Bara gå

Jag tror att alla har längtat efter det någon gång. Att bara vandra iväg från allting och vara alldeles själva, utan ansvar, utan att behöva prata med någon. Men så gör vi det inte i alla fall inte, för vi vet med oss någonstans att vi inte skulle klara ett dygn ensamma. Eller skulle vi?

Inför Oscarsgalan har jag tittat på filmen Wild, där Reese Witherspoon spelar Cheryl - en kvinna som har krånglat till sitt liv så illa på så många plan att hon till sist bara... går. Rakt ut i ingenstans. Hon ska följa Pacific Crest Trail, en vandringssträcka på 1000 miles. Det är dessutom en extremt öde sträcka, där det kan gå dagar och veckor innan man träffar en annan människa.

Jag måste säga att jag verkligen, verkligen gillar filmen! Och det trodde jag inte att jag skulle göra. Jag trodde det skulle bli någon sorts tramsig historia - mycket beroende på att filmen beskrivs som: "efter sin mammas död bestämmer sig Cheryl för att vandra PCT för att hitta sig själv" ungefär. Och den beskrivningen gör inte komplexiteten både hos originalkaraktären och hos filmen rättvisa.

Det är förstås inte en enskild händelse som utlöser en stor livskris, det är en hel väv av erfarenheter och dåliga beslut och bra beslut och fina händelser och usla människor eller toppenvänner och ibland bara sammanträffande eller öde eller otur eller tur. Man vet liksom inte var gränsen går eller när bristningsgränsen närmar sig. Man fattar bara när man rätt som det är har passerat den och plötsligt står där (metaforiskt) med en alldeles för stor ryggsäck på ryggen.

Åh, jag måste väl tillägga att det där med ryggsäcken var en lite väl övertydlig trope i filmen - till en början orkar Cheryl inte ens lyfta den från golvet, utan måste rulla den gigantiska packningen över sig som en sköldpadda för att sedan kravla upp från marken. Allt eftersom rensar hon ur och blir starkare och till sist baxar hon ryggsäcken (och det förflutna) upp över bergskedjor. Men eftersom detta faktiskt hände den verkliga kvinna filmen bygger på, så - jag köper det.

I alla fall kan jag med värme rekommendera filmen! Jag gillade den och ja, jag skulle mycket väl kunna göra som Cheryl någon gång. Bara gå och tänka. Och tänka och gå. Men än så länge så nöjer jag mig med en timme eller två i taget.