Min vän fick ett meddelande idag av en relativt okänd kvinna, där den här kvinnan berättade om vilken förebild hon tyckte min vän var. Sånt är lite underligt, för mig. Jag har svårt med det där med förebilder.
Jag tycker också att min vän är en förebild. Vi har känt varandra länge, jag vet hur hon kämpat med sig själv och sin familj och hur och fortsätter att jobba på sig själv som människa. Men den där kvinnan på facebook - så var ju inte läget för henne. De har väl träffats kanske två, tre, gånger och resten har hon baserat på statusuppdateringar.
Men när man får ett sådant meddelande så uppskattar man ju ändå tanken, och det enda sättet att hantera det på är väl att säga "Tack så mycket!"
Själv är jag nog motvalls kärring när det gäller förebilder också. Jag kan aldrig svara på frågor som "Vilken kändis/stor författare/musiker är din förebild?"
Inte vet jag.
Jag känner väl inte dem?
På samma lyckas jag inte bli imponerad av kungligheter eller idrottsstjärnor eller stora designers. Titlar lämnar mig helt oberörd. När jag hörde att ett lokalt företag var tvungna att avspärra en särskild toalett för drottning Silvia så inte hon behövde kissa bland vanligt folk när hon var på besök så himlade jag med ögonen så jag nästan ramlade omkull. Sedan fick jag höra att hon blivit så akut kissnödig att hon bara kastat sig in på första bästa toa i alla fall - det var lite humor.
Men jag förstår verkligen inte sådana som sett t.ex. Maria Montezami på TV i ett oerhört fjantigt producerat program i en halvtimme och ser henne som sin stora livsförebild. Varför? Då har man knappt letat...
Jag kommer lite närmare "imponeringen" om jag verkligen satt mig in i någons verk och/eller arbete, eller om jag lär känna någon på djupet och fortfarande tycker han eller hon är en bra människa. Då känner jag respekt och beundran.
Förmodligen är det lite grinigt och småsnålt - men jag känner att jag inte har obegränsat med de varorna, så jag väntar ganska länge på att bli riktigt imponerad.
Men när jag väl blivit det, så är jag en riktigt lojal beundrare i en 30-40 år framåt.
Här e vi nog ganska lika..
SvaraRaderaKändiskap eller medfödda titlar imponerar inte alls...iaf inte om de inte bidrar med ett väldigt "good job" och ÄR en förebild för målgrupper som verkligen behöver dem...
Idrottsstjärnor som bidrar med gott, som lever som de lär, som ger av sig själva...
Eller kända människor som ändå är "down to ground" och delar med sig av sina framgångar på bra vis...Jovisst kan jag känna en extra impad känsla för dessa...
Men i verkliga livet har jag nog bara en riktig förebild..å det är min mor!
Kämpade med en grym sjukdom som tog hennes liv, men bibehöll sitt goda humör och en sjuhelsikes kämparglöd...DET imponerade på mig!
Ha en mysig kväll!
Kram //Karin
Jag är oxå dålig på att ha förebilder. Mest för att jag tror att alla har både goda och dåliga sidor, och de jag imponeras av inom vissa områden, säkert är svaga inom andra områden. Jag tycker till exempel att Madonna är en fantastisk förebild för en ung tjej som vill hålla på med musik, men jag tror inte hon är så trevlig att umgås med...
SvaraRaderaJag kan tala om sm kuriosa att när kungaparet var här på Erik-Larsgården så fick de rännsketa och fick springa på DASS.
SvaraRaderaJa jag har en förebild. Och henne har jag lärt känna genom åren och hon känner mig. Hon är en stor pedagog och har en enorm kunskap. Så jag är rätt vrång vad gäller förebilder. =)
Märker att vi har ganska höga krav, allihopa?! Kanske något som kommer med åldern. Det var säkert lättare när man var 13.
SvaraRadera*skrattar* Ja, då är vi en till som känner lite så... Jag kan absolut beundra, eller låt oss säga respektera, olika saker som folk har gjort... Eller sagt.. Som Rosa Parks, när hon vägrade resa sig. DET beundrar jag. För hon riskerade så mycket mer än vad jag skulle ha gjort om jag gjorde något sådant... Jag kan beundra en människas sätt att arbeta med orden.. Men vad vet jag egentligen om personen i fråga? Ingenting..
SvaraRaderaJag har nog ingen egentlig förebild. Däremot beundrar jag olika saker hos olika människor.