Tyngdlös film

Igår var jag med vännen T och såg Gravity i 3D. Det slutade inte så bra. För T. Hon blev nämligen fruktansvärt, fruktansvärt åksjuk av filmen och höll på att spy åtminstone en gång i kvarten. Jag vet inte riktigt vad som hände där, jag har inte hört att någon annan fått en så extrem reaktion - men man vet ju aldrig hur sådant funkar. Ibland är man oerhört känslig för synintryck.

Jag kunde däremot opåverkad se på filmen och njuta av en sådan där rulle som man redan på förhand vet kommer att bli filmhistorisk.

Förutom att det är en oerhört vacker film så är den fullspäckad av en massa symbolik som filmvetare kommer att diskutera framöver. Men jag känner att jag inte kan göra så mycket av den biten här och nu i detta inlägga, eftersom det blir en stor, stor risk för spoilers då.

Vad jag skulle vilja säga, är att många kommer att känna sig bekanta med symboliken i att falla fritt i sitt eget liv. Att inte ha något fotfäste, att snurra utan att veta vad som är upp eller ner och utan att ha någon chans att orientera sig. I att vara ensam, trots att man ser hela världen bre ut sig framför en. Jag har sällan sett ett så tydligt porträtt av enorm sorg och isolering som Bullock presterar. Hon kommer att vara lågoddsare när award season börjar efter jul.

 Sedan skulle jag vilja se filmen igen för att greppa hela symboliken runt det här cirklar - cirklar som en livmoder, en tår, ett återfödande. Saltvatten förekommer också som en symbol för liv och bön och återfödelse vid flera ställen. Mycket intressant. Jag återkommer om detta.

Var filmen då sevärd? Oh, ja. Det var den. Men - med T:s mående i åtanke - ät ordentligt innan och se till att ni inte har huvudvärk eller nackspänningar när ni går dit...