Stolt på rätt sätt?

Den här våren har jag varit lycklig nog att få vara på två utvecklingssamtal där lärarna öst beröm över mina söner till den grad att det nästan blev lite genant. Jag hoppas förstås att jag kan komma ihåg den här våren när jag får hämta samma grabbar efter deras första fylla - men nu ska vi inte grumla ögonblicket. Jag är väldigt stolt över dem. Inte bara för att de gör bra ifrån sig med skolarbetet utan också för att de är så bra vänner till andra barn.

Redan från att barnen föddes har jag varit rätt medveten om att mina prestationer är skilda från barnens prestationer. Man kan inte ta åt sig cred för sina gener. Det är något jag alltid avskytt och något som (de som jag anser vara) dåliga föräldrar alltid gör. Ni vet, de som alltid dyker upp i samma stund som barnet vunnit något pris eller blivit känt eller tjänat en hel massa pengar eller fött sju stycken otroligt fina egna barn - och tar åt sig äran för allt trots att de inte på något sätt varit positiva uppfostrare. Ofta tvärtom. Usch.

En sådan förälder vill jag inte på villkors vis bli.

Men får jag vara lite stolt över mig själv ändå? Ett tag till?

Det här med ett bra föräldraskap är något som jag och min man lagt ner mycket, mycket tankemöda och tid på. (Något jag kan trösta mig med när jag som 70-åring äter kattmat pga taskig pension.) Vi har tragglat och  fixat och uppmuntrat och haft tålamod och kramat och läst och byggt och pysslat och sagt att det är okej att gråta och väckt mitt i natten för att titta på stjärnor och gjort experiment med alla oljor och vinägrer som finns i köket och byggt kojor och tagit hand om djur och gått på museum och badhus och cirkus och spelat instrument och suttit på innebandyträningar och herregud...

En liten klapp på axeln på mig själv kanske? En liten stund till?

Från och med nästa år ska jag sluta. Jag lovar. För mina barn "kan själva".