Hela sanningen

Om jag hade stautsuppdaterat om eftermiddagen hade den förmodligen låtit så här: "Vinterpromenad med ungarna och sedan ut med kameran. Nu varm choklad med vaniljvisp."

...och hälften av dem som läst den hade tänkt "Wow, det låter fantastiskt". Ytterligare några hade förmodligen lagt till ett "kossa!" i hemlighet, eftersom det är den sortens statusuppdateringar som folk älskar att hata. Om folks "perfekta" liv.

Nu är aldrig sådär korta formuleringar sanningen. Jag var tvungen att släpa ut ungarna, som hellre ville spela Mincraft respektive Nintendo. När jag sedan skickade ut dem i förväg så hann de förstås kasta nog med snö på varandra på fem minuter för att bli skitosams. Efter att ha bytt mössa på den ene som blivit grundligen mulad av den andre, så kom vi till sist iväg på promenad på vår snötäckta lilla grusväg mellan gårdarna.

Om man med promenad menar att jag drar 45 kilo ungar i en pulka medan de skriker "Spring, mamma! Spriiiing!!" Efter en stund undrar jag varför det går så tungt, vänder mig om och upptäcker att den stora ungen hänger som ett släpankare efter pulkan med bara armar och huvud ombord och skrattar. Ha, ha. Efter en kilometer till blev jag av med mina vantar eftersom den lilla ungen hade fyllt sina med snö. Och då blev de för kalla.

Jaså. "Ja, men ta mina då (sa den omtänksamma modern) men tappa dem inte för de har mocka på utsidan."

Vi körde över mina vantar två gånger med pulkan. Och så sprang jag hela vägen hem för att få lite ljus kvar att fota i.

Ja, så nu är jag redo för lite varm choklad. Som jag tänker spetsa med något. I stil med Fraangelico eller Kaluha eller Bailyes (eller mörk rom). Om något år kommer jag att ha glömt allt jobbigt med den här promenaden och bara minnas de fina bitarna (se bara på bilderna nedan hur vackert det var!). Men jag tänkte att lite spetsad choklad kanske kan skynda på processen.