Igår läste jag en debattartikel av Liberala Kvinnor (om ni vill göra detsamma finns länken här). I princip gick den ut på att vi förmodligen aldrig kommer att se några kvinnliga svenska nobelpristagare i till exempel fysik, kemi eller medicin, på grund av den som de skriver "monumentala osäkerheten inom forskarvärlden i Sverige".
Det är svårt, för att inte säga omöjligt att få en fast anställning som forskare, och därmed följer svårigheter som ingen eller löjligt låg föräldrapenning, svårt att få a-kassa och så vidare.
Innan jag går vidare i inlägget vill jag bara säga att jag håller helt med om två saker. 1) Det är fruktansvärt tufft att konkurrera om de få arbeten som finns inom den branschen och 2) Ett stort, stort antal av försäkringskassans regler är fortfarande riktade antingen till ett samhälle med en arbetssituation som inte finns längre eller aldrig har funnits.
Men.
Det kanske inte är enbart därför som så många kvinnor i Sverige hoppas av kampen om topplatserna i forskningssverige.
Det kanske också har att göra med att vi helt enkelt inte vill välja bort något för att nå hela vägen fram. Till den absoluta toppen. Vi vill ha allt. Men helst utan att ta några personliga risker.
Jag har själv varit där. För tio år sedan valde jag mellan att skaffa familj eller börja forska. För mig var valet lätt. Jag har alltid velat ha barn och stanna hemma med dem länge, och inom humanistiska ämnen så spelar det egentligen ingen som helst roll om du till exempel doktorerar som 30-åring eller 40-åring. Och Nobelpris? Ha - det har aldrig funnits på kartan. Så: ett lätt val för mig. (Sedan startade jag eget istället vilket är precis lika osäkert. Där ser man.)
Men om det hade varit annorlunda?
Jag känner ett stort antal kvinnor som faktiskt har valt bort familj för att de varit verkliga talanger inom idrott, stora talanger inom musik, mycket framgångsrika i sina företag eller hett eftertraktade skådespelare. Alternativt har de skaffat barn sent. Då karriären varit över eller i princip över.
Det kanske är ett val man måste göra ibland. Och ska få göra det utan att bli betraktad som en sämre eller icke-komplett människa.
Och till sist kommer vi till det som inte togs upp alls i artikeln - dessa kvinnor angav barnen som främsta skäl till att de inte kunde fortsätta som forskare - men de skaffade väl barn MED någon? Kanske till och med någon som hade ett fast arbete? Som kunde ta all föräldraledighet och VAB? Som är beredd att täcka upp ekonomiskt de osäkra perioderna?
Så till de blivande kvinnliga forskare som vill upp i eliten är mina råd ganska enkla och självklara: avstå från barn, vänta med barn, eller skaffa barn med någon som kan stanna hemma när du inte kan. Och slåss för din plats. Om det är vad du väljer. Om det är vad du verkligen vill.
Jag blev erbjuden en doktorandtjänst när jag var 25 år gammal. Jag hade inge reservationer mot att börja jobba där för det här med barn o sånt....för det hade jag väl inte riktigt tänkt på då. Men det var vä mer om Challe ville flytta då...men det tror jag att han hade gjort. Tuvär så blev jag sjuk i den vevan och fick tacka nej. Nämen jag hade nog räknat med Challe i den där barnbiten.....fast knäppt eftersom han ju var golfinstruktör och de jobbar ju som fan under ena halvåret. Nä. Och i efterhand så när jag väl fick barn så har jag ju över allt annat velat vara med henne...det är inte lätt att veta när man är 25.
SvaraRaderaJag håller med dig till viss del. För jag tycker nämligen det är sorgligt att det inte skall gå att kombinera, detta att få barn OCH samtidigt räknas med... Nej jag skall inte börja för då kan jag inte sluta, men den femenistiska ådran skriker el vad det nu kan vara.
SvaraRaderaDet mest feministiska tycker jag är att få en man som tar hand om barnet medan kvinnan kan forska likväl som en kvinna kan ta hand om barnet när mannen forskar. Men att tro att man ska kunna göra en elitsatsning inom vilket område som helst parat med huvudansvaret för en familj? Nej, det är inte realistiskt alls... Man kan få allt. Men en sak i taget.
SvaraRaderaBra! För jag håller med. Och då jag precis håller på att ta mig tillbaka från total utmattning för att jag under 20 år försökte ha ALLT så vet jag att det ÄR precis så. Man kan få allt. Men var sak har sin tid.
SvaraRaderaKram