FOMO-helg

Jag vet inte om det beror på det faktum att solen kommit tillbaka, att snön äntligen fallit i tillräckligt stor mängd för att ligga kvar i mer än 15 minuter, eller att folk fått lön efter den påstått allra fattigaste månaden på året. Kanske spelar alla tre faktorerna in? Men under just den här helgen så har min facebooklogg slagit någon sorts rekord i antalet inlägg av typen "folk som gör kul/intressanta saker". Det är bara tur att jag inte har Instagram, för då skulle jag förmodligen drabbas av allvarlig FOMO.

Ni vet, FOMO? Fear Of Missing Out? Det syndrom som många drabbats av sedan vi började jämföras oss inte bara med alla dem vi träffade under en och samma dag, utan också alla dem vi umgås med digitalt. Alls fyrahundra "vänner", ni vet.

Den här helgen har folk varit på massor med skidturer, middagar, bröllop, roadtrips, MMA-matcher - och det har fotograferats i obscena mängder.

Jag har inte så fantastiskt många FB-vänner. I själva verket känner jag rätt många av dem utanför nätet också. Så det gör det lättare för mig att sålla agnarna från vetet. Jag har rätt bra koll på vilka som lägger ut bilder och statusuppdateringar för att försöka spackla en perfekt fasad över ett ganska taskigt mående. Men visst kan jag också känna att wow, jag kanske borde ha gjort lite intressantare grejer den här helgen... jag missar saker!

Fast grejen är... jag vill ju inte! Jag vill inte släpa ut min man i skidspåret för att åka två mil direkt på morgonen, och jag vill inte åka på smyckesparty med tjejer jag aldrig träffar annars och känna mig tvingad att köpa ännu ett smycke jag inte kommer att använda och jag vill inte gå på restaurang och äta finmat, för då måste man vanligen klä sig i något lite snajdigare än jeans och raggsockor.

Jag vill sitta och binge-titta på när andra anstränger sig i American Ninja Warrior och dricka kaffe och äta havreflarn. Sånt blir knappt en halv statusuppdatering och ingen bild att visa alls. Men fasen vad skönt det är att bara välja att inte ta del i något alls. Bara för att man kan.

När allt hopp är förlorat

Sällan har en VAB varit så vältajmad! Just nu har jag två sjuka pojkar som hostar och nyser och är dåliga i magen och har nässelutslag - så visst är det sjukstuga ordentligt, och visst är de sura och griniga. Men å andra sidan så slapp jag kliva upp idag och åka sju mil till i bil i snöoväder efter att ha kört 40 mil i snöoväder under de sista två dagarna. Jag har varit på utbildning, nämligen.

Kursen jag gick handlade om hur man ska bemöta ungdomar med psykisk ohälsa, med specialfokus på krissamtal och suicidprevention. Det var en mycket bra kurs. Ofta lämnar man fortbildningar med jobbet med känslan av att man egentligen inte fått några nya insikter, men under de här dagarna har det inte bara varit små bjällror av insikt som plingat - utan snarare stora domkyrkoklockor av förståelse.

Det som jag verkligen gått och funderat över idag medan jag hällt upp juice och delat ut hostmedicin och medlat i gräl (och frostat av frysen) är nog insikten att jag har ett jobb där det är nödvändigt att så gott som i alla fall varannan vecka hålla någon form av krissamtal. Det slog mig extra hårt när vi satt i en grupp där frågan ställdes hur många som under höstterminen pratat med en elev eller student som varit suicidal. Alla räckte upp handen. Även jag. Och i den gruppen var alla lärare, inga kuratorer eller andra representanter för skolhälsovård. Det kanske inte är så konstigt i och för sig. Det är få undervisningscentra numera som har råd med en kurator på heltid, och de flesta människor har inte förmågan att planera in sina livskriser mellan 9 och 16 på måndagar, till exempel.

En av råden för att hantera de hjälpsökande skrämde mig på riktigt: "När allt hopp är förlorat, måste du vara den som kan erbjuda hopp." Det kändes som ett enormt ansvar att bära med sig. Jag försöker hålla fast vid det faktum att jag varit ganska bra på det hittills och att det kan funka i fortsättningen också.

Vad jag kommit fram till under allt funderande? Tja, att jag definitivt inte har tillräckligt bra betalt för att samtidigt vara lärare och kurator. Att jag definitivt måste skaffa mig bättre verktyg för att klara av allt det som läggs i knäet på mig med regelbunden basis - att ta hand om ångest kräver energi och det är väldigt lätt att den smittar av sig. Att jag får räkna med att problemet med ungdomars ohälsa kommer att öka och inte minska, och att jag måste bestämma mig för var mina egna gränser går när det gäller att ta hand om de här människorna.

Och ute snöar det igen.

Inga mammor på isen?

Söndagsmorgonen tillbringades på is. I en ishall. Våra pojkar har fått nya skridskor som behövde åkas in, och de plus en kompis kasade omkring med händerna i ett fast grepp om sargen tills de kom ihåg hur man gjorde och började åka på riktigt. Min man och jag lyckades hitta ett par vuxenskridskor ibland all den sportutrustning som flyter omkring på gården och eftersom de var lite för stora för mig och alldeles för små för honom så var det jag som drog på mig ett par extra sockor och åkte med barnen. Han servade med saft och knöt om skridskor och filmade framstegen.

Vi var i klar minoritet. Jag var den enda mamman på isen, som istället var full av pappor som stannade med sladd och åkte baklänges för att visa att de minsann också kunnat bli Henrik Lundqvist och få Head and Shoulders-kontrakt en gång i tiden.

Det är underligt hur svårt det är att rå på könsroller när det gäller barnaktiviteter. Och det är synd, för jag tror att sådant flyttar sig från generation till generation. Att lära barn åka skridskor var tydligen nästan uteslutande en pappa-aktivitet. På samma sätt som det är ytterst, ytterst sällan man ser en pappa vara med på babysång på öppna förskolan.



Hittills har vi klarat oss rätt bra i vår familj och mest bara delat på aktiviteterna mer efter vem som är piggast eller har tid när aktiviteten ska äga rum. Ibland är det specialintressen eller talanger som får råda. Jag kör klätteraktiviteter på höjden, min man vattenaktiviteter på djupet. Till exempel. Men vi borde kanske bli ännu bättre? Alla kanske borde bli det? Åtminstone någon gång?

Vore det inte bra med fler pappor i ridhuset och på baletten och fler mammor i ishallen och på brottningen? Vissa saker har vi ju redan löst. Babysim och innebandy till exempel - helt könsneutrala aktiviteter, tydligen.

I alla fall hade vi kul och barnen är nu knäpptysta på grund av trötta skridskoben. En lugn eftermiddag, alltså. Med tid att blogga och fundera.

Bara gå

Jag tror att alla har längtat efter det någon gång. Att bara vandra iväg från allting och vara alldeles själva, utan ansvar, utan att behöva prata med någon. Men så gör vi det inte i alla fall inte, för vi vet med oss någonstans att vi inte skulle klara ett dygn ensamma. Eller skulle vi?

Inför Oscarsgalan har jag tittat på filmen Wild, där Reese Witherspoon spelar Cheryl - en kvinna som har krånglat till sitt liv så illa på så många plan att hon till sist bara... går. Rakt ut i ingenstans. Hon ska följa Pacific Crest Trail, en vandringssträcka på 1000 miles. Det är dessutom en extremt öde sträcka, där det kan gå dagar och veckor innan man träffar en annan människa.

Jag måste säga att jag verkligen, verkligen gillar filmen! Och det trodde jag inte att jag skulle göra. Jag trodde det skulle bli någon sorts tramsig historia - mycket beroende på att filmen beskrivs som: "efter sin mammas död bestämmer sig Cheryl för att vandra PCT för att hitta sig själv" ungefär. Och den beskrivningen gör inte komplexiteten både hos originalkaraktären och hos filmen rättvisa.

Det är förstås inte en enskild händelse som utlöser en stor livskris, det är en hel väv av erfarenheter och dåliga beslut och bra beslut och fina händelser och usla människor eller toppenvänner och ibland bara sammanträffande eller öde eller otur eller tur. Man vet liksom inte var gränsen går eller när bristningsgränsen närmar sig. Man fattar bara när man rätt som det är har passerat den och plötsligt står där (metaforiskt) med en alldeles för stor ryggsäck på ryggen.

Åh, jag måste väl tillägga att det där med ryggsäcken var en lite väl övertydlig trope i filmen - till en början orkar Cheryl inte ens lyfta den från golvet, utan måste rulla den gigantiska packningen över sig som en sköldpadda för att sedan kravla upp från marken. Allt eftersom rensar hon ur och blir starkare och till sist baxar hon ryggsäcken (och det förflutna) upp över bergskedjor. Men eftersom detta faktiskt hände den verkliga kvinna filmen bygger på, så - jag köper det.

I alla fall kan jag med värme rekommendera filmen! Jag gillade den och ja, jag skulle mycket väl kunna göra som Cheryl någon gång. Bara gå och tänka. Och tänka och gå. Men än så länge så nöjer jag mig med en timme eller två i taget.

Battle of the Brits

Lite glad blev jag allt när jag läste Oscarsnomineringarna idag. Visst, jag vet att det är en superpolitisk gala, att det inte på något sätt är helt och hållet baserat på filmiska prestationer utan även på vem som gillas mest för tillfället av diverse moguler... men jag tänker ändå se fram emot ett väldigt jämnt race mellan två favoriter som är nominerade i kategorin "Bästa manliga huvudroll". Redmayne vs. Cumberbatch - ding, ding, ding - matchen kan börja. Och det blir en jämn sådan.

Frågan är inte så mycket vilken skådespelarprestation som var bäst - de är båda ytterst, ytterst kompetenta. Utan kanske vilken porträtterad, nördig hjälte som kommer att hyllas. Blir det Cumberbatch's matte/kodbrytargeni som istället för att hyllas som den krigshjälte han var förföljdes för sin sexualitet? Eller blir det Redmaynes astronimigeni vars briljanta hjärna fångats i en söndervittrande kropp, och som för kampen med en älskad fru vid sin sida?

Hmm... jag vågar inte sia...

Jag håller en liten tumme för Rosamund Pike för hennes superbitch i Gone Girl och jag bara antar att Boyhood kommer att vinna bästa film,

Men den kompletta listan kommer jag tillbaka till senare.

Snötilt

Idag har jag i tre timmar och en kvart (istället för vanliga 1h och 50 min) suttit så här:

i bilen och stirrat på det här:

"Men det blir ju så ljust och fint när det kommer lite snö!"

I övrigt har jag fått en ny klass med filmarbetare. De har potential. Och det avslutar kvällens skrivande.

Om jag blir känd så kommer de allt att lära sig mitt namn

Om en människa fått leva ett intressant och spännande och hyfsat liv fram till åttioårs-åldern, inte finns det då någon anledning att sörja då de dör? Sakna dem, visst - men jag ser ändå ett sådant förlopp som något gott och riktigt. Så som det ska vara. Istället kan man kanske fira att de existerade över huvud taget.

Så, idag firar jag det faktum att världen fått njuta en full livstid av en av de original cool girls: Anita Ekberg. Hon dog idag, efter en tids sjukdom.

Om jag skulle beskriva Ekberg med ett ord så är det "oförblommerad". Hon gömde sig inte. Aldrig någonsin. Bad inte om ursäkt för att hon var lång, blond, kurvig och sexig. När Howard Hughes bad henne byta namn eftersom han tyckte Ekberg var för svårt att uttala, så säger legenden att hon svarade: "Om jag blir känd så kommer de allt att lära sig mitt namn." Och de gjorde de. Eller när Fellini bad henne toka runt lite med en kattunge - vad gjorde hon? Draperade den på sitt huvud.

 

Jag har också riktigt mycket respekt för det faktum att Ekberg fortsatte vara precis den samma då hon var sjuttio som då hon var trettio. En blond partygirl med massor av smink och låtsasbränna. Att "åldras med grace" är för tråkmånsar. Inte för en Anita.

 

Så, när man väl står där med en rosa liten tröja i hand och funderar: är den här för ung för mig? Varför inte istället fråga: "Vad skulle Anita ha gjort?" Tagit på sig tröjan, draperat en katt på huvudet och dansat i en fontän med en italienare. Why not.

Vad göra?

Det är svårt att skriva något den här veckan över huvud taget som inte har att göra med Charlie Hebdos och terrordådet i Paris. Jag har velat fram och tillbaka över om jag har något att skriva som inte redan har skrivits om detta. Det har jag inte. Istället har jag funderat över hur man ska förhålla sig till obegripligheter i världen. Ska man läsa på och låtsas som man förstår? Hata och rasa mot vissa grupper? Sticka huvudet i sanden?

Under grubblerierna tittade jag på gamla dokumentärer från 2005 - 2007, bland annat en om J.K. Rowlings, där en dokumentärfilmare följde henne under det år då hon skrev The Deathly Hallows. E sak jag fastnade för, var Rowlings förklaring om varför kampen mellan Voldemort och Harry är som den är: "Love always wins", sade hon. Det betyder inte att alla man älskar kommer att överleva eller ens att de som väl gör det får leva lyckliga i resten av sina liv. Men att i valet om att dela sin själ i kalla, okänsliga och precisa småbitar för att bli svårare och svårare att ta död på är inte bättre än att leva full av fel och brister - men hel - och fortfarande ha förmågan att älska saker.

Ett sätt att fortsätta hantera de mest obegripliga av situationer är alltså att inte sluta göra saker man älskar bara för att man är rädd eller orolig. Enkelt? Nej. Eller jo.

I alla fall tänker jag ägna helgen åt att göra saker jag verkligen älskar men aldrig tycks hinna med. Till exempel ska jag ta tag i detta:

Pojkarna fick varsin billig rullgardin från IKEA. Uppsättningsanordningarna höll i exakt två veckor, sedan flög det plastskräp överallt och kvar blev två rullar med vit bomullskanvas, 2 m x 60 cm.

För att då parafrasera ett ordspråk: "När livet ger dig citroner, lägg dem i en drink" - så har jag bestämt mig för att måla dessa tygstycken. Och hänga dem på väggen någonstans (jag har en plan).

Men vad ska jag måla? Det är rätt mycket yta, och jag vill ha någon form av mönster eller motiv där mycket av kanvasen faktiskt syns.

Jag önskar alltså råd. Väggen blir någon mörk neutral, så vilka färger som helst funkar. Något... nature meets graphics-aktigt. Skicka mig länkar, eller bilder eller nå't. Tack. Snälla.

Bara varnar, dock. Den som föreslår att jag ska måla dit något käckt ordspråk som "carpe diem" kommer omedelbart att blockeras från denna blogg.

Någon måtta får det vara på positivismen.

Lovejoy

För ett par dagar sedan läste jag ett vackert och poetiskt blogginlägg där Ergo Sum undrade om hon skulle se det stormiga havet utanför som ett järtecken inför ett stormigt åsiktsår i Sverige. Jag kommenterade lite kallt (kände jag) att havet är havet och att man nog inte ska läsa in för mycket i naturens vildare yttringar.

Men nu är det ju också så att jag är ett stort Game of Thrones-fan. Äh, stryk det. Ett fan av all möjlig fantasy. Och just nu färdas en grön komet genom rymden på ett sådant avstånd att vi faktiskt kan se den.

Nu skulle jag kunna skriva lite lagom vetenskapligt och småtrist om C/2014 Q2 och dess färd över himlavalvet. Om hur man ska ställa in sitt teleskop för att se denna och vartåt man ska rikta det. Men äh, jag struntar i det och efterlyser istället fantastiska teorier om vilka myter som kan följa med en grön komet.

Alla Thrones-fans vet ju att en röd komet betyder en enda sak: det finns drakar i världen igen.

Men vad betyder då en grön? Hitta gärna på någon fin teori, eftersom kometen är på väg rakt mot mitt stjärntecken... ska man vidskepliga sig kan man lika gärna göra det ordentligt.

Han som först upptäckte och alltså döpte kometen hade i alla fall ett lovande namn: Lovejoy.

Så håll utkik på himlen i morgon efter kärleksglädje, då!

Lustiga huset

Vi håller på en hel del med vårt hus. Ändrar och fixar och bygger om. Inte så mycket för att vi måste utan mer för att vi gillar att experimentera och inte har en 100% klar bild över hur vi ska ha det från början. Vi har aldrig någonsin tittat på en bild i en tidning eller katalog och tänkt: "precis så ska vi ha det!" Därför tar det ofta ett par remakes av ett rum innan vi är helt nöjda. Lyckas vi vid första försöket så är det vanligen något åt barnen vi gjort. Deras rum har alltid blivit precis som vi tänkt oss, och vi är på tredje varianten på 10 år där.

Nu i somras delade vi ett stort sovrum till två mindre:

Ni kanske minns?

Nu har vi bara insett att det haft oanade konsekvenser för husets utsida. Det har nämligen fått ett ansikte!

Öga, öga, clownnäsa och en mun komplett med tänder när rullgardinen är något neddragen.

Det var ju lustigt. Och något oplanerat. Men det lär få vara kvar. Och jag överväger att plantera lite klätterväxter i vår, så kan de få klättra upp på väggen och ge clownen ett hipsterskägg också.

Jag, bävern!

Just nu går det en väldigt rolig historia runt skådespelaren Eddie Redmayne, som handlar om hur han efter att ha studerat Stephen Hawkins i ett år för att spela honom på film, äntligen fick träffa sin nu store idol. Eftersom Hawkins kommunicerar genom en nerv i kinden som är kopplad till ett tangentbord så tar det lite tid för honom att föra ett samtal. Så den nervöse Redmayne började fylla ut tystnaden genom att babbla om allting. Till sist drog han till med "Ja, Mr Hawkins, du är ju född den sjunde januari och jag den sjätte, så då kan vi ju konstatera att vi båda är Vattumän!"

Efter en lång paus läste Hawkins dator upp svaret: "Jag är astronom. Inte astrolog."

Men apropå astrologi, så sprids det just nu en zodiac baserad på de amerikanska indianernas kraftdjur. De har ganska coola djur också. Varg, falk, orm, björn...

Själv var jag en bäver.

Det kändes... tja, jag vet inte? Hur skulle du själv känna sig om alla andra fick vara korpar och ugglor och du var en...bäver? I alla fall läste jag surt muttrande texten.

Beaver: Apr 20 – May 20

Take charge, adapt, overcome – this is the Beaver motto. Mostly business, the Beaver is gets the job at hand done with maximum efficiency and aplomb. Strategic, and cunning the Beaver is a force to be reckoned with in matters of business and combat.

One might also think twice about engaging the Beaver in a match of wits – as his/her mental acuity is razor sharp. The Beaver has everything going for him/her – however tendencies toward “my way or the highway” get them in trouble.

Yes, they are usually right, but the bearer of this Native American animal symbol may need to work on tact. In a nurturing environment the Beaver can be compassionate, generous, helpful, and loyal. Left to his/her own devices the Beaver can be nervous, cowardly, possessive, arrogant, and over-demanding.

...och då började jag ju gilla bävern ganska mycket. Om det stämmer in på mig? Tja, det får väl andra tala om, då!

Stressa in våren

Förmodligen är det ljuset som gör det. Eller det faktum att årstiderna inte riktigt varit normala under 2014 (heller). Det kan också bero på den långa, sammanhållna ledigheten under julen. Eller att vi redan i augusti uppmanades boka julbord och i november skulle vi boka sommarresorna. Det är svårt att avgöra.

Men folk har under nyårsveckan varit mer stressade än någonsin förr att bara städa undan och bli klar med julen! redan på juldagen såg jag den första bilden på ett knippe tulpaner på ett rent köksbord med texten: "Så var julen undanstädad för i år! Välkommen våren!"

Det vore verkligen intressant att få någon sorts instagram-statistik på hur många bilder som taggades med #tulpan eller #vår första veckan i januari... men jag gissar på många. Väldigt många.

Problemet är förstås bara det att hur mycket vi än tjuvstartar med tulpanerna så blir det inte vår snabbare för det. På samma sätt som det egentligen inte blir semester bara för att man sliter fram grillen och korkar upp rosévinet.

Själv har jag raskat på och börjat med Julen 2.0, så jag hinner med den innan jag börjar jobba den åttonde. Den första omgången amaryllis har vissnat, men fyra nya kommer att slå ut i morgon. Och jo, jag har kastat en första omgång textiler i tvätten, men eftersom jag nu är rätt gammal och har lager på lager av allting så har jag bara bytt ut dem mot en ny uppsättning. Och en ny uppsättning julprydnader. Så jag gör tvärtemot och pressar in en extra jul istället.

Jag gissar att jag kommer att hinna tröttna på att vänta på vårvärmen ändå, även om jag håller på traditionerna och låter granen vara kvar till tjugondan. Den har trots allt inte ens börjat barra, trots att jag i morse fick hala ut inte färre än två katter under julgransmattan, där de gjorde sitt bästa för att välta hela alltihopa.

Monotasking

Har ni gjort några nyårslöften i år? Jag har en rad mer eller mindre officiella som är mer som nyårsönskningar kanske. Men en sak jag verkligen ska försöka göra under året är att hitta tillbaka till förmågan att fokusera på en sak i taget.

Tyvärr representerar 2014 det år då jag till sist, efter många års excellent jonglerande (tyckte jag själv) förlorade förmågan att multitaska. Tydligen är det bara två procent av befolkningen som klarar av att fokusera på mer än en uppgift eller sak samtidigt och göra alla saker lika bra. För de övriga 98% så kommer en av uppgifterna vi utför att bli sämre, hur mycket vi än försöker. Nu vill de flesta av oss 2010-talsmänniskor gärna tro att vi är en av de 2%, men oddsen är ju att vi inte är det.

Jag började så sakteliga inse att min koncentrationsförmåga bara blev sämre och sämre. Men samtidigt så fick jag fortfarande så fruktansvärt mycket gjort att jag bara fortsatte. Att jag kanske skulle ha kunnat göra ett bättre jobb om jag haft ett större fokus kändes nedprioriterat. Jag menar, är det något vi prestationsprinsessor födda på 70- och 80-talet blivit matade med de senaste åren så är det ju att good enough är good enough! Så då fick det vara det.

Och till slut tappade jag bara förmågan att koncentrera mig. Jag kunde börja på ett projekt i ett rum, och sedan bara lämna det och fortsätta med något helt annat, utan att ens inse att jag inte var klar med det första. Förrän jag kom tillbaka till rum nummer ett och hittade en halvlagad måltid eller en öppnad färgburk eller vad som helst... och jag började också göra saker utan att ens inse att jag gjorde dem. Jag kunde tänka "Oj, jag måste verkligen leta rätt på mitt svarta hårspänne" och sedan, när jag väl fick tid att leta så hade jag någon gång, någon stans redan gjort detta. Och hårspännet satt redan på plats på huvudet. Utan att jag mindes själva letandet.

Därför ska jag (och har övat under julhelgen) ägna mig åt monotasking, eller singletasking. Jag ska göra en sak i taget och träna på att fokusera bara på den. Hittills går det ganska bra. Nu ska jag gå och fokusera på att läsa klart en bok, till exempel. Utan att teven är på, och mobilen får vara i ett annat rum.