tisdag 27 maj 2014

Fel man

Jag gissar att ni sett rubrikerna i tidningen idag. I Uppsala blev en mamma i 30-års åldern mördad och hennes ex med ett antal tidigare anmälningar för våld är gripen för mordet. Det var den 3-åriga dottern som öppnade dörren för polisen och släppte in dem i lägenheten där hennes mamma låg död.

Det gör mig arg.

Det gör mig så arg.

Det gör mig så fruktansvärt arg.

Jag kan inte förstå hur vi fortfarande kan ha ett så grundläggande fel i vårt samhälle att en av de största farorna för en kvinna är att helt enkelt välja fel man att skaffa barn med. Och jag är så trött på att skriva om detta ämne. Men jag måste. För vi har inte pratat klart om detta på långa vägar.

Det jag anser att vi måste prata om är den enorma girighet vi visar som människor - en girighet där vi tror att vi kan äga andra människor och därför har rätt att göra vad vi vill med dem. Det här är något som förekommer hos både män och kvinnor, inget snack om saken. Vi är alla possessiva och ser ibland människor vi älskar som en förlängning av oss själva, en högt skattad ägodel.

Men när ägandebehovet övergår till den mörka plats där man tror sig ha rätt att förstöra den man trodde var ens egen, då är det oftast en man som tar det steget. Hur många gånger har inte en man stå i en rättssal och sagt: "Om inte jag fick ha henne, så skulle ingen annan ha henne heller!" som om kvinnan ifråga var en bättre begagnad motorcykel som man tagit så många trevliga turer på att man hellre skickade den på skroten än sålde den.

Jag förstår att det är lätt att mörda någon då. För man ser inte en människa längre. Man ser ett ting. Och ting kan man göra sig av med. Kanske kommer man att sakna det lite någon gång. Kanske.

Jag har turen att vara omgiven av bra män, starka män, smarta män med god självkänsla. Om det någon gång dyker upp någon vriden typ så rör de sig vanligen i utkanten av bekantskapskretsen och stannar tack och lov där. Men ibland, även hos dessa män som är så bra att de förmodligen borde ha någon sorts märkning (som Svanen eller Bra miljöval, typ) så stöter jag ibland på den där tanken. Man vill ha någon som är bara ens egen. Någon som är min, min, min - någon där man alltid kommer först och prioriteras över alla andra.

Människor fungerar inte så. Inte alltid, inte hela tiden. Möjligen kan man låna någons totala uppmärksamhet korta stunder i taget. Och resten av tiden måste man acceptera att man lever liv som ibland löper smärtfritt parallellt med varandra och ibland kraschar in i varandra. Om vi bara kunde acceptera att vi alla är ensamma men att det är rätt okej att vara ensam tillsammans med andra. Då tror jag färre barn skulle förlora en förälder för att den andre kände sig förfördelad.

6 kommentarer:

  1. Jag reagerar på samma sätt som du. Och vi har LÅÅÅÅÅÅNGT ifrån pratat färdigt om det.

    Kram

    SvaraRadera
  2. Sant. Vi har lång lång väg att gå! Och så länge man låter det passera kommer det att fortgå. Ett annat argument som är så otroligt vanligt är: "Hon provocerade mig" och därmed är våldet berättigat - utifrån hans perspektiv.
    Varje gång tänker jag att det kan ligga en viss sanning i själva provokationen, men från det till att slå, våldta eller för den delen mörda är vägen mycket lång! Att bli provocerad ligger ju oftast på en själv och alltså är ansvaret endast ens eget. Vi behöver prata och prata om detta, vi behöver starka trygga män som förebilder för de otrygga, vi behöver tänka på det när vi fostrar våra pojkar… det får aldrig gå slentrian i den debatten i den frågan i den fostransuppgiften!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja! Jag pratar med mina söner och jag pratar med mina elever och tack och lov så verkar det hoppfullt på båda fronter.

      Radera
    2. Det är jag alldeles säker på att du gör och med framgång! Men de upplysta behöver ju inte upplysas….hur når vi de andra?

      Radera
  3. Kontrollbehov. Och empatistörning. Men mest kontrollbehov. Psykopati ibland, andra störningar ibland, skadad personlighet oftast. Som leder till kontrollbehovet. En kvinna i veckan dör, av svenska män utan drogproblem. Och kvinnojourerna är ideella. Uff.

    SvaraRadera
  4. Jag hade inte hört om det, så otäckt! Och jag tror det är som du säger, att båda könen tror sig kunna äga andra, men jag tror oxå det förstärks hos männen genom det samhälle vi har. Där män anser sig ha rätt till kvinnor om de ansträngt sig för att vara teevliga mot dem. Det pratar jag mycket med mina barn om. Både att det aldrig går att äga någon och att det är viktigt att fortsätta vara sig själv även i ett apar, men även att peka ut när typ filmer, tvserier eller annat liksom i förbifarten befäster att en man som varit trevlig, kanse bjudit på bio eller bara suttit och pratat har rätt att förvänta sig nått tillbaka. Att samtalet i sig är inte nog, inte något som båda har utbyte av, utan något mannen gör för kvinnan och hon är därför skyldig honom åtminstone någon form av kroppskontakt i gengäld. Så sjukt och så otäckt. Som de dödsskjutningar som skedde i USA nyligen, döär killen gav sig ut för att döda de kvinnor som inte belönat honom för att han var en "snäll kille". Inte så snäll alls visade det sig...

    SvaraRadera