Skrapsår och choklad

Problemet med att vara en all in-personlighet är att man ibland gör en face plant rätt ner i en gräsmatta. Som ni ser på bilden nedan har jag nu ett cirka fem gånger två centimeter långt skrapsår på armbågen.

Och detta motsvaras av ett ännu större på låret som bara var för äckligt för att lägga ut. Vad jag gjort? Spelat brännboll på klassfest med yngste sonen tillsammans med övriga föräldrar och syskon. Och jag gjorde en mycket unladylike vurpa rätt ner i gräset. Smällar man får ta.

Resten av kvällen blir säkert mer läkande. Jag ska rulla femtio stycken specialchokladbollar - vi har snart cafepremiär. Det blir fint. Jag älskar att stå och lukta på kakao och vanilj och kaffe. Jag återupptäckte den saken i slutet av förra veckan, efter en riktigt deprimerande dag då jag bad om tips om en film som skulle få mig att må bra igen. Jag fick förslaget Chocolat (Hallström, 2000), en film jag inte sett på över tio år. Och ja, jag mådde riktigt bra efter bara en halvtimme.

Det är något med de där scenerna då huvudkaraktären Vienne står i sitt chocolaterie och rör samman sina hemliga blandningar som jag är så förtjust i. Och som tur är får jag själv chansen att göra samma sak hela sommaren lång. Det är ett bra plåster på såren.