Timmar och tur

Jag har hela dagen haft känslan av att det varit åtta dagar den här veckan redan, istället för fyra. Det var konstigt. Men så började jag titta på timmarna jag varit vaken och vad jag gjort under dem, och då blev det mer förklarligt. Tiden är trots allt relativ, och de här veckorna är verkligen fullpackade.

Trots allt som blivit gjort och som finns kvar att göra och trots att jag idag faktiskt är trött så jag knappt vet vad jag heter så har ändå allting varit roligt. Jag ser fram emot allt jobb jag har att göra. I varierad grad, givetvis. Det är inte som om jag hjular omkring av glädje för att jag ska få klippa gräs. Men saker går lätt.

Jag tror det till stor grad beror på att alla i familjen är friska just nu. Vi har varit rädda en längre tid för att yngste sonen hade någon svår och ovanlig njursjukdom, så hela hösten och vintern blödde han sådär var fjärde - femte vecka så det såg ut som rödbetsjuice i toan. Men sedan vi var i Uppsala i februari och de spolade bort lite ärrvävnad i urinröret under en undersökning, så har inte symptomen kommit tillbaka. Vi är väl inte helt avslappnade än. Men det känns mycket bättre. Kanske har vi tur?

Tur hade också min bästa vän med sin yngsta dotter. Ungen (två år) åt ett runt litiumbatteri, för att fylla på kosten hon redan plussar på med sten, jord och annat... Efter flera dagar utan resultat i blöjan, blev det röntgen och en oändlig massa timmar på akuten. Till sist visade det sig att batteriet satt så långt ner att det inte var någon fara för livet/tarmvred/blödningar osv. Och nu kom det äntligen ut av sig själv. Så nu är det bara för hennes mamma att tackla det faktum att så fort som dörren till badrummet är öppen så går barnet in och sätter sig i toan. Hon vill bada där. Jämt.

Barn. Tur man har dem.