söndag 28 september 2014

FOMO

Igår när jag slösurfade runt efter reaktioner på alla de prylar vi omger oss med stötte jag på en föreläsning av en trendanalytiker som heter James Wallman. Ni kan se den här, men jag tänker faktiskt föreslå att ni inte gör det. Varför? Jo, jag tyckte nog att han har inte riktigt greppat problemet utan mest ser det som en ny affärsidé. Inte minst för att han myntat ordet "Stuffocation" eftersom vi upplever att vi kvävs av våra ägodelar. Det fick mig ju att vilja sträcka in handen genom skärmen och strypa honom. Sedan föreslog denna Wallman också att vi skulle ersätta våra många prylar med några få, nya prylar. Alla böcker kunde bytas ut mot en läsplatta, till exempel. Och så skulle man uppleva sig som mindre kvävd. Man skulle också gå från materialism till experiensialism.

Det är litegrann som att bota cancer genom att ge någon ebola, enligt mig. En ganska dum idé.

Och jag är inte heller den enda som reagerat på detta - vissa menar till och med att skiftet mellan dessa två -ismer redan har skett och det får inte alls folk att känna sig mindre stressade eller mindre fixerade vid pengar.

Experiensialismen går ut på att man ska samla upplevelser och erfarenheter istället för ting. Men, som ni vet, så fort som något blir en statusnorm så kommer också tävlandet igång. Nu är det inte vem som har den nyaste bilen som ger status, utan den häftigaste upplevelsen. Nu har inte jag Instagram, men det räcker ju långt med Facebook för att inse hur vi uppslukat och anammat denna nya trend. Det är inte få foton av upplevelser som strömmar in i loggarna under helgen. Allt från tävlingar till konserter, till tallrik efter tallrik med mat värd att uppleva, kompishäng på krogen och svampplockarturer i skogen med "älsklingen" eller "Bästa" någon



Det här har ju istället för att lunga ner folk och få dem att fokusera på att skapa minnen, inte köpa saker, bara skapat nya neuroser, som FOMO-syndromet, eller Fear of missing out. Vi är livrädda att missa alla de upplevelser som sociala media tydligt visar att vi borde ha under en given tid i livet. Lever vi verkligen ett liv värt att ha om vi inte åker på konserter eller resor i 20-årsåldern? Om vi inte har fantastiska grillkvällar med gänget i någon urfin, genuin stuga i 30-årsåldern? Om vi inte ätit på Marcus Samuelsons krog i New York i 40-årsåldern?

Något säger mig att vi egentligen inte lägger ner mindre med pengar eller tid på statusjakten bara för att den bytt fokus. Vi har bara färre prylar att visa upp för pengarna. 

2 kommentarer:

  1. PRECIS så!!! Så FOMO var uttrycket? Skönt att ha ett namn på eländet. Det är därför jag vägrar Instagram och Twitter. För jag vill inte kvävas.

    Kram

    SvaraRadera
  2. Hahaha, precis så! Och på vilket sätt skulle en läsplatta vara mindre stressande än en bokhylla? Antalet olästa böcker i världen är fortfarande enormt, och med läsplattan kan du inte heller skylla på att "du inte fått tag på den" eller "inte hunnit handla än". Alla böcker är bara en knapptryckning bort... Jag har tack och lov inte så många av den sortens bekanta vare sig på fejjan eller insta, mina bekanta är snarare av typen som gör tester och ser hur länge de skulle överleva i en skräckfilm... Oväntat länge, minst sagt...

    SvaraRadera