Samtal vid ett matbord

Det har skrivits och pratats 10 000-tals ord om vikten av att äta tillsammans som en familj och inte hänga framför en dator eller TV. I princip håller jag med om allt som skrivs samtidigt som jag också tycker det är fantastiskt skönt att få hänga framför datorn och titta på någon sitcom och äta alldeles själv och ostörd.

I alla fall får man väldigt mycket information om pojkarnas liv vid matbordet. En del nyttig, en del som man inte alls vill ha och ibland är de två sakerna samma sak.

Igår kläcker först äldste sonen ur sig något i stil med att de pratat om valet på rasten och att han om han skulle rösta "Skulle rösta på han Fredrik, för han är ju ett säkert kort och har styrt Sverige i åtta år så han vet ju hur man gör..." Där någonstans fick jag ju då börja hålla i mig i bordet och påminna mig själv om att de orden förmodligen varit i någon stor och cool killes mun innan de hamnade i min sons... och han sade ju i alla fall inte att det var SD han gillade.

Sedan öppnade yngste sonen munnen och sa att för ett par tusen år sedan så hade ormen ben. Det var bara det att ormen var så elak och lurade folk att äta frukt de inte fick äta, så sedan dess har ormar inte haft några ben! Ja, då blev det ju lite svårt igen att inte ställa sig upp och hålla ett jämförande tal angående kreationism och evolutionism. Jag nöjde mig med att (egentligen inte så pedagogiskt säga) "Fast du vet väl att det där är en saga, va? Som alla religioner..." så där styrde jag ju barnet till ett val som mer är mitt och inte hans. Men hur mycket ska man behöva lyssna till?

Så kom då båda sönerna på att de hade en lapp i kontaktboken. Och eftersom middagen var som den var vid det laget borde jag ha anat att det inte skulle vara något bra på den lappen heller... och mycket riktigt! Det går löss i klassen.

Men som sagt, information fick jag.