett varv runt huset. Han hittade inga droppande kranar eller smällande fönster, inga grenar som slog mot rutorna. Och utomhus visade den ljusa sommarnatten att trädgården var absolut stilla. Inte en antydan till vind. Det fanns inget annat att göra än att gå tillbaka till sängen. Han hann inte mer än lägga huvudet på kudden så började ljudet om igen.

Nästa dag gick han runt som i dimma. Då Jennifer kom hem anmärkte hon att han inte såg ut att ha sovit alls, och förutom en timme i hängmattan så stämde det. När det äntligen var dags att lägga sig somnade han innan han ens hunnit dra täcket över sig. Strax efter midnatt var ljudet tillbaka. Oregelbundet och omöjligt att lokalisera, men det var där. Den här gången klev Tobias ur sängen direkt, gick samma runda runt huset som förra natten – men inte heller nu hittade han något som kunde åstadkomma det hackande ljudet. Till sist väckte han Jennifer.

”Hör du det där ljudet?”

”Vilket ljud?” frågade hon surmulet och gäspande. ”Jag hör inget.”

”Det där! Det där hackande ljudet. Hör du det inte?”

Till sist fick han henne att sätta sig upp och lyssna på allvar, men hon ruskade bara på huvudet.

”Jag hör inget.”

”Men vad fan är det då… jag tror jag blir knäpp.”

Jennifer vände på kudden och lade kinden mot den svala sidan.

”Det är väl din huggargubbe som håller på och jävlas med dig. Du vet ju hur sådana där onda dockor funkar.”

Tobias vände sig surt om och stirrade in i väggen. Ljudet var fortfarande kvar.

Dagen efter tillbringade han tre timmar med att gå igenom allt som över huvud taget kunde röra sig i huset. Han öppnade och stängde skåpluckor, rörde på persiennsnören och vickade på blomkrukor. Han kontrollerade termostater och provkörde alla ikopplade elektriska apparater. Inget han kunde lägga händerna på åstadkom ljudet han hört. Till sist ryckte han på axlarna och gav upp. Vad det än var så fick det väl hålla på och hacka bäst det ville. När han passerade skänken kastade han en blick på Lumberjack-Jack och blev plötsligt utled på dockans dumma grin. Han boxade till dockans skäggiga haka, och den föll ner på skänken med ett tydligt och torrt hackande ljud.

”Var inte dum nu,” viskade Tobias till sig själv. ”Det är inte som om du köpt Chucky på loppis.”

På natten kom ljudet tillbaka igen. De följde samma rutiner som sist, Tobias väckte Jennifer som sade att hon inte kunde höra ljudet alls, och den här gången sade hon det på ett mycket grinigare sätt än tidigare. Och återigen tog Tobias en runda runt huset som inte resulterade i att han hittade källan till ljudet. Desperat lät Tobias minnena från dussintals skräckfilmer ta över, och ställde sig i vardagsrummet mitt framför skänken. Han stirrade på skogshuggardockan och spände öronen. Dockan rörde sig inte. Och ljudet var borta. Tobias stod där i fem minuter. Och sedan i tio. Ljudet kom inte tillbaka. Efter femton minuter skakade han på sig och gick tillbaka till sovrummet, glad att inte Jennifer vaknat och kommit på honom. I samma sekund som han lade huvudet på kudden började ljudet om igen.

Halloweenhistoria, del 1

Som utlovat och som traditionen bjuder. Del 1 av tre.

Huggargubben

På köpcentrats enorma parkering stod rad efter rad med bilar, alla med bakluckorna öppna.  Tobias hade lyckats lirka in familjens kombi på en ledig ruta längst bort vid återvinningsstationen och manövrerade nu irriterat mellan klädställningar, kartonger och IKEA-kassar mot ingången.  Bakluckeloppisar var enligt hans mening ett stort slöseri med tid där folk bytte ut sitt skit mot någon annans skit. Men i samma ögonblick som den tanken for genom huvudet tvärstannade han. Överst i en korg, med skärmmössan på sned satt en Lumberjack-Jack med alla de vita tänderna grinande fram ur det svarta skägget.

”Vi hittade den ute i stugan i en av bodarna. Är den inte skitful!?”

Kvinnan som satt med de bruna benen dinglande från kanten på SUV:ens bagageutrymme var snygg. Nästan på gränsen till vacker, faktiskt och Tobias ryckte en aning generat på axlarna då han svarade.

”Jag hade en sån’ docka när jag var liten. Jag brukade ställa honom bland min systers Barbies med yxan i högsta hugg.”

Kvinnan gömde munnen bakom handen och skrattade på ett så tonårsfnittrigt sätt att han kom på sig själv med att rodna.

”Bara för den skull ska du få betala dyrt för honom! Jag hade också en retsam brorsa. Vad sägs om… tjugo kronor!”

Tobias, som redan sträckt ut handen för att ta dockan, nickade bara och halade fram en sedel ur jeansen. Först efter att han svängt ut på landsvägen igen kom han ihåg att han glömt gå in på apoteket.

”Det där måste vara den fulaste docka jag någonsin sett!” utbrast Jennifer och grimaserade. ”Titta på de där tänderna… Fy! Vilket barn skulle kunna sova i närheten av något sådant?”

”Jag gjorde det.”

Tobias tog Lumberjack-Jack ifrån sin sambo och placerade dockan på skänken i vardagsrummet. Det gick inte att komma ifrån att den grovhuggna figuren var en aning gräll. Dockan skulle föreställa en gammaldags skogshuggare, med vilt, svart hår och ett buskigt skägg. Han var klädd i en flanellskjorta i sprakande rött och grönt och på den ena axeln vilade en groteskt överdimensionerad yxa. Då Tobias fått leksaken som liten grabb var det förstås yxan han tyckt varit häftigast. Den var nästan som en riktig, med huvud i metall och en hyfsat skarp egg.

”Ja, då får du och dockan ha en riktigt trevlig kväll då. Jag åker om en kvart.”

”Sover du över hos Kattis, då? Jag vill inte att du kör om ni dricker vin till maten”, bad Tobias och gav henne en puss på kinden.

”Det gör jag ju alltid”, protesterade Jennifer och himlade med ögonen. ”Vi ses i morgon. Sakna mig!”

”Det gör jag ju alltid”, härmade Tobias och höll upp dörren.

Tio minuter in i första halvlek ringde det på dörren. Tobias ignorerade signalen. Om grannungarna nu ville sälja något för något idrottslag igen så fick de komma tillbaka senare. Så ringde dörrklockan igen, mitt i en frispark. Och igen. Tobias slet sig från teven med ett frustrerat stön och klampade ut i hallen. Han slet upp ytterdörren och drog efter andan för att förstöra grannsämjan för alltid. Men på trappan stod inte någon tonåring i lagtröja. Utan en liten gumma.

”Ja, jag har kommit för att hämta tillbaks han” sade hon strävt.

”Ursäkta?”

Tobias stirrade ner på den gamla kvinnan. Ansiktet var så rynkigt att det knappt gick att urskilja de enskilda ansiktsdragen. Fårorna löpte kors och tvärs över den gulaktiga huden på kinderna. Under en glesvirkad, vinröd mössa stack tussar av ulligt, vitt hår fram. Gummans blick vindade och for och huvudet nickade ständigt och omedvetet på den fågelsmala halsen. Tobias tittade sig om på villagatan, men såg inte skymten av någon annan människa eller av någon främmande bil.

”Söker du någon speciell?” frågade han med aningen höjd röst.

”Ja, han huggargubben. Jo. Han ska ju hem nu.”

Kanske hade tanten rymt någonstans ifrån, resonerade Tobias. Det läste man ju om i tidningen hela tiden.

”Var är hemma, då?” frågade han därför tålmodigt.

”Där borta. Men han måste med hem nu, gubben.”

”Ja, fast här finns ingen annan gubbe än jag. Kan jag ringa efter någon? En taxi eller någon som kan hämta dig?”

Gumman blev nu upprörd på allvar. Hon hytte med en förtorkad näve och drog retligt i sin långa, bruna kofta.

”Jo, jo, han finns ju här i huset, det vet jag ju. Och han ska med hem nu. Bums! Ho’hade int’ lov att ta’an!”

Mot slutet av meningen gick det knappt att förstå vad kvinnan sade och Tobias skakade hjälplöst på huvudet.

”Jag måste gå tillbaka till matchen nu. Är det säkert att jag inte kan ringa någon?”

Gumman bet ihop käkarna och blev plötsligt tyst. Efter att ha stirrat vildsint på honom i ett par sekunder vände hon på klacken och stultade med oväntad fart nerför trädgårdsgången och vidare nerför gatan.  Han skakade på huvudet och stängde dörren. Under den följande minuten funderade han på att ringa polisen och se om någon saknade en senil gumma, men så fick Sverige straff. Och han tänkte inte på gumman och hennes huggargubbe igen. Inte förrän senare samma natt.

Fortsättning följer i morgon.

Rån av olika slag

Vissa saker känns för mig mer rätt som personalvård än andra. Idag funkade det speciellt bra, eftersom hela styrkan var bjuden på afternoon tea på ett café inne i Sala som heter Schelins. Och de hade dukat upp en buffé som inte lät skämmas för sig.

Så jag åt smörgåsar med bortskurna kanter, scones med clotted cream och hemgjord lemon curd, biskvier, mandel och kokoskakor, citronlöv och brownies. Medan jag proppade munnen full så jämförde jag med vårt eget älskade bokcafé och kom fram till att medan deras saker var elegantare så har våra definitivt mer smak. Den buffén ser ni nedanför, så jag får skryta lite...

Lustigt nog - eller kanske inte så lustigt, så pågick samtidigt detta femton meter bort:

Bankrån och bombhot. Av ett Nordea-kontor. Vi satt ungefär därborta där polisbil två står. Nu tror jag inte att det är frågan om en riktig bomb, och om den visar sig vara riktig så är det svårt att få till ordentlig sprängkraft. Men om det nu hade varit så att hela gatan sprängts i en miljon småbitar, så hoppas jag ju att min familj hade hittat tröst i det faktum att jag lämnat jordelivet medan jag gjorde något jag verkligen gillade.

Som att äta minirulltårta med hallonsylt.

Huset som droppar blod på Alex

Det finns några frågor som jag ställer mig när nu Halloween närmar sig. Som "Vad ska jag titta på?" och "Vad ska jag läsa?" och faktiskt också "Vad ska jag skriva?"

Jag har en hel rad skräckfilmer på min lista nu helt enkelt därför att jag lade ner dem helt för några år sedan då jag inte blev rädd alls längre. Så nu tänkte jag passa på att undersöka om jag åtminstone kan känna ett vagt obehag över något som är avsett att göra mig mörkrädd. För den som inte vet vilken skräckfilm de borde se, så har faktiskt dn.se ett skräckfilmstest idag med tips för olika smaker. Klicka vidare.

Själv upptäckte jag idag den förmodligen sämsta skräckfilm som någonsin gjorts men som besitter den rent fantastiska titeln: The House that drips Blood on Alex

Av "filmmakaren" Tommy Wiseau. Men hur kan man INTE titta på en film med en sådan titel?

Läsningen är också enkel - jag ska plocka upp en av Stephen Kings tidiga romaner och fördjupa mig antingen i The Shining eller The Stand. 

Men så var det skrivandet, då. Tre år i rad så har jag och några andra bloggare lagt ut skräcknoveller på våra respektive sidor under spökhelgen. Och det känns dumt att bryta den traditionen. Så jag tar mig i kragen och sätter igång på torsdag.

Till sist ska jag också bedöma skräck. Skolan jag jobbar på har ordnat en Halloweenfilm-tävling, och bidragen är tydligen på väg in. Filmlärarna är juryn, och har som uppdrag att hitta den film som har den bästa Halloween-känslan. Hoppas bara de hittat lika bra titlar som Tommy Wiseau.

Slitage

Skulle du städa bättre om du trodde att Gud såg ner i dina byrålådor? Det talesättet använde alltid en kompis mamma när jag var liten. Just den familjen var med i en religiös församling - eller sekt, enligt några - som nu har lämnat eller sålt alla sina fastigheter i Sverige. Så ända sedan mellanstadiet har jag varit mycket medveten om just det sättet att utöva religion: under en enorm press att inte förslarva någon del av sin existens, inklusive ordningen i sina byrålådor. För i så fall hamnar man på fel sida på den yttersta dagen.

Men aldrig har väl den insikten hamrats hem starkare som då jag fick se foto efter foto från en av dessa enorma anläggningar som nu står tomma i väntan på försäljning. Just den här anläggningen ska byggas om till en helt annan funktion som kräver mycket anpassning, och det som verkligen skär i mig är helt enkelt att det inte finns något slitage. Byggnaden är nästan 40 år gammal, men till och med i källarkorridorerna är allt fortfarande så glänsande rent att jag lätt skulle kunna äta från golvet.

(från byggnaden ifråga, bild hämtad från svt.se)


Jag greps av en enorm längtan av att bara braka in där med ett filmteam och skynda mig att spela in någon sorts 1980-tals serie. För allt ser ut som nytt. Det är som att kliva in i en tidsmaskin.

För mig känns den sortens liv så främmande. Vi sliter ut våra saker med besked, och det är inte mycket vi äger som inte förr eller senare blir "upplevat" så till den milda grad att det har hål, eller blir kantstött och flagnat. Även om jag på sätt och vis förstår och beundrar ansatsen och noggrannheten, så känns det inte rätt för mig. Mitt mål är ju att sluta mitt liv med färre än 100 ägodelar, och de få jag har kvar ska gå att kasta eller ge bort utan särskilt många tankar. Jag vill inte bli den sortens gamla tant som sparat på sitt finaste porslin och aldrig lagt på den bästa duken för att hon hela tiden väntat på något extra fint tillfälle.

Jag vill hellre äta halvfabrikat på mina fintallrikar på en tisdag och ha balklänning på mig när jag dammsuger, Varför inte? Det är ju mina grejer?

Risken är väl att jag inte kommer till paradiset, förstås. Men för mig kanske paradiset mer är att dricka cola zero ur Orrefors-kristall?

Vackert vidrigt

Under en överbliven timme på jobbet idag hann vi ta tag i vår nyinstiftade tradition att ge alla övriga på skolan dålig matsmältning genom att specialsminka mer eller mindre vidriga sår som en Halloween-förvarning och sedan gå för att äta som vanligt i matsalen. Här ser ni min lagom vidriga hand under tillverkning av ett köttsår.

Själv har jag ganska stabil mage för sådana här av de mer blodiga grejerna. Jag tycker sällan ens att sår är läskiga i verkligheten. Sådant som istället skrämmer mig, eller åtminstone sånt som får mig att rysa och känna obehag är sådant som existerar mitt emellan det vanliga och det helt abnormala.

Eller snarare, sånt som på en gång är vackert och vidrigt.

Det roliga är att det finns ett stort antal sådana sminkningar att prova själv för den som vill. Här är några av mina favoriter, och det kan hända att jag kanske firar nästa helg genom att prova någon av dem på mig själv. Tyvärr kräver en del av dem air brush - och det är lite väl avancerat att ge sig på på egen hand.

Här är några av årets favoriter:

Gör din egen skäggmössa

Helt plötsligt dök den upp på bild i min FB-logg: mössornas mössa. Med inbyggd halsduk. Eller ja, skägg.

Och jag drabbades av häftig lust att äga en. Eller åtminstone göra en. Kanske lider jag helt enkelt av skäggavund, eftersom penisavund ju är sjukt ute.

Så istället för att göra vuxna saker på förkvällen som att diska, skura toalett och fylla i EU-blanketter (suck) så bestämde jag mig för att prova. Och jorå, resultatet blev rätt kul. Det första försöket blev såhär:

Här illustrerat av världens minsta hipster. Notera att jag blev av med skäggmössan innan den hann trimmas och graderas, och att skägget just nu är en viktig del av ett krig som tydligen förs mellan dvärgar och fabulous swordfighter (äldste sonen har på sig en skönhetsdrottningstiara). Vill någon annan ha barn som leker dvärgar till Halloween så är garnåtgången en timme, och det tar ungefär en timme att göra.

1. Vik ett snöre i tre delar, knyt ihop i ändarna.

2. Vik garnet i långa längder, och lägg en längd på tvären över det översta snöret. Knyt ihop på mitten. Det blir mustaschen.

3. Lägg ut övriga längder omlott på de andra snörena.

4. Knyt en halsduksknut eller ryaknut och dra åt. Upprepa längs hela snörena tills skägget känns präktigt nog.

5. Knyt ihop snörena med varandra så skägget hänger ihop, lämna hål för munnen.

6. För barnabruk, trä i gummmiband i ändarna så skägget stannar på huvudet, eller sy fast i ösnakd mössa. Fläta och trimma skägget efter önskemål.

En snabbvariant, lagom till Halloween.

Och nu var det den där toaletten som skulle skuras.

Ingen rädd i mörkret här

Det är nu andra året som pojkarna är med i scouterna och alltså andra året de går på mörkerspårning en sen höstkväll. I år var också föräldrarna inbjudna att gå med. Det var riktigt skönt om än väldigt fuktigt (dyngsurt) i skogen ikväll.

Och sönerna, som förra året var lite tveksamma till det där med skogar på natten försvann nu iväg framför oss som två spårhundar. Så snabbt att jag nog inom mig tänkte att det allt hade varit bra om de varit en liten aning räddare.

Allt som syns av fem barn på väg genom skogen...

Ska bara...

Ja, det är väl lika bra då - att inleda detta inlägg med att ta tillbaka precis allt som jag skrev i det föregående. Det går helt enkelt inte att "bara göra ett enkelt litet projekt i en endaste del av huset som ingen för närvarande använder". Inredningsdominon inleds i samma sekund som man flyttar på den första pinalen, och sedan bara faller brickorna en efter en efter en...

Den här gången skulle vi "bara" flytta en kapphylla som suttit i den nu före detta klädkammaren till hallen. För att få lite mer hyllplats. Det verkade vara en enkel sak - ner med de gamla krokarna och spegeln och upp med den nya hyllan.

Ja, tills dess att vi insåg att mängden av jackor dolt en helt förstörd vägg i stort behov av spackel och färg. Och vips såg hallen ut så här:

Och alla jackor, ficklampor, paraplyer, cykelhjälmar och sådant man då har i en hall hamnade i vardagsrummet. Tack och lov var det ändå en begränsade yta det gällde. Bilden ovan är från tio i morse och klockan två så var allt klart.

Nu skulle jag ju gärna säga att skadan är begränsad för den här gången. Sista brickan i inredningsdominon fälld. Men nej. Precis samtidigt som jag skriver detta hör jag ljudet från en spackelspade som dras mot en vägg.

För maken upptäckte att nu ser ju den angränsande köksväggen alldeles för skruttig ut.

Jag fruktar att detta kommer att leda till en ommålning av hela köket... men vi ska väl ha något att göra i jul, också!

Drömmen om privata toabesök...

...och fredliga mornar. Ja, det är väl i princip vad som driver oss att faktiskt ta tag i ett sista renoveringsprojekt inuti huset innan jul. Vi gör om klädkammaren till toalett.

När vi byggde till huset 2004, så gjorde vid ett stort rum på ovanvåningen (det som vi nu delat i två och som bildat pojkarnas nya rum)

Och på nedervåningen ett mindre sovrum, ett stort badrum på 10kvm, en ganska ordentligt tilltagen hall och ett utrymme på 1,5 x 2m där vi förberedde med el och avlopp men sedan tyckte det var mer användbart som klädkammare. Man tror ju att små barn har små saker - men tvärtom går det åt ohyggligt mycket förvaringsutrymmen i början.

Nu är barnen stora, och tvärtemot vad vi trodde så har toasituationen inte lugnat ner sig fast de i rätt många år har kunnat hålla sig rumsrena och vänta på sin tur. Det verkar som om hela familjen ständigt behöver använda toan på samma gång, och dessutom har pojkarna börjat ha konstanta konflikter vid tandborstningen på kvällarna som innefattar en del mer eller mindre avsiktligt spottande av tandkrämsvatten på varandra. Vi har en nödgran ute på gården dit de som kan hänga ut saker för att kissa får gå och ställa sig när det är kris.

Så - dags för en till toa. Men den stora fördelen med att ha gott om bodar att ställa saker i är att alla saker som behövs redan finns hemma. Handfatet på översta bilden köpte vi för säkert 12 år sedan bara för att det var så snyggt och på extremrea, eftersom ingen då gillade rostfritt i badrum. Det enormt fina sjöstensklinkersarna köpte vi också på en totalutförsäljning för en spottstyver. Färg finns, lampor finns, hyllor och övrig inredning finns. Så det enda vi behöver är att köpa en toalettstol och kanske lite rör. Det kommer väl att gå på 2 500:- kanske, att få badrummet färdigt.

Och dessutom är renoveringen för en gångs skull i ett rum som inte används till någonting. Bara det känns väldigt skönt!

Bilder kommer när allt är klart, men räkna med att det går i bekväm takt den här gången. Nu när vi kan.

Typhoid Mary

Alla pratar om Ebola just nu. Mycket av det som sägs kommer förstås från ren skräck och panikreaktioner - till exempel är det många som ropar högt och mycket på att gränserna till vissa drabbade länder ska stängas. Det är förstås en helt verkningslös metod, enligt mig.

Det stora problemet med gränser är ju att de egentligen inte finns i verkligheten. De är streck på en karta. Det är inte så att man kommer till en viss plats ute i skogen och det där reser sig en 70 meter hög mur som något hämtat ur Game of Thrones (fast kartboksröd). Visst, man kan stänga gränsövergångar och flygplatser, men att ta till sådana åtgärder hjälper aldrig. Har aldrig någonsin hjälpt. Inte en enda gång genom världshistorien.

För det finns alltid en. En person som man missar, en person som inte anser att karantänreglerna gäller honom eller henne (oftast är det en hon, av någon konstig anledning). En Typhoid Mary, som helt osedd går från ett ställe till ett annat och bär smittan med sig. För 150 år sedan hade vi kolera här i trakterna. Grannstaden hade isolerat sig helt i väntan på att smittan skulle försvinna, men en piga gick från gården där hon tjänade hem för att hälsa på sina föräldrar. Hon färdades på kostigar över åkrarna, som vanligt. Ingen såg henne. Och med sig hem från föräldrarna bar hon kolerasmittan.

Så vad borde man göra? Ja, det finns ju sätt att bota kolera - den spanska sjuksköterska som drabbats av sjukdomen och som vårdas i Madrid är nu på bättringsvägen efter 10 dagars intensivvård. Men gissningsvis är den intensivvården så dyr att ett lands ekonomi skulle kapsejsa helt och hållet om ett massutbrott skedde. Och i ett utvecklingsland? Glöm det.

Ibland får jag känslan av att allt prat om att stänga gränserna kanske är mer av ett ekonomisk beslut än något annat. Ett land med överutnyttjade resurser har rent historiskt mått ganska bra efter en folkutrensning. Bittert, men otvivelaktigt,

Om det där vaccinet som läkemedelsföretagen hintar om kunde släppas snart så vore det bra. Samma konspirationsteoretiker i mig misstänker att det finns krafter som vill att det ska fördröjas ett tag till, Så paniken växer. Och priset kan höjas. Som under medeltiden, så folk pantsatte sina hus för att få en bit av Jesu svepduk eftersom den skyddade mot digerdöden.

Förhoppningsvis kommer vi åtminstone att betala för något lite mer verksamt den här gången.

Är du vacker överallt?

Idag avslöjades det att Penelope Cruz blivit utnämnd till världens sexigaste kvinna. På ett sätt känns det ju fint att småbarnsmammor i 40-årsåldern kan få sådana titlar - men samtidigt så väcker sådana utmärkelser väldigt blandade känslor inom mig. Och inom mottagarna av titeln också. Cruz citerades med att säga att hon inte kände sig särskilt trött utan mest sömnberövad (har en 3-åring och en 1-åring, så det är lättförståeligt). När Bradley Cooper fick motsvarande titel för män förra året, så sa han att den fick honom ständigt att tänka: "Skulle världens sexigaste man verkligen göra så där? Du kan vara så mycket läckrare..." så fort han gjorde en vardagssluskig grej. Och det kändes helt sjukt.

Plus då att en persons sexig kan vara en annan persons totala turn off. Detsamma gäller ju med skönhet. Att en amerikansk tidning kan utse världens sexigaste är lite svårt att förstå, men jag antar att titeln blev för lång om den var helt i överensstämmelse med verkligheten (Kända kvinnor som ser sexiga ut på bild i enlighet med anglo-amerikanska ideal).

En amerikansk journalist gjorde för ett halvår sedan ett intressant experiment där hon skickade en bild på sig själv med osminkat ansikte och uppsatt hår till ett 40-tal olika art directors i 22 olika länder. Instruktionerna var enkla: Photoshop-a mig så vacker som möjligt.

Det här är några av resultaten:

 

Nu var ju detta, som det också upprepas i klippet ovan, ett experiment som saknar vetenskaplig validitet eftersom det var ett sådant litet urval av art directors. Man borde egentligen ha frågat kanske 100 personer i varje land och sedan sammanställt en kompilation av de gemensamma skönhetsdragen. Men det ger ändå en fingervisning om att skönhet är mycket kulturellt betonat. Ljusare skinn, mörkare skinn, rundare haka, spetsigare haka, mera hår, inget hår...

Och då har vi inte ens börjat prata personliga preferenser. Ja, det är ett svårt begrepp att definiera. Skönhet. Man får väl se sådana där utnämningar som en möjlighet att få diskutera sina egna preferenser då. För överens i den frågan lär vi aldrig bli ens i den närmaste bekantskapskretsen.

Fly och fäkta

De senaste dagarna har jag tittat runt på en hel massa (rätt deprimerande) sidor på nätet med titlar som "Fit after 40" och dylikt. Deprimerande kanske just för att alla understryker den stora mängd tid det tar för att uppnå resultat i denna vittrande kropp man nu besitter. Och tid - ja, där kan man börja snacka om bristvara.

Men så packade jag upp pojkarnas skolväskor och i dem låg det en lapp om olika höstlovsaktiviteter som erbjuds i staden. Och en aktivitet väckte hela familjens intresse: fäktning.

Där kände jag för första gången sedan jag fick min högt älskade cykel för fyra år sedan att jag faktiskt ville prova på en ny sport. Och kanske kan det här vara en som passar mig? Den involverar svärd, kräver explosiva, viga ben och ett starkt fokus.

Mycket hänger förstås på hur tränarna är. Fäktmästaren i vår stad har suttit i olympiska kommittén i fäktning, men det är iofs något som inte hindrar en från att vara ett rent arsle. Så där reserverar jag mitt omdöme tills vidare.

Men prova ska vi. Om två veckor.

Sakers onödighet

Det är lite svårt att veta vad man egentligen kommer att behöva och använda mycket att alla prylar son passerar in i ens hus. Vi har, sedan några år tillbaka kommit till en punkt där väldigt många av våra saker är sådana vi egentligen klarar oss utan. En del har vi packat ner i lådor och sedan helt enkelt glömt bort att vi äger. Och andra har vi återupptäckt efter några månader och börjat använda varje dag utan att förstå hur vi kunde klara oss utan den.

Vissa har varit ganska oanvändbara från start. Som sockervaddsmaskinen och glassmaskinen. De var roliga en gång och sedan är de nu bara elektroniskt skrot som ännu inte hittat till återvinningen. Sodastreamern tvivlade jag på att vi skulle ha särskilt mycket nytta av, men den använder jag varje dag istället (sedan jag upptäckte att om man sodastreamar Funlight så smakar den som 80-talsläsk).

Men vi fick hem en sak förra veckan som egentligen är helt onödig. En LED-tillsats till badrumskranen. Om man spolar kallt vatten så blir lampan:

 

Alltså blå, och om man spolar ljummet vatten så blir lampan:

 

Hulken-grön. Nu kan ni säkert gissa vilken färg lampan får om man har varmt vatten.

 

Japp. 

Jag valde ut den prylen som den mest onödiga av alla dem vi äger just nu - men å andra sidan - bilderna blev ju rätt häftiga! Så jag kommer att ladda upp en del av dem på en fotosite där jag medverkar. Och då har jag inte bara använt dem för en blogg, utan också för foto och som grädde på moset för att inte tända lampan på nätterna på toa.

Så då kanske detta är en riktigt användbar pryl? Till sist vill jag ställa er samma fråga: Vilken är den mest onödiga pryl ni äger just nu?

Tusen dagar för fjorton minuter

Vi har varit på filmfestival, jag och en hög osorterade filmstudenter. Den håller i och för sig på idag också om någon befinner sig i Stockholm och är intresserad. Jag hade gärna tittat på dagens filmer också. Festivalen heter StockMotion och går på Filmhuset. Det är huvudsakligen kortfilm som visas, varvat med ett antal seminarier.

Filmerna handlar om alla upptänkliga ämnen, så det fanns ett flertal olika jurys och ett flertal olika klasser där filmerna kunde tävla. Sedan fanns det också ett publikens pris, där man kunde välja fritt bland alla filmer man sett. Jag trodde det skulle bli en utmaning att välja, men samtliga i vår grupp hittade snabbt och raskt vår favorit - och vi hade alla valt densamma.

Filmen ifråga var gjord av Niki Lindroth von Bahr. Hon gör skalenliga modeller och filmar djurdockor med stop motion-teknik. En av hennes tidigare mycket hyllade filmer heter Tord och Tord och ni kan se ett klipp här:

 

Den film som visades nu heter Simhall, och utspelas i klassisk simhallsmiljö alla småstadsverige. Inga vågmaskiner och äventurstunnlar och gym, utan en 25-metersbassäng, ett solarium i hörnet och halvtrista omklädningsrum. Och dit kommer tre "ungdomar", men de är inte där för att bada. Von Bahrs filmer är så intressanta just för att vi ser vårt eget samhälle och människorna vi möter, och allt elände och förvirring vi stöter på - men huvudpersonerna är djurdockor i en modell, Det är en så intressant vinkling. Dessutom berättade filmmakaren att hennes filmer tolkas väldigt olika beroende på vilket land de visas i. På kontinenten ser folk filmerna med gapande munnar åt det tragiska och Kafka-liknande.

Vi här i Sverige är på något sätt vana vid att vi ska skratta åt saker som det är dockor i, och tolkar händelserna helt annorlunda. Så vid visningar av Tord och Tord (filmklippet ovan) så låg folk och skrattade på golvet, så roade var de.





Att göra dessa enorma modeller är något som dels verkligen lockar mig. Jag skulle helt klart kunna hålla på med samma sak dag efter dag. Ge mig en 3D-skivare och ett rum fullt med pysselmaterial, så skulle jag vara tyst och glad rätt länge. Men att göra en sådan film tar så sjukt lång tid att det är svårt att fatta. Just de fjorton minuter som filmen Simhall är, tog von Bahr två och ett halvt år att skapa. Så tusen dagar för fjorton minuter, alltså. Då måste man verkligen älska sitt jobb för att fortsätta. Och då blir resultatet också helt överlägset.

Dollar babies

Vad skulle du göra om du tjänat alla de pengar du tycker du behöver för typ tre livstider på din konst? Ja, de flesta kommer väl på att de ska dela med sig på något sätt till andra. Vissa skänker pengar till svältande barn eller stöder något naturprojekt, och andra väljer att hjälpa dem som är på väg "upp" inom samma konstform, t.ex. genom stipendier och annan ekonomisk backning.

Stephen King, som ju har haft all den framgång man kan önska som författare har gjort något riktigt coolt. Det finns inte andra ord för det. Han har lagt ut ett tjugotal av sina noveller som inte har uppköpta rättigheter och erbjuder dem för en dollar till unga filmare. De får adaptera och visa filmen, men inte tjäna pengar på dem. Man ansöker om att få rättigheterna - och sedan bestämmer The King om man får dem eller inte.

Jag och en elev som också är ett S.K.-fan stod och tittade på utbudet med gapande munnar för några timmar sedan, och ja - vi kommer definitivt att göra ett försök att få filma en novell under nästa år.

För som alla vet, en King-roman blir sällan bra film.

Men novellerna! Ack, novellerna...

Här är länken till sidan: Dollar babies

Jag kan avslöja att en av mina favoriter är novellen Here there be Tyghers. Den skulle jag gärna göra. Men det kan bli komplicerat att få tag på en tiger, förstås.

Små, små tecken

Mina söner börjar bli stora nu. Åtminstone den ene. Det är de små grejerna det märks på. Som när ens svarta "skinn"-jacka hänger i hallen och man åker iväg med den på.

Bara för att en stund senare återvända hem och inse att man i själva verket har på sig en billig jacka från H&M:s barnavdelning i storlek 140.

Och sedan hitta sin egen, dyra jacka på kroken bredvid.

Jag är något av en smurf, bara att erkänna...

Känn dig själv

För en månad sedan meddelade jag ju att jag skulle ta mig an en fotoutmaning som var lite främmande för mig. Varje dag under fyra veckor skulle jag ta en selfie för att sedan lägga ihop dem och se om jag lärde mig något om mig själv under processen. Samtliga foton skulle vara oredigerade. Förebilden till denna utmaning är denna kvinna:

Hon heter Rebecka, och dokumenterade under sex års tid sin kamp mot en sjukdom som får den drabbade att dra ut sitt eget hår som ångestlättare. (Jag var nu inte lika smart som den här tjejen, som lyckades ta alla sina foton på samma ställe varje dag och i samma format - men i alla fall). Hon gjorde det som en form av terapi för att kunna acceptera ett utseende och mående som hon ibland inte ville kännas vid.

Här är mitt mycket kortare selfieklipp, hastigt inkastad mellan bakande av hallonpaj och tvättvikning på eftermiddagen:

 

Vad har jag då lärt mig av detta? Tja, att jag förmodligen inte kommer att fortsätta med detta! Jag, som i vanliga fall har mycket tålamod när det gäller att ta bilder, verkar inte kunna motivera mig själv till att ta några snygga bilder alls av mig själv. Jag slarvar med ljus och skärpa och jag vet inte allt... bara lyfter mobilen och trycker. 

Men på ett annat plan så måste jag hålla med om att det finns en poäng i att se sig själv på bild riktigt mycket under en sammanhängande tid. Man får ett ganska fast och realistiskt grepp om hur man ser ut. Ingen jätterisk för att tro att man är snyggare än vad man är eller fulare än vad man är. Man vänjer sig vid sig själv, helt enkelt. Jag har också lärt mig att:

1. Jag aldrig ler så tänderna syns på bilder jag tar själv.

2. Jag är 40.

3. Jag är helt okej med hur jag ser ut som 40.

4. Det syns på en gång hur jag mår i ansiktet. Minsta trötthet eller sjukdom finns där att studera.

5. Jag har nästan aldrig starka färger på mig.

6. Mina ögon blir mer framträdande ju äldre jag blir. Det var konstigt. Om tio år är jag en anime-gumma.

7. Jag behöver ladda ner den där ljusförbättrar-appen till min nya telefon

Och så mycket mer var det inte. Men prova gärna, den som känner att de inte gillar att se sig själv på bild eller i spegeln. Där tror jag det finns lite nytta att få.

Hur det funkar

Om jag tittar ut på västra sidan av huset har jag så här nära till mina svärföräldrars hus. Det är kanske sju meter mellan byggnaderna. Genom åren har rätt många kommenterat den närheten utifrån sina egna erfarenheter. En del har varit väldigt positiva och en del har förfasat sig. Jag antar att det sagt mer om deras släktförhållanden än våra.

Men visst, genom åren har det förekommit en del Alla älskar Raymond-liknande incidenter. Det ska jag inte hymla med. Vi delar trädgård och ett lantbruksföretag och har väsenskild syn på allt från klädsmak till politik till mat och underhållning.

Men det funkar. Inte minst för att idag när jag var tvungen att lära folk saker om film så hämtade svärföräldrarna barnen i skolan halv ett. Och lyssnade i en timme medan äldste sonen övade på trumpet. Och lagade både spagetti och köttfärssås och pannkakor. Och tog upp dem i skogen och fikade på ett berg och plockade trattkantareller.

Då gör det inte så mycket att de tycker att pulverkaffe är en acceptabel dryck.

Så jo, sådant gör att det funkar alldeles utmärkt. Plus rullgardiner också. Tjocka rullgardiner.

Ofärdigt

Det svävar omkring en mängd fotoutmaningar i bloggosfären och jag har valt att hoppa på två av dem. Den ena är i princip avslutad och den andra är nyss påbörjad, men båda två har det gemensamt att man genom fotografi ska lära sig se saker på nya sätt.

Den första utmaningen gick ut på att man skulle ta 30 selfies under en månad och jag tog den sista idag. Nu är bara frågan hur man presenterar 30 bilder på ett vettigt sätt i blogg - någon form av bildspel vore förmodligen bra. Så det ska jag ta tag i. Men att först ladda ner och sedan ladda in bilder i något program kommer att ta en stund... så den avslutade utmaningen blir ett helgprojekt. Redan nu kan jag säga att man i alla fall vänjer sig väldigt mycket vid sitt eget ansikte om man fotar det i en hel månads tid och på ett helt annat sätt än då man ser sig i spegeln på morgonen efter att ta borstat tänder. Så ja, redan nu har jag kommit fram till att jag kan se viss nytta med självporträtt för dem som har några issues med sitt utseende. Men shit vad jag samtidigt är trött på mig själv.

(sista selfien i utmaningen blev denna:)

Den andra utmaningen går ut på att man ska se sitt hem på ett nytt sätt och kommer från en homestyling-blogg. Tydligen så blir folk så imponerade av sina egna hus och saker efter att en stylist fixat med dem att de knappt vill sälja huset längre... Så här ska man göra:

ta valfri och vardagsstökig del av huset

Gör sedan detta:
1) Ta bort majoriteten av alla prylar du har framme till vardags
2) Dölj skräpiga ytor och/eller ändra bildutsnittet
3) Häng/ställ vissa saker symmetriskt och gruppera andra intressant
4) Lägg till belysningselement som t.ex. levande ljus
5) Extrabonus för intressanta närbildsutsnitt

Kanske något i den här stilen? Det var i alla fall ett ganska roligt sätt att städa huset... Den här utmaningen är nog mer för folk som jag som har prylar lite högt och lågt. Vissa av mina bekanta lever i hem som ser homestylade ut hela tiden. Så där finns det ju ingen riktig utmaning att ta tag i!

Återkommer i helgen med färdigt resultat av båda utmaningarna. Detta var bara en preview!