Om jag blir känd så kommer de allt att lära sig mitt namn

Om en människa fått leva ett intressant och spännande och hyfsat liv fram till åttioårs-åldern, inte finns det då någon anledning att sörja då de dör? Sakna dem, visst - men jag ser ändå ett sådant förlopp som något gott och riktigt. Så som det ska vara. Istället kan man kanske fira att de existerade över huvud taget.

Så, idag firar jag det faktum att världen fått njuta en full livstid av en av de original cool girls: Anita Ekberg. Hon dog idag, efter en tids sjukdom.

Om jag skulle beskriva Ekberg med ett ord så är det "oförblommerad". Hon gömde sig inte. Aldrig någonsin. Bad inte om ursäkt för att hon var lång, blond, kurvig och sexig. När Howard Hughes bad henne byta namn eftersom han tyckte Ekberg var för svårt att uttala, så säger legenden att hon svarade: "Om jag blir känd så kommer de allt att lära sig mitt namn." Och de gjorde de. Eller när Fellini bad henne toka runt lite med en kattunge - vad gjorde hon? Draperade den på sitt huvud.

 

Jag har också riktigt mycket respekt för det faktum att Ekberg fortsatte vara precis den samma då hon var sjuttio som då hon var trettio. En blond partygirl med massor av smink och låtsasbränna. Att "åldras med grace" är för tråkmånsar. Inte för en Anita.

 

Så, när man väl står där med en rosa liten tröja i hand och funderar: är den här för ung för mig? Varför inte istället fråga: "Vad skulle Anita ha gjort?" Tagit på sig tröjan, draperat en katt på huvudet och dansat i en fontän med en italienare. Why not.