Ge igen på varenda jävel

Idag hade vi bjudit in till politisk debatt på skolan där jag arbetar. Representanter för alla sittande riksdagspartier var inbjudna och alla utom MUF dök upp. De ansågs sig för sent inbjudna (givetvis blev de inbjudna samtidigt med alla andra...) men jag misstänker att den verkliga orsaken var att de helt enkelt tyckte det var ett slöseri med tid eftersom de inte förväntade sig kunna skrapa åt sig särskilt många röster på en folkhögskola... förmodligen hade de rätt.

Med det blev en riktigt, riktigt bra debatt. Alla representanter var förberedda och hyfsat vana och högg friskt mot varandra. Filmklassernas uppgift var förstås att filma det hela, så medan det skedde hade jag gått om tid att både via display och live iaktta debattörerna. En av representanterna från ett alliansparti stack ut litegrann från de andra, just för att hon framstod som så arg. För det mesta är jag övertygad om att ilskan var en spelad patos, men då och då så sprack fasaden på allvar och ett sannskyldigt raseri bara läckte ut. Detta skedde då den här kvinnan pratade om oförrätter som inträffat i hennes eget liv och hur hon ansåg att det påverkat hennes framtid.

Det slog mig då att det nog finns väldigt många som väljer någon form av karriär inom politiken eller tar politiska uppdrag, inte för att de vill framföra ett viss partis åsikter. Utan för att de vill ha en plattform att ge igen eller få upprättelse för sådant som de själva varit med om. Som väljer ett parti som har en åsikt som svarar mot deras behov av någon sorts personlig hämnd. Har man känt sig diskriminerad eller objektifierad så väljer man förmodligen FI, har man någon gång fastnat i en byråkratisk trampkvarn väljer man förmodligen ett liberalt parti.

Frågan är väl då om detta är fel eller inte. Att välja parti inte utifrån tanken att det är det parti som bäst kan bygga ett bra samhälle, utan utifrån det som är bäst lämpat att rätta till de oförrätter som begåtts mot ens egen person. Är båda anledningarna valida? Eller utesluter de ens varandra?

Jag har inget riktigt svar på frågan, men en sak är säker, och det är att de är debatterna på lägre nivåer som är roliga. Partiledarna kan stå där med sina mediatränade svar och intetsägande kroppsspråk i timmar utan att bli lika intressanta. Det är när människorna läcker igenom politikerna som valet blir levande.