Ett nyhetsbrev från Amelia dök upp i min inkorg. Jag trodde jag hade skräppostat det. Men idag var jag ganska glad att det inte blivit av. En av artiklarna i brevet handlade om hur det var att vara vuxen kvinna utan att ha en enda nära kvinnlig vän. Enligt en anonym undersökning gäller det så många som var 10:e kvinna.
Det känns som onödigt mycket, och kvinnan som skrivit insändaren som låg till grund för artikeln skrev att det alltid varit på samma sätt. Hon har alltid varit den som varit utanför, och trots att hon många, många gånger försökt så kan hon inte skapa en vänskap i vuxen ålder. När hon och mannen bjuder hem par på middag blir de aldrig bjudna tillbaka. Här är hela brevet för den som vill läsa: Vuxen utan vänner
Längre ner i artikeln kommer också en massa goda råd om hur man ska göra. Läs och bedöm själva vad ni tycker om dem.
Jag blev förstås ledsen när jag läste brevet. Och undrade lite också om den här kvinnan gått på det där med lyckomyten-a-la-facebook-status. Ni vet: "Partytime med brudarna!" och så är det en bild med två kvinnor som gör pussmunnar in i en I-phone. Eller "På AW igen!" och en bild av några snubbar med öl i handen på puben. Fika med finaste. Lunch med några "kända ansikten".
Tja... det är nog inte så himla kompis - kompis som det ser ut, egentligen.
Jag och min man är inte supersociala. Vi har några väldigt nära vänner och en mycket stor bekantskapskrets, men vi försöker ofta begränsa oss av den enkla anledningen att det faktiskt kräver mycket jobb att underhålla vänskapsförbindelser också. Några bekantskaper skulle jag gärna fördjupa till riktig vänskap, men jag har inte ork just nu. Det är jobb, och så är det jobb och så är det barn och så är det djur och så är det gården och så är det släkten (och medan jag skriver det här så kommer jag åter på att jag inte varit och köpt blommor till släktgravarna än, och jag vet inte var den ena katten är...) och sedan rasar man i säng.
Men om jag skulle föreslå ett knep för att få vänner, så är det att "hitta sin flock". Folk som redan på förhand är lite lika och som gillar samma saker. Halva jobbet gjort. Men det kan inte bara vara någon kurs, eller nån förening vilken som helst, det måste vara något som är så roligt och som är så engagerande att vänskapsbanden blir sekundära.
Har man ingen sådan passion i livet så tycker jag förbanne mig nog att det är viktigare att hitta den än att hitta ett gäng brudar att äta tjejmiddag med.
Ja att ha stora gäng med "vänner" som man fikar med hit och AW med dit så att säga håller jag med om att det inte gör någon lycklig. Nu har jag inte tagit mig tid att läsa brevet/artikeln. Men jag tycker det är sorgligt för jag tror att många saknar någon att dela livet med så som mna gör med en vän.
SvaraRaderaJag delar det mesta med min man, det gör inte alla... Men jag skulle absolut inte vilja vara utan min allra närmaste vän!
Kan se att mamma har saknat en vän, det blev jag som blev den vännen under många år.
Fast vi är lite lika er, vi satsar på några få nära vänner
Jag märker att de med lite äldre barn i bekantskapskretsen blir "motorn" i att ordna och dra ihop oss andra. Det kanske kommer att bli så för oss längre fram.
RaderaEn människa kan inte fylla alla mina behov. Jag har en handfull nära vänner, å ändå vet jag inte om jag har någon jag skulle kunna ringa (å känna mej bekväm) mitt i natten?
SvaraRaderaJag känner som du att det tar tid att underhålla vänskapsband och det finns flera i min bekantskapskrets som absolut har potential att kunna bli "riktiga vänner" men tiden räcker inte till.
Om man alltid har, och alltid gör... mot sin vilja hamnar utanför så kanske man ändå borde gå till en duktig terapeut el så för att se om det är nåt hos en själv man bör ändra på?
Kram
Jo, så tänkte jag också. Om man ALLTID varit utanför - hmmm...
RaderaMin bästa vän och jag var med i en artikel i just Amelia för sex år sedan med rubriksättningen "amelias stora lyckoundersökning". Det som enligt deras undersökning delvis gjorde en människa lycklig var just vänskap.
SvaraRadera"Bästisen" och jag har känt varandra sedan födseln. Min andra nära vänner i sisådär 15-20 år.
Även på senare år har jag funnit en liten skara besläktade själar, vilket jag är oerhört tacksam för.
Mitt bästa tips både gällande vänskap och kärlek är att inte krysta fram det. Att inte jobba så hårt. Uppstår tycke så känns det lätt och finnes tid.
Har känt min bästa vän i 23 år nu. Fattar vad du menar.
RaderaJa då fattar du kanske varför fejjan och bloggisarna är så viktiga för mig. Jag har haft nån vän men inte så där väninne-bästis som går före allt fram tills nu-vän.
SvaraRaderaJag har ju mina systrar då, som är som sådana väninnor. Kanske därför. Men jag saknar det, att ha en väninna.
Yup, fattar. Men tack och lov för systrar. Saknar min syster-bästis. HON var bra på det här med vänner, jag försöker ofta göra som hon gjorde.
Radera