Time to say good-bye

Det är något speciellt när sista delen av en bokserie man följt i åratal kommer i brevlådan. En sådan där bok som sista Harry Potter eller sista delen i Grottbjörnen-serien. Man förväntar sig saker. Ibland så blir slutboken bättre än man kunnat föreställa sig och ibland blir man oerhört besviken. En del bokserier tappar farten långt innan sista boken kommer. Författaren har tröttnat, det märks. Som tonåring läste jag alla 1 miljon böckerna i Isfolksserien, detta trots att jag började inse hur dåligt skrivna de var runt bok 16, och fick plåga mig igenom de sista böckerna.

Kvaliteten spelar egentligen ingen roll. Det är det tid och engagemang man har investerat i läsandet som ger värdet.

Jag har precis fått den här boken i brevlådan:

Den tionde och sista boken i Sookie Stackhouse-serien, den som blev upphov till TV-serien TrueBlood.

Jag började läsa serien på engelska när den först kom ut, ett litet tag innan serien började producerades, och sedan har jag fortsatt. Efter bok två och säsong ett av serien så har serien inte mycket gemensamt med böckerna längre. Men det gör inget. Jag kan gilla serien för att den varit jäkligt nyskapande och böckerna av annan anledning.

Framför allt så gillar jag böckernas Sookie. Hon är en sådan bra motvikt mot litteraturens alla Twilight-Bellor och Fifty Shades-Anas. Hon är en lågutbildad, blond servitris som inte tjänar särskilt mycket, som har en lagom dysfunktionell familj, gillar sina vänner och äter glass i fetbyxor när hon är ledsen.

Under hela bokseriens gång så har hon inte förändrats eller transporterats ut ur sitt liv till något glassigt läge på grund av någon Prince Charming med huggtänder, hon har förbättrat sitt liv på egen hand eller med hjälp av andra kvinnor, ofta kvinnliga släktingar. Jag har gillat Sookie, jag har känt mig som hennes tjejkompis, och jag hoppas det går bra för henne.

Nu står jag inför valet att som en vuxen, vettig person lägga boken åt sidan till efter helgen. Jag har jobb upp över öronen. Eller också kan jag strunta i att sova i natt - jag läser snabbt, och boken är bara 300 sidor. Jag kan hinna med någon timmes sömn ändå.

Hmmm. Men man borde ju ställa upp när ens litterära tjejkompisar har något att berätta.