En julnovell

Jag tar tillfället att bjuda på en julberättelse och tar sedan blogguppehåll till annandagen. Vi ses då!


Den 23:e december klockan 20.22 på kvällen stannade tåget till Skövde för tredje gången och stod stilla någonstans mitt i på Närkeslätten. De båda unga männen som satt ensamma i kupén drog en samfällig suck.
- Ser du något åt ditt håll? frågade den ene.
- Nä. Helt svart. Vi ser inte ut att vara i närheten av någonting, svarade den andre och kastade en blick på mobilen för säkert tionde gången på en kvart.
De kunde ha varit bröder, de två männen. De hade båda öppna, vänliga ansikten och ljusbrunt hår. Den ene hade skägg, den andre hade sitt långa hår sammandraget i en tofs i nacken. Båda sträckte ut sina långa, jeansklädda ben snett över kupéns golv för att få plats.
- Har du en tid att passa?
- Inte en tid direkt...
Mannen med skägget tystnade och ryckte sedan på ena axeln, som om han egentligen bara väntat på chansen att få avslöja vart han var på väg.
- Jag ska be min flickvän att gifta sig med mig ikväll. Precis klockan 12 inatt, så vi kan förlova oss på julafton.
Den andre mannen satte sig rakt upp i sätet.
- Det var som fa... Jag med!
-Vadå du?
- Jag med! Jag ska också fria till min tjej ikväll! Helt otroligt... Du, Gustav heter jag.
Han sträckte fram handen tvärs över det lilla bordet med ett brett leende, och den andre mannen skakade den villigt.
- Linus. Vad är oddsen för det egentligen? Att vi båda är på väg för att fria till någon. Man borde ta en trisslott på stationen eller nåt...
De skrattade fortfarande när tåget startade igen med ett ryck och långsamt rullade vidare.
- Tack och jävla lov, utbrast Linus. Har ni varit ihop länge?
- Nej, inte länge alls. Hon började på högskolan hemma i Skövde i januari och vi träffades ganska direkt efter det.
-Nä? Min tjej går också där. Vi har bara varit ihop sedan i mars, men när man vet så vet man...
Linus såg eftertänksamt ner på sina händer medan han fortsatte.
- Andra tjejer i vår ålder verkar så barnsliga, de bara leker. Men min tjej är inte så. Det kanske beror på hennes bakgrund, hennes familj flydde till Sverige när hon bara var fem år. Om man varit med om krig när man är så liten...jag tror det förändrar en.
På andra sidan kupén hade Gustav tystnat och satt nu tillbakalutad mot sätet. Hans ögon såg plötsligt mörkare ut, ansiktet blekare. Han log inte längre.
- Min tjej kom till Sverige när hon var fem, sa han med utstuderat neutral röst.
Tystnaden lägrade sig över dem. På avstånd hördes dämpade röster från restaurangvagnen och det jämna dunkandet då tågets hjul for över rälsen. De båda männen mätte varandra med blicken. Till sist frågade Gustav:
- Vad läser din tjej på högskolan?
-Vad läser din? kontrade Linus snabbt.
Det blev återigen tyst, tills Linus drog ett djupt andetag.
- Vi säger det på tre - ett, två, tre!
-Socialpsykologi.
-Socialpsykologi.
De betraktade varandra misstroget i en sekund, innan de båda drog sig undan i varsitt säte, med blickar som pilade från varandra, till de mörka rutorna, till det smutsiga golvet och sedan tillbaka till den andre mannen, medan den mest horribla av misstankar började formas i deras huvuden. I över en timme till satt de som fastfrusna i sitt eget elände, oförmögna att resa sig eller ens formulera en vettig fråga. Till sist ropade konduktören ut deras station, Skövde, i högtalarna. Gustav reste sig långsamt, som en gammal man. Linus harklade sig just som han var på väg ut genom dörren.
- Jag klarar inte det här. Jag måste fan veta. På tre, säg din tjejs namn så säger jag min tjejs.
- Okej.
De båda männen vände sig mot varandra, som revolvermän på varsin sida av en dammig vilda västern-gata, med benen brett isär och hakorna aggressivt framskjutna, beredda på smärtan. De räknade ner tillsammans:
- Ett...två...tre!
- Yelena!
- Amira!
Tåget bromsade in vid stationen och stannade helt med ett gnisslande från bromsarna. Folk trängdes i korridoren, brottade ner sina väskor på perrongen och ropade hälsningar till mötande vänner. De båda männen i kupén stod som fastfrusna och stirrade på varandra, lamslagna av genans och lättnad på en gång. Till sist var det konduktören som skakade liv i dem:
- Skulle ni inte av här?
Då de till sist stod på perrongen hade snön börjat falla. Gustav vände sitt ansikte upp och blundade då de stora, mjuka flingorna landade på hans ansikte. Linus gav honom en generad klapp på axeln, medan han tittade bort mot stationshuset.
- Du... lycka till ikväll, då!
Gustav gav till ett kort skratt.
- Detsamma. Verkligen.