När allt hopp är förlorat

Sällan har en VAB varit så vältajmad! Just nu har jag två sjuka pojkar som hostar och nyser och är dåliga i magen och har nässelutslag - så visst är det sjukstuga ordentligt, och visst är de sura och griniga. Men å andra sidan så slapp jag kliva upp idag och åka sju mil till i bil i snöoväder efter att ha kört 40 mil i snöoväder under de sista två dagarna. Jag har varit på utbildning, nämligen.

Kursen jag gick handlade om hur man ska bemöta ungdomar med psykisk ohälsa, med specialfokus på krissamtal och suicidprevention. Det var en mycket bra kurs. Ofta lämnar man fortbildningar med jobbet med känslan av att man egentligen inte fått några nya insikter, men under de här dagarna har det inte bara varit små bjällror av insikt som plingat - utan snarare stora domkyrkoklockor av förståelse.

Det som jag verkligen gått och funderat över idag medan jag hällt upp juice och delat ut hostmedicin och medlat i gräl (och frostat av frysen) är nog insikten att jag har ett jobb där det är nödvändigt att så gott som i alla fall varannan vecka hålla någon form av krissamtal. Det slog mig extra hårt när vi satt i en grupp där frågan ställdes hur många som under höstterminen pratat med en elev eller student som varit suicidal. Alla räckte upp handen. Även jag. Och i den gruppen var alla lärare, inga kuratorer eller andra representanter för skolhälsovård. Det kanske inte är så konstigt i och för sig. Det är få undervisningscentra numera som har råd med en kurator på heltid, och de flesta människor har inte förmågan att planera in sina livskriser mellan 9 och 16 på måndagar, till exempel.

En av råden för att hantera de hjälpsökande skrämde mig på riktigt: "När allt hopp är förlorat, måste du vara den som kan erbjuda hopp." Det kändes som ett enormt ansvar att bära med sig. Jag försöker hålla fast vid det faktum att jag varit ganska bra på det hittills och att det kan funka i fortsättningen också.

Vad jag kommit fram till under allt funderande? Tja, att jag definitivt inte har tillräckligt bra betalt för att samtidigt vara lärare och kurator. Att jag definitivt måste skaffa mig bättre verktyg för att klara av allt det som läggs i knäet på mig med regelbunden basis - att ta hand om ångest kräver energi och det är väldigt lätt att den smittar av sig. Att jag får räkna med att problemet med ungdomars ohälsa kommer att öka och inte minska, och att jag måste bestämma mig för var mina egna gränser går när det gäller att ta hand om de här människorna.

Och ute snöar det igen.