torsdag 29 maj 2014

En fungerande kropp

I morse när jag cyklade hem från gymmet genom en sådan där fantastiskt fin försommarmorgon så tappade jag bort mig i tiden. Nej, jag sögs inte in i någon annan dimension och kom tillbaka till 1700-talet eller så. Jag var bara så upptagen av tankar att jag helt plötsligt vaknade till och insåg att jag nästan var hemma. Jag var inte alls där jag trodde att jag skulle vara och hade inte alls varit medveten om klättringen uppför God, have mercy-backen som annars brukar kräva mycket koncentration och hopbitna käkar. Jag mindes att jag hade cyklat i kapp med en liten falk som försökte flyta på termikvindarna över ett fält, men annars var det blankt.

Det jag cyklade och tänkte på var hur glad jag är över att ha en fullt fungerande kropp. När jag skriver det här så vill jag genast ta i trä eller knacka tre gånger på något, för någonstans inom mig tror jag genast att jag omgående kommer att krocka med bilen, bryta armen, hitta en knöl i bröstet eller få en stroke. Det hänger förstås ihop med att min syster dog så tidigt och att då min mamma var lika gammal som jag så var hon också redan dödssjuk i cancer. Jag duckar för ödet som förmodligen aldrig blir mitt. Men hur ska jag kunna låta bli att inte tänka tanken? Det går ju inte.

Inte desto mindre inser jag vilken himla samarbetsvillig kropp jag har. Jag har levt ett halvt liv i den, och jag har aldrig ont någonstans, väldigt sällan ens så mycket som en huvudvärk. Ingen diabetes, inget högt blodtryck, inga allergier eller dåliga tänder eller tarmfickor eller hälsporrar eller något. Inget som på något sätt hindrar min dag. Kroppskemin funkar också. Inga depressiva tendenser, ingen värsting-PMS, inga sköldkörtelfel. Allt är normalt, eller bättre än normalt.

Så idag firar jag min helt vanliga och fullt funktionella kropp. När jag tittar runt i bekantskapskretsen eller läser på Facebook och bloggar så förstår jag mycket väl hur lyckligt lottad jag är. Jag tänker uppskatta mig själv hela vägen från mina ganska så fula lilltår upp till hjässan så länge det går.


3 kommentarer:

  1. Lyllo dig som har en sån kanonkropp! Och det är ju så det är, egentligen är det inte utseendet som är det viktiga utan funktionen!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är väldigt lätt att ta sådant för givet och vara elak mot sig själv bara för att det går, ja.

      Radera
  2. Fantastisk kropp - och jag har nog en sådan också! *ler* Lite större än den borde, men det är så det är. Frisk och kry och stark. Så, tack!

    SvaraRadera