Att nedlägga en ent

Innan året är slut så har vi en vresig gammelman att lägga på marken. Det känns alltid så för mig, när man står inför vissa träd. Att de har personlighet. Speciellt de som är riktigt stora och gamla. Och på samma vis är det på något vis svårt att ta ner gamla träd som växer på vår mark.

Vi hade till exempel en stor björk växande alldeles i hörnet av det som var pojkarnas lekpark när de var små. den hade långa, långa grenar som räckte ända ner till marken, och det kändes alltid vänligt och tryggt att sitta under den på somrarna. Dessutom finns det få saker som är så vackra som ljuset genom björklöv på sommaren. När den björken skulle fällas så tyckte jag det var oerhört trist. Men när den väl var nere så syntes det ju tydligt att hela den inre kärnan var rutten och vi hade varit en storm ifrån att få den massiva björken rätt genom huset.

Då blev det mindre trist.

Just nu är det den här ent-liknande granen som inte mår så bra.

I själva verket har den börjat luta betänkligt.

Och som ni kanske kan se av bilden så är det inte långt till hus. Om dessutom en gran av den tyngden kommer ner av sig själv så slår grenarna rätt ner genom marken. Där, i det här fallet, elledningar och avloppsledningar går. Det kan bli stökigt.

Så den här granen får lämna plats och ljus till den yngre generationen nu. Tack och lov är den redan planterad.

Ring ut den gamla granen och ring in den nya? Trevlig nyårsafton på er.

Förväntningarnas helg

...stundar. I alla fall om man ska tro andelen reklam som störtar över en, antal facebookuppdateringar som handlar om klänningar, nyårsmakeovers och menyer. Det tycks vara många i år som känner sig i behov av en rejäl uppfräschning. Som har julmyst istället för att ha jultindrat och nu helt plötsligt ska ställa om till någon sorts nyårsglamour. En glittrig sådan, dessutom. Allt mode föreslår paljetter och rhinestones och metaller. Eftersom detta är tre element som (i likhet med mönstrade byxor) jag säger "aldrig i livet!" till så kan jag lika gärna hoppa över nyårsshoppingen, då.

Vad gäller makeovers, så har stora skov av den varan en tendens att sluta så här:

Men visst, en mani/pedi och en allmänt återfuktande ansiktsmask skulle inte vara helt fel...

Så, om jag nu inte ska shoppa glitterklänningar och makeov-ra (?), kanske jag ska lägga ner tid på nyårsmenyn? Mm, nu har pojkarna fått välja den, som traditionen bjuder - och det ska bli kyckling. Så där va're klart. Och det blir ingen alkohol på nyårsafton, så jag plockar väl ner en flaska alkofri Chapel Hill i kundvagnen som bubbel. Inget att ta tag i där heller.

Så jag får helt enkelt ansluta mig till Mr Dean Martin, som varje år citeras "Nyårsafton är den enda kväll på året jag inte dricker - den kvällen lämnar jag åt amatörerna!" Om man nu ska se en man med klara alkoholproblem som en förebild, förstås. Fast de var bra coola, The Rat Pack... och champagne och kaviar på en vanlig torsdag är allt lite roligare än alla överhypade nyårsaftnar tillsammans, där håller jag med.

Postjullistan

Det här har varit ett år som förmodligen kommer att ta månader för mig att summera och utvärdera - 2014 - jag har levt i intressanta tider, kan jag väl bara säga. Men efter gårdagens ganska politiska inlägg tänker jag slappna av med en lista för att sammanfatta julen. Den som vill följa exemplet, varsågod: copy/paste.

1. Hur såg julen ut hemma hos dig? Minimalism eller glitter och bling?
Julen hos oss var ganska färggrann, men jag har känt att jag nog lagt ner det mesta av krutet på ett enda rum, det vi mest vistas i. Där gick jag "all out" med färgade julgransljus, stor, riktig gran, fårskinn och hembroderade dukar (inte av mig, herregud, har väl talangfulla släktingar till sådant).

2. Har du gjort något av för att hjälpa en annan människa (utanför familjen) i jul, eller utfört någon form av välgörenhetsarbete?
Ja, det kan man säga. Fast jag vet inte ännu om det gjort någon nytta - jag har försökt nå en elev som jag vet har en svår situation under lovet och bett hen att höra av sig till mig för att få hjälp om det behövs. Jag har strött meddelanden lite varstans, men vet inte än om de hittat fram. Håller tummar.

3. Vad har varit vackrast i jul?
Himlen ikväll var otroligt vacker under de brutalt kalla sista sekunderna innan solen gick ner. Den kallaste av kalla gröna färger, en sådan som människor förr måste ha sett på med skräck och fasa inför natten. I brist på bild på den, så lägger jag in årets vackraste julblomma.

4. Största nyheten under julen?
Var väl egentligen en ickenyhet, eftersom det inte blev något nyval. Fast eftersom jag förutspådde den här utgången vid allehanda julsamlingar för mer än en vecka sedan så är det förstås skönt när man har rätt...

5. Främsta sysselsättningen under julhelgen har varit:
Sömn och bokläsning, tack och lov. Jag var i akut läge för att vila upp mig och bli frisk, och kallt väder och vänner som kommit hit istället för att vi åkt till dem har gjort min julhelg lugn. Sedan har jag också skrivit själv, och det är en sådan lycka och glädje att det knappt går att beskriva.

6. Inför nyårshelgen hoppas jag:
Att det blir en liten aning varmare! Dataspelande barn måste ut och rastas innan de blir alldeles letargiska. Efter påtvingad utevistelse igår kom äldste sonen in med bleka fläckar på kinderna som nästan var förfrusna, så där fick vi inga föräldraplus direkt. Men frisk luft och sol verkade ju vara en bra idé, och det blev i alla fall ingen bestående skada i huden...

Om man ska sparka nedåt måste man veta var upp är

Förmodligen kommer det inte som en överraskning för någon att Sverige just nu lider av en ganska ordentlig identitetskris - men nu när jag kravlat mig upp ur paltkoman och börjat läsa nyheter igen såhär på annandagen så har jag funderat mycket över det.

Vi vet inte vilka vi är längre. Det är precis lika illa som under nationalromantiken, och frågan är om det inte beror på att vårt samhälle är i samma omställning nu som då. Jag vet att det inte är särskilt vackert att prata om, men let's face it. Ett samhälle som upplevs som lugnt och städat och politiskt korrekt är ofta ett samhälle som är väldigt, väldigt normativt. Där alla vet vem som är över dem, vem som är under dem och vem som är utanför och udda. Och nu har vi inte en jäkla aning.

Vi är världens mest sekulariserade land, där folk tycker det mer genant att erkänna att de tror på Gud än att berätta vad de tjänar. Och samtidigt så tycker en stor del av befolkningen att det är okej att utesluta människor från medborgarskap på grund av religion. Hur hänger det ihop?

Feminismen blir en allt starkare politisk faktor, men samtidigt säger en majoritet unga, lågutbildade kvinnor att de inte upplever att de blir felbehandlade/förtryckta på grund av sitt kön. Varför gör de inte det?

Det har alltid varit inne att följa efter de mest trendiga av människor och härma dem, men vad händer när de trendiga gjort till sin egen sak att absolut inte följa trender för det är otrendigt?

Om miljön, då - den som vi skulle rädda? Ja, de allra flesta som röstar på ett grönt parti finns i de grupper i samhället som konsumerar prylar med en så svindlande hastighet att de är sina egna största fiender. Det kan man förstås ignorera bara man källsorterar riktigt ordentligt.

En nygammal statusgrupp är ju dem som tränar. Men det är förstås bara status om man tränar något som egentligen förstör kroppen ganska ordentligt. Som maratonlopp eller sådan där mysig crossfit som får en att kräkas och krypa ihop i fosterställning efter ett pass. Det är status. Vanliga förslitningsskador från ett ensidigt fysiskt arbete är inte särskilt inne alls.

Så nej, vi kan inte längre ta till den gamla fina metoden att känna oss bättre och som en del av ett fungerande samhälle där vi slickar lite uppåt och sparkar lite nedåt. För vi är så förvirrade att vi inte ens kan hitta vårt egen bak med två händer och en ficklampa. Så vad finns kvar? Att sikta in sig på de tydligaste mål vi kan hitta. Som är så övertydliga symboler för något annorlunda att vi inte ens kan missa. Och oj, vad lättade vi blir när vi äntligen hittar dessa enkla mål.

För då blir allt begripligt. I en stund. Tills vi stöter på nästa obegriplighet.

Oskrivna regler

Om ni tittar på bilden, vad ser ni då?

En av årets stora snackisar? (tänker på trillingnöt-gate) Nyttigt och onyttigt fika? Saker de flesta har hemma under julen?

Ja, alla dessa saker är förstås rätt, men det jag anser att ni tittar på är en oskriven regel. Man får inte äta av det undre lagret förrän någon kastat sig på granaten och ätit romrussinet i det övre, och man får inte öppna den (mycket godare) ljusa Paradis-asken förrän Aladdin är slut. Så är det bara.

Jag antar att det här är en sådan där regel som mina barn kommer att få med sig hemifrån och göra sig lustiga över. Den är rätt fjantig. Inte alls sådär bra som att man låter en person med bara en vara i korgen gå före i kön när man storhandlar, eller att man inte ringer till någon före klockan 10 på morgonen på helgerna eller efter klockan 10 på kvällen på vardagar.

Förmodligen får jag göra något drastiskt i fråga om Aladdin-asken. Just nu står det mellan att lägga de kvarvarande godisarna i botten på en stor kopp och hälla varm mjölk på, eller att låtsas som om likörkaramellerna är tändvätska och skicka in lådan i kaminen.

Nästa år kanske jag rentav INTE köper en Aladdin-ask. Så slipper jag problemet helt. Men det vore ju verkligen att bryta mot traditionerna.

Gåvomonopol

Julledigheten har inletts och alltså finns det nu inget att skylla på för att inte blogga. Så... ja - här kommer då julens första inlägg som handlar om något mycket tidstypiskt. Företagsgåvor och den man som nu definitivt monopoliserat den nischen. Vem jag talar om? Allas vår mysfarbror och Tv-kock Leif Mannerström.

Det började så smått redan förra julen, då Mannerströms gåvobrev gåner två dök upp hos oss och vi genom det förärades ett antal mycket användbara serveringsskålar och ugnsformar. I år fortsätter trenden med ett brev som vi beställde en stekpanna från och så detta:

Ett dessertset med sex skedar och en tårtspade, och så Mannerströms nya kokbok.
















Det intressanta i detta paket är kanske den väldigt old school-aktiga stilen på recepten. Under en lång stund var jag rätt exalterad över att se klassiska recept samlade på rad... Biff a la Lindström, gratinerad hummer, Wallenbergare och pannbiff med lök. Det är nämligen svårt att hitta dessa klassiska recept i en och samma bok. De flesta kändiskockar vill sätta sin egen "spin" på klassikerna, eller också får man leta i någon gammal, gammal kokbok som innehåller mått och råvaror som inte riktigt går att översätta till moderna förhållanden.

Sedan flinade jag i mjugg åt det faktum att mattrenden pekar åt ett håll som inom kort kommer få hela SoFo att osa blodpudding och strömmingslåda och kåldolmar. Och till sist blev jag lite orolig för att den där väldiga svenskheten hos alla rätterna kommer att användas i något sorts matbacklash där vissa mer...äh, begränsat tänkande personer börjar använda maten som en del av argumentationen för vilka som hör till och inte... ni vet, "kan man inte äta plommonspäckad fläskkarre så är man inte svensk!"

Till sist bestämde jag mig för att inte oroa mig för saker som ännu inte hänt, lära mig hur man gör makaronipudding på kallrökt lax och bara gratulera köksmästar'n till god marknadsförning och snygg nischning. Och så får vi se när stekpannan anländer.

Svartfredag och svart fotografi

Idag anstränger jag mig för att blir riktigt osams med så många av er som möjligt, känner jag. Men jag kan inte heller låta bli. Först vill jag bara sticka ut hakan och säga att hela den svenska julhandeln kollektivt borde ställa sig i ett hörn och skämmas för att de blivit så amerikaniserade att de infört Black Friday. Ett av de mest cyniska kommersiella idiotjippon som någonsin har uppfunnits och som endast kommer att placera fler svenskar i skuldfällor - nu bara före jul istället för efter. Och till dem av er som då var ute och "fyndade" igår på samma "rea": Ni borde deporteras till Ullared allesammans och bo där i resten av era liv.

Så, då har vi väl satt den lättsamma tonen för resten av inlägget, eller? Bra. För på facebook delas just nu en rad briljanta foton av fotografen och skådespelerskan Susan Copich.

Så här beskrivs fotoserien: Susan Copich, actress and a mother of two from New York, has taken a dark approach to traditional photography with a series of daring images entitled “Domestic Bliss.”

Copich spent years taking pictures of her family, but when she reached her mid-forties, she realized that she was missing from almost every photo. That’s when she decided to take things into her own hands, creating photos that would reflect all of her feelings – even the ambiguous or negative ones.

“If you’ve met me, I have a very seemingly sunny disposition, but I have a whole interior world where at different times I’ve felt depression and angst. For many years, I put it in a little ball, and I decided to just explore it this time. It’s been so fun to bring those feelings out and give them light,” she says. Each image has what Susan calls a ‘twist of darkness’ that challenges the ordinary perception of family happiness.  darkly humorous approach towards traditional family 

Samtliga av fotona i serien Domestic Bliss är mörka, mörka - men de innehåller så mycket galghumor också. Till alla mammor därute som jag vet under julen kommer att få den där "kvinnor på gränsen till nervsammanbrott"-känslan, varför inte ta en titt och känn att ni a) inte är ensamma och b) att det kunde vara värre.

Hela serien hittar ni här: http://www.boredpanda.com/domestic-bliss-family-photography-susan-copich/

Morgondagens roadtrip

I morgon ska jag ta en liten roadtrip. Om man nu med liten menar fraktas tillsammans med 100 andra personer i buss. Först ska vi besöka filmutbildningarna på Dalarnas högskola (där jag kommer att vara avundsjuk på alla deras resurser) och sedan ska vi vidare in till Falun för att titta på nycirkus.

Det vi ska se är Cirkus Cirkörs föreställning Underart - ode till en kraschlandning. Och jag ser verkligen fram emot det. Det måste vara femton år sedan, alldeles i nycirkusens början som jag såg dem för första gången. Det var på en utomhusscen under Liljeholmsbron. Och det var fantastiskt. Lovar att rapportera om hur denna föreställning var. Här har ni den lagom underliga trailern till den!

Religionens bonusmaterial

Om några minuter har solen gått ner helt och jag ska sätta in årets första omgång saffransbröd i ugnen. De här två sakerna följer dagens tema ganska snyggt. Min äldste son går i tredje klass och de läser världens religioner just nu. Olika symboler och högtider skvalpar runt i barnets hjärna och det märks att han grubblar över dem. Idag hade han till exempel fått för sig att han ville prova att Ramadan-fasta. Det tyckte jag att han kunde få om han ville. Det är ju inte som ett välfött barn inte klarar sig utan mat i de sex timmar som solen är uppe en novembersöndag. Men, eftersom samma barn inte är van att vara utan mat så länge, så går han nu och stampar och väntar på mörkret,

Det här med vad man får och inte får äta i olika trosinriktningar är för mig som religionens bonusmaterial - sådant som egentligen inte alls hör till filmen, men som ändå finns med på DVD:n. Och visst är det praktiskt. Att införa regler som egentligen hör till vad som pågår i ett samhälle rent socioekonomiskt och säga: "nä, det är religion! Sådant måste man följa om man ska till himlen/paradiset/nirvana/inte återfödas som dyngbagge."

Sedan kan det fascinera mig i all oändlighet hur viss mat blir sedd som nästan helig på inga andra grunder än att den är väldigt sällsynt eller väldigt bra att ha. Som salt, till exempel. En så nyttig mineral att den förekommer världen över i all sorts vidskeplighet. Eller just saffran, som ju i vissa fall varit helt förbjuden för vissa samhällsklasser för att den var så helig (eller dyr och sällsynt). Vit mat har ju också ansetts som helig i den kristna världen under lång, lång tid. Som det vita brödet eller det vita fiskköttet. Men det har vi ju verkligen gått ifrån, och många ser istället vitt mjöl, socker och mjölk som rena giftet. Det går trender även i mats värde, minsann.

Ägget är kanske den mest symbolladdade maten av dem alla, och helt rätt antar jag. Något jättebräckligt och oerhört starkt samtidigt, både ursprunget till allt liv och en perfekt föda. Och nödvändigt också för bullbak.

Det finns alltid risker

Vi blir alla en aning avtrubbade av våra yrken, så är det förstås. Man vänjer sig. Desensiteras. Begravningsentreprenörer har inga problem att se en död människa ena timmen och gå och äta lunch nästa timme. Det är jobb. Själv kan jag helt enkelt inte bli skrämd eller äcklad av något jag ser på film längre. Och läkare är riktigt bra på att berätta historier om alla de fysiska märkligheter de har sett.

Det fick jag återigen uppleva igår när jag släpade mig till familjeläkarjouren för att få antihistamin innan jag helt enkelt kliade huden av mig. För ni minns den där antibiotikakuren som gjort mig så trött att jag inte ens orkat blogga? Ja, den har gett mig i princip alla biverkningar som går att få med undantag för svart tunga och andnöd.

Till exempel ser jag ut så här på stora delar av kroppen:

Rödflammig. Jag tappar också hår och har klåda, ont i magen, vit på tungan och är extremt trött. Kuren är nu avslutad och jag väntar nu ivrigt på att alla biverkningar ska gå över och kroppen rensa sig själv. Om det nu inte kommer fler. För läkaren jag träffade igår hade minsann ingen brist på historier om saker som gått fel i vården. När jag gick därifrån med mitt lilla recept så kände jag mig rätt lycklig och tursam över att ha överlevt.

På något sätt så har vi inte kommit långt från medeltidens "ont ska med ont fördrivas". Jag fick alltså en så stark medicin för ett kattbett att jag blev sjukare än jag varit på... säkert femton år. Och det enda jag lärt mig av det är att jag nästa gång tänker vänta åtminstone tills jag ser att bettet inte blir bättre innan jag uppsöker vård. Nu är målet att undvika kortison. För med tanke på hur lättpåverkad jag är av kemikalier så lär inte det bli någon positiv upplevelse det heller.

Bloggbättring utlovas. 

Så snart jag slutat klia.

Medan jag sov

Om ens katt får epilepsi och man blir biten av denna katt - ja, då får man en riktigt rejäl antibiotikakur på rekordtid av vården. Och av denna antibiotikakur så blir man (jag) trött. Inte bara lite hösttrött, utan näst-intill-medvetslös-borde-jag-verkligen-köra-bil-?-trött. Jag har släpat mig till jobbet, hem från jobbet, bönat och bett barnen om att lägga sig tidigt och sedan rasat i säng klockan nio på kvällen.

Så, om någon av er noterat min bloggfrånvaro så vet nu nu orsaken. Jag kunde helt enkelt inte hålla mig vaken nog för att skriva en endaste rad.

Medan jag sov, så har det tydligen blivit jul. Åtminstone om man tror på skörden av alla tidningar som jag inte orkat läsa och som jag nu tar tag i i samlad klump.

Den övergripande känslan av årets trendjul är att den är lite murrig. Dov. Och tack och lov för det, säger jag. Som jag har väntat på att det där kritvita juleländet skulle gå över. Det ska bli intressant att diskutera den lilla perioden i svensk designhistoria med barnen så småningom, när den vitklädda granen skulle stå bredvid den vita soffan i det kritvita vardagsrummet.

I år känner jag istället att jag kan gosa ner mig i nyanser som inte alls är blanka och skarpa, utan lite dämpat röda, grå, elfenbensvita, dalablå och plommonlila. Det känns fint och avslappnat.

Jag blev i själva verket så avslappnad av tanken på en murrig och mysig jul att jag ville dricka glögg. Men jag tänker hålla mig till första advent. För jag har bestämt att min dova, dämpade jul också ska hålla på traditionerna och inte tjuvstarta med något.

Det blir extra enkelt nu när man inte behöver städa så himla noga för att hålla juldekorationerna vita och fräscha.

Dokusåpor som ännu inte gjorts

Personligen så är jag lite förtjust i tävlingsprogram som innehåller någon form av talang eller skicklighet. Jag menar nu inte Idol eller något i den stilen - utan de format som liknar Project Runway eller Masterchef. Alltså, där folk måste besitta en viss kunskapsnivå för att över huvud taget ta sig in i tävlingen. Den sista veckan har jag tittat på säsong sju av Face Off, dokusåpan där specialeffekts/make up-artister tävlar mot varandra. De är skickliga.

 

Men det finns lite väl många... bara bland dem jag själv skrivit om finns ju en dokusåpa (eller två) om att handla billigast (Extreme couponing och Cheapskates) och en om att shoppa bäst (Personal shopper) och som vi sett exempel på i Sverige nu senast - en tävlingssåpa om att städa bra. Sveriges städmästare.

 Där kände jag att jag nog nått min gräns för vad jag vill titta på. Jag studerade förstås första avsnittet och insåg det absurda i att sitta och glo på hur två personer tävlar om vem som kan stryka ett par linnebyxor på bästa sätt. 

Så jag kom på lite andra potentiella format som kanske någon vill plocka upp. Även dessa är baserade på skills man använder i hushållet.

1. Remote control wars (tävlingen sker inom familjen - vem kan övertala de andra att titta på just deras tv-program.)

2. Pack-attack (vem av deltagarna kan packa den ultimata resväskan för olika destinationer, viktrestriktioner och antal resdagar. Finalavsnittet borde innehålla ett försök att flyga Ryan Air med bara handbagage utan tilläggsavgifter)

3. Alive (deltagarna tilldelas 20 olika sorters krukväxter, tre guldhamstrar, en guldfisk och två undulater. Den som kan hålla samtliga objekt levande längst vinner)

4. Propp-stopp (en lampa som inte fungerar. Ett gammaldags proppskåp med bara omärkta proppar)

5. Sveriges värsta sovare (tio småbarnsföräldrar tävlar om vem som kan klara sig längst utan sömn utan att glömma barnen någonstans eller glömma bort hur man kör bil)

6. Sveriges bästa avloppsrensare (allt från leksaker till hår från ett helt damlag i fotboll ska rensas upp ur golvbrunnen)

Vad sägs? Och innan ni förkastar dessa helt, så spara den här bloggen. Om något år sitter ni och hejar då "Linus" tävlar mot "Madde" i att packa en ryggsäck för tredagars fjällvandring. 

Om veckan som gått

Med tanke på att det går älgar på barnens skolgård, jobbet var utan internet i två dagar (vilket nästan orsakade myteri hos eleverna som bor på internat), jag har haft fler möten än vad jag kan räkna och just nu löper jag risk för att få en svart, hårig tunga - så märkte jag helt enkelt inte att jag inte bloggat på några dagar.

Jag ska förklara ett par av sakerna i alla fall. Älgarna är en ko som kommer tillbaka med sin kalv varje år och liksom bara "hänger" på skolgården på morgonen och på eftermiddagen. Älgar är stora djur. Så min lille son berättade härom dagen att han "Först stod och tittade, men sedan förstod jag att det nog var bättre att bara backa bort och leka på andra sidan skolan". Det var ju bra att hans instinkter fungerade rätt.

Undrar vad den där älgkon egentligen gör på skolgården? Hon kanske tycker att hennes kalv behöver lite bildning och kontakt med jämnåriga?

Den svarta tungan är lite mer komplicerad. Visste ni att katter kan få epilepsi? Det visste inte vi i alla fall. Så när minsta katten slängde sig ner och krampade och väste på makens fötter klockan halv ett en natt så trodde ju vi att hon höll på att kvävas. Så vi gjorde vad man vanligen gör när man tror att något sitter fast i halsen på någon - vi vände katten uppochner och försökte känna efter om det fanns något som satt fast.

Needless to say - det är inte att rekommendera att stoppa fingret i halsen på en katt men konvulsioner. När anfallet var över började katten spinna, gick till matskålen och vräkte i sig en jätteportion mat, gick på lådan och kom sedan tillbaka till oss där vi satt helt förvirrade på köksgolvet och höll om våra blödande fingrar. Hon fick ett anfall igår också, och stöter i saker när hon går ibland, men är annars okej. Vi håller henne inne och väntar på utredning om hon ska medicineras eller ej.

Men våra fingrar blev en hel historia i sig. Kattbett är ju extremt giftiga, så sjukvårdsupplysningen tog fram sina hemliga jourtider åt oss omedelbart när vi ringde. Så vi fick raskt Hans och Hennes penicillin utskrivet. Ett värsting. Ett sådant som tar typ... allt. Så nu blir vi alltså oerhört botade från eventuella infektioner. Eller?

Det var ju det där med att läsa bipacksedlar. Den biten om biverkningar. Mitt penicillin kunde till exempel orsaka "kollaps". Det tyckte jag behövde specificeras lite. Kollaps som vad? Brist på muskelkontroll? Avsvimningar? Kollapsa i hysteriskt skratt? Sådant kan ju vara bra att veta när man kör bil i 100km/h i två timmar varje dag.

Jo, så kan man få "svart och hårig tunga" också. Ja, det ser man ju fram emot. Det, och extremt hudavfall av 30% av huden.

Känner redan hur det börjar klia på kroppen....

(det här har jag att se fram emot)

Förtroenden

I januari ska jag bli skickad på en fortbildningskurs. Den heter "Det svåra samtalet" och handlar om hur man ska hantera stora och svåra förtroenden och agera gentemot den som berättar. Alla som varit på den säger att kursen verkligen är bra - och det tror jag säkert att den är också.

Det ironiska är att jag jobbat med människor sedan jag började som tränare vid den späda åldern av 16 år, och ända sedan dess fått förtroenden som skulle chocka den mest härdade psykolog. Folk är trasiga. Och många unga människor är som ett trådslitet lapptäcke där bitarna hålls ihop av garnändar och tejp.

Det är bara tisdag idag och jag har redan hunnit få en årsskörd av svåra samtal den här veckan. Sådant går i vågor förstås, och lite beror det väl också på att Sverige är mörkt som en kolsäck just nu. Men det, och kursen, har fått mig att fundera på om jag har en metod för att hantera svåra samtal. Och jag fick fram följande punkter. När någon ger dig ett svårt förtroende:

1. Håll klaffen och lyssna. Försök inte fixa eller lösa något om ni inte blivit uttryckligen ombedda att göra det genast.

2. Släpp det du har för händer och ge personen tid. Brända middagar och parkeringsböter är inte så farligt i sammanhanget.

3. Titta på personen.

4. Prata av dig själv med någon du litar på, men nämn inga namn om du inte fått tillåtelse.

När jag väl varit på kursen ska jag berätta om jag gjort rätt eller fel under alla dessa åt. Tills dess fortsätter jag, helt enkelt.

Halloweenskräck del 3

Avslutningen och sedan tillbaka till det vanliga programmet i morgon!

Två veckor senare kom Jennifer ner i källaren där Tobias just höll på att montera tillbaka bakstycket på torktumlaren. Sista gången de tumlat handdukar hade han kunnat ana ett hackande ljud från maskinen och han hade trots allt inte gett upp jakten på en logisk förklaring. Av samma anledning hade han också låtit Lumberjack-Jack stå kvar på sin plats på skänken.  Han var en vuxen, klartänkt man som inte var rädd för dockor.

”Du, jag orkar fan inte med en natt till med avbruten sömn” började Jennifer. Hennes hjärtformade ansikte såg blekt och medfaret ut och hon gnuggade sig trött i pannan medan hon pratade. ”Igår natt väckte du mig tre gånger för att lyssna efter det där ljudet som inte finns.”

”Det finns visst” svarade han defensivt. ”Jag hör det ju!”

”I alla fall åker jag hem till Kattis ikväll och är borta till på söndag. Jag måste få sova ut ordentligt ett par nätter, annars blir jag galen.”

Tobias nickade utan att säga något mer. Det gav honom två nätter i ensamhet att äntligen reda ut varifrån hackandet kom. Det var en utmärkt plan.

Så snart det blivit någorlunda mörkt övergav Tobias sängen och satte sig i soffan istället. Vardagsrummet låg mitt i huset och den perfekta platsen för att lyssna i alla riktningar. Hackandet kom tillbaka strax efter klockan ett, starkare än någonsin. Det lät nära, nästan som om det kom inifrån rummet. Men varje gång Tobias vände huvudet mot skänken vid fönstren tystnade det.  Tobias stirrade på den dumt grinande dockan i flera, långa minuter och vände sedan på huvudet. Efter några sekunder började hackandet igen. Klockan tre hade Tobias inte en logisk tanke kvar i huvudet. Han hoppade upp, grabbade med en rysning tag i dockan och halvsprang ut i tvättstugan. Där slängde han ner skogshuggaren i en tvättkorg, stängde locket och ställde för säkerhets skull en tung hink med tvättmedel ovanpå. Sedan gick han och lade sig. Huset var välsignat tyst. I några minuter. Sedan startade hackandet igen, fast dämpat nu. Mycket dämpat.

Det behövdes tre koppar kaffe för att få Tobias i vaket skick nästa morgon. Så snart bokstäverna i tidningen bildade ord istället för oläsliga chiffer slog han upp annonssidan. Det skulle vara en bakluckeloppis ute vid en bygdegård samma eftermiddag. Han visste att det var en chansning, men han måste få prata med kvinnan som sålt dockan. Hon fick väl tro att han var galen, helt enkelt. Först trodde han att han sett fel, men han hade trots allt studerat försäljerskans snygga ben ganska noga, och hon satt med dem dinglade på samma sätt från sin SUV. Han hade hittat henne, bara minutrar efter att han anlänt till loppisen.

”Hej!” sa hon igenkännande så snart han kommit nära nog. ”Är du också här?”

”Ja, jag tittar runt lite… Jo, du jag undrade lite över skogshuggardockan jag köpte av dig sist. Var det… har du märkt något speciellt med den?”

”Annat än att den skrämmer livet ur mina barn? Neeej. Men jag kan ju berätta att min mans gamla mostrar Elna och Edla var nästan besatta av den där gubben. Särskilt Elna. Oj, hon borstade till och med skägget på honom på söndagarna och vände på honom så han inte skulle bli blekt på ena sidan av solen.”

”Jaha. Kan man få prata med Elna om dockan kanske, jag är så intresserad av den här sortens leksaker.”

Hon skakade beklagande på huvudet.

”Tyvärr. Elna dog för flera år sedan.”

Samma natt började hackandet igen vid ettiden. Den här gången starkare än någon annan natt. Och den här gången kom det definitivt från tvättstugan. Tobias stod i den mörka hallen och stirrade på tvättstugedörren. I handen höll han en hockeyklubba. Han var trött, så trött, men fast besluten att lösa situationen en gång för alla. Han var bara rädd att bli galen på riktigt, om han nu öppnade dörren och fick se skogshuggardockan stå där med yxan i högsta hugg. Plötsligt hördes ett knak, en stor smäll. Och sedan total tystnad. Tobias höll andan och sträckte fram handen mot dörrhandtaget.

Tvättstugan var tom. Korgen där han lagt dockan var omkullvält och tvättmedlet låg utspritt över golvet. Bakdörren var öppen. Och något rörde sig utanför. Han samlade kraft, höjde klubban och rusade med desperat mod ut genom dörren. Han svingade, och klubban träffade en solid kropp.  Allt blev stilla. Tobias snubblade in i tvättstugan igen och slog till strömbrytaren vid dörren. Uteplatsen badade i ljus. Alldeles vid trappan låg den gamla kvinnan som ringt på hans dörr för ett par veckor sedan. Han kände igen henne direkt på den virkade mössan. Skillnaden nu var att hon låg alldeles stilla, och det vinröda garnet blöttes sakta igenom av ljusare rött. Blod strömmade från tantens huvud. Tobias närmade sig försiktigt. De gamla ögonen stirrade rakt upp i natthimlen. Hon var klart och tydligt död. Han hade slagit ihjäl henne. Han hade dödat henne. Med sin hockeyklubba. Han använde samma klubba för att peta upp den långa koftan. Det satt en fastsydd lapp inuti, en sådan som dagis och äldreboenden använde. Edla Henriksson.

Han insåg att han glömt fråga efter den andra systern.  Utmattad och chockad sjönk han ner på golvet. Nu såg han tydligt vad som åstadkommit det hackande ljudet. På stenplattorna låg en skruvmejsel, och på den bastanta trädörren syntes en mängd märken. Tanten hade suttit där och hackat och hackat tills hon till sist fått loss en list och kunnat bryta sig in. Han undrade stilla hur länge hon krupit runt i buskarna utanför huset i jakt på sin älskade docka. Han undrade om hon spionerat på dem genom de stora fönstren på nätterna. Han undrade väldigt mycket över vad Jennifer skulle säga när hon kom hem och hittade honom bredvid ett gammalt lik på uteplatsen. Men han var för trött, helt oförmögen att röra sig. Han bara glodde på den växande blodpölen runt mössan. Och mest av allt undrade han var Lumberjack-Jack tagit vägen. För han kunde inte se dockan någonstans.

Halloweenskräck, del 2

(fortsättning från igår)

Ljudet hade hållit på en god stund innan han vaknade på allvar. Det var Tobias säker på, eftersom han slet sig upp i en dröm där han satt under ett träd med en hackspett som pick-pick-pickade på stammen utan uppehåll. Men trots att han öppnat ögonen och stirrade upp i det halvmörka sovrumstaket så ville inte det hackande ljudet försvinna. Det fortsatte. Så försvann det ett ögonblick. Och så fortsatte det igen. Ibland var det tyst så länge att han låg och ansträngde öronen för att höra det. Och sedan, just som han gled ner i sömnen igen så började det om. Hack, hack, hack. Pick, pick, pick.

Till sist kastade Tobias av sig täcket och gick ett varv runt huset. Han hittade inga droppande kranar eller smällande fönster, inga grenar som slog mot rutorna. Och utomhus visade den ljusa sommarnatten att trädgården var absolut stilla. Inte en antydan till vind. Det fanns inget annat att göra än att gå tillbaka till sängen. Han hann inte mer än lägga huvudet på kudden så började ljudet om igen.

Nästa dag gick han runt som i dimma. Då Jennifer kom hem anmärkte hon att han inte såg ut att ha sovit alls, och förutom en timme i hängmattan så stämde det. När det äntligen var dags att lägga sig somnade han innan han ens hunnit dra täcket över sig. Strax efter midnatt var ljudet tillbaka. Oregelbundet och omöjligt att lokalisera, men det var där. Den här gången klev Tobias ur sängen direkt, gick samma runda runt huset som förra natten – men inte heller nu hittade han något som kunde åstadkomma det hackande ljudet. Till sist väckte han Jennifer.

”Hör du det där ljudet?”

”Vilket ljud?” frågade hon surmulet och gäspande. ”Jag hör inget.”

”Det där! Det där hackande ljudet. Hör du det inte?”

Till sist fick han henne att sätta sig upp och lyssna på allvar, men hon ruskade bara på huvudet.

”Jag hör inget.”

”Men vad fan är det då… jag tror jag blir knäpp.”

Jennifer vände på kudden och lade kinden mot den svala sidan.

”Det är väl din huggargubbe som håller på och jävlas med dig. Du vet ju hur sådana där onda dockor funkar.”

Tobias vände sig surt om och stirrade in i väggen. Ljudet var fortfarande kvar.

Dagen efter tillbringade han tre timmar med att gå igenom allt som över huvud taget kunde röra sig i huset. Han öppnade och stängde skåpluckor, rörde på persiennsnören och vickade på blomkrukor. Han kontrollerade termostater och provkörde alla ikopplade elektriska apparater. Inget han kunde lägga händerna på åstadkom ljudet han hört. Till sist ryckte han på axlarna och gav upp. Vad det än var så fick det väl hålla på och hacka bäst det ville. När han passerade skänken kastade han en blick på Lumberjack-Jack och blev plötsligt utled på dockans dumma grin. Han boxade till dockans skäggiga haka, och den föll ner på skänken med ett tydligt och torrt hackande ljud.

”Var inte dum nu,” viskade Tobias till sig själv. ”Det är inte som om du köpt Chucky på loppis.”

På natten kom ljudet tillbaka igen. De följde samma rutiner som sist, Tobias väckte Jennifer som sade att hon inte kunde höra ljudet alls, och den här gången sade hon det på ett mycket grinigare sätt än tidigare. Och återigen tog Tobias en runda runt huset som inte resulterade i att han hittade källan till ljudet. Desperat lät Tobias minnena från dussintals skräckfilmer ta över, och ställde sig i vardagsrummet mitt framför skänken. Han stirrade på skogshuggardockan och spände öronen. Dockan rörde sig inte. Och ljudet var borta. Tobias stod där i fem minuter. Och sedan i tio. Ljudet kom inte tillbaka. Efter femton minuter skakade han på sig och gick tillbaka till sovrummet, glad att inte Jennifer vaknat och kommit på honom. I samma sekund som han lade huvudet på kudden började ljudet om igen.

Halloweenhistoria, del 1

Som utlovat och som traditionen bjuder. Del 1 av tre.

Huggargubben

På köpcentrats enorma parkering stod rad efter rad med bilar, alla med bakluckorna öppna.  Tobias hade lyckats lirka in familjens kombi på en ledig ruta längst bort vid återvinningsstationen och manövrerade nu irriterat mellan klädställningar, kartonger och IKEA-kassar mot ingången.  Bakluckeloppisar var enligt hans mening ett stort slöseri med tid där folk bytte ut sitt skit mot någon annans skit. Men i samma ögonblick som den tanken for genom huvudet tvärstannade han. Överst i en korg, med skärmmössan på sned satt en Lumberjack-Jack med alla de vita tänderna grinande fram ur det svarta skägget.

”Vi hittade den ute i stugan i en av bodarna. Är den inte skitful!?”

Kvinnan som satt med de bruna benen dinglande från kanten på SUV:ens bagageutrymme var snygg. Nästan på gränsen till vacker, faktiskt och Tobias ryckte en aning generat på axlarna då han svarade.

”Jag hade en sån’ docka när jag var liten. Jag brukade ställa honom bland min systers Barbies med yxan i högsta hugg.”

Kvinnan gömde munnen bakom handen och skrattade på ett så tonårsfnittrigt sätt att han kom på sig själv med att rodna.

”Bara för den skull ska du få betala dyrt för honom! Jag hade också en retsam brorsa. Vad sägs om… tjugo kronor!”

Tobias, som redan sträckt ut handen för att ta dockan, nickade bara och halade fram en sedel ur jeansen. Först efter att han svängt ut på landsvägen igen kom han ihåg att han glömt gå in på apoteket.

”Det där måste vara den fulaste docka jag någonsin sett!” utbrast Jennifer och grimaserade. ”Titta på de där tänderna… Fy! Vilket barn skulle kunna sova i närheten av något sådant?”

”Jag gjorde det.”

Tobias tog Lumberjack-Jack ifrån sin sambo och placerade dockan på skänken i vardagsrummet. Det gick inte att komma ifrån att den grovhuggna figuren var en aning gräll. Dockan skulle föreställa en gammaldags skogshuggare, med vilt, svart hår och ett buskigt skägg. Han var klädd i en flanellskjorta i sprakande rött och grönt och på den ena axeln vilade en groteskt överdimensionerad yxa. Då Tobias fått leksaken som liten grabb var det förstås yxan han tyckt varit häftigast. Den var nästan som en riktig, med huvud i metall och en hyfsat skarp egg.

”Ja, då får du och dockan ha en riktigt trevlig kväll då. Jag åker om en kvart.”

”Sover du över hos Kattis, då? Jag vill inte att du kör om ni dricker vin till maten”, bad Tobias och gav henne en puss på kinden.

”Det gör jag ju alltid”, protesterade Jennifer och himlade med ögonen. ”Vi ses i morgon. Sakna mig!”

”Det gör jag ju alltid”, härmade Tobias och höll upp dörren.

Tio minuter in i första halvlek ringde det på dörren. Tobias ignorerade signalen. Om grannungarna nu ville sälja något för något idrottslag igen så fick de komma tillbaka senare. Så ringde dörrklockan igen, mitt i en frispark. Och igen. Tobias slet sig från teven med ett frustrerat stön och klampade ut i hallen. Han slet upp ytterdörren och drog efter andan för att förstöra grannsämjan för alltid. Men på trappan stod inte någon tonåring i lagtröja. Utan en liten gumma.

”Ja, jag har kommit för att hämta tillbaks han” sade hon strävt.

”Ursäkta?”

Tobias stirrade ner på den gamla kvinnan. Ansiktet var så rynkigt att det knappt gick att urskilja de enskilda ansiktsdragen. Fårorna löpte kors och tvärs över den gulaktiga huden på kinderna. Under en glesvirkad, vinröd mössa stack tussar av ulligt, vitt hår fram. Gummans blick vindade och for och huvudet nickade ständigt och omedvetet på den fågelsmala halsen. Tobias tittade sig om på villagatan, men såg inte skymten av någon annan människa eller av någon främmande bil.

”Söker du någon speciell?” frågade han med aningen höjd röst.

”Ja, han huggargubben. Jo. Han ska ju hem nu.”

Kanske hade tanten rymt någonstans ifrån, resonerade Tobias. Det läste man ju om i tidningen hela tiden.

”Var är hemma, då?” frågade han därför tålmodigt.

”Där borta. Men han måste med hem nu, gubben.”

”Ja, fast här finns ingen annan gubbe än jag. Kan jag ringa efter någon? En taxi eller någon som kan hämta dig?”

Gumman blev nu upprörd på allvar. Hon hytte med en förtorkad näve och drog retligt i sin långa, bruna kofta.

”Jo, jo, han finns ju här i huset, det vet jag ju. Och han ska med hem nu. Bums! Ho’hade int’ lov att ta’an!”

Mot slutet av meningen gick det knappt att förstå vad kvinnan sade och Tobias skakade hjälplöst på huvudet.

”Jag måste gå tillbaka till matchen nu. Är det säkert att jag inte kan ringa någon?”

Gumman bet ihop käkarna och blev plötsligt tyst. Efter att ha stirrat vildsint på honom i ett par sekunder vände hon på klacken och stultade med oväntad fart nerför trädgårdsgången och vidare nerför gatan.  Han skakade på huvudet och stängde dörren. Under den följande minuten funderade han på att ringa polisen och se om någon saknade en senil gumma, men så fick Sverige straff. Och han tänkte inte på gumman och hennes huggargubbe igen. Inte förrän senare samma natt.

Fortsättning följer i morgon.

Rån av olika slag

Vissa saker känns för mig mer rätt som personalvård än andra. Idag funkade det speciellt bra, eftersom hela styrkan var bjuden på afternoon tea på ett café inne i Sala som heter Schelins. Och de hade dukat upp en buffé som inte lät skämmas för sig.

Så jag åt smörgåsar med bortskurna kanter, scones med clotted cream och hemgjord lemon curd, biskvier, mandel och kokoskakor, citronlöv och brownies. Medan jag proppade munnen full så jämförde jag med vårt eget älskade bokcafé och kom fram till att medan deras saker var elegantare så har våra definitivt mer smak. Den buffén ser ni nedanför, så jag får skryta lite...

Lustigt nog - eller kanske inte så lustigt, så pågick samtidigt detta femton meter bort:

Bankrån och bombhot. Av ett Nordea-kontor. Vi satt ungefär därborta där polisbil två står. Nu tror jag inte att det är frågan om en riktig bomb, och om den visar sig vara riktig så är det svårt att få till ordentlig sprängkraft. Men om det nu hade varit så att hela gatan sprängts i en miljon småbitar, så hoppas jag ju att min familj hade hittat tröst i det faktum att jag lämnat jordelivet medan jag gjorde något jag verkligen gillade.

Som att äta minirulltårta med hallonsylt.

Huset som droppar blod på Alex

Det finns några frågor som jag ställer mig när nu Halloween närmar sig. Som "Vad ska jag titta på?" och "Vad ska jag läsa?" och faktiskt också "Vad ska jag skriva?"

Jag har en hel rad skräckfilmer på min lista nu helt enkelt därför att jag lade ner dem helt för några år sedan då jag inte blev rädd alls längre. Så nu tänkte jag passa på att undersöka om jag åtminstone kan känna ett vagt obehag över något som är avsett att göra mig mörkrädd. För den som inte vet vilken skräckfilm de borde se, så har faktiskt dn.se ett skräckfilmstest idag med tips för olika smaker. Klicka vidare.

Själv upptäckte jag idag den förmodligen sämsta skräckfilm som någonsin gjorts men som besitter den rent fantastiska titeln: The House that drips Blood on Alex

Av "filmmakaren" Tommy Wiseau. Men hur kan man INTE titta på en film med en sådan titel?

Läsningen är också enkel - jag ska plocka upp en av Stephen Kings tidiga romaner och fördjupa mig antingen i The Shining eller The Stand. 

Men så var det skrivandet, då. Tre år i rad så har jag och några andra bloggare lagt ut skräcknoveller på våra respektive sidor under spökhelgen. Och det känns dumt att bryta den traditionen. Så jag tar mig i kragen och sätter igång på torsdag.

Till sist ska jag också bedöma skräck. Skolan jag jobbar på har ordnat en Halloweenfilm-tävling, och bidragen är tydligen på väg in. Filmlärarna är juryn, och har som uppdrag att hitta den film som har den bästa Halloween-känslan. Hoppas bara de hittat lika bra titlar som Tommy Wiseau.

Slitage

Skulle du städa bättre om du trodde att Gud såg ner i dina byrålådor? Det talesättet använde alltid en kompis mamma när jag var liten. Just den familjen var med i en religiös församling - eller sekt, enligt några - som nu har lämnat eller sålt alla sina fastigheter i Sverige. Så ända sedan mellanstadiet har jag varit mycket medveten om just det sättet att utöva religion: under en enorm press att inte förslarva någon del av sin existens, inklusive ordningen i sina byrålådor. För i så fall hamnar man på fel sida på den yttersta dagen.

Men aldrig har väl den insikten hamrats hem starkare som då jag fick se foto efter foto från en av dessa enorma anläggningar som nu står tomma i väntan på försäljning. Just den här anläggningen ska byggas om till en helt annan funktion som kräver mycket anpassning, och det som verkligen skär i mig är helt enkelt att det inte finns något slitage. Byggnaden är nästan 40 år gammal, men till och med i källarkorridorerna är allt fortfarande så glänsande rent att jag lätt skulle kunna äta från golvet.

(från byggnaden ifråga, bild hämtad från svt.se)


Jag greps av en enorm längtan av att bara braka in där med ett filmteam och skynda mig att spela in någon sorts 1980-tals serie. För allt ser ut som nytt. Det är som att kliva in i en tidsmaskin.

För mig känns den sortens liv så främmande. Vi sliter ut våra saker med besked, och det är inte mycket vi äger som inte förr eller senare blir "upplevat" så till den milda grad att det har hål, eller blir kantstött och flagnat. Även om jag på sätt och vis förstår och beundrar ansatsen och noggrannheten, så känns det inte rätt för mig. Mitt mål är ju att sluta mitt liv med färre än 100 ägodelar, och de få jag har kvar ska gå att kasta eller ge bort utan särskilt många tankar. Jag vill inte bli den sortens gamla tant som sparat på sitt finaste porslin och aldrig lagt på den bästa duken för att hon hela tiden väntat på något extra fint tillfälle.

Jag vill hellre äta halvfabrikat på mina fintallrikar på en tisdag och ha balklänning på mig när jag dammsuger, Varför inte? Det är ju mina grejer?

Risken är väl att jag inte kommer till paradiset, förstås. Men för mig kanske paradiset mer är att dricka cola zero ur Orrefors-kristall?

Vackert vidrigt

Under en överbliven timme på jobbet idag hann vi ta tag i vår nyinstiftade tradition att ge alla övriga på skolan dålig matsmältning genom att specialsminka mer eller mindre vidriga sår som en Halloween-förvarning och sedan gå för att äta som vanligt i matsalen. Här ser ni min lagom vidriga hand under tillverkning av ett köttsår.

Själv har jag ganska stabil mage för sådana här av de mer blodiga grejerna. Jag tycker sällan ens att sår är läskiga i verkligheten. Sådant som istället skrämmer mig, eller åtminstone sånt som får mig att rysa och känna obehag är sådant som existerar mitt emellan det vanliga och det helt abnormala.

Eller snarare, sånt som på en gång är vackert och vidrigt.

Det roliga är att det finns ett stort antal sådana sminkningar att prova själv för den som vill. Här är några av mina favoriter, och det kan hända att jag kanske firar nästa helg genom att prova någon av dem på mig själv. Tyvärr kräver en del av dem air brush - och det är lite väl avancerat att ge sig på på egen hand.

Här är några av årets favoriter:

Gör din egen skäggmössa

Helt plötsligt dök den upp på bild i min FB-logg: mössornas mössa. Med inbyggd halsduk. Eller ja, skägg.

Och jag drabbades av häftig lust att äga en. Eller åtminstone göra en. Kanske lider jag helt enkelt av skäggavund, eftersom penisavund ju är sjukt ute.

Så istället för att göra vuxna saker på förkvällen som att diska, skura toalett och fylla i EU-blanketter (suck) så bestämde jag mig för att prova. Och jorå, resultatet blev rätt kul. Det första försöket blev såhär:

Här illustrerat av världens minsta hipster. Notera att jag blev av med skäggmössan innan den hann trimmas och graderas, och att skägget just nu är en viktig del av ett krig som tydligen förs mellan dvärgar och fabulous swordfighter (äldste sonen har på sig en skönhetsdrottningstiara). Vill någon annan ha barn som leker dvärgar till Halloween så är garnåtgången en timme, och det tar ungefär en timme att göra.

1. Vik ett snöre i tre delar, knyt ihop i ändarna.

2. Vik garnet i långa längder, och lägg en längd på tvären över det översta snöret. Knyt ihop på mitten. Det blir mustaschen.

3. Lägg ut övriga längder omlott på de andra snörena.

4. Knyt en halsduksknut eller ryaknut och dra åt. Upprepa längs hela snörena tills skägget känns präktigt nog.

5. Knyt ihop snörena med varandra så skägget hänger ihop, lämna hål för munnen.

6. För barnabruk, trä i gummmiband i ändarna så skägget stannar på huvudet, eller sy fast i ösnakd mössa. Fläta och trimma skägget efter önskemål.

En snabbvariant, lagom till Halloween.

Och nu var det den där toaletten som skulle skuras.

Ingen rädd i mörkret här

Det är nu andra året som pojkarna är med i scouterna och alltså andra året de går på mörkerspårning en sen höstkväll. I år var också föräldrarna inbjudna att gå med. Det var riktigt skönt om än väldigt fuktigt (dyngsurt) i skogen ikväll.

Och sönerna, som förra året var lite tveksamma till det där med skogar på natten försvann nu iväg framför oss som två spårhundar. Så snabbt att jag nog inom mig tänkte att det allt hade varit bra om de varit en liten aning räddare.

Allt som syns av fem barn på väg genom skogen...

Ska bara...

Ja, det är väl lika bra då - att inleda detta inlägg med att ta tillbaka precis allt som jag skrev i det föregående. Det går helt enkelt inte att "bara göra ett enkelt litet projekt i en endaste del av huset som ingen för närvarande använder". Inredningsdominon inleds i samma sekund som man flyttar på den första pinalen, och sedan bara faller brickorna en efter en efter en...

Den här gången skulle vi "bara" flytta en kapphylla som suttit i den nu före detta klädkammaren till hallen. För att få lite mer hyllplats. Det verkade vara en enkel sak - ner med de gamla krokarna och spegeln och upp med den nya hyllan.

Ja, tills dess att vi insåg att mängden av jackor dolt en helt förstörd vägg i stort behov av spackel och färg. Och vips såg hallen ut så här:

Och alla jackor, ficklampor, paraplyer, cykelhjälmar och sådant man då har i en hall hamnade i vardagsrummet. Tack och lov var det ändå en begränsade yta det gällde. Bilden ovan är från tio i morse och klockan två så var allt klart.

Nu skulle jag ju gärna säga att skadan är begränsad för den här gången. Sista brickan i inredningsdominon fälld. Men nej. Precis samtidigt som jag skriver detta hör jag ljudet från en spackelspade som dras mot en vägg.

För maken upptäckte att nu ser ju den angränsande köksväggen alldeles för skruttig ut.

Jag fruktar att detta kommer att leda till en ommålning av hela köket... men vi ska väl ha något att göra i jul, också!

Drömmen om privata toabesök...

...och fredliga mornar. Ja, det är väl i princip vad som driver oss att faktiskt ta tag i ett sista renoveringsprojekt inuti huset innan jul. Vi gör om klädkammaren till toalett.

När vi byggde till huset 2004, så gjorde vid ett stort rum på ovanvåningen (det som vi nu delat i två och som bildat pojkarnas nya rum)

Och på nedervåningen ett mindre sovrum, ett stort badrum på 10kvm, en ganska ordentligt tilltagen hall och ett utrymme på 1,5 x 2m där vi förberedde med el och avlopp men sedan tyckte det var mer användbart som klädkammare. Man tror ju att små barn har små saker - men tvärtom går det åt ohyggligt mycket förvaringsutrymmen i början.

Nu är barnen stora, och tvärtemot vad vi trodde så har toasituationen inte lugnat ner sig fast de i rätt många år har kunnat hålla sig rumsrena och vänta på sin tur. Det verkar som om hela familjen ständigt behöver använda toan på samma gång, och dessutom har pojkarna börjat ha konstanta konflikter vid tandborstningen på kvällarna som innefattar en del mer eller mindre avsiktligt spottande av tandkrämsvatten på varandra. Vi har en nödgran ute på gården dit de som kan hänga ut saker för att kissa får gå och ställa sig när det är kris.

Så - dags för en till toa. Men den stora fördelen med att ha gott om bodar att ställa saker i är att alla saker som behövs redan finns hemma. Handfatet på översta bilden köpte vi för säkert 12 år sedan bara för att det var så snyggt och på extremrea, eftersom ingen då gillade rostfritt i badrum. Det enormt fina sjöstensklinkersarna köpte vi också på en totalutförsäljning för en spottstyver. Färg finns, lampor finns, hyllor och övrig inredning finns. Så det enda vi behöver är att köpa en toalettstol och kanske lite rör. Det kommer väl att gå på 2 500:- kanske, att få badrummet färdigt.

Och dessutom är renoveringen för en gångs skull i ett rum som inte används till någonting. Bara det känns väldigt skönt!

Bilder kommer när allt är klart, men räkna med att det går i bekväm takt den här gången. Nu när vi kan.

Typhoid Mary

Alla pratar om Ebola just nu. Mycket av det som sägs kommer förstås från ren skräck och panikreaktioner - till exempel är det många som ropar högt och mycket på att gränserna till vissa drabbade länder ska stängas. Det är förstås en helt verkningslös metod, enligt mig.

Det stora problemet med gränser är ju att de egentligen inte finns i verkligheten. De är streck på en karta. Det är inte så att man kommer till en viss plats ute i skogen och det där reser sig en 70 meter hög mur som något hämtat ur Game of Thrones (fast kartboksröd). Visst, man kan stänga gränsövergångar och flygplatser, men att ta till sådana åtgärder hjälper aldrig. Har aldrig någonsin hjälpt. Inte en enda gång genom världshistorien.

För det finns alltid en. En person som man missar, en person som inte anser att karantänreglerna gäller honom eller henne (oftast är det en hon, av någon konstig anledning). En Typhoid Mary, som helt osedd går från ett ställe till ett annat och bär smittan med sig. För 150 år sedan hade vi kolera här i trakterna. Grannstaden hade isolerat sig helt i väntan på att smittan skulle försvinna, men en piga gick från gården där hon tjänade hem för att hälsa på sina föräldrar. Hon färdades på kostigar över åkrarna, som vanligt. Ingen såg henne. Och med sig hem från föräldrarna bar hon kolerasmittan.

Så vad borde man göra? Ja, det finns ju sätt att bota kolera - den spanska sjuksköterska som drabbats av sjukdomen och som vårdas i Madrid är nu på bättringsvägen efter 10 dagars intensivvård. Men gissningsvis är den intensivvården så dyr att ett lands ekonomi skulle kapsejsa helt och hållet om ett massutbrott skedde. Och i ett utvecklingsland? Glöm det.

Ibland får jag känslan av att allt prat om att stänga gränserna kanske är mer av ett ekonomisk beslut än något annat. Ett land med överutnyttjade resurser har rent historiskt mått ganska bra efter en folkutrensning. Bittert, men otvivelaktigt,

Om det där vaccinet som läkemedelsföretagen hintar om kunde släppas snart så vore det bra. Samma konspirationsteoretiker i mig misstänker att det finns krafter som vill att det ska fördröjas ett tag till, Så paniken växer. Och priset kan höjas. Som under medeltiden, så folk pantsatte sina hus för att få en bit av Jesu svepduk eftersom den skyddade mot digerdöden.

Förhoppningsvis kommer vi åtminstone att betala för något lite mer verksamt den här gången.