Om du uppfann din flickvän

Härom kvällen tittade jag på en film jag hade glömt bort. Jag var inte riktigt säker på varför den fallit ur minnet - för det är en sådan film som på papperet låter precis som en sådan jag skulle kunna gilla! Ruby Sparks handlar om en ung författare, Calvin, som skrev sin enormt framgångsrika debutroman det året han hoppade av High school. Efter ett taskigt förhållande drabbades han av en massiv skrivkramp, och nu är han 27 och får inte ur sig en rad. Men han drömmer om en kvinna på nätterna som verkar helt perfekt... och när han till sist bestämmer sig för att skriva ner allt på papper så flödar orden som aldrig förr. Och han är lycklig.

Tills en morgon då han kliver upp och hittar kvinnan han skrivit ihop livs levande i köket där hon gör äggröra. Då blir han rädd att han blivit knäpp på riktigt. Men Ruby visar sig vara verklig. När han presenterar henne för sin bror så erkänner han för första gången högt att han har manifesterat fram den perfekta kvinnan ur en text han skrivit. Och de får förstås en oemotståndlig lust att... experimentera lite. De skriver in i manuset att Ruby bara pratar franska utan att vara medveten om det - och genast pratar hon franska. Calvins bror som lever i ett långvarigt förhållande ser genast potentialen i detta. Han upplyser Calvin om den makt han har - makten att ändra sin partners utseende från dag till dag, hennes beteende, hennes språk... Men Calvin är till en början en sann romantiker och låser in det ofärdiga Ruby-manuskriptet i en låda. Han vill inte ändra någonting på sin perfekta flickvän.

Till en början, alltså.



För nog är det alltid så att det är svårt att låta bli att bara....justera sin partner litegrann. Efter sin egen mall. Jag kan nog ärligt säga att jag inte känner till ett enda förhållande där detta inte sker i någon mån. Ibland handlar det som små saker, som att be någon sluta tugga tuggummi eller ha håret långt istället för kort. Och ibland handlar det om jättestora saker, som att be någon dumpa sin bäste vän eftersom man inte gillar honom eller henne.

Det är en uråldrig fälla att ramla ner i med hull och hår då den första förälskelsen gett sig. Vi har svårt att förstå att personen som gör oss så lycklig inte skulle bli lyckligare av att ändra sig till en version som vi blir ännu lyckligare av att vara med! Sådant kan ju inte spela någon roll när man ändå är själsfränder. Men allt eftersom detta pågår - vi får igenom en liten ändring där, kompromissar lite där - så vet vi aldrig när vi passerar den där magiska gränsen. Gränsen då vi ändrat så mycket på en person att den inte längre är densamma som vi blev hals över huvud förälskade i! Utan en ny version. Det är ju verkligen då man får hoppas på man själv korrigerat sig åt samma håll.

Frågan är väl egentligen om det finns ett förhållande där man inte faller i fällan? Nja, jag tror att det finns personer som vägrar att ge sig en tum. Och de är sällan i förhållanden längre än tre månader... så på sätt och vis finns det, de är bara inte så långa. Jag tror i och för sig också att det finns förhållanden där man ger varandra väldigt stor frihet att vara individer. Men de kräver två oerhört starka personer med en självkänsla av urberg. Så de är förmodligen sällsynta som enhörningar. Och förmodligen lika vackra att studera.