Medan jag sov

Om ens katt får epilepsi och man blir biten av denna katt - ja, då får man en riktigt rejäl antibiotikakur på rekordtid av vården. Och av denna antibiotikakur så blir man (jag) trött. Inte bara lite hösttrött, utan näst-intill-medvetslös-borde-jag-verkligen-köra-bil-?-trött. Jag har släpat mig till jobbet, hem från jobbet, bönat och bett barnen om att lägga sig tidigt och sedan rasat i säng klockan nio på kvällen.

Så, om någon av er noterat min bloggfrånvaro så vet nu nu orsaken. Jag kunde helt enkelt inte hålla mig vaken nog för att skriva en endaste rad.

Medan jag sov, så har det tydligen blivit jul. Åtminstone om man tror på skörden av alla tidningar som jag inte orkat läsa och som jag nu tar tag i i samlad klump.

Den övergripande känslan av årets trendjul är att den är lite murrig. Dov. Och tack och lov för det, säger jag. Som jag har väntat på att det där kritvita juleländet skulle gå över. Det ska bli intressant att diskutera den lilla perioden i svensk designhistoria med barnen så småningom, när den vitklädda granen skulle stå bredvid den vita soffan i det kritvita vardagsrummet.

I år känner jag istället att jag kan gosa ner mig i nyanser som inte alls är blanka och skarpa, utan lite dämpat röda, grå, elfenbensvita, dalablå och plommonlila. Det känns fint och avslappnat.

Jag blev i själva verket så avslappnad av tanken på en murrig och mysig jul att jag ville dricka glögg. Men jag tänker hålla mig till första advent. För jag har bestämt att min dova, dämpade jul också ska hålla på traditionerna och inte tjuvstarta med något.

Det blir extra enkelt nu när man inte behöver städa så himla noga för att hålla juldekorationerna vita och fräscha.