Kort sammanfattat så handlar debatten om hur inlägg i bloggar som handlar om träningsprestationer eller inkluderar bilder på vältränade kroppar stör kvinnosynen kontra om det är precis lika skadligt att glorifiera att man inte tränar genom att lägga ut bilder på sin överviktiga kropp. I ena ändan av spektrat finns de kvinnor som svälter sig tills revbenen står ut som xylofoner för att bli modellsmala, och i andra ändan finns dem som går upp i vikt i ren protest mot den gängse kvinnobilden - och så i mitten alla andra kvinnor någonstans på skalan.
Vilka har då rätt och vilka har då fel? Ja, som så ofta sker så anser jag att båda sidorna har lika stora fel av två skäl:
1) Debatten ställer personer som borde vara på samma sida i frågan mot varandra. Det gör det hela till en falsk diskussion som aldrig borde föras och som tar fokus från det som egentligen behöver åtgärdas.
2) Varje inlägg eller bild som läggs ut i den här frågan föder den falska diskussionen. Det främsta argument som ställs mot den idén är "Jag gör detta för att peppa mig själv och andra, kan jag så kan de, och bloggen/instagram/FB fungerar som ett slags dagbok för mig!" - men!
3) Per definition så visar alla som bloggar/instagrammar/twittrar osv. en del av sitt liv för någon annan i syfte att få bekräftelse eller kommunicera sin synpunkt på något sätt (jag är minsann inget undantag). Men det är en handling i samma stil som att skriva en självbiografi. Det handlar om skapa sig själv i den spegel man väljer. Vem som speglar en är mindre viktigt. Rent av oväsentligt.
Låt oss göra ett experiment:
Jag började träna som 15-åring. Innan dess höll jag på med musik och brydde mig inte alls om idrott. Som 20-åring blev jag gyminstruktör och höll på med det ända fram till för två år sedan då jag lade av med mina sista grupper i yoga. Det längsta träningsuppehåll jag gjort sedan jag var 15 var en månad, efter mitt andra barn. Annars har jag inte haft ett träningsuppehåll på längre än 14 dagar på 25 år. Jag har som mest haft ungefär 8 kilos övervikt utan att vara gravid. Min kropp är väldigt snäll mot mig och jag tycker fortfarande att jag ser bättre ut utan kläder än med dem på. Just nu håller jag på och avslutar en träningsutmaning där jag på två månader sprungit eller cyklat 40 mil. Jag är på 37 mil och har en vecka på mig att avsluta. För en timme sedan tog jag en spegelselfie på min mage. Den ser ut så här:
och är egentligen i ganska dåligt skick eftersom det är fel tid i månaden för sådana bilder.
Säg mig nu ärligt - var det någon som blev peppad av den lilla texten? Eller bilden?
I själva verket slår jag vad om att en stor andel av mina läsare började tycka sämre om mig nu. (lugn, detta var ett undantag från bloggregeln). Men det är ju precis detta som är innehållet i alla de bloggar som är till för att "peppa och stödja andra". Bara extremt kliniskt och humorlöst formulerat och med ganska taskig bildkvalité.
Men det här är ett problem som jag inte vill bidra till längre. För jag har brottats med det länge nog nu. Förmodligen kommer jag att skriva om det igen - men jag hoppas att det dröjer. Jag blir bara så trött på att vi kvinnor ständigt är arga på varandra över synen på våra kroppar och hur den bekräftas i samhället.
Nejdå, jag tycker inte det minsta sämre om dig nu, men jag är ganska ointresserad av hela den här kroppsdebatten. Min kropp funkar, det räcker för mig. Och då har de senaste årens stress och elände fått mig att väga precis lika mycket som jag vägde dagen innan dottern föddes, det mesta jag vägt i hela mitt liv. Jag försöker lära mina barn att utseende är ointressant, och att det som anses vackert idag kanske inte alls ses som vackert om 30 år.
SvaraRaderaDe som svälter sig och de som sväller sig är skadade av samma patriarkat, så visst vore det bra om vi kunde sluta bråka sinsemellan och jobba tillsammans mot patriarkatet. Samtidigt som jag kan hålla med om att de är de överviktiga som får utstå ett mer strukturellt förtryck på så sätt att de diskrimineras till exempel vid anställningar, då de ses som mer osunda och därmed i riskzon att vara mycket sjukskrivna = arbetsgivare vill inte anställa dem. Fast de smala kan vara precis lika utsatta för olika sjukdomar.
Jag håller mig utanför debatten, då jag känner att den inte rör mig, och jag visar inte heller, som du vet, särskilt många bilder på mig själv....
Jo, det visste jag! Men jag tycks inte kunna stanna utanför debatten. Jag undrar om jag i själva verket har dåligt samvete för den kroppshets jag oavsiktligt hjälpte till att skapa under alla de där åren som instruktör med alldeles för lite kläder på...
RaderaJag vet inte riktigt vad jag skall svara.
SvaraRaderaJag tänker en massa tankar.
Att jag känner mej missförstådd. Att jag självklart aldrig varesej påpekar el dömer människor för övervikt så som debatten låter.
Kanske har jag varit otydlig, kanske finns behov av att framställa mej så?
Jag anser att "den stora bloggerskan" håller en onödigt hård ton, och då är det inte ffa mot mej utan mot andra trogna läsare, betydligt yngre än vad jag är.
Att jag ibland skriver om löpning. Herre gud, jag var 43 år när jag kunde springa min första halv kilometer... kan jag inte få vara lite stolt tänker jag.
Över mej själv. Över den tävlingen som jag kör mot mej själv och mot min inre latmask.
Jag tänker att min blogg är min blogg och att unga tjejer med allt för högt ställda krav på sej själva väljer säkert andra forum än en sladdrig tant.
Däremot vet jag att jag inspirerat andra i min sits att våga och att trotsa andfåddheten som kommer inom 200 m.
Jag vet att du inte menar nåt illa Åsa, det är inte därför jag skriver detta.
Jag försöker bara... förklara?!
Kram
Jag förstår dig fullkomligt och du HAR all rätt i världen att skriva om precis vad du vill i den egen blogg - du minns säkert att jag själv skrivit om träningsutmaningar jag själv deltagit i förut. Men något har hänt hos mig sedan jag började jobba med unga människor (läs tjejer) varje dag och jag vill bara flytta fokus långt från kroppen som något som ständigt måste manipuleras och fixas med. Sedan läste jag LD:s kommentarer och tycker som förut att det är skrämmande att så många föder hennes attacker på andra. Det är lite äckligt. Jag gillar henne verkligen inte, men jag förstår att hennes beteende väl är en produkt av att hon fått så mycket uppmärksamhet så länge. Känn inte mitt inlägg som ett angrepp på dig, jag har själv mycket ofta bidragit till synen på kvinnan som ett ständigt förbättringsprojekt. Herregud, hur många har jag inte givit kostråd för att de "inte bara ska gå ner i vikt, utan få mer energi också!!". Jag har ganska mycket skuldkänslor över detta.
RaderaJag känner det inte som nåt angrepp, som vanligt är du klok och sansad. Alltid en förebild Åsa. På många sätt. Kram
RaderaHmmmm... Det ÄR ett svårt ämne för mig att skriva om.. Skriver mycket hellre om rasism och politik och andra lätta ämnen.. ;) Jag tycker mycket om att läsa er båda två, Åsa och Asta. Och tänker fortsätta med att tycka om er båda! Men av samma anledning som du skriver i din kommentar här ovan Åsa, vill jag flytta fokus långt ifrån min och andras kroppar.
SvaraRaderaJag vill vara trovärdig inför de unga som jag skall vara en förebild för - jag vill vara en ärlig förebild, en på riktigt. Och då vill jag se bortanför min yta. Och det ÄR svårt, då jag ju faktiskt, trots en enorm självtillit och ett stort självförtroende har en mycket sämre självkänsla. Något jag jobbar med ständigt.. Kram på er
SvaraRaderaFörut svalt jag mig av ångest. Nu carbdeffar jag (spagetti, kött, kyckling, potatis)för att orka stallbodypump. Där är jag nu. =D
SvaraRaderaEtt mycket bra inlägg i debatten. Jag kände mig inte peppad det enda jag tänkte var att du hade mindre magen än mig och att vi har olika kroppsform. Min första reaktion var altlså att jämföra våra kroppar. Intressant. Jag jobba ju med unga människor och försöker att tänka på vad jag förmedlar till dem.
SvaraRaderaPrecis det jag var ute efter! Vår första reaktion är att jämföra - och var kommer det ifrån och vad tjänar det till?
RaderaDet tjänar ingenting till. Vi kan för stunden må bättre eller sämre men det är ju lite tokigt ett vi mår på ett visst sätt pga hur en annan människa ser ut. Men ett, som sagt, mycket spännande ämne.
Radera