fredag 26 december 2014

Om man ska sparka nedåt måste man veta var upp är

Förmodligen kommer det inte som en överraskning för någon att Sverige just nu lider av en ganska ordentlig identitetskris - men nu när jag kravlat mig upp ur paltkoman och börjat läsa nyheter igen såhär på annandagen så har jag funderat mycket över det.

Vi vet inte vilka vi är längre. Det är precis lika illa som under nationalromantiken, och frågan är om det inte beror på att vårt samhälle är i samma omställning nu som då. Jag vet att det inte är särskilt vackert att prata om, men let's face it. Ett samhälle som upplevs som lugnt och städat och politiskt korrekt är ofta ett samhälle som är väldigt, väldigt normativt. Där alla vet vem som är över dem, vem som är under dem och vem som är utanför och udda. Och nu har vi inte en jäkla aning.

Vi är världens mest sekulariserade land, där folk tycker det mer genant att erkänna att de tror på Gud än att berätta vad de tjänar. Och samtidigt så tycker en stor del av befolkningen att det är okej att utesluta människor från medborgarskap på grund av religion. Hur hänger det ihop?

Feminismen blir en allt starkare politisk faktor, men samtidigt säger en majoritet unga, lågutbildade kvinnor att de inte upplever att de blir felbehandlade/förtryckta på grund av sitt kön. Varför gör de inte det?

Det har alltid varit inne att följa efter de mest trendiga av människor och härma dem, men vad händer när de trendiga gjort till sin egen sak att absolut inte följa trender för det är otrendigt?

Om miljön, då - den som vi skulle rädda? Ja, de allra flesta som röstar på ett grönt parti finns i de grupper i samhället som konsumerar prylar med en så svindlande hastighet att de är sina egna största fiender. Det kan man förstås ignorera bara man källsorterar riktigt ordentligt.

En nygammal statusgrupp är ju dem som tränar. Men det är förstås bara status om man tränar något som egentligen förstör kroppen ganska ordentligt. Som maratonlopp eller sådan där mysig crossfit som får en att kräkas och krypa ihop i fosterställning efter ett pass. Det är status. Vanliga förslitningsskador från ett ensidigt fysiskt arbete är inte särskilt inne alls.

Så nej, vi kan inte längre ta till den gamla fina metoden att känna oss bättre och som en del av ett fungerande samhälle där vi slickar lite uppåt och sparkar lite nedåt. För vi är så förvirrade att vi inte ens kan hitta vårt egen bak med två händer och en ficklampa. Så vad finns kvar? Att sikta in sig på de tydligaste mål vi kan hitta. Som är så övertydliga symboler för något annorlunda att vi inte ens kan missa. Och oj, vad lättade vi blir när vi äntligen hittar dessa enkla mål.

För då blir allt begripligt. I en stund. Tills vi stöter på nästa obegriplighet.

4 kommentarer:

  1. Måste dela.Lysande inlägg.

    SvaraRadera
  2. Världen är komplex, då är det lättare att hålla sig till enkla lösningar. Tyvärr...

    SvaraRadera
  3. PRECIS förmodligen varför jag blir så förvirrad över varför alla andra verkar så j*a förvirrade och motsägelsefulla. Utan verkliga mål eller insikter, oförmögna att förvalta allt det man faktiskt fått..
    Och ja, de nationalromantiska åren var precis vad jag satt och funderade kring. Men du skrev det så mycket bättre än det jag överhuvudtaget fick ihop tankemässigt.. Kram

    SvaraRadera