Huggargubben
På köpcentrats enorma parkering stod rad efter rad med bilar,
alla med bakluckorna öppna. Tobias hade lyckats
lirka in familjens kombi på en ledig ruta längst bort vid återvinningsstationen
och manövrerade nu irriterat mellan klädställningar, kartonger och IKEA-kassar
mot ingången. Bakluckeloppisar var
enligt hans mening ett stort slöseri med tid där folk bytte ut sitt skit mot
någon annans skit. Men i samma ögonblick som den tanken for genom huvudet
tvärstannade han. Överst i en korg, med skärmmössan på sned satt en
Lumberjack-Jack med alla de vita tänderna grinande fram ur det svarta skägget.
”Vi hittade den ute i
stugan i en av bodarna. Är den inte skitful!?”
Kvinnan som satt med
de bruna benen dinglande från kanten på SUV:ens bagageutrymme var snygg. Nästan
på gränsen till vacker, faktiskt och Tobias ryckte en aning generat på axlarna
då han svarade.
”Jag hade en sån’
docka när jag var liten. Jag brukade ställa honom bland min systers Barbies med
yxan i högsta hugg.”
Kvinnan gömde munnen
bakom handen och skrattade på ett så tonårsfnittrigt sätt att han kom på sig
själv med att rodna.
”Bara för den skull
ska du få betala dyrt för honom! Jag hade också en retsam brorsa. Vad sägs om…
tjugo kronor!”
Tobias, som redan
sträckt ut handen för att ta dockan, nickade bara och halade fram en sedel ur
jeansen. Först efter att han svängt ut på landsvägen igen kom han ihåg att han
glömt gå in på apoteket.
”Det där måste vara
den fulaste docka jag någonsin sett!” utbrast Jennifer och grimaserade. ”Titta
på de där tänderna… Fy! Vilket barn skulle kunna sova i närheten av något
sådant?”
”Jag gjorde det.”
Tobias tog
Lumberjack-Jack ifrån sin sambo och placerade dockan på skänken i
vardagsrummet. Det gick inte att komma ifrån att den grovhuggna figuren var en
aning gräll. Dockan skulle föreställa en gammaldags skogshuggare, med vilt,
svart hår och ett buskigt skägg. Han var klädd i en flanellskjorta i sprakande
rött och grönt och på den ena axeln vilade en groteskt överdimensionerad yxa.
Då Tobias fått leksaken som liten grabb var det förstås yxan han tyckt varit
häftigast. Den var nästan som en riktig, med huvud i metall och en hyfsat skarp
egg.
”Ja, då får du och
dockan ha en riktigt trevlig kväll då. Jag åker om en kvart.”
”Sover du över hos
Kattis, då? Jag vill inte att du kör om ni dricker vin till maten”, bad Tobias
och gav henne en puss på kinden.
”Det gör jag ju alltid”,
protesterade Jennifer och himlade med ögonen. ”Vi ses i morgon. Sakna mig!”
”Det gör jag ju alltid”,
härmade Tobias och höll upp dörren.
Tio minuter in i
första halvlek ringde det på dörren. Tobias ignorerade signalen. Om
grannungarna nu ville sälja något för något idrottslag igen så fick de komma
tillbaka senare. Så ringde dörrklockan igen, mitt i en frispark. Och igen.
Tobias slet sig från teven med ett frustrerat stön och klampade ut i hallen.
Han slet upp ytterdörren och drog efter andan för att förstöra grannsämjan för
alltid. Men på trappan stod inte någon tonåring i lagtröja. Utan en liten
gumma.
”Ja, jag har kommit
för att hämta tillbaks han” sade hon strävt.
”Ursäkta?”
Tobias stirrade ner på
den gamla kvinnan. Ansiktet var så rynkigt att det knappt gick att urskilja de
enskilda ansiktsdragen. Fårorna löpte kors och tvärs över den gulaktiga huden
på kinderna. Under en glesvirkad, vinröd mössa stack tussar av ulligt, vitt hår
fram. Gummans blick vindade och for och huvudet nickade ständigt och omedvetet
på den fågelsmala halsen. Tobias tittade sig om på villagatan, men såg inte
skymten av någon annan människa eller av någon främmande bil.
”Söker du någon
speciell?” frågade han med aningen höjd röst.
”Ja, han huggargubben.
Jo. Han ska ju hem nu.”
Kanske hade tanten
rymt någonstans ifrån, resonerade Tobias. Det läste man ju om i tidningen hela
tiden.
”Var är hemma, då?”
frågade han därför tålmodigt.
”Där borta. Men han
måste med hem nu, gubben.”
”Ja, fast här finns
ingen annan gubbe än jag. Kan jag ringa efter någon? En taxi eller någon som
kan hämta dig?”
Gumman blev nu upprörd
på allvar. Hon hytte med en förtorkad näve och drog retligt i sin långa, bruna
kofta.
”Jo, jo, han finns ju
här i huset, det vet jag ju. Och han ska med hem nu. Bums! Ho’hade int’ lov att
ta’an!”
Mot slutet av meningen
gick det knappt att förstå vad kvinnan sade och Tobias skakade hjälplöst på
huvudet.
”Jag måste gå tillbaka
till matchen nu. Är det säkert att jag inte kan ringa någon?”
Gumman bet ihop
käkarna och blev plötsligt tyst. Efter att ha stirrat vildsint på honom i ett
par sekunder vände hon på klacken och stultade med oväntad fart nerför trädgårdsgången
och vidare nerför gatan. Han skakade på
huvudet och stängde dörren. Under den följande minuten funderade han på att
ringa polisen och se om någon saknade en senil gumma, men så fick Sverige
straff. Och han tänkte inte på gumman och hennes huggargubbe igen. Inte förrän
senare samma natt.
Fortsättning följer i morgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar