Smaugs ödemark

Hur var då filmen - och bioupplevelsen - The Hobbit, the desolation of Smaug? Jotack. Får jag först bara göra en liten avstickare och fundera lite över varför folk verkar ha slutat duscha? Är det helt ute/miljöovänligt/inte coolt längre att vara ren? Eftersom småstadens bio för en gångs skull var fullpackad med folk satt jag och vännen T. flankerade på båda sidor av unga, rätt nördiga personer i 20-årsåldern. Och de luktade inte hallon, direkt. Jag är ledsen att behöva vara så grym, men kombinationen av cola/kaffe, cigaretter och allmänt stillasittande ger inte en vidare frisk doftkombination. Jag var rätt tacksam då mannen närmast mig blev så fascinerad av filmen att han lutade sig framåt och därmed slutade andas bredvid mitt ansikte. För isch. Borsta. Tänderna. Någon. Jävla. Gång. Och drick vatten.

Jag inser att dem av oss som var ute i (varning för geriatriskt uttryck) svängen cirka 1995-2005 överdrev åt andra hållet istället, genom att duscha tre gånger om dagen, ta bort allt kroppshår med viss hysteri och gurgla munvatten tills dess frätskador nästan uppstod i munnen - det var inte bra det heller. Men en gyllene medelväg, kanske?

Okej, nu till filmen.

 

Först, en liten nördig grej för alla som inte upptäckt den redan - den första person man ser i filmen är Peter Jackson, regissören. Han går förbi alldeles utanför The Prancing Pony och äter en morot. Så, nu kan ni vara skitjobbiga med alla era vänner med den lilla detaljen. Men det är ju kul på sätt och vis när regissörer följer i Hitchcocks fotspår. 

Nummer två - extrema Tolkienfans/purister kommer nog inte att gilla den här filmen. Det är fruktansvärt mycket som över huvud taget inte finns med eller ens nämns i boken. Men om man kan bortse från det så är det fortfarande en mycket underhållande film, man behöver inte ha tråkigt.

Nummer tre - 3D-upplevelsen fungerar förmodligen bara fullt ut i en I-max. Det är flera scener där det helt enkelt är för många synintryck. Jag tror inte man hinner uppfatta allt på en vanlig biograf och därför blir det riktigt jobbigt efter ett tag (till exempel i tunn-scenen) att försöka sortera upp vad man ser. Det känns lite som om man har lagg i hjärnan.

Nummer fyra - Beorn är med i två minuter i Persbrandts skepnad och man ser inte att det är han på grund av kontaktlinser och päls.

Nummer fem - Det förekommer förstås en spirande kärlekshistoria mellan en dvärg och en alv, vilket förmodligen ska vara någon sorts nick till folk från olika raser eller samhällsklasser men som jag mest misstänker kommer att bli material för en hel del porr-spoofs. 

Nummer sex - Draken var lite häftig.