Föhållanden

Det är den där tiden på året när folk blir kära, och när redan etablerade par gärna går och gifter sig. Så jag har suttit och funderat över förhållanden. Just nu har jag några sådana jag bevakar i bekantskapskretsen. Ett nystartat efter många års bekantskap som blivit något mer (eller varit länge?). Båda personerna verkar lite kantstötta på grund av existerande bagage. Jag hoppas på det bästa, men är samtidigt rädd för att någon av dem ska fucka upp det hela av ren rädsla eller tidigare erfarenheter.

Det är lätt hänt.

Jag håller också ögonen på två personer som jag vill ska bli ett par, för jag tror de skulle funka oerhört bra ihop. Jag, som känner dem båda kan se hur de skulle komplettera varandra. Men hur de ska nå hela vägen fram? Hmmm... det gäller kanske att fortsätta placera dem på samma plats tillräckligt ofta och hoppas på att biologin kickar in.

Sedan har jag också - förmodligen mest på skämt - blivit tillfrågad om råd eftersom par på landet överstiger landssnittet på förhållandetid med typ tre, fyra, gånger. I genomsnitt varar ett förhållande i Sverige 6,2 år för kvinnor och 5,8 år för män. Så jag och maken har till exempel varvat den siffran tre gånger med våra 18 år tillsammans. Jag kan på sätt och vis förstå att frågan är befogad.

Men om det har något med landsbygden att göra? Hmmm...undrar vad det skulle vara.

Någon framkastade i en tidningsartikel att det på landet fanns färre människor att träffa på så man inte blev så frestad av att se något "gräs som är grönare på andra sidan". Men allvarligt. Det är nästan inga som jobbar heltid på sina gårdar längre, vi åker ju in till stan och jobbar. Där finns det folk. Så nja...

Det finns förstås rätt mycket att göra härute - när man jobbat klart med arbete ett så börjar arbete två på gården. Så tiden att sitta och ha tråkigt är obefintlig. Jag får den känslan av, att många blir så uttråkade i sitt liv att de börjar leta alla möjliga orsaker till att de mår dåligt. Och den enklaste förklaringen och det som verkar vara den uppenbara lösningen är att försöka bli kär i någon ny istället för att jobba med sig själv. För det gör ont i själen att erkänna att man själv blivit en ganska trist person.

Sedan är nästa fråga om man verkligen behöver ha ett förhållande som varar i mer än sex år? Det kanske räcker så? För min del så tycker jag att det är helt okej. Vill man bo solo resten av livet så är det helt okej det med, bara man valt det.

Men alla undersökningar visar ju annorlunda. Vi vill ha någon att älska för resten av livet. Till slut. När bitterheten från det sista förhållandet klingat av i alla fall.

Mitt råd är nog till slut att betrakta sin partner som familj (häng kvar, jag ska förklara). Om man grälar med en syster eller en bror, så får man inte panik och tror att de ska sluta älska en, eller hur? Man kan säga precis vad man tycker, vara ärlig och sann och ändå känna att man är blod. Man är familj.

Jag tror inte folk gör det. Jag tror ibland att de är närmare sina bästa kompisar än sina partners. Så till alla som kommer med sina light-varianter av förhållanden "vi tar det sakta" "vi ska vara särbos" "det är rätt öppet än så länge" - jag vet inte om det är rätt metod. Bestäm er på allvar och gräla som om ni vore syskon. Det kanske är mitt råd.

Och det behöver man inte bo på landet för.