Idag var min son sur på mig, eftersom jag hindrade honom från att gå till skolan med feber och halsont. Han skulle nämligen på en teater med klassen. Med mumintroll. Dagen före gick en annan skolteater i stan, med just titeln Mamma och Pappa är krokodiler, eller något sådant.
Först trodde vi då vi läste på nätet att det var den sonen skulle se - men vi läste fel på datum. Jag sitter nu i efterhand och undrar om min son förstått någonting av krokodilteaterns egentligen mening. Det handlar om ett barn som har "krokodiler" till föräldrar. De vill inte göra annat än att äta och bada sig hela dagarna. Barnet skäms och vill inte ta hem kompisar. Men vem finns att prata med?
För mig är det tydligt att pjäsen är metaforisk och handlar om föräldrar med någon sorts social sjukdom, som alkoholism eller annat missbruk. Men min son, som ju är hyfsat intelligent i vanliga fall hade inga som helst referensramar för att tolka detta då vi läste om handlingen. Han trodde ju att föräldrarna var krokodiler på riktigt. Det värsta problem min son har på hemmaplan är väl när vi tvingar honom att plocka upp legot i sitt rum eller då han blir osams med sin bror. Han är trygg.
Så för honom är en krokodil en krokodil.
Ibland tycker jag att det blir lite väl mycket "blommor och bin" över diskussionen om föräldrar som man skäms över. Barnen som har det bra kommer inte att kunna förstå så mycket som de behöver, och barnen med problemföräldrar kommer att tycka det hela är till-gullat och aningens lögnaktigt.
Men vad gör man då?
Kanske berättar man lugnt och sansat och verkligt, men på en nivå som barnet kan greppa. Utan att förvandla de inblandade till djur, plantliv eller insekter?
Ja, jag är inte säker. Men jag fortsätter med policyn mjuk men ärlig för mina barn i alla fall.
*ler* Kan inte annat än le Åsa. För du har så rätt. Väldigt mycket rätt. Att vara rak är rätt. För om man omskriver och liksom bäddar in, blir det ännu tydligare för de drabbade barnet att det som händer är "fel", "sunkigt" och de skuldbelägger ofta sig själv. Min B och L reagerar inte på min pappa när han är onykter. De säger bara att morfar är onykter. Men i deras värld är det inte laddat. Det är ett faktum. Som har föga med dem att göra. Och de förstår att jag reagerar starkare, men det är som B så klokt säger "för att du har en annan historia med morfar än vad vi har". Klok 12åring, inte sant?
SvaraRaderaPresenterar man sanningen för barn på en nivå som de förstår, är sanningen alltid bättre. Än att luddigt påstå att någons föräldrar är krokodiler..
Kram
Jag håller oxå på linjen mjuk men ärlig. Jag har alltid svarat på mina barns frågor, men försökt hålla det på en nivå som de förstår. Nu när de är 12 och 14 förstår de mycket, men jag skulle tro att de var extremt välupplysta barn när de gick på dagis. De visste allt om hur barn kom till och att vissa barn kunde ha två mammor och andra två pappor. Skönt tyckte jag och ännu skönare när dottern tidigt fick mens och jag inte var hemma, men storebror helt naturligt hjälpte henne med att köpa bindor! Däremot har de aldrig frågat om missbrukande föräldrar, men olika sorts beroende har vi pratat om.
SvaraRaderaNär Vassäran var liten hittede hon mammas och pappas gamla överkast i källaren, bruna luddiga saker, och trodde sen på allvar att de var björnar (!).
SvaraRaderaJa, naturligtvis har du rätt. Jag minns den där typen av teatrar eller försök att prata om t ex alkoholism och jag tyckte som sagt att det var urlöjligt och hemskt på samma gång. BAH!