Skratta åt det

Jo, nu ligger jag ju illa till. På fredag var det meningen att jag skulle skicka ett antal mycket välformulerade, vetenskapligt stringenta sidor till min handledare - gärna typ 40 - och hittills har jag av dessa skrivit: 0.

Det beror förstås på febern. Efter fyra dagar så känns det som om det brunnit i huvudet på mig på riktigt. Bara aska kvar. Det här är väl första dagen jag typ kunnat förstå mig på fjärrkontrollen. Jag HAR dock läst ut hela Fifty Shades-trilogin och första delen i Crossfire-trilogin. Jag har med andra ord fått i mig en så stor mängd tråkigt skriven erotika att jag förmodligen aldrig mer kommer att kunna känna mig upphetsad över något i den genren. Trist.

Jag varnade ju min man på förhand att detta extensiva läsande förmodligen kunde leda till direkt motsatt effekt på mig än vad han säkert gick och hoppades på - men just nu så verkar han inte sörja så mycket över det.

Han är i det där "Ni tjejer skulle veta hur det känns när en kille blir förkyld..."- stadiet. Totalt risig. Nästan humoristiskt risig. Man ska ju inte skratta åt sjuka män, men alldeles nyss satt han i soffan bredvid mig som något hämtat ur Resident Evil, nyste en jättenysning och återgick sedan till zombiestadiet.

Efter kanske tjugo sekunder vänder han huvudet (långsamt) mot mig och säger:

- Jag tror jag hade ett tuggummi nyss. Undrar var det tog vägen?

Vi har inte hittat det än. Vi arbetar nu efter teorin att han antingen sög ner det i en lunga eller sköt fast det i pälsen på en av katterna.