Men aldrig har väl den insikten hamrats hem starkare som då jag fick se foto efter foto från en av dessa enorma anläggningar som nu står tomma i väntan på försäljning. Just den här anläggningen ska byggas om till en helt annan funktion som kräver mycket anpassning, och det som verkligen skär i mig är helt enkelt att det inte finns något slitage. Byggnaden är nästan 40 år gammal, men till och med i källarkorridorerna är allt fortfarande så glänsande rent att jag lätt skulle kunna äta från golvet.
(från byggnaden ifråga, bild hämtad från svt.se)
Jag greps av en enorm längtan av att bara braka in där med ett filmteam och skynda mig att spela in någon sorts 1980-tals serie. För allt ser ut som nytt. Det är som att kliva in i en tidsmaskin.
För mig känns den sortens liv så främmande. Vi sliter ut våra saker med besked, och det är inte mycket vi äger som inte förr eller senare blir "upplevat" så till den milda grad att det har hål, eller blir kantstött och flagnat. Även om jag på sätt och vis förstår och beundrar ansatsen och noggrannheten, så känns det inte rätt för mig. Mitt mål är ju att sluta mitt liv med färre än 100 ägodelar, och de få jag har kvar ska gå att kasta eller ge bort utan särskilt många tankar. Jag vill inte bli den sortens gamla tant som sparat på sitt finaste porslin och aldrig lagt på den bästa duken för att hon hela tiden väntat på något extra fint tillfälle.
Jag vill hellre äta halvfabrikat på mina fintallrikar på en tisdag och ha balklänning på mig när jag dammsuger, Varför inte? Det är ju mina grejer?
Risken är väl att jag inte kommer till paradiset, förstås. Men för mig kanske paradiset mer är att dricka cola zero ur Orrefors-kristall?
Vi har kanske gått åt andra hållet. Vi har ingen finservis, bara billigt och udda från IKEA och en uppsättning andrasortering från Nittsjö. Våra glas är en samling av billigt IKEA och gratisglas från McDonalds... Jag tänker på en berättelse från min bästa kompis pappa. När han var ung bodde han inackorderad i en familj för att kunna gå i skola. Han insåg att frun i huset, som var djupt troende, rotade i hans lådor när han åkte hem på helgerna, så han skrev en lapp och lade överst i varje låda. "Gud ser dig!". Sen rotades inget mer...
SvaraRaderaÅh! Ha, ha! Det var en ypperlig metod.
RaderaVilken fantastisk miljö! Och vilket slöseri med resurser... Jag läser Frejas kommentar och känner att vi är någonstans mitt emellan er båda: vi har inga "familje arvegods" eller dyra grejer - vi sliter ut allt vi har. Jag köper mycket sällan sådant som inte har en funktion...
SvaraRaderaKram