Halloweenskräck, del 2

(fortsättning från igår)

Ljudet hade hållit på en god stund innan han vaknade på allvar. Det var Tobias säker på, eftersom han slet sig upp i en dröm där han satt under ett träd med en hackspett som pick-pick-pickade på stammen utan uppehåll. Men trots att han öppnat ögonen och stirrade upp i det halvmörka sovrumstaket så ville inte det hackande ljudet försvinna. Det fortsatte. Så försvann det ett ögonblick. Och så fortsatte det igen. Ibland var det tyst så länge att han låg och ansträngde öronen för att höra det. Och sedan, just som han gled ner i sömnen igen så började det om. Hack, hack, hack. Pick, pick, pick.

Till sist kastade Tobias av sig täcket och gick ett varv runt huset. Han hittade inga droppande kranar eller smällande fönster, inga grenar som slog mot rutorna. Och utomhus visade den ljusa sommarnatten att trädgården var absolut stilla. Inte en antydan till vind. Det fanns inget annat att göra än att gå tillbaka till sängen. Han hann inte mer än lägga huvudet på kudden så började ljudet om igen.

Nästa dag gick han runt som i dimma. Då Jennifer kom hem anmärkte hon att han inte såg ut att ha sovit alls, och förutom en timme i hängmattan så stämde det. När det äntligen var dags att lägga sig somnade han innan han ens hunnit dra täcket över sig. Strax efter midnatt var ljudet tillbaka. Oregelbundet och omöjligt att lokalisera, men det var där. Den här gången klev Tobias ur sängen direkt, gick samma runda runt huset som förra natten – men inte heller nu hittade han något som kunde åstadkomma det hackande ljudet. Till sist väckte han Jennifer.

”Hör du det där ljudet?”

”Vilket ljud?” frågade hon surmulet och gäspande. ”Jag hör inget.”

”Det där! Det där hackande ljudet. Hör du det inte?”

Till sist fick han henne att sätta sig upp och lyssna på allvar, men hon ruskade bara på huvudet.

”Jag hör inget.”

”Men vad fan är det då… jag tror jag blir knäpp.”

Jennifer vände på kudden och lade kinden mot den svala sidan.

”Det är väl din huggargubbe som håller på och jävlas med dig. Du vet ju hur sådana där onda dockor funkar.”

Tobias vände sig surt om och stirrade in i väggen. Ljudet var fortfarande kvar.

Dagen efter tillbringade han tre timmar med att gå igenom allt som över huvud taget kunde röra sig i huset. Han öppnade och stängde skåpluckor, rörde på persiennsnören och vickade på blomkrukor. Han kontrollerade termostater och provkörde alla ikopplade elektriska apparater. Inget han kunde lägga händerna på åstadkom ljudet han hört. Till sist ryckte han på axlarna och gav upp. Vad det än var så fick det väl hålla på och hacka bäst det ville. När han passerade skänken kastade han en blick på Lumberjack-Jack och blev plötsligt utled på dockans dumma grin. Han boxade till dockans skäggiga haka, och den föll ner på skänken med ett tydligt och torrt hackande ljud.

”Var inte dum nu,” viskade Tobias till sig själv. ”Det är inte som om du köpt Chucky på loppis.”

På natten kom ljudet tillbaka igen. De följde samma rutiner som sist, Tobias väckte Jennifer som sade att hon inte kunde höra ljudet alls, och den här gången sade hon det på ett mycket grinigare sätt än tidigare. Och återigen tog Tobias en runda runt huset som inte resulterade i att han hittade källan till ljudet. Desperat lät Tobias minnena från dussintals skräckfilmer ta över, och ställde sig i vardagsrummet mitt framför skänken. Han stirrade på skogshuggardockan och spände öronen. Dockan rörde sig inte. Och ljudet var borta. Tobias stod där i fem minuter. Och sedan i tio. Ljudet kom inte tillbaka. Efter femton minuter skakade han på sig och gick tillbaka till sovrummet, glad att inte Jennifer vaknat och kommit på honom. I samma sekund som han lade huvudet på kudden började ljudet om igen.