Trygg i ovädret

Jag brukar skryta om att jag har god överlevnadsinstinkt. Men ibland verkar inte mina reaktioner stämma riktigt överens med verkligheten runt om mig. Till exempel älskar jag när det är ordentligt oväder ute. Regn som brakar ner, snö som faller så tätt att man knappt kan se mellan flingorna eller piskande vind så det går dammtromber ute på åkrarna. Speciellt gillar jag sommaroväder och allra mest åska på sommaren. (så idag har jag haft mycket att gilla)

Jag borde vara orolig när åskan går. Vi sitter i en träkåk omgiven av öppna fält och i bästa fall tar det brandkåren 20 minuter hit. Blixt och dunder borde vara ett bekymmer. Men det är det inte. I samma sekund som det första mullrandet kommer sträcker jag ut mig som en katt och bara slappnar av.

Kanske är det en barndomsgrej? Mina föräldrar, och särskilt pappa, var så bra på att tackla just den saken. Vi stod alltid tillsammans på altanen eller i ett öppet fönster och räknade "tvåtusenett, tvåtusentvå, tvåtusentre!" mellan blixt och knall så vi skulle veta hur nära ovädret var. Åska var hanterbart. Man drog ur kontakter, tände ljus och tog fram en filt. Och om det blev riktigt illa så kunde man sätta sig i bilen. Vi semestrade ofta i husvagn och det var ju det bästa av allt. För då var hela huset på hjul. Förmodligen är det också därför jag somnar så gott till ljudet av regn på tältduk - det är nog ljudet från droppar på förtältet jag kommer ihåg, blandat med ett pyyssssande ljud från fotogenlyktan vi hade där.

I efterhand är inte det heller så logiskt. I vuxen ålder har regn på tält vanligen betytt att man vaknat nästa morgon bakfull i en vattenpöl (festivaler, MC-träffar...) och det är inte tryggt och mysigt någonstans. Men ändå. Somnat gott kvällen innan har man ju.