Just nu cirkulerar ett test av någon fastighetsbyrå på facebook. Man ska ta reda på vilken av ens vänner som man passar bäst ihop med som sambo. Ett stort flertal har förstås hoppat på det testet och skickar glada tillrop till sina potentiella cybersambos. Jag har än så länge avstått. Vi får se om jag faller för den sedvanliga frestelsen att ge något företag tillgång till all ens information för att mer eller mindre slumpmässigt paras ihop med en person man är på förstanamnsbasis med.
Men ändå. Det är intressant, den där tanken: "Hur skulle mitt liv ha blivit om..?"
Sådant kan roa mig i timmar, att fundera på hur annorlunda (eller helt lika) mitt liv hade varit om jag inte bott ihop med min man sedan jag var 20. Jag är gift med en jordbrukande, tekniknördig, träningsintresserad byggingenjör. Det har påverkat mig på ett antal olika sätt. Mina praktiska sidor har utvecklats mycket mer än vad jag någonsin trott de skulle, till exempel. De tekniska likaså. Och jag har alltid obegränsad tid för träning, utan att det ses som inkräktande på familjetiden, så jag har hållit mig frisk och i relativ form.
Tänk om jag istället hade varit gift med en frimärksamlande yrkesmilitär som är utlandsstationerad ett halvår i taget? Eller... en militant vegan med egen husbåt och fyra barn från ett tidigare förhållande? Eller en dansbandsartist med ett förflutet som proffsfotbollsspelare som drömmer om att öppna hotell i Spanien?
Hade jag varit samma Åsa, då?
För jag är rätt anpassningsbar som människa - alla alternativen ovan är möjliga. Mina riktiga dealbreakers är få - en potentiell partner från inte vara: Rökare, stordrickare, högerextremist, spelberoende, kriminell eller våldsam. Det lämnar rätt mycket spelrum. Själv behöver jag som totala måsten ha en man jag älskar, egna barn, mina böcker och mina filmer och en trygg plats att bo. Var eller hur är inte så viktigt. Jag skapar nog ofta min värld inifrån och ut, och påverkas inte jättemycket av de yttre omständigheterna.
En intressant tankelek är det, men jag stannar nog helst där jag är ändå.
För er som känner er romantiskt lagda så här på fredagen, här har ni en länk till världens 50 mest kända filmkyssar - enjoy!
http://www.totalfilm.com/features/50-best-movie-kisses/cinema-paradiso-1988
Nej inga kyssar.
SvaraRaderaJa så där brukar jag också tänka. Om det blev deathmetal-livet på olika festivaler, vilket var jävligt nära eller Pluto. Jag föredrar Pluto.
Ja jag tvekade länge på det där testet. Men det är väl med det som med fejjan. Alla åker dit, harkel. FEJJAN FEJJAN FEJJAN!! =D
Jag gjorde testet och parades i hop med en vän som lever för sina hästar. Det gick att utesluta det första valet och göra testet igen, vilket jag gjorde. Då parades jag ihop med en annan vän, som lever för sina hästar... Det är tydligen något speciellt med mig och hästkvinnor... Sen gillade jag att de inte var heteronormativa utan att jag parades ihop med kvinnor!
SvaraRaderaOch jag som inte mötte min man förrän jag var närmre 30, och dessutom hoppat av ett antal utbildningar, flyttat, sagt upp mig från jobb... Om jag börjar fundera på alla "om" som kunnat vara... Det är en rolig tankelek, som oftast slutar i att jag konstaterar att jag är glad över de val jag ändå gjort, för annars skulle jag inte vara den jag är i dag och inte ha den familj jag har.
Jag har samma grundkrav som dig på en partner och lägger till ett: Engagemang för feminism och en genuin vilja att motverka patriarkatet och vilja leva jämställt! Vilket gör att i princip alla män jag hade innan den nuvarande aldrig kommit så långt i vår relation att det blivit barn...
Ja det är intressant att fundera på hur livet sett ut om inte si eller så =)
SvaraRadera