Karmatåget

Under den här veckan tror jag inte att jag haft ett enda samtal med någon utanför den närmaste familjen som inte varit av stor existentiell vikt för den jag pratat med. Det tar på krafterna. För helst av allt vill man uppföra sig som en hyfsad mänsklig varelse så personen man pratar med mår bättre efter samtalet än innan.

Nu sitter jag på terrassen, väntar på grillen och tittar ut över trädgården. Ungarna badar i poolen och jag hör maken prata med sin mamma lite längre bort vid trädgårdsboden. Livet är fint. Och jag känner mig som om jag blivit överkörd av karmatåget.

Jag har helt enkelt svårt att avgöra om jag slutar på plus eller minus den här veckan. I vissa fall vet jag att jag uppfört mig som jag borde. I onsdags kväll råkade en vän ut för en obehaglig och farlig situation och ringde mig, och jag åkte till henne genast utan att överväga ens för en sekund om jag själv kunde råka illa ut. Så det var ju bra.

Men å andra sidan tvärfegade jag ur dagen efter på en jätteenkel sak som att jag inte ville sitta tillsammans med en klass och se en viss film. Jag hade blivit ombedd att välja ut en bra, svensk film och från början hade jag tänkt visa Bo Widerbergs film Lust och fägring stor. För jag tycker den är så, så bra. Tomas von Brömssen är lysande, till exempel. Men jag fixade inte att sitta i ett mörkt klassrum med en hög unga män och se på när den 40-åriga lärarinnan förför sin elev. Jag vek mig som ett korthus och visade Faro från 2013 istället.

Och så har dagarna fortsatt. Förhoppningsvis kommer helgen att bli lite mer svart-vit och mindre i gråskala, så jag får en lite klarare bild av mig själv som antingen rakryggad eller ryggradslös till på måndag. Innan dess så ska det förstås in en hel del annat - som en författarmiddag, en födelsedag, en mors dag och ett EU.val, till exempel. Känns inte som någon större fara, med tanke på att från och med i morgon tror jag vi kan äta frukost utomhus också.

Sådant gör karmaförvirring lättare.