Spökhistoria 1, sista delen

Upplösningen. I del 4.

Gui, del 4

Han backade långsamt ut genom dörren utan att våga ta blicken från det stirrande ansiktet därinne. Vad var det egentligen han såg därinne? Mötte han blicken hos en ond ande? Johan vände tvärt och gjorde något han inte behövt göra på säkert fyrtio år. Han lade benen på ryggen och sprang så fort han kunde bort från det som skrämde honom.

Med andan i halsen sprang han in genom dörrarna på firman, tog trappan i tre stora språng och fortsatte in på sitt kontor. Sedan vägde han på en fot i taget medan datorn startade upp. Knackade med musen i bordet medan kontraktsfilen öppnades. När han väl hittat namn och fullständigt födelsedatum på den gamle kinesen med huset använde han sig av det onlineföretag som de brukade anlita för kredit- och personupplysningar. Medan han väntade på svar gick han fram och tillbaka, fram och tillbaka på mattan. Patrick gick förbi i korridoren.

-         Hej, kunde Fille vara till någon hjälp? undrade han i förbifarten.

-         Ja, ja, fint. Visst. Eller jag menar, jag sov bra i natt.

-         Ja, du verkar…taggad.

Patrick gick vidare, och det plingade till i mailkorgen. Svaret visade svart på vitt att Cheung Bai, född 1938, hade avlidit i sitt hem för två veckor sedan. Dödsboägare var An Hua Ekdahl, född 1990. Ett barnbarn? Men om kinagubben var den som var död, hur kunde Ann – An - på caféet vara spöket? Anden? Johan satt som fastfrusen med korslagda armar i kontorsstolen. Till sist plockade han upp telefonen.

-         Finns det någon sägen från Kina som handlar om hur man tar död på ett spöke? frågade han kort så snart Fille svarade i andra änden.

-         Johan? Hej. Du kan fortfarande inte sova, hör jag. Jo, det finns berättelser om hur man till exempel strypt spöken med sådan där röd, hartsig tråd som du har i spökfångaren. Det är förstås ett sätt att…

Johan tryckte bort samtalet och vred stolen så han kunde se ut genom fönstret. När det väl blivit mörkt skulle han vara beredd.

Han lade sig inte i sängen, utan halvlåg i den stora fåtöljen i vardagsrummet. Tråden han lindat upp från spökfångaren hade blivit nästan en meter lång. Han hade gjort en snara i ena änden och dragit den över vänsterhanden. Resten av tråden hade han lindat runt den högra näven. Nu satt han där, som någon torped ur en gangsterfilm och väntade med sin strypsnara. Väntade på att somna.

Det tog sin tid. Och när det väl hände, märkte han inte ens att han gled över i sömnen. Plötsligt var han bara inte ensam i rummet. An satt hopkurad vid dörren, hukad som ett djur med det mörka håret hängande fram över ansiktet. Han förstod att hon samlade sig för att attackera och lutade sig provocerande framåt.

-         Kom då. Kom och ta mig bara. Den här gången är jag beredd på dig, din lilla kossa!

Hon attackerade. Med knyckiga, omänskliga rörelser sprang hon över golvet. Naglarna klöste i mattan som de klöst honom under tidigare nätter. Och sedan var hon över honom. Hennes hud var iskall, kroppen hård och oeftergivlig som sten. Det överraskade Johan så mycket att han med nöd och näppe hann få upp armarna. Alla hans styrka gick åt för att tvinga snaran runt hennes hals, och han drog… och drog hårdare. Till slut skar tråden så djupt att den korsades på mitten. Och spöket som varit An försvann i tomma intet som en såpbubbla som sprack.

Johan släppte tråden på golvet och gick raka vägen till sängen. Han hade vunnit. Det var över.

Han sov i drygt ett dygn, och vaknade bara för att gå på toaletten och dricka vatten. När han till sist kände sig utsövd och sträckte sig efter mobilen insåg han att det var torsdag. Displayen visade 37 missade samtal och lika många olästa mail. Han hade inte hört en enda ringning. Vad han också noterade var att han var hungrig. Utsvulten, rent av. När hade han ätit sist? Efter en snabbdusch tog han bilen bort till Cup o’ Jo, övertygade om att det skulle vara ägaren Jonna och inte An som stod bakom disken. Så var det också.

Jonna stod bakom disken, alldeles vit i ansiktet. Caféet var tomt på folk, och hon ryckte till då Johan öppnade dörren.

-         Åh! Förlåt, jag är alldeles i upplösningstillstånd. De har hittat Ann död!

Johan gjorde sitt bästa för att verka överraskad.

-         Verkligen? Hur gick det till?

-         Hon hade hängt sig hemma i sin lägenhet. Jag vet ju att hon var jättetight med sin morfar, han som dog, men jag trodde aldrig… och vet du vad det värsta var?

Jonna sänkte rösten dramatiskt.

-         Nej?

-         Polisen har frågat en hel massa konstiga saker. De sade att kroppen såg ut som om den varit död i två veckor istället för i två dagar… Gud vad äckligt, hon kanske hade någon sjukdom…

Eller också kanske du har jobbat ihop med ett spöke i två veckor, tänkte Johan för sig själv. Men han sade inget, utan bara klappade Jonna tröstande på axeln och gick. Han kunde ta sig en macka på jobbet istället.

Det stod en bil han inte kände igen parkerad på hans parkeringsplats. Två män i vindjackor stod lutade mot den. Irriterad drog Johan åt parkeringsbromsen och hoppade ur sin egen bil.

-         Hörrni, det där råkar vara min parkeringsplats…

-         Johan Strandberg?

-         Ja?

-         Vi kommer från kriminalpolisen. Vi skulle vilja prata lite med dig.

Patrick såg på från fönstret på andra våningen. Polisen hade just avslutat sitt samtal med honom. Till en början hade han inte velat tro det var sant. Deras VD? Under misstanke för mord på någon tjej han kände? Men om han tänkte närmare efter… det irrationella beteendet, paranoian. De där rivsåren.

Världen var upp och ner. Inte undra på att han själv börjat sova så dåligt på nätterna.